Hopplöshet

Som ovan nämnt visar resultatet att samtliga respondenter anser att lagstiftningen kommer ge en positiv förändring i socialsekreterarnas arbete och barnens förutsättningar i framtiden. Resultatet visar dock att samtliga respondenter uttrycker en hopplöshet i deras arbete idag då lagstiftningen är ny och därmed inte implementerats fullständigt i deras arbete. Med anledning av detta återstår barnens röst som svag och involveringen av de i processerna är inte lika högt som önskat. Respondenternas svar överensstämde avseende att barnens perspektiv inte tas hänsyn till genom hela processen då besluten oftast grundar i ett vuxenperspektiv. Flera av respondenterna förklarade att lagstiftningen av Barnkonventionen inte har lika mycket vikt och styrka som andra lagar, exempelvis Föräldrabalken (FB), vilket resulterar i att Barnkonventionen inte prioriteras då lagen skuggas av andra lagar.

R2 och R3 upplevde att barnets perspektiv inte tas på allvar på deras arbetsplatser. Båda respondenterna uttryckte en hopplöshet om detta. R2 förklarade följande:

“Förhoppningen är ju att vi alla ska ha ett barnperspektiv, alltså att det inte bara är spel för galleriet eller att vi bara skriver en liten harang om det, utan att vi på riktigt tar hänsyn till barnens situation.”.

34 R6 berättade i sin intervju hur Socialtjänstlagen (SoL), Lagen om vård av unga (LVU) samt Föräldrabalken (FB) har ett rättsligt övertag över Barnkonventionen som lag.

Detta kan leda till att argument med stöd av Barnkonventionen saknar tyngd i rättsprocesser.

Typ som i familjerätten så kan vi lägga fram argument för barnets bästa, men det händer att domen är för föräldrarna eftersom man vanligtvis inte har barnperspektivet i rätten. Det ledde till att många beslut inte fick bifall eftersom barnperspektivet och deras behov inte var i lagen på det sättet. (R1, 2020).

R3 ändrade ton till en skarp ton och studenterna uppfattade att R3 blev märkbart frustrerad över att barnen blir överskuggade av föräldrarna. Detta var icke-verbala uttryck som studenterna uppfattade under intervjun med R3. R3 beskrev att det finns ett fokus på barnperspektivet på hennes arbetsplats, men att fokuset skiftar till att ansvaret för barnet hamnar på de vuxna. R3 sade att trots att bedömningar och beslut tas i hänsyn till barnen hamnar fokus ändå i slutändan på den vuxnas agerande. R3 uttryckte även problemet med vuxenperspektivet på sin arbetsplats. Hon upplevde att barnen inte prioriteras i hennes arbete då hennes arbetsplats skjuter ifrån sig ansvaret till en enhet som arbetar direkt med ärenden som rör barnen. R3 uttryckte en frustration för Barn- och ungdomsenheten inom Socialtjänsten. Hon förklarade att Barn- och ungdomsenheten inte tar tillräcklig hänsyn till de barn som far illa i hennes ärenden trots att de har ett större ansvar över barnens situation. Hon beskrev att hon aktivt väljer att utgå från vuxenperspektivet för att det underlättar hennes arbetsuppgifter. Hon berättade följande: “Man vill ju liksom bara skaka om Barn- och ungdomsenheten och bara: “Hallå! Ser du inte barnet? Det händer något här som inte bör hända!”. Men mitt fokus blir ju mycket på pappan.”.

R3 berättade vidare hon upplevde att hennes chefer inte tog lagstiftningen på allvar och lät medarbetarna arbeta vidare utan utbildning eller förkunskaper om Barnkonventionen som svensk lag och innebörden av implementeringen av lagstiftningen i hennes arbete.

Jag tänker såhär; att lagen trädde kraft i januari, då tänker jag om man verkligen har tagit det på allvar eller så liksom, då hade vi fått mer baskunskaper, för det behöver vi verkligen. I alla fall på vår arbetsplats, liksom mer krav på att ta in det, att få med det i våra bedömningar. (R3, 2020).

R3 uttryckte vidare att hennes arbetsplats inte agerar på barnens bästa i första hand. Hon förklarade att hon anser att barnets bästa lågprioriteras i besluten som rör familjer.

35

Vi har haft familjer där elen inte fungerar då de inte haft pengar till att betala elräkningar, då har de bott i nästan en vecka helt utan el. När vi fattar beslut så ser vi i slutändan att det är barn i hushållet och då kan man gå med på ett beslut för ekonomiskt bistånd. Men det måste gå till sista droppen innan vi kan agera, vi tänker inte så i första steget tyvärr. (R3, 2020).

R5 berättade att barnets perspektiv bortses från i deras egna ärenden då fokus ligger på föräldrarna. Hon berättade att hon tycker att det är tråkigt att det ska krävas en lag för hur socialsekreterare ska förhålla sig i arbetet med barn för att det ska tas hänsyn till barnets perspektiv. Hon anser att det ska vara en självklarhet att involvera barn i deras egna ärenden: “Man ser inte barnet... Man lyssnar på de vuxna och de vuxna kan var väldigt manipulativa. Man tappar bort det här lilla barnet i allt det här. Det gör man, man tappar bort barnet och hjälper fel så att säga.”. Hon förklarade vidare att arbetet behöver fördelas på olika personalgrupper för att kunna uppfylla syftet med Barnkonventionen.

… och vi behöver dela in Barnkonventionen i så många områden. Det kan samtidigt vara till nackdel för de vi har skyldigheter att hjälpa. Det finns inte all kompetens i en enda människa som kan titta på allt det här. Det behövs personer från BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin), socionomer, beteendevetare, sjukvårdspersonal, läkare. Alltså en hel del behövs för att kunna jobba med det här. (R5, 2020)

R4 upplevde att hennes arbete blev mer begränsat när Barnkonventionen blev svensk lag då hon upplever att hon inte kan garantera att barnets röst blir hört vid placering på skyddat boende. Hon beskrev att hon upplever svårigheter vid placering på skyddat boende när barnen uttrycker att de vill stanna hos föräldern som är våldsam och inte splittra sina föräldrar trots att placeringen sker för deras säkerhet. Hon berättade vidare att det inte är möjligt att ta hänsyn till Barnkonventionens alla artiklar i hennes arbete. R4 förklarade att socialsekreterare har innan lagstiftningen av Barnkonventionen utgått från de vuxnas behov och säkerhet i sitt arbete.

Jag har svårt att se att lagstiftningen kommer göra stor skillnad i Socialtjänstens arbete. Vi bedömer insatser och till exempel förlängning av skyddade boenden utifrån klientens skyddsbehov och hotbild. Forskning visar att det inte är bra alls för barn att bo på skyddat boende då barnen inte kan fortsätta gå i skolan när de är placerade på skyddat boende och då försvinner barnen helt från sin vardag. Tidigare har vi inte inkluderat med barnen i våra beslut, utan mest fattat besluten över deras huvuden. Idag kan vi inte arbeta förenligt med Barnkonventionen när vi placerar familjer på skyddat boende. Problemet är att det inte finns insatser som kan tillgodose behovet av skydd och alla punkter som “barnens bästa” innehåller. Barnkonventionen säger att barn har rätt till skola och fritid, men Barnkonventionen säger också att barn har rätt till skydd av sitt liv. De här delarna går inte att kombinera när barn placeras på skyddat boende för Socialen kan inte garantera skyddande av barnets liv när barnet är på väg till en fotbollsträning till exempel. Att skydda barnens rätt till liv är viktigare än att skydda barnens rätt till fritid i sådana här lägen, men det betyder ju också att vi inte följer Barnkonventionen fullt ut (R4, 2020).

R1 förklarade att hennes arbete underlättas till följd av lagstiftningen av Barnkonventionen då det leder till att barnens röst blir hört. Hon berättade att hon kunde fånga upp barnens perspektiv och syn på deras situation i hemmet. Med

36 anledning av detta kan hon implementera barnens perspektiv i sina ärenden för att ta hänsyn till barnens upplevelser.