Den identifikatoriska läsningen: en översikt
Identifikation i litteraturteoretiska termer, skriver Pettersson, kan idag ses som ett
paraplybegrepp för olika varianter av emotionell respons som uppkommer i en läsare i mötet med en text. Detta kan exempelvis vara empati, sympati eller transport i texten. Gränserna
mellan de olika kategorierna är därmed inte uppenbara, de går in i varandra på många sätt.18 En tämligen vanlig formulering av identifikation liknar dock Keith Oatleys: ”In identification the reader takes on the protagonist’s goals and plans. The reader then also experiences
emotions when these plans go well or badly.”19 Läsaren blir till karaktären i någon mån, absorberad och slukad av berättelsen. Fortsättningsvis menar han att identifikation kan ses som en slags empati, att läsaren inte endast sympatiserar med texten, utan något läsaren blir en del av och upplever liknande känslor.20
Den identifikatoriska läsningen har generellt haft en låg status inom den
litteraturvetenskapliga traditionen, en uppfattning som grundar sig i att man betraktat den sorts läsningen som något som skymmer den verkliga texten och dess budskap. Felski skriver att identifikation ofta haft en skamfull stämpel, som något den naiva affektiva läsaren gör, men som hon menar främst berott på okunskap och problematisering om vad begreppet egentligen betyder och kan frammana.21 Möjlighet till att det ska finnas en identifikation villkoras dock av att den föregås av en tillåtande syn på läsakten, eller att det finns en korrelation mellan litteratursyn, text och läsare för att identifikationens process
överhuvudtaget ska erkännas. För att tydliggöra dessa olika positioner, som senare appliceras på de olika teorierna ska jag först och främst, med hjälp av Petterssons egna benämningar, beskriva hur olika syner på det litterära objektet påverkat läsarens roll. Pettersson gör en översikt kring de positioner som han anser varit mest tongivande genom historien, med en vikt på hur man förhåller sig till dem i en samtida kontext. Självfallet ger detta inte en helt genomgående förklaring av hur man kan förstå den litterära texten, men det ger en ram som man kan förhålla sig till och jämföra olika teorier emellan.
The delightful-object view menar att litteraturen är ämnad att ge läsaren njutning och
glädje, och att orsaken till dessa upplevelser finns immanent i det litterära objektet i form av estetiska värden. Detta är en gammal tanke som på olika sätt menar att texten ska väcka starka känslor inom läsaren, såsom behag. Denna syn angår en mer formalistisk analys och att texten då också ses som autonom och i sin egen rätt. Grundpremissen för denna syn, i att se verket som autonomt, återkommer och syns inom dekonstruktionsanalys och strukturalistiska teorier
18 Anders Pettersson, The Concept of Literary Application: Readers’ Analogies From Text to Life, Palgrave Macmillan, Houndmills, Basingstoke, Hampshire, 2012, 119
19 Keith Oatley, Meetings of Minds: Dialogue, sympathy, and Identification, in Reading Fiction. Poetics. Vol 26, nr. 5. 1999:439-454. Doi: 10.1016/S0304-422X(99)00011-X, 446
20 Ibid., 447
21 Amanda Anderson, Rita Felski & Toril Moi, Character: Three Inquiries in Literary Studies, The University of Chicago Press, Chicago, Illinois, 2019, 77
som menar att texten är självrefererande.22 The stimulus view har, som man hör på titeln, ett mer psykologiskt och kognitivt närmande till den litterära texten. Denna position innebär att läsarens emotionella respons är en automatisk effekt av interaktionen med texten. Det finns även i denna syn en viss formalistisk tanke i att det då är möjligt för en författare att genom upplevelser skapa bilder uttryckta i text som ska kan väcka känslor i relation till upplevelsen i läsaren.23 Nästa position benämner Pettersson som the representation view, tanken att
litteraturen är en representation av verkligheten. Denna syn finner man hos Aristoteles som menar att dramat ska söka efter att vara så lik mänskliga handlingar och karaktärer som möjligt. Texten är alltså en slags bild av verkligheten, men en mer generaliserad bild som därmed också kan alstra kunskap till dess läsare.24
De två sista positionerna skiljer sig från de ovan nämnda i att de inte ser texten i sig som källan för litterär upplevelse och njutning. The virtual-reality view och the
invitation-to-reflection view innebär att läsaren själv är en interaktiv och skapande del av textens fullbordan
och mening. Den först nämnda innebär att läsaren transporteras in i texten och läsning är då en interaktion mellan karaktärer och läsaren. I dessa termer är det vanligt att man tar upp identifikation, som ett fenomen där läsaren lever sig in i den fiktiva världen, och blir till den parten som möjliggör textens mening och handlingsförlopp.25 Denna litteratursyn synliggörs delvis i hur Smith menar att läsning bryter upp gränserna mellan läsare och fiktiva gestalter, och även den position som Barthes menar är riskabel att hamna i. The invitation-to-reflection
view skiljer sig i att den menar att läsare inte mentalt befinner sig i den fiktiva världen, utan är
mer en slags betraktare av texten, men har samtidigt individuell kognitiv och emotionell respons på texten som inte behöver vara identisk med den litterära karaktären exempelvis. Läsaren är således på ett mer uttryckligt sätt medveten om att det hon läser är fiktion, att det finns ett avstånd, och att författaren därigenom också har en mer närvarande roll. Denna position menar Pettersson, ger läsaren förslag – och bjuder in läsaren att reflektera över dessa. Detta är även någonting som överensstämmer med Pettersson egen agenda, det han kallar för ”applikation”: hur läsaren greppar de litterära representationerna och omvandlar dem till idéer i verkliga livet.26
Även om Pettersson menar att identifikation främst är närvarande i det han kallar the
virtual-reality view så menar jag att den identifikatoriska läsningen förhåller sig till dessa
22 Pettersson, 2012, 12-13
23 Ibid., 14-15
24 Ibid., 16-17
25 Ibid., 17f
positioner på olika sätt, och att den kommer till uttryck genom andra medel än endast genom att försvinna in i en fiktionsvärld och ”bli” till en av karaktärerna. Felski använder begreppet igenkänning (recognition), men beskriver en process som liknar den som framställer
identifikation, ”I feel myself addressed, summoned, called to account: I cannot help seeing traces of myself in the pages I am reading.”27 Felski beskriver bland annat att igenkänning alstrar kunskap för läsaren, att det handlar om ”a moment of knowing or knowing again.”28 Att läsa är att se och lära sig vem man är. Detta liknar således mer det som Pettersson kallar
the invitation-to-reflection view. Felskis beskrivning vittnar dock om en rörelse från livet till
litteraturen, medan Pettersson genom applikationsteorin, menar att läsprocessen handlar om att litteraturen appliceras på livet. Vetandet är för honom inte något som redan existerar som Felski beskriver det, utan någon som skapas i läsningen och appliceringen. För att tydliggöra kan man säga att identifikationen antingen skapas i textens förmåga att projicera sin
verklighet på läsaren, eller att läsaren själv ser och upptäcker aspekter i en text som hon kan identifiera sig med.
Även om dessa processer samverkar, kan man tala om olika intentioner med
identifikationen. Som jag påpekade ovan finns det en uppfattning om den identifikatoriska läsningen som en ”felaktig läsning”, men att det även finns idéer om att läsarens igenkänning och identifikation med texten fullbordar och ger texten mening, eller åtminstone menar att identifikation är oundviklig och bör teoretiseras kring. En annan viktig del som jag lägger in i identifikationens uttryck är betydelsen av emotionell respons, jag menar att det även vid the
delightful-object view kan ses som identifikation genom att en mottagares känslor väcks i
relation till en text eller ett verk exempelvis. Emotionell och affektiv respons blir också en fråga som oundvikligen följer med när man talar om identifikation. Pettersson formulerar det estetiska problem som han menar uppkommer när man talar om emotionell respons i texten: i vilken mån är det nödvändigt, eller ens accepterat, att en läsare fyller ut den objektiva
meningen i en text med egna subjektiva upplevelser, och subjektiva känslor projicerade på karaktärer?29 Med en objektiv mening menar han ’objektiv’ som i att det finns någon slags samsyn om vad en text betyder på en textuell nivå, och att det finns mer eller mindre rimliga tolkningar av en text. Det problem som han framställer blir också oundvikligen en fråga som jag uppehåller mig vid i relation till de olika teoretiska positioner jag framställer och
diskuterar.
27 Rita Felski, 2008, 23
28 Ibid., 29
Läsaren som funktion och den autonoma texten
Strukturalismens idé om språket
En genomgående grund för den identifikatoriska läsningen är en vilja att förklara hur läsaren kopplas samman med texten, vilket i sig blir till hur tolkningen eller läsupplevelsen
konstrueras, och att det överhuvudtaget finns en ”lucka” som är öppen för en läsare att fylla med mening. Strukturalistiska och semiotiska litteraturteorier är på ett sätt motsatsen till läsorienterade teorier i att man inte är ute efter att ta reda på effekterna av texten, men Jonathan Culler skriver i On Deconstruction om hur den strukturalistiska strömningen av teorier på ett oundvikligt sätt gjorde läsaren mer centrerad i läsakten på olika sätt.30 De strukturalistiska litteraturteorierna hämtade inspiration och idéer från den lingvistiska
traditionen uppkommen av Ferdinand de Saussure som menade att mening är befäst i språkets system.31 Ett huvudspår i denna traditionen, om än teoretiker och deras syften skiljer sig åt oerhört, kan man klargöra att deras metoder inte söker efter mening i verket, de fokuserar på de strukturer som överhuvudtaget möjliggör mening. Culler tydliggör detta med att den strukturalistiska idéen identifierar meningen i en text, inte som någonting immanent i verket, utan något som är en effekt av språket.32 Den strömning som växte fram kring 1960-talet hade en tydligare vetenskaplig metod än den senare, bland annat genom Roman Jakobson. Målet var att kunna förklara litteraturen som helt och hållet uppbyggt av tecken och koder, och kunna redogöra för vilka mekanismer och förhållanden som möjliggjorde systemet.33
Det uppstår emellertid problem med att se texten som ett autonomt objekt. Med detta menas att man ser texten som något som ska uppnå mening endast refererande tillbaka på texten själv vilket exempelvis Jakobsons system ämnade göra. Mening existerar inte i bokens materialitet och de ord som syns på dess sidor, och att säga att mening helt och hållet finns inbäddat i språkets system innebär att meningen måste kunna refereras tillbaka på något inom språket.34 Toril Moi menar att Saussure endast talade om hur texten refererar, men aldrig vad tecknet i sig refererade till eller mot, eller att det skulle finnas mottagare till det refererade i texten. Hon menar alltså att detta leder till en syn på språket som är skiljt från världen och verkligheten, något hon menar blir problematiskt.35 Att se textens mening som endast
30 Jonathan D. Culler, On Deconstruction: Theory and Criticism After Structuralism, 25th anniversary ed., Cornell University Press, Ithaca, 2007, 32
31 Pettersson, 2012, 137
32 Culler, 2007, 21
33 Pettersson, 2012, 137
34 Ibid., 140
35 Toril Moi, Revolution of The Ordinary: Literary Studies After Wittgenstein, Austin, and Cavell, The University of Chicago Press, Chicago, 2017, 121-122
sprungen ur texten i sig själv och språkets egen struktur, att alla ens litterära upplevelser går att hänvisa till texten ”i sig själv”, innebär att förneka viktiga aspekter såsom litterära
konventioner och den verklighet vilket texten är producerad ur. Pettersson beskriver det som att falla för det ”fenomenologiska misstaget”: att missta den fiktiva verkligheten som
någonting autonomt och levande utan själva läsakten, att exempelvis betrakta karaktärer som ihopsatta personer med egenskaper som redan konstruerade på sina egna villkor. 36, 37
Det är utifrån ovan konstaterade faktum ganska enkelt att se att läsarens mottagande i en förståelse av ett stängt språksystem inte tar hänsyn till hennes subjektiva tolkning eller
projiceringar från sitt eget liv på texten. Dessa teorier utmynnade emellertid oundvikligen till teorier om vad dessa strukturer i sin tur blir befästa genom, och att de olika signaler som texten innehåller samlas och behöver realiseras genom den läsandes blick och förståelse. Detta blir synliggjort i det svårt definierade skiftet mellan strukturalism och
poststrukturalismen. Culler beskriver hur man nu istället såg texten som en intertextuell konstruktion, bestående av dimensioner av meningar och en komplexitet som krävde ett rum för tolkning. Detta rum utgörs av läsaren, där textens alla trådar möts och knyts samman. Det är dock viktigt att betona att betydelsen av läsarens roll inte är detsamma som att säga att läsarens subjektiva ståndpunkt krävdes. Läsaren betraktades snarare som en funktion än en person, hon var en destination där textens koder skulle interagera och utvinna sin mening genom.38 Culler menar vidare att förstå en text innebär istället att förstå läsakten eftersom det är dessa processer som skapar strukturen. Det är läsaren som identifierar de konventioner och koder som språket bär på. Detta innebär att definitionen av litteraturbegreppet skiftar till något som inkluderar effekten av texten i dess tolkning. Kritiken som detta medför är bland annat att läsaren reduceras till en stereotyp, en behållare som i sig själv inte kan vara en källa till nya insikter eller kunskap.39
Vad jag vill förtydliga med ovanstående resonemang är hur rörelsen från att avfärda läsarens inblandning i textens tolkning, till att bli avgörande för dess mening, inte
nödvändigtvis implicerar läsarens individualitet eller subjektivitet. Läsaren är bara någon, för målet med texten riktas inte in mot läsaren utan mot texten och skriften själv. Den
identifikatoriska läsningen blir därmed aldrig riktigt aktualiserad eftersom läsaren inte är tänkt utföra en rörelse in i en text, utan ses som den mötesplats där strukturen möjliggörs. Den
36 Pettersson, 2012, 140
37 Ibid., 121
38 Culler, 2007, 33
identifikatoriska läsningen skulle skymma det ursprung som meningen kommer ur, bryta in i sanningen och därmed möjligheten till tolkning. Eftersom strukturerna redan finns där, är läsarens uppgift inte att försöka gå in i dem eller transformera dem, utan att snarare överblicka och stå utanför dem för att förstå. Detta är även något som varit en av kritiken mot dessa teorier, att kunna stå utanför någonting man tolkar är helt enkelt inte möjligt.40 Det blir tydligt hur the delightful-object view presenteras genom ovanstående idéer, de menar att det finns inneboende värden som texten behåller och som går att redogöra genom texten själv. Moi hävdar att Saussures idéer om språket fortfarande är närvarande i humanioraämnena. Hon menar att man då ser språket som ett stängt system där subjekt och talare är irrelevanta. All teori som försöker komma bort från subjektiviteten, skriver hon, ägnar sig fortfarande åt detta slags tänkande.41 Denna konflikt kommer diskuteras mer ingående nedan.
”Det affektiva misstaget”: William K. Wimsatt & Monroe Beardsley
En annan riktning som varit tongivande inom den del av litteraturdebatten som varit kritisk till läsarens inblandning i verkets mening och tolkning, är nykritikerna William K. Wimsatt och Monroe Beardsley. I sin essä The Affective Fallacy skriver de att läsaren och hennes
emotionella koppling till texten är irrelevant, och problemet ligger i att tolka texter affektivt resulterar i att man fokuserar på vad texten gör och inte vad den är.42 Känslor är något som befinner sig inom läsaren, inte texten eller det som tolkas. De menar att litteraturen i och med detta tillvägagångssätt riskerar att hamna i en subjektiv och relativistisk fälla, och att låta de emotionella kriterierna styra resulterar i tolkningar som inte säger någonting om texten i fråga. Identifikation och andra emotionella kopplingar till texten är alltså endast något som skymmer och förvrider textens sanning, och kanske även hindrar den att bli fullbordad.
När Wimsatt och Beardsley hävdar att den affektiva responsen är irrelevant menar de emellertid inte att det inte är möjligt att den kan ske hos en läsare, de menar endast att mottagandet inte har någonting att göra med vad en text är eller vad man kan säga om den.43 Även här blir the delightful-object view synlig genom grundtanken att man kan förstå verket som immanent bärande på mening, men nykritikerna har samtidigt ingen tanke på att textens syfte ska ämna att ge behag eller att texten bär på estetiska värden som väcker en estetisk
40 Robert Con Davis, Ronald Schleifer (red), Contemporary Literary Criticism: Literary and Cultural Studies, 3.ed., Longman, New York, 1994, 240
41 Moi, 2017, 16-17
42 Wimsatt, W.K, Beardsley, M, The Affective Fallacy. The Sewanee Review. Vol. 57, nr. 1, 1949: 31-55.
www.jstor.org/stable/27537883, 31
upplevelse hos läsaren. När Aristoteles talade om diktkonsten menade han att åskådarnas känslor och mottagande var inskrivna i själva verket, och om det misslyckades med att väcka dessa känslor var det ett misslyckat verk.44 Även om Aristoteles inte såg dessa känslor som syftet med litteraturen, utan snarare att de skulle bidra till insikt och kunskap om verkligheten, är det en intressant motsättning att se i relation till den nykritiska idéen om texten. Wimsatt och Beardsley menar att läsare helt och hållet står för den emotionella responsen, en text kan inte bära på dessa egenskaper.45 Den identifikatoriska läsningen är således inte efterfrågad här heller eftersom texten är en komposition av språk. Karaktärer och känslor som kan beskrivas med hjälp av språket är inte känslor, det är något vi projicerar på texten. Nykritikerna, i ett försök att göra vetenskap av litteraturen i en tid då dess ämne inte behöll den status den har idag, ville se texten och litteraturen i sitt egenvärde. Denna tanke är självfallet lockande för en litteraturvetare men det för också med sig konsekvenser. Att endast se texten i formalistiska termer blir i praktiken ett reducerande av den, att varken ta vara på ursprung eller effekt lämnar ingenting annat än lite krasst formulerat, konstateranden om just konstruktionen av texten.
När Beardsley och Wimsatt talar om den affektiva responsen, hänvisar de till de starka känslorna, de kroppsligt nära reaktionerna såsom sorg, glädje eller rädsla. De menar att läsaren, genom dessa spontana känslor blir en del av berättelsens intrig vilket styr och felaktigt formar textens mening. Men läsarens emotionella responser, skriver Culler, ska i samtida teorier inte endast förstås som kroppsliga eller känslomässiga reaktioner. Ofta talar man om det i kognitiva termer, ”having one’s expectations proved false, struggling with an irresolvable ambiguity, or questioning the assumptions on which one had relied.”46
Emotionella reaktioner är inte endast känslosvall och bedövande tillstånd, utan kan snarare vara respons som ökar uppmärksamheten på texten och dess innehåll. Detta kräver dock ett erkännande av läsarens ansvar och delaktighet i verket, och att den ambivalens och de
förutsättningar texten tillhandahåller måste bekräftas och bli synliga av och genom en läsares blick.
Jag anser inte heller, likt Moi, att ett försök att ”vetenskapliggöra” litteraturen genom språksystem är hur man bör läsa och analysera texter. Att betrakta texten i sådana termer tömmer litteraturen på den potentiella kraft och de abstrakta, även odefinierade värden som den bär på. Samtidigt menar jag att det finns en viktig poäng som framkommer genom
44 Aristoteles, Diktkonsten, Natur och Kultur, Stockholm, 1961, 42
45 Wimsatt, Beardsley, 1949, 31
ovanstående diskussion, nämligen balansen mellan vad en text gör och vad den är. Moi och Felski menar exempelvis att se texten som bärande på immanent mening gör texten statisk, och hur skulle man iså fall kunna komma åt den där essensen av vad texten egentligen är?47 De strukturalistiska teorierna och språksystem lyckas dessutom varken vara nyanserade och inte heller helt igenom objektiva, för om man är helt igenom objektiv i en textanalys är det enda man egentligen kan slå fast bokstavliga tolkningar av tecknen. Den väg Moi och Felski tar är dock åt motsats håll – att det därmed inte alls är möjligt att säga någonting