Att hjälpa barnen in i fantasin

Enligt Heathcote är en viktig ledarfunktion att hjälpa barnen att gå med på den ”stora lögnen”, det vill säga att hjälpa dem att tro på, och bejaka sin egen och varandras fantasi. Med hjälp av ramberättelsen ville vi hjälpa barnen in i en gemensam fantasi. Som vi skrev om tidigare i analysen, ville inte alla gå med på ramberättelsen, men de flesta barnen kom ändå snabbt in i fantasin. När bussen hade ”kraschat” löstes den stora gruppen upp i mindre grupperingar, där en del barn lekte tillsammans medan andra lekte för sig själva.

För att hjälpa dem in i fantasin gick vi runt som ”lärare i roll” och pratade med barnen och ställde frågor, så att de själva fick formulera vilka de var och vad de gjorde. Vi försökte också hjälpa dem att skapa relationer mellan varandra. Hur detta kunde te sig visar följande exempel från äventyrets första del där Emma som ”lärare i roll” står och samtalar med barnen utanför bussen.

Emma (pyramidforskaren): Ska ni också på semester? Barnen: Ja! Emma till Aishe: Har ni råttor med er? Aishe: Dom är i burar. Det är inget farligt. Emma: Ja, då så.

Heathcote (Wagner 1992) menar att frågor är dramaledarens viktigaste verktyg. Syftet med frågorna är enligt henne att få barnen engagerade, få dem att gå upp i dramat och sedan utifrån dramat få dem att reflektera över mänskliga upplevelser med universell innebörd.

34

Detta tolkar vi som att det man lär sig genom rollspel i dramat tar man med sig ut i vardagen och verkligheten. Hon betonar också vikten av att ledaren måste ställa sig öppen inför barnens svar, vilka de än kan tänkas vara. Frågorna kan också bidra till att bekräfta barnens valda roller och länka samman dem.

Ett annat exempel på detta kan vi se under äventyrets andra del då Elias hjälper två barn som inte var med under det första passet, att hitta in i äventyret.

Elias: José har du bestämt vem du är?

José: Ja, jag är en som säljer olja som säljer en massa olja. Elias: Just det, då ska jag presentera dig för dom andra på mötet sen. Har du bestämt vem du

är Sanna? Sanna: Nej. Elias: Är du en människa eller ett djur? Sanna: En människa.

Sanna (efter att ha sett sig omkring i rummet): Elias, jag är en forskare! Elias: Ja, du är en forskare. Vad spännande!

José: (till Elias): Du, jag heter Martis. Elias (till Lova om José): Här har vi Martis, han letar olja här i öknen.

För de barn som har svårt att gå in i dramat menar Heathcote att det är ledaren som har ansvar för att hjälpa barnen att gå med på ”den stora lögnen”. När Gabriel under det andra passet hade svårt att ”gå in i fantasin”, gav Elias honom en cd-spelare som i fantasiäventyret fick en viktig funktion.

Elias (till Gabriel): Se om du får in några radiokanaler på den. Elias (till alla): Hörni jag har hittat en gammal radio. Jag ska fråga våran radioexpert om han

ska kunna lösa den. (till Gabriel) Se om du får in nån kanal. Gabriel: Jag är expert på att lösa sånt här.

Heathcote menar att rekvisita och kostym kan hjälpa barnen att gå in i dramat (Wagner 1992). Till skillnad från Heathcote brukar vi under våra fantasiäventyr jobba utan rekvisita för att barnen ska få öva upp sin fantasi. Vi menar också att användandet av rekvisita kan göra det svårare att acceptera imaginära ting som ”verkliga”. Men i detta fall bidrog rekvisitaanvändningen till att Gabriel accepterade den stora lögnen och så småningom interagerade med de andra barnen.

35

Enligt Heathcote (Wagner 1992) är det ovissheten i dramat som skapar spännig och spänningen är enligt henne en förutsättning för ett lyckat drama. Om barnen uppfattar äventyret som spännande har de lättare att acceptera den stora lögnen. Om ledaren skapar dramatiska situationer som berör alla dramats deltagare menar hon att barnen blir engagerade. Det här ser vi bland annat exempel på i den inledande ”bussresan” i pass ett när Emma upptäcker att motorn gått sönder.

Emma: Och kolla vad det ryker om motorn! Det måste vara något fel på bussen! Många: Va! Okej! Ut! (allmänt kaos när vi hoppar av bussen) Emma: Den kanske sprängs! Jag är inte jättebra på att läsa kartan hörni.

För att skapa spänning använder sig Heathcote ofta av teatrala effekter. Förutom rekvisita och kostym använder hon gärna sig av motsatsparen mörker och ljus, tystnad och ljud, stillhet och rörelse. I vårt fantasiäventyr skapade vi effekter av dag och natt genom att släcka och tända lampan vilket var en av de mest dramatiska händelserna som konkret sammanförde barnens fantasier.

När vi i gruppintervjun efter det första passet frågade barnen om vad som var minst roligt under äventyret menade flera barn att det blev tråkigt om intrigen löstes för snabbt. Av deras resonemang förstår vi det som att ledarna här hade en viktig funktion.

Aishe säger följande:

Jag tycker att det är roligt när så som Elias gjorde, att när någon hittar på såhära: jag måste kolla kraftkällan så att alla måste kolla.

Enligt barnen är alltså ledarfunktionen viktig för att sammanföra barnens fantasi. Den vuxnes möjlighet att styra över gemensamma händelser, eftersom den i sin vuxenroll får legitimitet att bestämma, bidrar till att skapa intriger där alla kan sammanföras.