Den dikterande läsaren
Postkritikens vision, och det som jag menar blir synligt genom Sontag, Felski och Mois resonemang, är en uppvärdering av den litterära upplevelsen. Vad de egentligen menar med denna litterära upplevelse är dock inte alltid uppenbart. Och kanske är just detta en del av deras poäng, att man inte kan befästa en text utifrån fastställda system eller teorier. Det är endast läsaren själv som kan vara den instansen vars textens betydelse och mening realiseras och uppmärksammas. Läsupplevelsen är alltid och oundvikligen subjektiv och oförutsägbar. Moi skriver exempelvis att det är irrelevant att försöka benämna litteraturens essens eller särart, eftersom någon sådan inte finns. Att närma sig definitioner av litteraturen menar Moi är att än en gång fastna i att se texter som objekt, vilket i sin tur åkallar strukturalistiska och
123 Moi, 2017, 194
nykritiska idéer om fasta språksystem som krävs för att uttyda ett sådant fast och bestämt objekt. Att läsa är alltid bara att läsa, och denna läsning skiljer sig alltid åt beroende på personen som utför läsningen, i vilken situation denne befinner sig i och vilka förkunskaper denne bär med sig.125 Men läsningen befästs också av vad läsaren vill ta reda på och vad just den specifika läsaren ser och uppmärksammar i texten.126 Vad är det då egentligen som synliggörs i läsningen? Genom diskussionen i ”Del II” anser jag att en brännande fråga uppkommit mellan raderna, en fråga som handlar ifall identifikationen leder till att man synliggör den andre (som i det litterära eller främmande), eller om det endast synliggör läsaren själv?
Moi understryker att läsning är ett risktagande eftersom det är någonting läsaren själv måste ta ansvar för, hon måste välja ett sätt att tolka texten och uppmärksamma någon specifik ingång till vad texten säger. Mois ’inställning’ eller tillvägagångssätt menar hon är frågan ”Why this?”, hon skriver: ”To ask ”Why this?” is to take a risk, to stick one’s
judgment that this particular feature of the text is worth our full attention.”127 Men vad leder denna fråga till? Vad svarar den på? Moi menar att läsa inte är att ta reda på nya fakta om den, utan snarare vad texten har att säga till oss. Detta menar jag oundvikligen innebär att läsaren själv ”sållar” ut det som hon anser relevant för det hon upplever att texten talar om för henne. Jag vill tro att det finns sätt att försöka ta sig an en text mer lyhört för en texts intention, och samtidigt vara medveten om att det kanske inte går eller ens är önskvärt att söka efter en absolut sanning i texten. Det kan finnas andra aspekter i en text som på ett uppenbart sätt önskar läsaren i en viss riktning.
Örjan Torell skriver, med bakgrund i Bachtins tankar, att läsaren alltid måste förhålla sig till ”textens laddning av ett för läsaren främmande mänskligt temperament”. Han problematiserar alltså den tanken om att texten helt och hållet tillhör läsaren att definiera. Bachtin förespråkar en dialogisk läsning, detta innebär att läsaren måste söka efter en annan röst i texten, eller textens personlighet som han förklarar det. Torell förklarar att det är just denna personlighet man måste förhålla sig till i en text, att vara medveten om den andre och att låta den andre visa vägen. Någonting som är anmärkningsvärt är hur Bachtin menar att ”det skönlitterära läsandet ställer grundkravet på oss att inte uppge vår identitet.” Detta innebär att läsaren måste stanna kvar i sig själv, låta den andre (det främmande) kliva fram på
125 Moi, 2017, 5
126 Ibid., 180
sina egna villkor. Han menar alltså att det inte är eftersträvansvärt att identifiera sig med den andre utan just att denna röst måste få tala för sig själv.128
På vissa sätt kan man se likheter mellan dessa tankar och Moi och Felskis, främst i hur de ser på att läsaren drivs av nyfikenhet och intresse för texten, men samtidigt ligger det en skillnad i hur de menar att läsaren ska förvalta denna nyfikenhet. Moi skriver exempelvis att när läsaren frågar ”Why this?” till texten finns ingen uppenbar metod för att besvara den frågan, svaret beror på vad läsaren vill ta reda på. Det blir här tydligt hur Bachtin menar att det krävs mer öppenhet och lyhört närmande till en text. Jag tolkar det som att man alltid går in i läsningen medveten om att texten har ett ursprung och vill säga någonting, oberoende av vem mottagaren än må vara. Moi verkar dock mena att läsaren vet bäst hur just hon ska ta sig an texten, den har ingen uppenbar signatur eller personlighet som läsaren måste komma underfund med (detta faller även in i att betrakta texter som innehavande olika nivåer av mening vilket hon motsätter sig). Jag vill därmed hävda att genom Mois tanke om att förstå texter i termer av att de finns ”för oss”, också på olika sätt riskerar att misslyckas synliggöra just texten, istället synliggörs läsaren och hennes egen position.
Jag är medveten om att både Moi och Felski menar att deras syn på läsning inte endast förespråkar uppenbara ”positiva” reaktioner eller frågor om igenkännbarhet och
identifikation. De skriver exempelvis att det kan vara att helt enkelt vara öppen för vad en text kan göra och säga oss, utan att förstå detta genom ett kritiskt dogmatiskt ramverk, eller att uppkomst till nyfikenhet och frågor till en text även kan springa ur förvirring, ilska eller andra attityder.129,130 Jag ställer mig dock fortfarande frågan, vad händer om jag finner en text oerhört tråkig och jag lämnas helt igenom likgiltig gentemot texten? Är detta en absolut anledning till att inte undersöka den närmare? Om jag tolkar Moi så är det ingen anledning till att göra det, för det har inte uppstått en uppenbar stark känsla som leder tanken vidare. Men texten är inte tom, den har uppenbarligen saker att säga. Ska jag då fokusera på varför jag inte hittar någonting som personligen tilltalar mig och mina intressen, eller ska jag försöka ta ett steg bakåt, bort från mig själv (i den mån det är möjligt) och se texten i ett bredare
perspektiv?
Det är nu mycket möjligt att både Moi och Felski i detta läge skulle hävda att
likgiltighet, eller en tråkig upplevelse också är just en upplevelse inom läsaren som därmed
128 Örjan Thorell, Tomma texter och texter med temperament: Örjan Torell om poststrukturalism och Michail Bachtin, Tidskrift för litteraturvetenskap, 1999, vol. 28, nr 3-4, 147- 157, 154
129 Felski, 2015, 179
har skapat en känsla av ”Why this?” eller en liknande glipa i texten vilken man menar då kan vara en ingång till analys. Jag håller med om att en känsla av att det är någonting i texten som känns oklart eller väcker ett intresse inom läsaren kan vara en motivering till att utforska detta vidare, men att hävda att det endast är denna process som kan vara mål för vidare analys anser jag något problematisk. Som Bachtin menar ovan, texten har alltid en röst och en
personlighet. Därmed är läsning alltid en dialog med en annan främmande part. Jag anser att det ligger någonting diskutabelt i hela den grundprincipen som Moi och Felski framför, att man härleder uppkomsten av analysen till just läsaren själv som implicerar att läsning handlar om vad texten kan säga mig – inte vad den kan säga generellt.
Den självterapeutiska läsningen
Ovanstående resonemang går även att koppla till Degerman och Johanssons kritik av Rosenblatts transaktionsteori, där det som ska utgöra en uppbrytning av strikta auktoritära mönster om textens objektiva mening resulterar i att texten endast kan hitta sin mening i läsarens sammansatta uppfattning om texten. Det finns alltså inget utrymme för det som uppfattas som främmande, oklart, märkligt eller det paradoxala i texten. Detta härleder dem till hur man ser den estetiska upplevelsen som individuell och subjektiv, vilket i sin tur inte säger någonting om objektet för ens upplevelse, endast om upplevelsen i sig. Detta anser de resulterar i relativism, allt går att härleda till läsarens uppfattning.131 En sådan tanke anser jag delvis går att sammanföra med postkritikens syn på läsarens ”dikterande” av textens budskap, men även att det ligger någon slags självterapeutisk tendens i dess praktik. Moi skriver
exempelvis, med belägg i Wittgensteins syn på startpunkten för filosoferandet, att
”problemet” som ger uppkomst till förvirring eller att det ligger någonting oklart framför oss, ligger i oss själva och inte texten i sig. Hon skriver: ”[…] reading isn’t an excavation but a self-examination.”132 Hon menar alltså, som även tidigare nämnt, att startpunkten för analys alltid måste springa ur en slags vilja till självförståelse. Detta kan tänkas ligga nära hur läsande snarare ämnar resultera i självdefinition och identitetsskapande praktiker.
Linda Berg skriver i antologin Du ska inte tro att du är något: Om jantelagens
aktualitet, om intresset för självhjälpsgenren som florerar i samhället. Hon skriver: ”att forma
bilden av sig själv kan betraktas som ett slags självkontroll, men det kan också förstås som ett
131 Degerman, Johansson, 2010, 67
motstånd mot att reducera sig själv till en vara, en produkt.”133 Berg skriver att denna
definition grundar sig i Michel Foucaults tanke om att göra jaget till någonting meningsfullt, som en del i att ta ansvar för livet och därmed även det demokratiska samhället. Hon menar dock att denna sorts självskapade praktiker är någonting radikalt annorlunda än den som synliggörs i den självhjälpskultur som produceras och konsumeras i samtiden. Idag anses inte motivering till individens vilja att förbättra sig själv ligga i att hon gör det i ett högre syfte för samhällets bästa, exempelvis som Nussbaum menar, eller Platon och Aristoteles. Istället handlar jagets självförbättring om ”personliga investeringar i en globaliserad ekonomi”.134 Även om skönlitteratur inte är inom samma genre vilken Berg beskriver så kan man härleda tendenser inom Moi och Felskis tankar om den självundersökande läsningen som målet. Identifikation blir i en sådan förståelse en förstärkning i att utforska sig själv och sin identitet genom läsning. Jag menar även att det finns en närhet till den tendens som Sarrimo och Smith menar existerar i vår samtid, att människor letar sig till den kultur som representerar och gestaltar det som på ett tydligt sätt angår en själv i syfte att skapa sig själv.
Oblomov som motstår att befästa sin identitet i någonting yttre såsom den
självuppfyllande individen, skiljer sig från de andra två skönlitterära exempel jag tar upp i ”Del II”, nämligen Don Quijote och Madame Bovary. Det som skiljer dessa åt är att huvudkaraktärerna i de sist nämnda kan förstås sakna substans eller mening i sin egen verklighet. Läsning för Emma Bovary är ett sätt att realisera en annan, mer hanterbar verklighet. Denna fiktiva ”verkligheten” gör henne dock onekligen förlorad för den verkligheten utanför boken. Detsamma gäller för Don Quijote, hans identifikation med riddarromanens karaktärer gör honom främmande för sin egen verklighet. Identifikationen är därmed någonting som kan skapa en klyvning i läsaren. Vad jag vill poängtera med dessa exempel är att läsning och identifikation kan tolkas som att den kan omforma läsarens egen förståelse av verkligheten, den kan få oss att ifrågasätta det vi tar som självklarheter.
Även om både Emma Bovary och Don Quijote drar identifikationen till det yttersta vilket inte heller är önskvärt, något som exempelvis Jauss antyder, så menar jag att läsning verkar potentiellt ha den förmågan att kunna lösa upp och rucka på de tydliga
identitetsgränser vi byggt upp inom oss. Som Smith menar, läsning får henne att ge upp känslan av att hon är en tydlig egen karaktär med bestämd identitet. Hon menar till och med
133 Linda Berg, Du skall älska dig själv. Om kultur och subjekt i anti-janteböcker, I Du ska inte tro att du är
något: Om jantelagens aktualitet, Sven Anders Johansson, Maria Jönsson (red.), 59-89, h:ström, Umeå, 2017, 76
att detta är förutsättningarna till att läsa och förstå fiktion.135 Men när läsning går ut på att läsaren ska uppmärksamma sin egen upplevelse av texten i Moi och Felskis vision, menar jag att det snarare kan leda till att läsning söker efter att förena, och göra läsarens osäkerheter och splittrade identitet till någonting greppbart och samstämmigt. Det går här att göra en
jämförelse med Fosters beskrivning av marknadsföringens sätt att ge individen en illusion om hennes unika personlighet och livsstil.136 Om läsning snarare söker efter att skapa individer än att ifrågasätta dem går det möjligen att koppla denna princip till Fosters beskrivning, att en texts uppgift är att väcka en känsla av att läsaren är träffad och att det finns någonting i texten som definierar hennes livsstil. En annan aspekt som är värd att påpeka är att om det inte finns någonting i texten som är gömt och främmande (som både Sontag, Moi och Felski hävdar) så finns dessa oklarheter inom läsaren själv, därmed handlar läsning om att analysera läsaren snarare än texten.
En nytänkande teori?
Sontags essä Against Interpretation är en läsupplevelse i sig själv, den är tankeväckande på flera sätt och det är svårt att inte vilja göra revolution när hon i slutet hävdar: ”In place of hermeneutics we need an erotics of art.”137 Det ligger någonting väldigt frigörande i den formuleringen, och jag tänker att det just ligger en grundläggande vilja i postkritikens teorier att vilja bryta upp och ifrågasätta det man tagit för självklarheter. I detta ligger även det tabut som Felski beskriver kring att exempelvis identifiera sig med karaktärer och att göra det till en legitim fråga för litteraturvetenskapen, eller generellt att erkänna läsarens emotionella reaktioner som någonting att tänka vidare kring.138 Då Sontag först och främst kritiserar Platon och Aristoteles syn på litteraturen vill hon komma bort från den tolkning som närmar sig att ”översätta” texten till verklighet. Hon menar att litteraturen har andra aspekter än endast information. Läsning är en estetisk upplevelse och texten kan väcka starka känslor hos läsaren. Denna kritik följer med genom Felski och Mois kritik, att exempelvis uppvärdera mottagande såsom ”admiration, care, love.”139 Genom att de båda ställer sig kritiska till det Pettersson benämner som the representation view och the delightful-object view, presenterar de teorier som de menar går emot och underminerar dessa traditionella och dominerande sätt att se på text och läsande.
135 Smith, 2019
136 Foster, 2011, 19
137 Sontag, 2001, 14
138 Anderson, Felski & Moi, 2019, 78f
Det jag nu vill uppmärksamma är vari man kan se att det ligger det uppenbara
nytänkande som de menar att det postkritiska tillvägagångssättet framför? Enligt Felski ligger den ”negativa läsningen” mycket djupt inpräntat i litteraturvetenskapens praktik, och att det närmast kan beskrivas som en slags kritisk attityd snarare än en konkret metod som gör att hon menar att det postkritiska perspektivet är nödvändigt att införa. Moi ställer sig främst i motsatsställning till de kvarlämningar av Saussure som hon menar fortfarande genomsyrar den litteraturvetenskapliga förståelsen av språk och text. Det som förenar dem är dels idéen om att texter inte bär på nivåer av mening, och att det inte finns direkta metoder eller ramverk som går att applicera på en text för att utgöra dess mening.
De ställer båda fram Ricœur som en slags föregångare till den position de kritiserar vilket de härleder främst till den misstänksamma och kritiska läsningen, men frågan är hur mycket de skiljer sig från hans idéer? Ricœur menar också att läsaren är absolut nödvändig för textens mening, och att det även innefattar en viss subjektivitet som måste appliceras på texten. Detta framgår inte minst genom att han hävdar att en verklig människa behövs för att transformera texten.140 Han menar därmed att det ska läggas lika mycket fokus på läsarens upplevelse av texten som textens så kallades objektiva eller ”uppenbara” mening såsom den presenteras för läsaren. Det finns alltså inte heller hos Ricœur någon tanke om att det skulle existera immanent mening gömd bakom textens yta. Han menar exempelvis att språk inte utgör sin egen verklighet, det är genom att vi människor upplever saker och får erfarenheter som vi fyller språket med mening.141 Ett sådant påstående ligger väldigt nära det Moi
beskriver genom att se mening genom dess användande. Det blir därmed inte uppenbart varför en sådan stor del av både Moi och Felskis kritik utgår från just denna tradition vilken Ricœur befinner sig inom.
Man kan tolka det som att Moi och Felski helt vill vända spelet. De hävdar att man alltid läst ”mothårs” med en vilja att hitta textens svagheter och problem, eller hur den representerar eller gestaltar politiska och sociala frågor. De föreslår att man istället ska läsa medhårs, med texten, och kanske främst med sin egen upplevelse och förståelse.142 Man ska inte döma texten eller tränga in den i snäva definitioner. Men att helt bryta och gå ett annat håll blir inte subversivt bara för den anledningen – att man tar en annan väg. Jag tycker mig snarare se att den postkritiska läsningen ligger tryggt i händerna på det rådande samhällets ideologi och politiska klimat. Detta menar jag främst går att härleda till deras idé om läsaren
140 Ricœur, 1988, 171
141 Paul Ricoeur, A Ricoeur Reader: Reflection and Imagination. New York: Harvester Wheatsheaf, 1991, 5
som ligger mycket nära den samtida tendens som söker att upphöja individens subjektivitet och illusionen om den unika individen. Identifikation kanske endast är ett av de sätten som detta kommer till uttryck, men jag anser även att i deras grundtanke – att på något vis se texten genom ens egna mål och intressen, synliggörs hur det blir viktigt att texten är något som ska åkalla igenkännbarhet och självreflektion. Om det inte går att tolka texten utifrån teoretiska ramverk eller kritiska metoder, blir läsaren själv oundvikligen den instans där textens budskap och verkan får sin ”struktur”. Det är även detta jag menar ovan när jag beskriver hur man kan tolka in en viss självterapeutisk tendens i deras tänkande.
Jag vill alltså mena att detta sätt att behandla texter som något frigörande och ett sätt att befria texter och läsarens upplevelser av den, är att samtidigt begränsa och skapa nya fasta gränser. När Moi och Felski menar att synen på texten endast skapar självbekräftande analyser menar de i sin tur att ett postkritiskt perspektiv kan bryta upp några av dessa strikta ramar vilken man läser genom. I en artikel där tre litteraturvetare reflekterar över Felskis bok
The Limits of Critique, skriver en av dessa, Jan Holmgaard, att Felski uppmuntrar till mer
positiva läsarter i motsats till det hon menar är den kritiska ”negativa” läsningen. Men i hennes förklaring av den postkritiska läsningen utgör ett flertal instruktioner till vad som inte är en postkritisk läsning. Holmgaard påpekar det något kontraintuitiva i denna framställning och menar att det som hon tänker ska vara en öppning och upplösning av den rådande
ideologin blir i sin tur till ett nytt etablerat, statiskt sätt att genomföra en postkritisk läsning.143 Att hävda att den litterära upplevelsen är subjektiv och individuell skapar också påbud,