Varför dokumentera?

Kerstin förklarar att hon använder sig av pedagogisk dokumentation för att synliggöra varför hon gör saker på ett visst sätt, hon vill se om det ger barnen något eller om det endast är hon själv som tycker det är kul. Hon säger att det är svårt att se sådant när man är mitt uppe i aktiviteten själv. Förskolan använder pedagogisk dokumentation för att återkoppla till barnen och se vad de vill göra i förskolan. Kerstin berättar om hur de började arbeta med dinosaurier med barnen efter att de varit på en konsert som handlade om just dinosaurier. Personalen märkte då att barnen blev väldigt intresserade och inspirerade av detta, och började då att arbeta med dinosaurier

tillsammans med barnen. Kerstin förklarar att de genom att lyssna på barnen började arbeta med detta, det var inte alls det som var planerat från början. Dahlberg, Moss & Pence (2001) menar att genom dokumentationer kan pedagoger få syn på varför de utför specifika handlingar och förbättra sitt sätt att agera. Detta stämmer överens med det Kerstin berättar om hur de reflekterar över deras val. På Kerstins avdelning får de inte någon större respons av föräldrarna när det gäller dokumentationen, vilket inneburit att pedagogerna inte lägger ner särskilt mycket tid på att sätta upp dokumentationer. Kerstin tydliggör att det känns dumt att skriva när ingen läser det, men tänker ändå att det kan vara bra för ens egen skull. Det är bra att ha en möjlighet att se tillbaka på vad man gjort, som en minnesanteckning, säger Kerstin. Kerstin problematiserar här över själva syftet med att sätta upp dokumentationer, då hon märker att föräldrarna inte läser dem.

Maja anser även hon att dokumentationen används för att planera verksamheten. Hon förklarar att ibland har pedagogerna planerat något de tyckt verkar intressant, men att barnen inte alls tyckt om det. Barnen hittar kanske något annat intressant, säger Maja. Dokumentation är en bra metod för att se vad och hur man gör saker och hur dessa kan göras bättre, berättar hon. Det handlar om att lära känna barnen och deras behov samt se vad man kan göra för att möta barnet på bästa sätt, förklarar hon vidare. Det är ett hjälpmedel för att få “aha-upplevelser” om barnen, säger hon. Wehner-Godée skriver i boken Att fånga lärandet (2010) att genom dokumentationen får pedagoger möjlighet att upptäcka och förstå varje barns upptäckarprocess. Processen hur barn upptäcker ser olika ut från barn till barn, därför är dokumentationen ett bra hjälpmedel. Dokumentationerna blir ett verktyg till att kunna förstå hur barnen tänker och lär sig (Wehner- Godée, 2010). Ute i hallen på väggarna finns det uppsatta dokumentationer som föräldrarna kan läsa. Responsen är överlag bra, anser Maja. Hon menar att föräldrarna blir glada när de ser dokumentationer, men att de inte alltid lägger märke till dem. Maja förklarar att hon försöker visa upp dokumentationen för föräldrarna genom att ha en muntlig dialog. Sandvik och

Spurkland håller med i deras bok Språkstimulera och dokumentera i den flerspråkiga förskolan (2011) om att dokumentationen av förskolans pedagogiska arbete är ett redskap som gör

föräldrarna delaktiga i barnens vardag i förskolan. En stor fördel som Maja ser med deras dokumentationer är att barnen får chansen att prata och berätta om sina bilder genom att dessa visas upp för de andra barnen på storbildsduk med en projektor. Detta är ett exempel på hur lärarna inte endast använder sig av makten de har över dokumentationerna för att barnen ska granska sig själva och varandra. Här är det istället barnens bilder som de själva skapat som de visar upp för sina kamrater. Foucault menade att makt inte alltid var negativt, utan att makt även kunde skapa en kunskapstörst (Nilsson, 2008). I det här exemplet är det inga normer om

förskolebarn som skapas. Bartholdsson (2008) skriver också att makt kan fungera positivt och produktivt om den inte missbrukas.

Maja berättar att samtalet är viktigt för att barnen ska utveckla språket, och att de ska våga stå upp inför varandra och berätta. “Alla sprudlar om att få prata, det är nästan lite för mycket ibland”, säger Maja skämtsamt. Hon tycker att dokumentationen ofta ger roliga skratt

tillsammans med barnen, barnens självkänsla stärks och de blir glada av det, berättar hon. Människor lär genom kommunikativa samspel med andra. I mötena skapas resurser som

människor använder sig av i framtida situationer för att förstå och kommunicera. Människor tar över sätt att resonera och förstå omvärlden genom sociala interaktioner (Säljö, 2000). Genom dokumentationen ges det möjlighet att själv granska hur man som pedagog arbetar, säger hon. Vågar man titta på sig själv tror Maja att man har mycket nyttigt att lära sig. Detta är något Sandvik och Spurkland (2011) håller med om. De skriver att när förskollärare vågar reflektera över sin egen pedagogiska praxis och roll i verksamheten, då är hon öppen för lärande. Hon blir medveten om sin egen roll och om sina egna handlingar. Detta är enligt Sandvik och Spurkland (2011) ett kontinuerligt arbete som aldrig tar slut.

På Fredriks avdelning är syftet med dokumentation att se vad barnen lärt sig under en tid, vad de kunde före och efter aktiviteter. Vallberg Roth & Månsson (2008) understryker att pedagoger ofta bedömer barnens resultat även om det står i förskolans läroplan (Lpfö 98) att sådant inte ska göras. Fredriks sätt att använda sig av dokumentation kan tolkas mer som ett sätt att bedöma barnens kunskap än som ett sätt att utveckla verksamheten för att barnen ska lära sig mer. Anledningen till att de skriver ner dokumentationer på papper eller i datorn är för att de själva ska komma ihåg. På avdelningen använder de sig även av pärmar som barnen kan titta i. Barnen ser vad de gjort när de var mindre och vad de gjort mer nyligen. Föräldrarna kan se bilder och texter som personalen satt upp på väggarna, Fredrik menar att inte alla föräldrar tittar på dem. “Vissa tittar, vissa har inte tid och vissa är inte intresserade”, säger han. Fredrik fortsätter att berätta om hans syn på pedagogisk dokumentation, han anser att personer på förskolor alltid påstår att dokumentationen inte är pedagogisk förrän man har funderat runt bland personalen om det som sagts. Det gör man ju alltid, menar Fredrik. Han förklarar att de hela tiden pratar om vad barnen säger och gör, han anser inte att det är särskilt viktigt att skriva ner allting som sägs. Det viktiga enligt Fredrik är att man som pedagog reflekterar och gör något av reflektionerna, inte att det ska tas bilder och filmas. Han menar på att deras dokumentation även är pedagogisk, men kanske i den bemärkelse som pedagoger oftast pratar om. Fredrik visar på att även om diskursen om pedagogisk dokumentation fungerar begränsande så finns det möjligheter att arbeta och tänka

på ett annat sätt än det förväntade av diskursen. Foucault menade på att människor ofta låter oss dras med, istället för att bryta det invanda eller givna. Foucault menade vidare att människor ska vara skeptiska till det som framställs som naturligt eller självklart (Nilsson, 2008). Fredrik visar att han skeptisk till hur mycket dokumentation som pedagoger förväntas göra. Dokumentationen hjälper till att synliggöra lärandet, “det är vad det handlar om, att man kan se vad de lärt sig”, berättar han. Fredrik förklarar att de efter varje termin ser tillbaka med hjälp av dokumentationen på hur terminen gått och vad som ska göras bättre inför nästa termin.

Lina berättar att tanken med pedagogisk dokumentation enligt henne är att reflektera över verksamheten. Hon förklarar att genom dokumentationen kan hon tänka på vad hon själv gjort och vad barnen gjort. “Man ser vad som kom ut”, förklarar hon angående effekterna av

dokumentationen. Wehner-Godée (2010) menar att dokumentation handlar om att synliggöra processer och inte resultat. Det är lite otydligt om Lina menar att det är resultaten som ska synliggöras eller endast processen. Syftet med dokumentation är att föräldrarna och barnen kan ta del av det. Barnen tar del av det genom att se på bilderna som är uppsatta, “de äldre barnen förstår ju också att de lärt sig något”, säger Lina. Genom att belysa verksamheten genom dokumentationer får föräldrarna en insyn i verksamheten.

Bodil berättar att syftet med dokumentationer för henne är att kunna se hur aktiviteter fungerar och hur personal, barn och eventuellt föräldrar kan arbeta på ett sätt som utvecklar verksamheten. Föräldrarna och barnen ska vara delaktiga i dokumentationerna anser Bodil. Hon berättar att de försöker låta barnen vara med när de sätter upp dokumentationer på väggen. Bodil förklarar att när föräldrarna tittar på bilderna och läser texten, då blir det ett möte mellan föräldrar och förskolan. Ofta blir det en diskussion, berättar hon. Föräldrarna ställer frågor ibland när de ser bilderna, till exempel “varför gjorde ni så?”.

Syftet med dokumentation enligt Eva är att pedagogerna kan gå vidare med nya tankeställningar och utmana barnen på ett nytt sätt och där de befinner sig. Hon ger exempel på när ett barn ritar med färgpennor, vad händer om pedagogerna ger honom tuchpennor? Kommer han rita likadant

eller hur gör han? “Det är de frågeställningarna som är viktiga, vad händer om vi gör så här istället?”, förklarar Eva (Eva, 2011-04-07). Det handlar om att hitta nya problemlösningar och att barnen ska ställas inför nya problem och klara dem. “De ska ju vara så nära den pinnen att de klarar det”, berättar Eva angående nya problem för barnen. Eva berättar att hon vill bli så pass duktig på dokumentation att hon kan använda sig av det precis i den stunden barnen tar ett nytt steg. Man kan tolka Eva som att hon använder sig av det Bartholdsson (2008) kallar för “vänlig maktutövning. Eva försöker ge barnen nya problem som de precis ska kunna klara av att lösa. Det verkar som att Eva vill arbeta längst det som Vygotsky kallade för den proximala

utvecklingzonen (zone of proximal development). Denna zon definerar vad barnet kan prestera i stöd av en vuxen eller i samarbete med mer erfarna kamrater (Säljö, 2000). Eva pratar mycket om att ställa barnen inför problem och att de ska vara “nära den pinnen att de klarar det”. Hon menar att med hennes hjälp att konstruera problem kan barnen få uppgifter som ligger vid deras nivå för vad de klarar av. Detta är ett sätt att arbeta med begreppet proximala utvecklingzonen, även om inte Eva själv hjälper barnen direkt, så ser hon till att problemen ligger på rätt nivå för barnen och vad de kan klara av.

Eva säger att hon har väldigt mycket dokumentationer som inte sätts upp, hon väljer att sätta upp de där barnen tar ett nytt steg. “Hur gjorde han, vad gjorde att han klarade av att ta steget?”, det är det som enligt Eva är intressant att sätta upp. Wehner-Godée (2010) menar även hon att dokumentationen ger möjlighet för pedagogen att kommunicera med barnen om vad de sagt och gjort. Barnen får syn på sitt eget tänkande och kan komma ihåg tänket och handlandet för att fortsatt utveckling. Dokumentationen ger även pedagogerna möjlighet att omvärdera saker, säger hon. Barnen är medvetna om de uppsatta dokumentationerna. “Det räcker att de ser ett foto av sig själv, då blir det en diskussion direkt”, berättar Eva (Eva, 2011-04-07). Lindgren & Sparrman (2003) menar att barnen hamnar i ett underläge positionsmässigt genom dokumentationer. Lindgren & Sparrman skriver att barn ser sig själva i en kategori med lägre status än de vuxna. Dokumentationerna bidrar till att barnen blir tilldelade lägre positioner genom att barnen alltid blir betraktade av vuxna och av kamraterna. Barnen betraktar själva också, men aldrig vuxna,

utan de betraktar sina kamrater i förskolan. Barns blickar riktas mot andra barn med inte mot de vuxna.

5.4.1 Sammanfattning

Bartholdsson skriver i boken Den vänliga maktutövningens regim: om normaliteter och makt i skolan (2008) hur diskursen som hon kallar för “seendets diskurs” erbjuder pedagoger en position, att vara den som “ser”. Denna diskurs handlar om att pragmatiskt kunna erbjuda en handlingsplan, vilket man kan tolka att den pedagogiska dokumentationen också handlar om. Genom seendet som verktyg hittar pedagoger problem som måste hanteras, samtidigt som seendet också är lösningen på problemen. Detta är ett exempel på vad Bartholdsson kallar för “vänlig maktutövning” (2008). Den vänliga maktutövningen är just vänlig och omsorgsinriktad och kan ses som föreställningen om det goda ledarskapet. Makten som utövas är nyttig när den inte missbrukas (2008). Foucault betonade att makt och kunskap var förbundna med varandra, de är beroende av varandra. Foucault hävdade att makt även var en produktiv kraft som genom bland annat diskurser producerar individer. Foucault ansåg att individer och samhället var den primära effekten av makt (Nilsson, 2008). Den pedagogiska dokumentationen fungerar på ett likvärdigt sätt. Genom att pedagoger “ser” barnen ser de även problem som de ska försöka lösa med hjälp av reflektioner som är ett annat sätt att se på materialet. Förskollärarna ser även möjligheter genom deras reflektioner. De pedagogiska dokumentationerna kan tolkas som ett problemlösande arbetssätt där förskollärarna letar efter nya vägar för att utveckla barnen och deras vardag i förskolan. Makten används här ett sätt för att vidareutveckla verksamheten på ett positivt sätt. De flesta av intervjupersonerna säger att de använder dokumentationerna för att utveckla verksamheten och barnens lärande. Eva och Bodil berättar att de gärna vill ta in fler ögon att se med för att komma närmre “sanningen”. Även om det inte går att fastslå själva sanningen så anser Eva och Bodil att man ska komma så nära den som möjligt, och det görs genom reflektioner med kollegor som utbildat sig inom pedagogisk dokumentation. Evas berättande om hur hon ger barnen problem som hon vill att barnen precis ska klara av, tyder på

att hon försöker se barnens potential. Vygotskys sätt att prata om den proximala

utvecklingszonen kan tydas att det är mer intressant att se vad barnet är kapabelt till under optimala förhållanden, än vad barnet presterar mer typiskt. Ser man på kunskapsinlärning på detta vis borde läraren hjälpa elever på ett helt annat vis under till exempel prov i skolan för att få ut elevernas maximala och inte bara deras typiska prestationer (Korp, 2003).

Lina, Eva, Fredrik och Kerstin menar att responsen från föräldrarna inte är stor. Kerstin får ingen respons överhuvudtaget medan de andra pedagogerna märkt att en del föräldrar är intresserade. Evas syfte med dokumentera är att få nya tankeställningar och hitta nya problem för barnen. Lenz Taguchi (1997) skriver även hon att dokumentationens främsta uppgift är att vara ett underlag för reflektioner, inte bara beskriva och slå fast vad som gjorts. Lenz Taguchi skriver att det är självklart att man måste få syn på och beskriva vad som hänt, men inte för att endast återberätta utan för att lära sig något och få nya tankeställningar.