Att spegla sig i litteraturen

Magisterexamen, VT 2020

Magisteruppsats i litteraturvetenskap, 15 hp Institutionen för kultur- och medivetenskaper

Att spegla sig i litteraturen

En diskussion om identifikatorisk läsning, affektiv respons

och postkritiken

Meja Sundman

Innehållsförteckning

DEL I: INLEDNING ... 1

SYFTE ... 5

METOD OCH TILLVÄGAGÅNGSSÄTT ... 5

DISPOSITION ... 7

DEL II: HISTORISK ÖVERBLICK OCH DISKUSSION ... 7

DEN IDENTIFIKATORISKA LÄSNINGEN: EN ÖVERSIKT ... 7

LÄSAREN SOM FUNKTION OCH DEN AUTONOMA TEXTEN ... 11

Strukturalismens idé om språket ... 11

”Det affektiva misstaget”: William K. Wimsatt & Monroe Beardsley ... 13

MÖTET MELLAN TEXT OCH LÄSARE ... 15

Den hermeneutiskt fenomenologiska läsningen: Paul Ricœur & Hans Robert Jauss ... 15

Tillfredsställa begär genom karaktären: Sigmund Freud ... 20

LITTERATURENS DIDAKTISKA OCH SAMHÄLLSUTVECKLANDE FUNKTIONER ... 21

Identifikationens hot eller möjlighet: Platon, Aristoteles & Martha Nussbaum ... 21

Den svenska litteraturdidaktiken: Louise Rosenblatt & läsarens kompetens ... 24

POSTKRITIKEN: LÄSUPPLEVELSE OCH UPPMÄRKSAMHET ... 27

Den postkritiska strömningen: Affektteori & Susan Sontag ... 27

Samtida postkritiska tänkare: Rita Felski & Toril Moi ... 28

DEL III: EN KRITIK AV POSTKRITIKEN ... 32

DEN DIKTERANDE LÄSAREN ... 32

DEN SJÄLVTERAPEUTISKA LÄSNINGEN ... 35

EN NYTÄNKANDE TEORI? ... 37

AVSLUTNING ... 40

LITTERATUR ... 41

Del I: Inledning

Roland Barthes skriver i Kärlekens samtal om hur den förälskade inte kan undgå att se sig själv i litteraturen, hur hon ”identifierar sig smärtsamt med alla människor (eller alla

rollfigurer) som upptar samma plats i kärlekens system som hon”.¹ Texten förvandlas till en spegel, och de personer i texten som i själva verket är helt okända och främmande drabbar honom starkt. Han beskriver det sjukdomstillstånd som vi alla vet att förälskelsen är och hur det bryter in i läsandet och omkullkastar det. Egenintresset blir till berättelsens drivkraft och uppfyllelse.

Det finns en fara i en sådan slags läsning som Barthes beskriver ovan, som att läsarens identifikation med texten har en narcissistisk agenda i grunden. Att det då skulle leda till att jaget navigerar genom texten och därmed formar dess betydelse. Peter Brooks skriver att begäret att definiera vår identitet, säga vilka vi är och vart vi är påväg är grundläggande i det moderna samhället. Han visar med hjälp av litterära exempel hur identitetens problem

gestaltats i romanen och att liknande tendenser även syns i resten av samhället. Han menar att identitetens problem ligger i att den är tvådelad, att den utgörs dels av sociala och yttre markörer i att individen är en del av ett samhälle, och att det samtidigt finns tanken om varje individs inre unika identitet. Detta är en problematik som Brooks menar har undersökts under lång tid i diverse konstnärliga och litterära former, då maskeringen och avslöjandet av den sanna identiteten varit kärnan i berättelserna.²

Tanken om den inre identiteten är inte minst närvarande i vår samtid, i en tid där alla bekämpar att falla ner i anonymitet i en globaliserad och internetbaserad värld. Att hävda sin unika ställning likställs som en slags överlevnadsinstinkt.³ Detta följer även att det skapas ett behov för individen att känna sig beständig och att bevara sin identitet, ”The need to postulate their continuity – I am the same as I ever was”, blir nödvändig för den moderna människan för att inte förintas och bli en del av den stora massan.⁴ Jag tänker på Ivan Gontjarovs roman Oblomov, en berättelse om en mycket bildad och begåvad man under 1850-talets Ryssland, men som trots detta väljer sin tillvaro vilandes i sin säng. Han får besök av bekanta flera gånger om dagen som räknar upp allt de ska göra och allt de ska uppnå, allt medan Oblomov uttrycker stark avsky, ”Then when are you going to live? […] Why torment yourself all your days?”.⁵ Författaren och litteraturvetaren Elif Batuman skriver att hon en dag insåg vad den

1 Roland Barthes, Kärlekens samtal: fragment, [Ny uppl.], Korpen, Göteborg, 1996, 118

2 Peter Brooks, Enigmas of Identity, Princeton University Press, 2011, 4f

3 Ibid., 5

4 Ibid., 8

5 Ivan Goncharov, Oblomov, Seven Stories Press, New York, 2008, 198

fascination som hon själv känt för Gontjarovs roman Oblomov befann sig i: ”I alla dessa aktiviteter ser Oblomov en beklagansvärd avsaknad av ’människan.’”⁶ Motiveringen till Oblomovs lättja ligger alltså i att han genom att vägra att handla ”därigenom bli[r] ännu mer sig själv”, hans sanna inre identitet som Brooks talar om, kan alltså aldrig nås genom yttre handlingar för Oblomov, det skulle resultera i en reducering av hans inre jag. För att formulera det i Batumans ord, ”var i dessa karaktärsdrag fanns människan? Vad var

personen?”⁷. För Brooks ligger identitetens problematik i att individen upplever en kluvenhet, det finns två uppfattningar som vi samtidigt måste acceptera: jag är ett jag som ser sig själv inifrån, som en unik människan med djup och mening, men på samma gång är siffror i form av personnummer, eller information om vad jag arbetar med eller handlar för slags kläder.⁸ Vi kommer inte undan att bli definierade och bli till genom våra handlingar.

I tidskriften New York Review of Books skrev författaren Zadie Smith förra året en essä om hur det identitetspolitiska samhället brutit sig in i fiktionen och hur vår förståelse av berättandet är under förhandling. I hennes artikel ifrågasätter hon hur det politiska klimatet i vår samtid resulterat i att ”we can and should write only about people who are fundamentally

”like” us: racially, sexually, genetically, nationally, politically, personally.” Med detta följer att även läsare vänder sig till det de känner till och kan identifiera sig med. Hon menar dels att det senkapitalistiska varumärkesbyggandet springer ur liknande slags logik, bara de som är som oss kan förstå – eller ens börja försöka att förstå oss.⁹ Konstkritikern Hal Foster skriver exempelvis i boken Design and Crime hur produkter och dess kommersialisering kommit att leva på subjektivitet och individens relation till produkten. Det massproducerade

marknadsförs i syfte att skapa en illusion av att det står för någonting unikt och fungerar som ett sätt för individen att känna sig träffad och definierad, ”hey, that’s me”.¹⁰ Att bli sig själv är därmed också att ”köpa” sig själv.¹¹

Smith fortsätter att hävda att man ägnat sig åt att beskylla fiktionen för kulturell appropriering, kolonisation, naivitet samt politisk och moralisk oansvarighet, vilket gjort att läsare håller sig närmare det de redan har kunskap om. Hon ställer detta mot sin egen

upplevelse, att hon själv alltid upplevt sig som en splittrad individ. Men denna känsla av brist

6 Elif Batuman, Besatta: äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem, 1. utg., Natur & Kultur, Stockholm, 2012, 81

7 Ibid., 82

8 Brooks, 2011, 196

9 Zadie Smith, Fascinated to Presume: In Defense of Fiction. New York Review of Books. 2019-10-24.

http://www.nybooks.com (Hämtad: 2020-05-14)

10 Hal Foster, Design and crime (and other diatribes), Verso, London, 2011, 19

11 Ibid., 15

på tydlig och sammansatt identitet har möjliggjort det för henne att leva sig in i andras liv och situationer, och att fiktionen blivit det sättet hon förankrat alla dessa motsägelsefulla tankar och attribut inom. Genom att helt och hållet gå in i rollen som Jane Eyre eller David

Copperfield, skriver hon, levde de litterära karaktärerna i henne lika mycket som hon levde i dem. Förlusten som följer av att endast skriva och läsa om de som är som oss, skriver Smith, är att vi tappar motivation och vilja att se och upptäcka de mötesplatser som finns hos den andre parten. Detta kan vara karaktärer eller författare som inte har samma kön, bakgrund eller politisk åsikt exempelvis.¹² Smiths kritik anser jag vittnar om hur den yttre, offentliga identiteten som Brooks skriver om, har blivit till den definierande delen. Hon menar att vi består av våra politiska åsikter och yttre livsstilar vilket skadar vår inlevelseförmåga – vi kan inte överge vår känsla av tillhörighet för fiktionens och konstens bästa. I ekot av hennes text anar jag en tanke om att det i dagens samhälle nästintill uppfattas som ett uppror att bestå av en delad identitet, att ge sig hän och leva sig in i fiktiva karaktärer, eller att prova ge upp sina värderingar och åsikter i fiktionens syfte. Att läsa det som upprör en på ett djupare plan eller ifrågasätter ens tillhörighet blir ett övergivande av den allra viktigaste uppgiften för den moderna människan – att veta vem man är.

Richard Sennett skriver i The Fall of Public Man hur den publika sfären kommit att övertas av det personliga och privata, något litteraturvetaren Cristine Sarrimo understryker och menar att det ”känslomässigt förankrade premieras framför det opersonligt politiska.” ^13,14 Detta är något hon menar syns i den svenska debatten i vår samtid, inte minst genom de självframställningar som konstruerats i olika litterära former. Detta faktum menar hon leder till ett ökat begär i samhället att få sin egen specifika röst och tillhörighet representerad i kulturen.¹⁵ Individens upplevda individualitet blir det som styr den kultur man konsumerar.

Identifikationens uttryck, om än det inte endast handlar om identitetsfrågor, kan man konstatera att det finns en nära sammankoppling emellan dessa begrepp i vår samtid. Och man kan möjligen fråga sig om den identifikatoriska läsningen har skiftat fokus. Smith och Sarrimo pekar på en slags definierande identifikation som vänder sig inåt mot läsaren, en läsare som söker efter det hon redan känner till och därmed kan identifiera sig med baserat på att det bekräftar det hon redan vet. Det är något som tydliggör och legitimerar läsarens

identitet och upplevelser. Identifikation blir i deras termer inte endast en bieffekt, i enlighet

12 Smith, 2019

13 Richard Sennett, The Fall of public man, Penguin Books, London, 2002, 17

14 Cristine Sarrimo, Jagets scen: självframställningar i olika medier, Makadam, Göteborg, 2012, 29

15 Ibid., 29

med det Barthes beskriver, utan snarare ett påbud för en fullbordad litterär upplevelse. Men Smith antyder även en annan identifikation som hon menar är den eftersträvansvärda, den som handlar om att tänka sig in i en annans situation, en identifikation som snarare söker sig utåt mot texten och det främmande. Läsarens subjektiva och affektiva involvering i texten har därmed behandlats på flertalet sätt genom historien.

En teoretisk strömning som jag menar har aktualiserat frågan om identifikation på flera sätt är det som kallas för postkritiken. Dessa teorier uppmärksammar läsarens upplevelse, involvering och affektiva respons i läsningen framför det kritiska förhållningssättet.

Litteraturteoretikern Rita Felski menar att den ”postkritiska läsningen” är ett sätt att

synliggöra läsarens upplevelser och känslor gentemot texten, och att det även vittnar om en tanke om ett nytt, frigörande synsätt på litteraturen.¹⁶ Uppkomsten av textens tolkning och mening bör för dessa teorier alltså uppkomma genom läsarens subjektiva position i relation till verket, och inte genom en fastställd applicerad teori exempelvis. Dessa teorier inkluderar därmed den identifikatoriska läsningen på ett uppenbart sätt och använder läsarens upplevelse som riktlinje för vad texten i sig kan tänkas betyda för oss. Jag vill dock se denna strömning av idéer i ljuset av den samtid jag skissar fram konturerna av ovan. Om textens mening ska uppkomma ur läsarens egna upplevelser, hur skiljer sig en sådan framställning från den bild Smith och Sarrimo presenterar, hur samhället går mot att finna det okända och icke

igenkännbara som irrelevant? Och kan man då verkligen se denna postkritiska läsning som den frigörande praktiken som de ger beskrivningen av?

För att återgå till Barthes, beskriver han det som kan vara storheten i litteraturen, just hur det litterära kan komma att drabba en med sådan styrka, hur sammansatta ord och en berättelse kan väcka någonting innerligt inom en människa. Men det som även synliggörs i Barthes framställning är hur den motståndslösa relationen mellan människa och litteratur samtidigt skapar ett slags tomhet. Han skriver om identifikationen, att den ”sätter ned mitt värde i mina egna ögon (jag ser mig reducerad till den personen), men den sätter också ned värdet hos min andre, som blir ett livlöst och kringslängt stridsäpple i en ring av rivaler”.¹⁷ Den litterära gestalten är endast någon som anpassas efter läsarens form och intentioner, och vem som helst kan anta dess form. Gestaltens essens och mening blir obetydlig, likgiltig. När läsaren möter texten ser hon inte textens innehåll, utan sig själv som en reflektion. Kanske vill jag som Barthes mena att det finns betydande uppoffringar som måste göras i och med att låta det personliga, inre livet styra textens syfte. Och kanske finns det då också uppoffringar som

16 Rita Felski, Uses of Literature, Blackwell Pub., Maleden, Mass., 2008

17 Barthes, 1996, 119

måste göras genom postkritikens syn på den läsandes subjektiva upplevelse som styrande för läsningen? Genom dessa framförda resonemang och frågor ovan, är min förhoppning till sist att få syn både på den identifikatoriska läsningens förhållande till det litterära verket, men även hur identifikation i en aktualiserad debatt genom den postkritiska strömningen förhåller sig till det rådande individualiserade samhället.

Syfte

Syftet med denna uppsats är att undersöka den identifikatoriska läsningens förutsättningar och funktioner, detta kommer mer specifikt att göras utifrån postkritikens samtida agenda. Detta innebär att jag synliggör och historiserar den debatt de framför om läsarens affektiva respons och subjektiva upplevelser för textens tolkning och mening. Jag ämnar alltså att genom denna uppsats både synliggöra hur identifikation samexisterar med teorier om litteratur och läsande, men även i samma process synliggöra postkritikens teorier i ett annat ljus. Detta besvaras med bakomliggande frågor: hur kan man förstå den subjektiva läsarens position i relation till den litterära texten och dess uttolkande? Samt hur förhåller sig den postkritiska synen på läsande och litteratur till samtida syn på individen och identitetsskapande?

Metod och tillvägagångssätt

Frågan om identifikation är central inom estetiken och litteraturvetenskapen och har varit det under en väldigt lång tid. Detta ligger i att identifikation går in i frågor som rör både vad en text är och hur den ska bli förstådd, men även vad en läsare är och hur denne ska definieras i relation till en text. Olika tankar om läsande och litteratur har således möjliggjort olika

förhållningssätt för att identifiera sig med texter och berättelser. Därmed har även människans roll i relation till boken kommit att anta olika konstellationer genom historien. En sådan översikt presenterar jag kort i början av ”Del II” med hjälp av Anders Petterssons bok The Concept of Literary Application, och beskriver ett par olika definitioner för den litterära texten och vad detta möjliggör för läsarroller och tolkningsmetoder. Frågan om identifikation öppnar följaktligen upp för otaliga perspektiv och teoretiska strömningar, vilket innebär att mitt urval behövts avgränsas på ett omfattande vis. Mitt valda perspektiv går emellertid i linje med att se identifikationen genom ett samtidsperspektiv då mitt syfte utreder relationen mellan vad en text är, litteraturreception och det rådande individualiserade samhället, detta gör även att jag läser och teoretiserar kring de valda verken utifrån ett fokus på just detta perspektiv.

Frågan om den affektiva läsningen har aktualiserats på senare år genom den postkritiska strömningen, vilket jag också menar gör denna undersökning än mer relevant att föra upp till diskussion. De teoretiker som får representera dessa tankar är litteraturvetarna Toril Moi och Rita Felski, men även Susan Sontag med sin essä Against Interpretation som kan ses som en föregångare till de grundtankar man finner hos både Moi och Felski. Dessa teorier ställer läsarens subjektivitet och individuella respons högt och kritiserar de traditionella perspektiven på läsande och litteratur som de menar har stagnerat och leder till begränsat kreativt tänkande och självbekräftande läsningar. Jag historiserar den fråga de kritiserar och det fält som de befinner sig inom för att försöka problematisera den samtida synen på den identifikatoriska läsningen. I denna process riktar jag även blicken mot den postkritiska teorin och ställer nya frågor i syfte att positionera den i ett annat sken. Mitt syfte är därmed inte att försöka ge en översiktlig genomgång av identifikationens uttryck per se. Jag vill förstå identifikationen genom en samtidslins, därmed spelar postkritiken en central roll i att måla fram denna förståelse.

Genom att utgå från postkritikens teorier kan jag på ett naturligt sätt få syn på det fält och den tradition vilka de är sprungna ur. Detta innebär att strukturalismen är en given motpart då både Moi och Felski motsätter sig synen på litteraturen som någonting autonomt.

Ett ytterligare perspektiv som jag anser relevant i relation till forskningsfrågan är den

hermeneutiskt-fenomenologiska traditionen med Paul Ricœur och Hans Robert Jauss eftersom även denna riktning är någonting som den postkritiska idéen försöker problematisera och skilja sig från. Detta synliggörs främst genom Sontag som menar att fokus på att tolka innehåll tar ifrån det litterära verket de estetiska värdefulla egenskaperna.

Det ligger ingen uppenbar logik i den tidslinje jag presenterar perspektiven förutom att jag fokuserar på att beskriva rörelsen fram till postkritikens idéer. Även om majoriteten av de teoretiska perspektiven ligger på 1900-tal och framåt, anser jag det fortfarande givande att ta in tankar från Platon och Aristoteles då dessa idéer på ett sådant uppenbart sätt format och samtalar med de teorier och tankar om läsning och identifikation som jag också framför. Detta innefattar synen på litteraturen som någonting uppfostrande och bildande, därmed har

identifikationen både ansetts ha eftertraktade och förkastliga funktioner. I relation till Platon och Aristoteles tar jag även upp Martha Nussbaums teori om litteraturen som avgörande för det demokratiska samhället. Ett annat perspektiv som oundvikligen griper in i mitt syfte är litteraturdidaktiken. Jag anser det passande att undersöka hur dominerande tankar om läsande format synen på text, tolkning och läsare. Den litteraturundervisning som jag presenterar med Louis Rosenblatt med flera, propagerar dessutom för identifikation och subjektiv inblandning

i texten, därmed anser jag det än mer relevant att undersöka och inkludera detta i analysen.

Felski och Moi lägger även stor betoning på läsaren och elevens roll, därmed finner jag en given diskussionspart även i detta perspektivet.

Disposition

Uppsatsen är uppdelad i tre delar. I ”Del II”, presenterar och diskuterar jag de teoretiska och historiska perspektiv som jag behandlar identifikationens funktion genom. Detta innefattar bland annat att jag skissar upp konturerna för den dualism och konflikt som finns mellan att se det litterära verket antingen som ett autonomt objekt eller i motsats som någonting formbart som skapas i ett möte med en läsare. Målet med denna del är att synliggöra det fält som den identifikatoriska läsningen förhållit sig till på olika vis, men även att jag diskuterar dessa teorier mot och i dialog med varandra, samt resonerar kring hur de förhåller sig till den postkritiska synen på läsning. I denna del presenterar jag den strukturalistiska och nykritiska synen på text och tolkning och ett hermeneutiskt fenomenologiskt perspektiv på mötet mellan läsare och text. I slutet av denna del sammanfattar och diskuterar jag de grundläggande premisserna för Sontag, Felski och Mois teorier. Tanken är att det ska synliggöras i vilken grad läsarens betydelse avgör textens mening, och därmed också vilket utrymme som ges läsarens emotionella reaktioner och identifikation med texten.

I ”Del III” diskuterar jag Moi och Felski i dialog med de perspektiven som presenterats i ”Del II”. Syftet i denna del är att försöka testa de postkritiska argumenten om läsning mot de övriga teorierna men även med de tankar som jag presenterar i ”Del I” av uppsatsen. Jag applicerar alltså ett mer samtida perspektiv och för ett argument kring hur den postkritiska strömningen av den upplevda läsningen på olika sätt korresponderar med frågor om

identitetsskapande och individualitet. Uppsatsen avslutas med en kort sammanfattning samt tankar och reflektioner kring den identifikatoriska läsningen i vårt samhälle och inom litteraturvetenskapen.

Del II: Historisk överblick och diskussion

Den identifikatoriska läsningen: en översikt

Identifikation i litteraturteoretiska termer, skriver Pettersson, kan idag ses som ett

paraplybegrepp för olika varianter av emotionell respons som uppkommer i en läsare i mötet med en text. Detta kan exempelvis vara empati, sympati eller transport i texten. Gränserna

mellan de olika kategorierna är därmed inte uppenbara, de går in i varandra på många sätt.¹⁸ En tämligen vanlig formulering av identifikation liknar dock Keith Oatleys: ”In identification the reader takes on the protagonist’s goals and plans. The reader then also experiences

emotions when these plans go well or badly.”¹⁹ Läsaren blir till karaktären i någon mån, absorberad och slukad av berättelsen. Fortsättningsvis menar han att identifikation kan ses som en slags empati, att läsaren inte endast sympatiserar med texten, utan något läsaren blir en del av och upplever liknande känslor.²⁰

Den identifikatoriska läsningen har generellt haft en låg status inom den

litteraturvetenskapliga traditionen, en uppfattning som grundar sig i att man betraktat den sorts läsningen som något som skymmer den verkliga texten och dess budskap. Felski skriver att identifikation ofta haft en skamfull stämpel, som något den naiva affektiva läsaren gör, men som hon menar främst berott på okunskap och problematisering om vad begreppet egentligen betyder och kan frammana.²¹ Möjlighet till att det ska finnas en identifikation villkoras dock av att den föregås av en tillåtande syn på läsakten, eller att det finns en korrelation mellan litteratursyn, text och läsare för att identifikationens process

överhuvudtaget ska erkännas. För att tydliggöra dessa olika positioner, som senare appliceras på de olika teorierna ska jag först och främst, med hjälp av Petterssons egna benämningar, beskriva hur olika syner på det litterära objektet påverkat läsarens roll. Pettersson gör en översikt kring de positioner som han anser varit mest tongivande genom historien, med en vikt på hur man förhåller sig till dem i en samtida kontext. Självfallet ger detta inte en helt genomgående förklaring av hur man kan förstå den litterära texten, men det ger en ram som man kan förhålla sig till och jämföra olika teorier emellan.

The delightful-object view menar att litteraturen är ämnad att ge läsaren njutning och glädje, och att orsaken till dessa upplevelser finns immanent i det litterära objektet i form av estetiska värden. Detta är en gammal tanke som på olika sätt menar att texten ska väcka starka känslor inom läsaren, såsom behag. Denna syn angår en mer formalistisk analys och att texten då också ses som autonom och i sin egen rätt. Grundpremissen för denna syn, i att se verket som autonomt, återkommer och syns inom dekonstruktionsanalys och strukturalistiska teorier

18 Anders Pettersson, The Concept of Literary Application: Readers’ Analogies From Text to Life, Palgrave Macmillan, Houndmills, Basingstoke, Hampshire, 2012, 119

19 Keith Oatley, Meetings of Minds: Dialogue, sympathy, and Identification, in Reading Fiction. Poetics. Vol 26, nr. 5. 1999:439-454. Doi: 10.1016/S0304-422X(99)00011-X, 446

20 Ibid., 447

21 Amanda Anderson, Rita Felski & Toril Moi, Character: Three Inquiries in Literary Studies, The University of Chicago Press, Chicago, Illinois, 2019, 77

som menar att texten är självrefererande.²² The stimulus view har, som man hör på titeln, ett mer psykologiskt och kognitivt närmande till den litterära texten. Denna position innebär att läsarens emotionella respons är en automatisk effekt av interaktionen med texten. Det finns även i denna syn en viss formalistisk tanke i att det då är möjligt för en författare att genom upplevelser skapa bilder uttryckta i text som ska kan väcka känslor i relation till upplevelsen i läsaren.²³ Nästa position benämner Pettersson som the representation view, tanken att

litteraturen är en representation av verkligheten. Denna syn finner man hos Aristoteles som menar att dramat ska söka efter att vara så lik mänskliga handlingar och karaktärer som möjligt. Texten är alltså en slags bild av verkligheten, men en mer generaliserad bild som därmed också kan alstra kunskap till dess läsare.²⁴

De två sista positionerna skiljer sig från de ovan nämnda i att de inte ser texten i sig som källan för litterär upplevelse och njutning. The virtual-reality view och the invitation-to- reflection view innebär att läsaren själv är en interaktiv och skapande del av textens fullbordan och mening. Den först nämnda innebär att läsaren transporteras in i texten och läsning är då en interaktion mellan karaktärer och läsaren. I dessa termer är det vanligt att man tar upp identifikation, som ett fenomen där läsaren lever sig in i den fiktiva världen, och blir till den parten som möjliggör textens mening och handlingsförlopp.²⁵ Denna litteratursyn synliggörs delvis i hur Smith menar att läsning bryter upp gränserna mellan läsare och fiktiva gestalter, och även den position som Barthes menar är riskabel att hamna i. The invitation-to-reflection view skiljer sig i att den menar att läsare inte mentalt befinner sig i den fiktiva världen, utan är mer en slags betraktare av texten, men har samtidigt individuell kognitiv och emotionell respons på texten som inte behöver vara identisk med den litterära karaktären exempelvis.

Läsaren är således på ett mer uttryckligt sätt medveten om att det hon läser är fiktion, att det finns ett avstånd, och att författaren därigenom också har en mer närvarande roll. Denna position menar Pettersson, ger läsaren förslag – och bjuder in läsaren att reflektera över dessa.

Detta är även någonting som överensstämmer med Pettersson egen agenda, det han kallar för

”applikation”: hur läsaren greppar de litterära representationerna och omvandlar dem till idéer i verkliga livet.²⁶

Även om Pettersson menar att identifikation främst är närvarande i det han kallar the virtual-reality view så menar jag att den identifikatoriska läsningen förhåller sig till dessa

22 Pettersson, 2012, 12-13

23 Ibid., 14-15

24 Ibid., 16-17

25 Ibid., 17f

26 Ibid., 92

positioner på olika sätt, och att den kommer till uttryck genom andra medel än endast genom att försvinna in i en fiktionsvärld och ”bli” till en av karaktärerna. Felski använder begreppet igenkänning (recognition), men beskriver en process som liknar den som framställer

identifikation, ”I feel myself addressed, summoned, called to account: I cannot help seeing traces of myself in the pages I am reading.”²⁷ Felski beskriver bland annat att igenkänning alstrar kunskap för läsaren, att det handlar om ”a moment of knowing or knowing again.”²⁸ Att läsa är att se och lära sig vem man är. Detta liknar således mer det som Pettersson kallar the invitation-to-reflection view. Felskis beskrivning vittnar dock om en rörelse från livet till litteraturen, medan Pettersson genom applikationsteorin, menar att läsprocessen handlar om att litteraturen appliceras på livet. Vetandet är för honom inte något som redan existerar som Felski beskriver det, utan någon som skapas i läsningen och appliceringen. För att tydliggöra kan man säga att identifikationen antingen skapas i textens förmåga att projicera sin

verklighet på läsaren, eller att läsaren själv ser och upptäcker aspekter i en text som hon kan identifiera sig med.

Även om dessa processer samverkar, kan man tala om olika intentioner med

identifikationen. Som jag påpekade ovan finns det en uppfattning om den identifikatoriska läsningen som en ”felaktig läsning”, men att det även finns idéer om att läsarens igenkänning och identifikation med texten fullbordar och ger texten mening, eller åtminstone menar att identifikation är oundviklig och bör teoretiseras kring. En annan viktig del som jag lägger in i identifikationens uttryck är betydelsen av emotionell respons, jag menar att det även vid the delightful-object view kan ses som identifikation genom att en mottagares känslor väcks i relation till en text eller ett verk exempelvis. Emotionell och affektiv respons blir också en fråga som oundvikligen följer med när man talar om identifikation. Pettersson formulerar det estetiska problem som han menar uppkommer när man talar om emotionell respons i texten: i vilken mån är det nödvändigt, eller ens accepterat, att en läsare fyller ut den objektiva

meningen i en text med egna subjektiva upplevelser, och subjektiva känslor projicerade på karaktärer?²⁹ Med en objektiv mening menar han ’objektiv’ som i att det finns någon slags samsyn om vad en text betyder på en textuell nivå, och att det finns mer eller mindre rimliga tolkningar av en text. Det problem som han framställer blir också oundvikligen en fråga som jag uppehåller mig vid i relation till de olika teoretiska positioner jag framställer och

diskuterar.

27 Rita Felski, 2008, 23

28 Ibid., 29

29 Pettersson, 2012, 113

Läsaren som funktion och den autonoma texten

Strukturalismens idé om språket

En genomgående grund för den identifikatoriska läsningen är en vilja att förklara hur läsaren kopplas samman med texten, vilket i sig blir till hur tolkningen eller läsupplevelsen

konstrueras, och att det överhuvudtaget finns en ”lucka” som är öppen för en läsare att fylla med mening. Strukturalistiska och semiotiska litteraturteorier är på ett sätt motsatsen till läsorienterade teorier i att man inte är ute efter att ta reda på effekterna av texten, men Jonathan Culler skriver i On Deconstruction om hur den strukturalistiska strömningen av teorier på ett oundvikligt sätt gjorde läsaren mer centrerad i läsakten på olika sätt.³⁰ De strukturalistiska litteraturteorierna hämtade inspiration och idéer från den lingvistiska

traditionen uppkommen av Ferdinand de Saussure som menade att mening är befäst i språkets system.³¹ Ett huvudspår i denna traditionen, om än teoretiker och deras syften skiljer sig åt oerhört, kan man klargöra att deras metoder inte söker efter mening i verket, de fokuserar på de strukturer som överhuvudtaget möjliggör mening. Culler tydliggör detta med att den strukturalistiska idéen identifierar meningen i en text, inte som någonting immanent i verket, utan något som är en effekt av språket.³² Den strömning som växte fram kring 1960-talet hade en tydligare vetenskaplig metod än den senare, bland annat genom Roman Jakobson. Målet var att kunna förklara litteraturen som helt och hållet uppbyggt av tecken och koder, och kunna redogöra för vilka mekanismer och förhållanden som möjliggjorde systemet.³³

Det uppstår emellertid problem med att se texten som ett autonomt objekt. Med detta menas att man ser texten som något som ska uppnå mening endast refererande tillbaka på texten själv vilket exempelvis Jakobsons system ämnade göra. Mening existerar inte i bokens materialitet och de ord som syns på dess sidor, och att säga att mening helt och hållet finns inbäddat i språkets system innebär att meningen måste kunna refereras tillbaka på något inom språket.³⁴ Toril Moi menar att Saussure endast talade om hur texten refererar, men aldrig vad tecknet i sig refererade till eller mot, eller att det skulle finnas mottagare till det refererade i texten. Hon menar alltså att detta leder till en syn på språket som är skiljt från världen och verkligheten, något hon menar blir problematiskt.³⁵ Att se textens mening som endast

30 Jonathan D. Culler, On Deconstruction: Theory and Criticism After Structuralism, 25th anniversary ed., Cornell University Press, Ithaca, 2007, 32

31 Pettersson, 2012, 137

32 Culler, 2007, 21

33 Pettersson, 2012, 137

34 Ibid., 140

35 Toril Moi, Revolution of The Ordinary: Literary Studies After Wittgenstein, Austin, and Cavell, The University of Chicago Press, Chicago, 2017, 121-122

sprungen ur texten i sig själv och språkets egen struktur, att alla ens litterära upplevelser går att hänvisa till texten ”i sig själv”, innebär att förneka viktiga aspekter såsom litterära

konventioner och den verklighet vilket texten är producerad ur. Pettersson beskriver det som att falla för det ”fenomenologiska misstaget”: att missta den fiktiva verkligheten som

någonting autonomt och levande utan själva läsakten, att exempelvis betrakta karaktärer som ihopsatta personer med egenskaper som redan konstruerade på sina egna villkor. ^{36, 37}

Det är utifrån ovan konstaterade faktum ganska enkelt att se att läsarens mottagande i en förståelse av ett stängt språksystem inte tar hänsyn till hennes subjektiva tolkning eller

projiceringar från sitt eget liv på texten. Dessa teorier utmynnade emellertid oundvikligen till teorier om vad dessa strukturer i sin tur blir befästa genom, och att de olika signaler som texten innehåller samlas och behöver realiseras genom den läsandes blick och förståelse.

Detta blir synliggjort i det svårt definierade skiftet mellan strukturalism och

poststrukturalismen. Culler beskriver hur man nu istället såg texten som en intertextuell konstruktion, bestående av dimensioner av meningar och en komplexitet som krävde ett rum för tolkning. Detta rum utgörs av läsaren, där textens alla trådar möts och knyts samman. Det är dock viktigt att betona att betydelsen av läsarens roll inte är detsamma som att säga att läsarens subjektiva ståndpunkt krävdes. Läsaren betraktades snarare som en funktion än en person, hon var en destination där textens koder skulle interagera och utvinna sin mening genom.³⁸ Culler menar vidare att förstå en text innebär istället att förstå läsakten eftersom det är dessa processer som skapar strukturen. Det är läsaren som identifierar de konventioner och koder som språket bär på. Detta innebär att definitionen av litteraturbegreppet skiftar till något som inkluderar effekten av texten i dess tolkning. Kritiken som detta medför är bland annat att läsaren reduceras till en stereotyp, en behållare som i sig själv inte kan vara en källa till nya insikter eller kunskap.³⁹

Vad jag vill förtydliga med ovanstående resonemang är hur rörelsen från att avfärda läsarens inblandning i textens tolkning, till att bli avgörande för dess mening, inte

nödvändigtvis implicerar läsarens individualitet eller subjektivitet. Läsaren är bara någon, för målet med texten riktas inte in mot läsaren utan mot texten och skriften själv. Den

identifikatoriska läsningen blir därmed aldrig riktigt aktualiserad eftersom läsaren inte är tänkt utföra en rörelse in i en text, utan ses som den mötesplats där strukturen möjliggörs. Den

36 Pettersson, 2012, 140

37 Ibid., 121

38 Culler, 2007, 33

39 Ibid., 33

identifikatoriska läsningen skulle skymma det ursprung som meningen kommer ur, bryta in i sanningen och därmed möjligheten till tolkning. Eftersom strukturerna redan finns där, är läsarens uppgift inte att försöka gå in i dem eller transformera dem, utan att snarare överblicka och stå utanför dem för att förstå. Detta är även något som varit en av kritiken mot dessa teorier, att kunna stå utanför någonting man tolkar är helt enkelt inte möjligt.⁴⁰ Det blir tydligt hur the delightful-object view presenteras genom ovanstående idéer, de menar att det finns inneboende värden som texten behåller och som går att redogöra genom texten själv. Moi hävdar att Saussures idéer om språket fortfarande är närvarande i humanioraämnena. Hon menar att man då ser språket som ett stängt system där subjekt och talare är irrelevanta. All teori som försöker komma bort från subjektiviteten, skriver hon, ägnar sig fortfarande åt detta slags tänkande.⁴¹ Denna konflikt kommer diskuteras mer ingående nedan.

”Det affektiva misstaget”: William K. Wimsatt & Monroe Beardsley

En annan riktning som varit tongivande inom den del av litteraturdebatten som varit kritisk till läsarens inblandning i verkets mening och tolkning, är nykritikerna William K. Wimsatt och Monroe Beardsley. I sin essä The Affective Fallacy skriver de att läsaren och hennes

emotionella koppling till texten är irrelevant, och problemet ligger i att tolka texter affektivt resulterar i att man fokuserar på vad texten gör och inte vad den är.⁴² Känslor är något som befinner sig inom läsaren, inte texten eller det som tolkas. De menar att litteraturen i och med detta tillvägagångssätt riskerar att hamna i en subjektiv och relativistisk fälla, och att låta de emotionella kriterierna styra resulterar i tolkningar som inte säger någonting om texten i fråga. Identifikation och andra emotionella kopplingar till texten är alltså endast något som skymmer och förvrider textens sanning, och kanske även hindrar den att bli fullbordad.

När Wimsatt och Beardsley hävdar att den affektiva responsen är irrelevant menar de emellertid inte att det inte är möjligt att den kan ske hos en läsare, de menar endast att mottagandet inte har någonting att göra med vad en text är eller vad man kan säga om den.⁴³ Även här blir the delightful-object view synlig genom grundtanken att man kan förstå verket som immanent bärande på mening, men nykritikerna har samtidigt ingen tanke på att textens syfte ska ämna att ge behag eller att texten bär på estetiska värden som väcker en estetisk

40 Robert Con Davis, Ronald Schleifer (red), Contemporary Literary Criticism: Literary and Cultural Studies, 3.ed., Longman, New York, 1994, 240

41 Moi, 2017, 16-17

42 Wimsatt, W.K, Beardsley, M, The Affective Fallacy. The Sewanee Review. Vol. 57, nr. 1, 1949: 31-55.

www.jstor.org/stable/27537883, 31

43 Ibid., 33

upplevelse hos läsaren. När Aristoteles talade om diktkonsten menade han att åskådarnas känslor och mottagande var inskrivna i själva verket, och om det misslyckades med att väcka dessa känslor var det ett misslyckat verk.⁴⁴ Även om Aristoteles inte såg dessa känslor som syftet med litteraturen, utan snarare att de skulle bidra till insikt och kunskap om verkligheten, är det en intressant motsättning att se i relation till den nykritiska idéen om texten. Wimsatt och Beardsley menar att läsare helt och hållet står för den emotionella responsen, en text kan inte bära på dessa egenskaper.⁴⁵ Den identifikatoriska läsningen är således inte efterfrågad här heller eftersom texten är en komposition av språk. Karaktärer och känslor som kan beskrivas med hjälp av språket är inte känslor, det är något vi projicerar på texten. Nykritikerna, i ett försök att göra vetenskap av litteraturen i en tid då dess ämne inte behöll den status den har idag, ville se texten och litteraturen i sitt egenvärde. Denna tanke är självfallet lockande för en litteraturvetare men det för också med sig konsekvenser. Att endast se texten i formalistiska termer blir i praktiken ett reducerande av den, att varken ta vara på ursprung eller effekt lämnar ingenting annat än lite krasst formulerat, konstateranden om just konstruktionen av texten.

När Beardsley och Wimsatt talar om den affektiva responsen, hänvisar de till de starka känslorna, de kroppsligt nära reaktionerna såsom sorg, glädje eller rädsla. De menar att läsaren, genom dessa spontana känslor blir en del av berättelsens intrig vilket styr och felaktigt formar textens mening. Men läsarens emotionella responser, skriver Culler, ska i samtida teorier inte endast förstås som kroppsliga eller känslomässiga reaktioner. Ofta talar man om det i kognitiva termer, ”having one’s expectations proved false, struggling with an irresolvable ambiguity, or questioning the assumptions on which one had relied.”⁴⁶

Emotionella reaktioner är inte endast känslosvall och bedövande tillstånd, utan kan snarare vara respons som ökar uppmärksamheten på texten och dess innehåll. Detta kräver dock ett erkännande av läsarens ansvar och delaktighet i verket, och att den ambivalens och de

förutsättningar texten tillhandahåller måste bekräftas och bli synliga av och genom en läsares blick.

Jag anser inte heller, likt Moi, att ett försök att ”vetenskapliggöra” litteraturen genom språksystem är hur man bör läsa och analysera texter. Att betrakta texten i sådana termer tömmer litteraturen på den potentiella kraft och de abstrakta, även odefinierade värden som den bär på. Samtidigt menar jag att det finns en viktig poäng som framkommer genom

44 Aristoteles, Diktkonsten, Natur och Kultur, Stockholm, 1961, 42

45 Wimsatt, Beardsley, 1949, 31

46 Culler. 2007, 39

ovanstående diskussion, nämligen balansen mellan vad en text gör och vad den är. Moi och Felski menar exempelvis att se texten som bärande på immanent mening gör texten statisk, och hur skulle man iså fall kunna komma åt den där essensen av vad texten egentligen är?⁴⁷ De strukturalistiska teorierna och språksystem lyckas dessutom varken vara nyanserade och inte heller helt igenom objektiva, för om man är helt igenom objektiv i en textanalys är det enda man egentligen kan slå fast bokstavliga tolkningar av tecknen. Den väg Moi och Felski tar är dock åt motsats håll – att det därmed inte alls är möjligt att säga någonting

överhuvudtaget om vad en text är och vad den egentligen betyder.

Om än inte jag heller tror att en fruktbar väg att gå är att se tecknen i sig som immanent bärare av mening eller att texten alltid kommer ur en fast struktur, menar jag att det är viktigt att vara medveten om att det fortfarande alltid finns en röst eller ett påstående som läsaren alltid måste hantera när hon möter en text. Texten är inte helt tom innan läsaren interagerar med den. Det finns ett motstånd eller en vilja, eller som Michael Bachtin menar: ett

temperament och en personlighet i texten som läsaren alltid måste läsa dialogiskt med.⁴⁸ Om man helt tar bort tron på att en text är någonting, riskerar man också att hamna i

självbekräftande analyser, den enda skillnaden är att de istället är skapade av läsarens egna upplevelser och kan bekräftas genom hennes erfarenhet.

Mötet mellan text och läsare

Den hermeneutiskt fenomenologiska läsningen: Paul Ricœur & Hans Robert Jauss Till skillnad från ett strukturalistiskt eller nykritiskt synsätt på textens fullbordan menar hermeneutik- och fenomenologiteoretiker såsom Paul Ricœur att mening framträds först i mötet mellan läsare och text. Synen på texten som ofullständig utan en läsare (the virtual- reality view samt the invitation-to-reflection view) går att spåra till reader-response- och receptionsteorier som främst florerade kring 1960-talet, även om teorier om läsarens mottagande går att hitta ända sedan Aristoteles och hans tanke om den kathartiska

uppfyllelsen hos åskådaren.⁴⁹ Ricœur hävdar att det krävs en människa för att aktualisera rollen som läsare, och således kan ”transformera texten”.⁵⁰ Även om han följer tanken om författarens död likt strukturalisterna och poststrukturalisterna, drog Ricœur en annan slutsats av dess konsekvens. Istället för att också anta att det innebär subjektets död skriver han att

47 Moi, 2017, 5

48 Anders Öhman, Litteraturdidaktik, fiktioner och intriger, 1 uppl., Gleerup, Malmö, 2015, 41

49 Davis, Schleifer (red), 1994, 158

50 Paul Ricœur, Time and narrative Vol. 3, University of Chicago Press, Chicago, 1988, 171

subjektet blir till ”en imaginär variant av författarens jag”⁵¹. Ricœur menar att tolkning är en fenomenologisk akt, och textens mening aktualiseras först i interaktionen mellan läsare och text, först när den förflyttar sig ut ur strukturen.⁵² Detta innebär inte nödvändigtvis att läsarens subjektivitet konstruerar meningen, eller att läsaren styr texten, utan att det krävs ett subjekt och en verklig människa för att förverkliga ”den föreställda läsaren” som existerar i texten.

Detta kan tydliggöras genom vad han skriver om läsarens ”imaginära omvandling”. I ett möte med en text blir läsarens jag till ett ”jag” som tror på fiktionen.⁵³

Ricœur beskriver hur en lyckad läsning enligt övertygelsens retorik är den som skapar en viss illusion av verkets sanning och mening, men samtidigt frambringar en slags negation av den. Detta innebär att om läsaren upplever total koherens med texten blir det ofamiljära till det familjära vilket gör att läsaren förlorar sig själv i verket. Men om hon inte finner

illusionen och det okända förblir okänt misslyckas interaktionen och läsaren blir utestängd från verket.⁵⁴ Men samtidigt, skriver han, är denna balans omöjlig att uppnå och således även textens mening. Istället menar han att en fenomenologisk läsakt är mer passande eftersom den värderar textens signaler lika mycket som läsarens aktivitet och upplevelser.⁵⁵ Han talar alltså varken om ett totalt uppslukande i fiktionen eller ett helt och hållet objektivt närmande till den. Han vill lika mycket utmana den snäva strukturalistiska tanken som förbjuder en att röra sig utanför texten, som tanken på litteraturen som endast representation av sociala

förhållanden (jämför marxistiskt teori exempelvis).⁵⁶ Man kan se det som en motsättning mellan the delightful-object view och the representation view som ovan nämnt.

Även om Ricœur inte explicit talar om identifikation erkänner han läsaren som en människa med en unik bakgrund och erfarenheter som hon oundvikligen tar med i sin läsning.

Dessa tankar påminner även om Felski och Mois position i hur de menar att texten kräver en läsare med omdöme som kan ta ansvar för sin läsning, en text är så att säga inte ”skyldig”

utan en läsares projiceringar på den.⁵⁷ Det som även skapar en intressant motsättning mellan att se texten som autonomt objekt och Ricœur är hur han menar att texten först kan få sin verkan när den kliver ut ur strukturen. Läsning handlar mer om att tolka det man ser och upplever snarare än att söka en fast mening. Detta tolkar jag också som ett sätt att se och

51 Paul Ricœur, Homo capax: Texter av Paul Ricœur om etik och filosofisk antropologi, Daidalos, Göteborg, 2011, 49

52 Ricœur, 1988, 170-171

53 Ricœur, 2011, 50

54 Ricœur, 1988, 169

55 Ibid., 170

56 Ibid., 173

57 Moi, 2017, 180

erkänna kopplingen mellan texten och läsarens egna liv, detta blir även en relevant aspekt i Moi och Felskis syn på läsning – rörelsen från att se text som autonomt till att bli någonting

”för oss” och för läsarens eget syfte.

Hans Robert Jauss var som Ricœur verksam inom det hermeneutiska fältet, men hans arbete var i det stora hela mer inriktat mot receptionsteorier. En annan skillnad är att han vill förstå den estetiska upplevelsen genom en historisk kontext. I en motreaktion till de olika versioner av formalistiskt tänkande som florerade under hans tid, menade han att det fattades en avgörande del av deras förståelse av litteratur, nämligen läsaren. Och om läsaren ska betraktas som en del av läsakten, kan man inte se på henne som tillförande en statisk och objektiv funktion av texten, läsaren är skapad av den litterära traditionen som konstant är i förändring och under förhandling. Följaktligen menar han att texten är på det sättet ett uttryck av dess reception.⁵⁸ För att förtydliga, antar han ett litteraturhistoriskt perspektiv och menar att textens tolkning beror på det specifika samhällets läsare. Möjligen kan man sammanfatta det i termer av att läsaren exempelvis har genreförväntningar och att detta är en avgörande del av textens fullbordan, att läsaren är medveten om de genrekonventioner som finns inskrivna i texten, men som främst är inskrivna i historien. Uppkomsten till denna insikt leder självfallet till fler frågor som Jauss intresserar sig för i hans verk: vad tar läsaren med i sin läsning? Har hon förmåga att påverka författarens intentioner? Har läsaren direkt tillgång till texten eller vad är i sådana fall förmedlingen av den? Förflyttar sig läsaren till texten, eller ger texten något till läsaren?⁵⁹ Dessa frågor och följderna av hans forskningsobjekts ”problem” gör frågan om identifikatorisk läsning angelägen. Han menar att läsarens position i texten är inskriven i relationen mellan text och samhället, läsakten är därmed inte helt fri och individuell, men den är inte heller statisk i en historisk kontext.

Jauss beskriver det han kallar för ”the power of aesthetic identification”, det vill säga berättelsens förmåga att förmedla en känsla av närhet mellan läsaren och narrativet. Han jämför hur det litterära kan vara den instans mellan en själv och samhället vilken drar en närmare verkligheten, att texten förmedlar något likt sanningar om världen, om än inte om de konkreta tingen, utan snarare passioner, känslor och det mellanmänskliga. Mot denna syn ställer han tanken om hur läsandet därmed också kan göra verkligheten till någonting främmande, och att det texten framställer blir en motsättning till det vardagliga livet. Att

58 Hans Robert Jauss, Aesthetic Experience and Literary Hermeneutics, Univ, of Minnesota Press, Minneapolis, 1982, 5

59 Ibid., 5

texten skapar en värld som ej går att realisera.⁶⁰ Han exemplifierar detta med två litterära exempel:

In this context, one need only mention Don Quixote and Madame Bovary, the two most famous instances of a pathology of novel reading. What is common to their protagonists is the

fundamental aesthetic attitude that they must realize in a prosaic reality the ideals of an outdated world of meaning which is fed only by their imagination.⁶¹

Vad Jauss menar i detta stycke är att läsarens reception av texten kan skapa en ”falsk bild” av verkligheten. Kontrasterna mellan fantasi och verklighet kan i sin tur både skapa komik, som i Don Quijote, medan Madame Bovary snarare synliggör hur Emmas läsning skapar

förväntning som gör henne förlorad inför det samhälle hon verkar inom. Detta är alltså något kontrasterna inom läsakten synliggör. Jag tolkar det som att Jauss menar att man aldrig kan separera den litterära upplevelsen från det samhälle man lever inom, och att läsakten kräver en förhandling både inom textens ramar, men även i mötet med den rådande omgivningen. Att detta implicerar en slags självreflexiv läsning. Den filterlösa identifikationen som också av samhället varit mest kritiserad genom åren, exemplifierar han med Den unge Werthers lidanden, och hur boken kom att bli ett verk som läsare oreflekterat tog till sig och

identifierade sig med. Boken tog i princip över den rollen som religionen haft, den blev en tröst och vägledning vilket läsaren följde innerligt och trofast. Jauss beskriver att även om Goethe uttryckligen befallde läsaren att inte följa i Werthers spår, finns det en kraft som endast poesin och skriften kan uttrycka.⁶²

Ett annat sätt att exemplifiera glappet mellan verklighet och fiktionsvärld synliggörs i Janice Radways bok Reading the Romance, en litteratursociologisk studie om hemmafruar i en liten stad i USA och deras läsvanor av romance-genren. Hon ville undersöka hur läsningen på olika sätt samverkade med deras sociala omständigheter och personliga liv. Genom

intervjuer med kvinnorna och att kartlägga deras läsvanor och motiveringar till intresset för den romantiska genren framkom ett mönster som tydligt speglade deras begär och önskningar.

Att läsa blev ett sätt för dem att för en stund rymma och glömma deras verkliga liv och den underställda roll de hade i den patriarkala struktur som de levde inom. Kvinnorna framför att narrativen på olika sätt möjliggjorde en chans att leva ett helt annat liv, och att ta vara på den

60 Jauss, 1982, 6-7

61 Ibid., 7

62 Ibid., 7-8

kvinnliga karaktärens tillvaro och passionerade liv, kunde de uppfylla de begär och önskningar som deras partner inte kunde.⁶³ Genom läsakten synliggörs det stora glappet mellan verklighet och den fiktiva världen som blir omöjligt att överbrygga.

Identifikation med textens hjälte, eller anti-hjälte, menar Jauss kan förekomma på flera olika sätt. Ett av dessa menar han är genom sympatisk identifikation som innebär ”projecting oneself into the alien self.”⁶⁴ Han beskriver hur denna slags identifikation är beroende av en viss beundran som leder henne till att sympatisera med karaktären, detta betyder inte alltid att den perfekta, modiga och hederfulla hjälten är den som väcker mest sympati. Snarare är det den karaktären som befinner sig närmare läsarens vardagliga liv och kan känna igen sig med som uppmärksammas i modern tid. Den realistiska karaktären, som har brister och gör misstag, skapar sympatiserande drag hos läsaren.⁶⁵ I dagens samhälle talar man ofta om den autofiktiva genren i termer av att dess form och framställning möjliggör den sanna, icke- tillrättalagda tillvaron att träda fram. Detta är något som tilltalar läsaren. Att hon kan få sin egen icke-perfekta tillvaro erkänd genom huvudkaraktärens autentiska, misslyckade liv. Utan att gå in för långt i den samtida genrediskussionen, är det angeläget att påpeka den funktion identifikationen möjligen kan besitta, och som följt med även i vår tid. Att det kan handla om en slags läsarstrategi för att bli bekräftad, synliggjord och därmed även nå självförståelse.

Ett annat sätt han menar att identifikation är möjlig genom är den kathartiska

identifikationen. Detta är ett begrepp från Aristoteles där målet är att genom att positionera sig i karaktärens roll uppleva samma lidanden, och genom berättelsens utlopp genomgå befrielsen. Aristoteles beskriver det som att läsaren avsäger sig alla sina egenintressen och affektiva inblandanden i texten, att det är ett slags befriande av ens sinne och själ för att kunna uppnå den verkligt estetiska upplevelsen av katharsis.⁶⁶ Jauss påpekar att denna akt samtidigt ska förstås innehålla ett visst avskiljande mellan läsare och den uppslukande identifikationen.

Upplevelser av befrielsen genom narrativet är endast möjligt i den mån läsaren kan ta ett steg tillbaka och reflektera över vad texten resulterar i.⁶⁷ Syftet med katharsis är att den väcker någon slags insikt eller kunskap för läsaren, och om identifikationen är fullkomlig kan läsaren inte greppa att hennes eget liv är separerat från texten, och därmed inte heller se möjligheten för dessa insikter att kunna appliceras i hennes verklighet. Jag menar att det också är

63 Janice Radway, Reading the Romance: Women, Patriarchy and Popular Literature, Univ. Of North Carolina Press, Chapel Hill, 1991, 13

64 Jauss, 1982, 172

65 Ibid., 117

66 Ibid., 177

67 Ibid., 178

nödvändigt att synliggöra det som skiljer läsaren från texten för att både kunna se och erkänna de främmande elementen i texten men även i syfte att läsaren ska kunna begripliggöra dem i hennes eget liv.

Tillfredsställa begär genom karaktären: Sigmund Freud

I essän Psychopathic Characters on The Stage skriver Sigmund Freud att åskådaren, med sitt begär att leva mer, handla och känna mer, medvetet identifierar sig med huvudkaraktären i dramat. Detta implicerar samtidigt att den fiktiva karaktären kan komma att utsättas för svåra prövningar och sorg. Dramat möjliggör därmed åskådaren att på samma gång njuta av att uppfylla de begär en har av att befinna sig i en sådan extraordinär position som dramats

”hjälte”, men samtidigt att illusionen bär med sig en medvetenhet att de sorger karaktären behöver utstå inte angår åskådaren. Njutningen av att identifiera sig med karaktären är just den insikten; att dramat är fiktion, och att åskådaren inte behöver utsättas, inte behöver offra någonting, ”It is under such circumstances that he may indulge in the luxury of being a hero.”⁶⁸ Freuds syn på den texten samstämmer alltså med det Pettersson kallar för the virtual- reality view. Läsaren förflyttas in i texten men liknas mer vid en åskådare än interaktiv del av dramat.⁶⁹ Det avstånd som Jauss talar om i den kathartiska identifikationen kan möjligen synliggöras genom en sådan tanke, att medvetenheten om fiktionens egenart möjliggör insikt och reflektion. Jauss skriver hur man blir till en slags ”hemlig skådespelare”, att man skriver in sig i narrativet, spelar ut sina passioner i och genom det, och att fiktionen på något vis måste svara på detta utspel annars faller den platt.⁷⁰ Jag tolkar detta som att läsaren/åskådaren tar med sig förväntningar, förutfattade förståelser om verkligheten och texten/dramat måste möta dessa förväntningar på något vis, måste se och erkänna dessa förståelser som läsaren bär på. Bara då kan mötet skapa insikt och sanning.

I Freuds beskrivning av identifikationen med karaktären, anser jag att en intressant aspekt uppkommer om fiktionens förmåga att just erkänna upplevelser. Kanske skulle man också kunna se det som åskådarens förmåga att utnyttja fiktionen. Genom att identifiera sig med karaktären låter man denna hantera och tackla alla de svåra situationer som en berättelse inkluderar, men man ges samtidigt möjlighet att leva genom denne karaktär, att leva ett

”utom-denna-värld”-liv. I en sådan process tänker jag mig att karaktären på ett annat vis både

68 Sigmund Freud, Psychopathic Characters on the Stage. The Tulane Drama Review. Vol. 4, nr. 3, 1960: 144- 148. Doi: 10.2307/1124852, 144-145

69 Pettersson, 2012, 18

70 Jauss, 1982, 181

synliggör och erkänner erfarenheter som läsaren bär på, och att hon genom identifikationen också får sina känslor legitimerade. Detta blir tydligt både i ovanstående exempel med Don Quijote, Madame Bovary men även i Radways studie. Detta möjliggör att läsaren kan låta karaktären först och främst legitimera och erkänna skam, misslyckanden och immoraliska handlingar, och senare även hantera dessa känslor åt en. Läsaren kan när som helst lägga ner boken, eller tänka, ”detta är fiktion” och inse att det inte handlar om dem. Det Freuds tanke vittnar om är att fiktionen både skapar en mask, men att åskådaren också på något sätt består av masken. Fiktionen blir till ett rum där läsarens erfarenheter och begär förhandlas och realiseras.

Tanken om att aktualisera litteraturen till livet är något som på ett tydligt sätt skiljer de formalistiska tankarna om litteraturen mot både Ricœur, Jauss och Freud. Men det är

fortfarande inte samma sak som att tala om endast en affektiv eller subjektiv läsning.

Identifikation för Jauss exempelvis, kan genomföras på ett mer eller mindre nyanserat sätt, men det är fortfarande någonting som hör till den äkta litterära estetiska upplevelsen och därmed ligger i verkets konstruktion. Förändringarna ligger snarare i den historiska kontexten och skiftande litterära traditioner som formar receptionen av texten. Alla dessa teorier ovan handlar om hur texten presenterar eller skapar ett rum för en läsare, och att det finns en tämligen tydlig instruktion för hur mening framkallas ur en text. Läsarens roll är inte en funktion, men erbjuds inte heller en fri och gränslös rörelse i texten. Identifikation är viktigt, men inte i för stor grad, och inte i vilken form som helst.

Litteraturens didaktiska och samhällsutvecklande funktioner

Identifikationens hot eller möjlighet: Platon, Aristoteles & Martha Nussbaum Platons syn på den identifikatoriska läsning är desto mer radikal och utgör en spännande samtalspart med de mer samtida, tillåtande teorierna om densamma fråga. Detta ligger främst i att man haft olika åsikter och idéer om vad litteratur och konst har för syfte, och därmed vad den kan påverka i en läsare. Om konsten skriver Platon att ”alla sådana efterbildningar

förvränga tankarna hos åhörare som inte har motgift i form av kunskap om deras verkliga natur.”⁷¹ Han menade att konsten stod två steg från sanningen eftersom den efterbildade det redan efterbildade föremålet. Konsten kan därför aldrig komma åt sanningen av vad

någonting är (idén av något), endast efterbildandet av det skenbara.⁷² Christopher Janaway

71 Platon, Skrifter Bok 3 Staten. Andra upplaga, Atlantis, Stockholm, 2017, 595:b

72 Ibid., 597:b, 598:b

skriver att Platons syn på konsten och litteraturen har ännu till idag varit ett ämne för kritik, men menar dock att även om hans idéer om konsten kan uppfattas som okänsliga är de varken löjliga eller dumdristiga.⁷³ Han menar exempelvis att Platons tankar är relevanta att ha i aktande när man talar om den ”goda litteraturen”, och huruvida man kan benämna den som sådan. Även hur ”konsten för konstens skull”-synen kan problematiseras, då man menar att konsten skulle inneha något slags inneboende värde.⁷⁴ Platon menar att syftet med konsten ska vara utbildning och moralisk vägledning, men eftersom diktaren endast kan synliggöra det osanna, blir identifikation något som i grunden kan vilseleda människor, att de starka

känslorna som kan väckas i mötet med texten ska ta över och då ha möjlighet att bli ett hot mot staten.⁷⁵ Hans ideala litteratursyn samstämmer alltså med the representation view, men samtidigt kan litteraturen inte leva upp till detta ideal.

Det blir intressant att ta upp ett sådant faktum inte minst i jämförelse med samtiden och hur identifikation istället kan ses som ett sätt att stärka det demokratiska samhället. Martha Nussbaum menar exempelvis att förmågan att kunna tänka sig in i andra människors

situationer och livsåskådningar är litteraturens stora uppgift, att kunna ”ompröva det som tas för givet” och förmåga att kunna tänka kritiskt vid värdekonflikter.⁷⁶ Det finns en moralisk aspekt i läsande av litteratur, att man både lär sig förstå den andres behov och inre liv, men samtidigt att respektera de gränser som finns emellan människor. För Nussbaum kan läsning bidra till att man lär sig erkänna den andres integritet och rätt till frihet.⁷⁷ Läsarens uppgift är att uppmärksamt och lyhört, se den andre.⁷⁸ Synne Myrebøe skriver i sin avhandling

Kultiveringens politik: Martha Nussbaum, antiken och filosofins praktik att betydelsen av känslor i både det offentliga och privata livet har synliggjorts under en längre tid. Nussbaum, menar Myrebøe, har varit en tongivande röst i denna utveckling och betonat betydelsen av att

”den enskilda individen kan utveckla ett balanserat sätt att förhålla sig till sina egna känslor”, vilket kan förstås som att hon menar att det bidrar till att skapa fredliga, demokratiska

medborgare.⁷⁹ Det är alltså en annan slags kunskap som efterfrågas än den Platon eftersökte,

73 Christopher Janaway, Images of Excellence: Plato’s Critique of the Arts, Oxford University Press, Oxford, 1998, 3

74 Ibid., 5

75 Ibid., 4

76 Synne Myrebøe, Kultiveringens politik: Martha Nussbaum, antiken och filosofins praktik, Umeå Universitet, Diss. Umeå, 2019, 78

77 Martha Nussbaum, Cultivating Humanity: A Classical Defense of Reform in Liberal Education, Harvard University Press, Cambridge, Mass., 1997, 90

78 Myrebøe, 2019, 82

79 Ibid., 26