Hinder och nackdelar

Kerstin ser tiden som ett hinder för att kunna arbeta med pedagogisk dokumentation. Hon önskar att de hade mer tid för det, men menar att det samtidigt känns dumt att ingen läser deras

dokumentationer. “Så varför ska jag göra det?”, undrar Kerstin (Kerstin, 2011-04-15). Hade hon haft mer tid så skulle hon skriva ner mer av barnens kommentarer. Om vad de tycker de lärt sig och vad de säger, förklarar Kerstin. Ibland skriver hon ner lite slarvigt och hinner inte skriva det färdigt på grund av tiden. “Det jag önskar är att jag kunde göra mer”, säger hon. Hon vill kunna visa barnen vad de lärt sig och vad de sagt. En nackdel Kerstin kan tänka sig kring att

dokumentera barnen är att de som pedagoger kanske synliggör de barn som inte är lika “duktiga” som de andra. “Man kanske utsätter dem för något”, säger Kerstin. Hon förklarar vidare att barnen oftast inte är medvetna om dokumentationerna, men märker de av det och ifrågasätter så får man göra på ett annat sätt. Arbetar man på en avdelning med barn mellan ett och fem år så tänker man inte på det på samma sätt eftersom alla barnen är olika i utvecklingen, menar Kerstin. Sandvik och Spurkland skriver i boken Språkstimulera och dokumentera i den flerspråkiga

förskolan (2011) att de är kritiska till att barn i dokumentationer ska bedömas efter en viss norm. Denna norm, ett standardmått är enligt dem vanlig i många sätt att dokumentera. Den enskilda individen relateras till denna norm och jämförs. Sandvik och Spurkland skriver istället att barns färdigheter ska dokumenteras utifrån en positiv helhetssyn på barnet. Barnet ska inte jämföras med andra utifrån en bestämd norm, utan istället utifrån sina egna framsteg (Sandvik & Spurkland, 2011). Kerstin visar med sitt uttalande att hon är medveten om problematiken.

Kerstin nämner att i den nya reviderade läroplanen krävs det mer av pedagogerna kring

dokumentation. Hon undrar när man ska hinna göra allt det och för vem dokumentationen riktas till. “Vi behöver inte göra så mycket för våra föräldrar, de tittar ju inte så mycket”, berättar Kerstin. Hon anser inte att det är värt att sitta och skriva vid datorn och reflektera, och då missa den tiden med barnen. “Då missar jag en massa”, säger Kerstin. Hon tycker att det känns som det blir för mycket tid ifrån barnen. De återknyter till barnen hela tiden under verksamheten

angående vad de gjort och vad de tycker, säger hon. “Ser man att barnen mår bra och utvecklas så varför ska man lägga så mycket tid på skrivandet?”, säger Kerstin (Kerstin, 2011-04-15).

Maja anser även hon att tiden är en nackdel. Hon förklarar att under hennes första år som förskollärare var barnen det viktigaste. “Vi var där för barnen, nu kan man känna att barnen är här för dokumentationens skull” (Maja, 2011-04-13). Dokumentationen har blivit en stress, förklarar Maja. Hon förklarar att hon känner en stress när hon sitter vid datorn och lämnat barnen. Är det lite personal eller en vikarie som är med barnen, då är hon frågande till om det är värt att sitta vid datorn för att dokumentera. “Man vill ju att barnen här och nu ska få ut något för dagen”, säger hon. Maja anser att det behövs utbildning inom pedagogisk dokumentation,

framför allt kring det praktiska och tekniska. Hon skulle behöva utbilda sig i datoranvändande, berättar hon. Maja förklarar att hon kan fråga någon annan i personalen om hjälp, men att någon måste vara i barngruppen också.

Fredrik anser att dokumentationen har blivit alldeles för “extrem”. Han menar att det ska dokumenteras alldeles för mycket. “Jag tycker det finns mycket saker som är viktigare än att

intervjua barn när de plockar pärlor från en skål till en annan”, säger Fredrik (Fredrik,

2011-04-11). Fredrik berättar att han anser att som pedagog måste man ha tid för barnen, han tycker det finns tillräckligt mycket saker som måste göras som tar bort tiden tillsammans med barngruppen. Han tycker att dokumentation är bra i en viss mängd, men att man inte ska gå för långt med det. “Jag tycker hela grejen med att göra så mycket är en fin tanke, men det är inte realistiskt”, berättar Fredrik (Fredrik, 2011-04-11). Lindgren & Sparrman (2003) är även de frågande till om förskollärare tar bort barnens tid för den fria leken när de envisas med att dokumentera fler och fler aktiviteter. Kan det bli att förskollärarna planerar in aktiviteter endast för att få en dokumentation? Tiden räcker inte till för att dokumentera såpass mycket anser Fredrik. Han berättar att han kanske hade dokumenterat mer om han fick mer tid avsatt. Fredrik säger att han med mer tid skulle dokumenterat viktiga saker. Fredrik förklarar att han gärna dokumenterat barn med behov av särskilt stöd för att kunna förbättra deras vardag i förskolan. Fredrik är dock skeptiskt till hur mycket dokumentationer ger. Han anser att det gäller att dokumentera “rätt” saker. Här menar han till exempelvis att hitta aktiviteter som fungerar för barn med behov av särskilt stöd. “Det är viktigare för mig än att se när ett barn flyttar pärlor eller sorterar, man kan göra mycket annat bra med den stunden”, förklarar han. Fredrik anser inte att han behöver gå någon kurs inom pedagogisk dokumentation. Han berättar att det är många på förskolan som gått kurser för att de ska kunna lära sig att arbeta med pedagogisk dokumentation. Han tror att det är många förskollärare som tycker det är viktigt att gå kurserna. Fredrik tror dock inte att det är många på förskolan som arbetar så som de lär sig under kurserna, vilket gör

kurserna mer eller mindre onödiga säger han.

Foucault menade att det finns procedurer som möjliggör en kontroll över diskurserna. Det finns procedurer som enligt Foucault “utövar kontroll över sig själva” (Nilsson, 2008, s 63). Dessa sätt att kontrollera diskurser, i det här fallet sättet att se på hur man som pedagog ska arbeta med pedagogisk dokumentation, innebär olika regler och hinder för att inte vem som helst ska få tillgång till dem. Det mest uppenbara enligt Foucault var utbildningssystemet. Detta stämmer in på Fredriks sätt att beskriva hur utbildningar om pedagogisk dokumentation anses vara viktigt för att pedagoger ska kunna utföra arbetet. Även om Fredrik själv inte anser att han behöver

någon utbildning för att kunna dokumentera, så verkar den allmänna synen på hans arbetsplats vara att det krävs utbildning för att klara av att utföra pedagogiska dokumentationer. Foucault menade att om man inte har rätt kvalifikationer kan man utestängas (Nilsson, 2008). Nackdelen med pedagogisk dokumentation är enligt Fredrik att de förlorar fokus på barnen. “Sitter man flera timmar och dokumenterar så missar man flera timmar med barnen”, berättar han. Han förklarar att de pratar och reflekterar mycket över vad de ser och hör, men att timmarna vid datorn eller vid reflektionstunderna, gör att man missar mycket annat. Han tycker att definitionen av pedagogisk dokumentation är extrem, det ska dokumenteras alldeles för mycket förklarar Fredrik. Det som står i läroplanen angående dokumentation, står i inte i paritet med tiden förskollärare har, anser han. Här kan man tydligt tolka att Fredriks syn på pedagogisk

dokumentation inte stämmer överens med den diskursiva regim pedagogisk dokumentation har. Precis som Foucault, framhåller Fredrik att denna diskursiva regim kan utesluta andra sätt att tänka och förstå arbetet med pedagogisk dokumentation (Lenz Taguchi, 1997). Fredrik och hans kollegor har bestämt ett sätt de vill dokumentera på, men verkar känna att andra pedagoger utifrån kan tolka att deras dokumentationer inte är pedagogiska. Fredrik tycker att de ska få mer tid avsatt för dokumentation eftersom det ställs krav genom läroplanen att det ska dokumenteras i stor omfattning. “Försök sitta här med 19 barn och dokumentera, det är lätt när man skriver läroplanen att skriva så, men det fungerar inte så”, berättar Fredrik (Fredrik, 2011-04-11).

Lina berättar även hon att en nackdel med dokumentation är att den tar tid som man annars kunde varit med barnen. De har oftast mycket personal så det går att organisera att någon går iväg och sitter vid datorn, säger Lina. Hon tror att det kan bli spänningar i arbetslaget om någon måste gå iväg och skriva, “de tycker att man sitter för mycket kanske”, förklarar Lina. Ett mer utvecklat samarbete med övriga avdelningar på förskolan är något Lina önskar att de hade. Som det är nu vet hon inte hur de andra avdelningarna arbetar med dokumentation, berättar hon. Hon har gått kurser i pedagogisk dokumentation och berättar att det gjort det lite klarare för henne vad det innebär. Hon tycker inte att alla ska behöva gå en kurs, utan det räcker med att en går kursen och sedan berättar för de andra vad det handlar om. Lina ser inte kurserna som något tvång för att förstå och diskutera diskursen. Foucault skrev om hur utbildningar kan vara något som

stänger ute folk, men Lina ser inte på det på samma vis (Nilsson, 2008). På Linas avdelning har de bärbara datorer vilket gör att de kan sitta tillsammans med barnen när de skriver ner

dokumentationer.

Bodil ser inte några direkta hinder eller nackdelar för att arbeta med pedagogisk dokumentation, det skulle isåfall vara tiden, säger hon. Bodil berättar att det tar tid att dokumentera, men att det ger så mycket mer än vad det tar. Hon tror att man kan känna sig hämmad om man inte är bekant med sättet att arbeta, men påpekar att man inte är ensam i arbetslaget. Hon förklarar att de hjälps åt i arbetslaget, om någon är duktig i datoranvändning så kan den personen skriva ner

dokumentationen. De försöker att hitta den tid som finns varje dag för att dokumentera. “Det tar tid, och det får ta tid, vi behöver inte hasta”, berättar Bodil (Bodil, 2011-04-05). Wehner-Godée (2010) tar upp tiden som ett eventuellt problem. Hon skriver att arbeta med dokumentation är ett tidskrävande arbetssätt och att dokumentationen inte kan bli något som läggs på utöver alla andra arbetsuppgifter. Dokumentationen måste ersätta något annat, påstår Wehner-Godée. Många pedagoger har blivit skickliga på att använda sig av korta stunder till att arbeta med

dokumentationer. Det är ett tidskrävande arbetssätt som inte passar alla. Det går åt mycket extratid till att lära sig använda verktygen och för att avgöra vad som kan vara viktigt (Wehner- Godée, 2010).

Eva berättar att också hon anser att tiden inte räcker till. Hon skulle vilja att de i arbetslaget hade en bestämd tid för reflektioner då det underlättar arbetet genom att man reflekterar över bilder som de vill använda, istället för att “pyssla med sådant som man inte reflekterar kring”, säger hon. Man måste hitta tid för reflektionerna och alla måste ha en utbildning inom pedagogisk dokumentation, berättar hon. Eva berättar att hon är den enda på avdelningen som har gått utbildning och därför är hon den enda som gör pedagogiska dokumentationer. Har man inte utbildning så blir det ett hinder, säger Eva. Hon förklarar att alla måste veta hur det ska användas så att de arbetar likadant, annars blir det ett hinder även för de som kan dokumentera. Eva syftar på att arbetslaget ska ha samma riktlinjer när det gäller hur dokumentationerna går till och hur man reflekterar kring dem. Att ha en utvecklad terminologi, ett gemensamt språk säkrar en

yrkesmässig kommunikation och underlättar att diskutera kring dokumentationer (Sandvik & Spurkland, 2011). De anser att det är viktigt för pedagoger att kunna arbeta med dokumentation på ett enkelt sätt för att det ska fungera. Även här kan man urskilja det Foucault menade kring utestängning och kontroll av diskursen. Eva tolkas att hon menar att alla som arbetar med pedagogisk dokumentation måste ha samma utbildning och kvalifikationer för att få tillgång till diskursen om hur man förväntas arbeta med dokumentationer (Nilsson, 2008). Det tekniska, som filmkameran, kan också vara hämmande, berättar Eva. Redigeringen kring filmer är något som Eva tycker de måste bli bättre på, “sånt får inte ta för lång tid, det ska bara fungera”, säger Eva (Eva, 2011-04-07).

5.5.2 Sammanfattning

Kerstin, maja och Fredrik anser alla att tiden man lägger framför datorn inte är värd att offra för tiden med barnen. Varför läggs det tid där pedagogerna är ifrån barnen om det inte är värt det? Pedagogisk dokumentation har blivit det sätt som är dominerande inom diskurser om hur barn ska följas upp i förskolor. Maja säger att hon tycker dokumentationen innebär en stress och att barnen har börjat hamna utanför fokus på bekostnad av dokumentationen. Fredrik är tveksam till vad pedagogisk dokumentation verkligen ger tillbaka till barnen. Maja och Fredrik menar att tiden tillsammans med barnen är viktigare än dokumentationer. Även Kerstin påpekar att hon genom att gå iväg och dokumentera vid datorn missar en hel del av det som händer i

barngruppen. Det går att tolka att dessa pedagoger nästan känner sig påtvingade att dokumentera och att normen och diskursen kring dokumentation inte är realistisk att utföra i praktiken.

Bartholdsson (2008) skriver att utvärdering som verktyg fungerar perfekt i den omsorgsfulla maktutövningen pedagoger använder sig. Utvärderingar som dokumentation, är ett starkt normaliserande verktyg där varje barn kan framstå som unik, men där de styrs mot samma resultat i form av en välanpassat och oproblematisk individ. Bartholdsson (2008) påstår att utvärderingar används som ett sätt att kontrollera och forma barnens “inre”. Hon skriver att skolan förmedlar sig själva som en räddningsboj i elevernas liv. Detta kan jämföras med hur förskolor arbetar. Diskursen om hur lärarskapet fungerar bygger enligt Bartholdsson på att

“seendet” är en central och viktig egenskap för lärare. Diskursen bygger på att lärare ska kunna se barnen och på det viset förmå barnen att se sig själva för att de ska kunna bli “sig själva”. Lärare som enligt diskursen har den kvalitativa egenskapen att kunna “se”, förutsätter då att eleverna synliggör sig själva i de områden där lärarens riktar blicken. Eleven gör sig tillgänglig för granskning och utvärdering av både sig själv och av läraren. Målet med granskningen är att eleven ska förbättra sig och lära känna sig själv. Bartholdsson (2008) framhåller att elever ständigt förväntas vara ett pågående förbättringsprojekt. Genom att visa upp dokumentationer genom foton eller filmer, kan lärarnas makt och deras uppfattning om vad som är normalt synliggöras. Detta kan ske omedvetet när förskollärarna exempelvis väljer vilka foton de

reflekterar kring och sätter upp på väggarna. Lärarna skapar dokumentation och väljer vilka som ska bli synliga för barnen och föräldrarna. Här skapas det en normalitet som “utifrån” förstås genom avvikelsen (Bartholdsson, 2008). Bartholdsson menar att normaliteten beskrivs mer genom hur man inte ska göra eller bete sig, än hur man ska göra. Genom en vänlig

maktutövning, som är en form av dominans, bestämmer lärarna hur barnen ska formas till

framtidens vuxna (Bartholdsson, 2008). Fotografierna som förskollärarna sätter upp behöver inte vara normaliserande, de kan självklart även visa på andra saker än hur barnen förväntas vara i förskolan. Lindgren & Sparrman skriver i Om att bli dokumenterad (2003) att synliggörandet anses alltid vara en god sak, och att genom seendet kommer eventuella missförhållanden och felaktigheter kommer fram.