4 Det idékritiska studiet av den vetenskapliga humanismen
4.2 Humanisten och religionen
I detta kapitel ställs frågan om tidskriften Humanisten bedriver ett rationellt samtal i de ledare och debattartiklar som diskuterar kristendomen och andra religioner.
*
Av de ledare uppsatsen analyserar handlar drygt sextio procent helt eller delvis om religion i någon form, detta är ett intressant fenomen eftersom förbundet anser sig ha en sekulär inställning. Man kan fråga sig vad dessa ledare och artiklar fyller för funktion, eftersom tidskriftens läsare rimligtvis redan bör vara övertygade ateister. Artiklarna handlar inte sällan om kristendomens tillkortakommanden eller om felaktigheter och motsägelser i bibeln, vilka enligt Humanisten, får man förmoda, skall tala för att man stället bör hänge sig åt den vetenskapliga humanismen.
Enligt en ledare infördes år 2000 ett statligt bidrag till trossamfund. Humanisten menar att detta är ett ”tomtebidrag” och att övriga världen måste göra sig lustiga över att Sverige ger bidrag till samfund som tror ”trots all evidens som tyder på motsatsen, på ett övernaturligt väsen”.89 Oavsätt vad man anser om lagen förefaller upprördheten i tidskriften ha sin upp- rinnelse av en paradoxal anledning, förbundet Humanisterna har nämligen sökt bidraget men fått avslag med motiveringen att man inte är ett trossamfund. Denna anledning anser
Humanisten inte vara fullgod eftersom buddisternas förbund tilldelas bidrag, som man menar
inte tror på någon Gud.90 Menar Humanisten här att den vetenskapliga Humanismen och Buddismen är likvärdiga samfund eftersom de inte tror på någon Gud? Nej det kan man inte mena eftersom övernaturliga fenomen är frekvent förekommande inom Buddismen, som bland annat innefattar tron på Dalai Lamas reinkarnation och Nirvana. Dessutom räknas buddismen till de stora världsreligionerna oavsett om man anser det vara en livsfilosofi eller inte. Ändock fortsätter jämförelserna med buddismen, enligt ledaren har SST:s91 utredning visat att bidrag skall ges till dem som bedriver gudstjänst eller liknande. I liknande anser ledaren att seminarier om Voltaire och Diderot bör passa in, om verksamhet om Buddha anses göra det. Denna slutsats når man genom att kalla Buddha för filosof, vilket stämmer, men Humanisten bortser från de övernaturliga elementen inom buddismen som gör att denna skiljer sig från seminarier om upplysningsfilosofer.
89 Humanisten, 2006, nr 2, 2.
90 Humanisten, 2006, nr 2, 2 ; Humanisten, 2006, nr 6, 22-23. 91 Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund.
Slutsatsen Humanisten drar av det faktum att man inte fick bidrag var att den social- demokratiska regeringen hellre tror på ”tomtar på loftet än på jämställdhet och mänskliga rättigheter”.92 Vilket förefaller vara en synnerligen felaktig slutsats eftersom den endast bygger på premissen att man inte tilldelades ett bidrag. Varför förbundet överhuvudtaget har sökt detta bidrag som så öppet riktar sig till religiösa samfund är intressant. Hade man tilldelats bidraget hade Humanisterna varit ett trossamfund, vilket man garanterat inte vill vara då förbundets inställning till kristendomen och andra religioner är fientlig. Vid ett tillfälle pekar man exempelvis på att likheten mellan vampyren och humanisten är att de båda skyr krucifixet och fräser om de får vigvatten stänkta på sig.93 I och med detta förefaller man vara villig att bryta mot den logiska konsistensen om pengar finns att tjäna, vilket antyds då man påpekar att humanisterna i Norge har över 60 000 medlemmar gentemot Sveriges 3 500 på grund av att det norska förbundet får statsbidrag.
Ovan nämndes att artiklarna inte sällan behandlar felaktigheter inom kristendomen, dessa kan bestå av motsägelser eller behandla vad man anser vara den förkastliga moral som kristen- domen står för. Gunnar Lundh, ordförande för Humanisternas lokalavdelning i Göteborg försöker göra det senare genom att gå igenom Guds elva bud. Han kallar dem elva eftersom han påstår, citat ”Här återger jag ett saknat bud som finns inskrivet i originalversionen av 2:a Mosebok men som i vardagslag helt enkelt råkat försvinna.”94 Om inte Lundh egentligen
avser en äldre bibelöversättning, måste han ha gjort en revolutionerande upptäckt när han återfann originalversionen av de tio budorden. Om han avser en äldre översättning, vilket är det troliga, har det bud han kallar 1b95 ingen relevans då nya översättningar har gjorts sedan Gustav I (Wasa) lät översatta bibeln till svenska på 1500-talet. Lundh borde ha studerat Bibel
2000 som var den gällande när han skrev sin artikel 2006.
Här kommer nu att följa en analys av vissa delar av Lundhs nagelfarande av budorden. Första budet lyder, Du skall inga andra gudar hava jämte mig. I dessa ord läser Lundh in vad han anser vara en paradox nämligen att Gud erkänner att det finns andra gudar, vilket förefaller vara en delvis felaktig slutsats. Vad som lika gärna kan avses är att man inte skall konstruera fiktiva gudar såsom israeliterna gjorde då de dyrkade guldkalven i Sinai.
92 Humanisten, 2006, nr 2, 2. 93 Humanisten, 2000, nr 4, 3 94 Humanisten, 2006, nr 2, 18.
95 Bud 1b ”Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild vare sig av det som är uppe i himmelen eller av
Lundh är också av den åsikten att budet bör förkastas eftersom det bryter mot svensk grund- lag, då denna stadgar religionsfrihet. Också detta är ett tankefel som leder Lundh till en fel- aktig slutsats, det förekommer ingen paradox mellan grundlagen och budordet då de invånare i landet som inte är kristna har rätt till detta tack vare lagen. De enda som berörs är faktiskt de som erkänner sig till den kristna läran vilket de i Sverige gör frivilligt. Det femte budet, du skall icke dräpa, har Lundh vissa svårigheter att förkasta, vilket leder honom till vissa brott mot vad man hävdar i manifestet. Han väcker frågan om det inte vore ha varit moraliskt riktigt att dräpa Hitler, därefter skriver han: ”Det är i det ambitiösa, kritiska och grundliga bearbetandet av en problemställning som lösningen finns, inte i absoluta, förenklade livssyner.”96 I denna passus antyder författaren att man bör ha en pragmatisk inställning till dödstraffet, vilket står i motsats till manifestet som deklarerar: ”Dödsstraff är en oacceptabel strafform. Den bör ersättas av andra avskräckande medel, till ex livstids fängelse. De flesta civiliserade länder har redan avskaffat dödsstraffet.”97 Hur avskyvärda Hitlers brott än må ha varit kan man inte anse att ens han förtjänade dödsstraff om man skall vara konsekvent gentemot manifestet.
Vidare begår författaren en rad tankefel då han helt bortser från att dessa budord är drygt 2 400 år gamla, och efterfrågar moderna värderingar i dem såsom kampen för handikappade barns rättigheter. Han bortser helt från den historiska kontexten när han efterlyser jäm- ställdhet i budet: Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru. Lundh menar att budet är kvinnofientligt eftersom mannen utgör subjektet, dock har budet förmodligen aldrig tolkats som att kvinnor är fria att begå äktenskapsbrott, vilket skulle bli ett resultat av Lundhs tolkning. Liknande märkliga resonemang finner man då Lundh diskuterar: Du skall icke hava begärelse till din nästas hus, här anmärker Lundh ”Begärelse kan man mycket väl ha. Kåken kanske är till salu!”98 I själva verket syftar budordet till att man skall undvika avundsjuka. I slutet av Lundhs långa artikel finner man att syftet med den är att få läsaren att överge dess eventuella tro på de tio budorden, för att i stället hänge sig åt FN:s deklaration om de mänsk- liga rättigheterna. Man menar att detta dokuments anda är att verka mot gammal och unken religiös moral. Dock verkar det inte finnas någon direkt motsägelse mellan att både följa de tio budorden och samtidigt vara anhängare av de mänskliga rättigheterna, vilket Lundh vill göra gällande.
96 Humanisten, 2006, nr 2, 19. 97 Kurtz, 1999, 9.
Argumenten om fördelarna med den vetenskapliga humanismen är till stora delar uppbyggda kring bristerna inom kristendomen, denna typ av argumentation har egentligen ingen som helst relevans för trovärdigheten i förbundets åsikter. Tanken att den upplevda motståndaren är ambivalent, omoralisk eller faktiskt har fel leder inte till att man själva har rätt, vilket man antyder genom denna typ av argumentering. Bitvis antar tonen i argumenteringen en hätsk ton som gränsar till personangrepp (om man kan gå till personangrepp mot en hel religion) särskilt när man påstår att katoliker är kannibaler, på grund av nattvardens natur. Man beskriver muslimers ilska över Benedictus XVI citering av den bysantinske kejsaren Manuel II Paleologos som skenhelig, trots att Humanisten anser att utlandet var kränkande och hycklande.99
För att vidare understryka det orimliga i religionen angriper man även agnosticismen.100 Denna lära ligger bitvis ganska nära ateismen, dock är man inte lika tvärsäker på att det inte existerar någon Gud som ateisten är. Agnostikerna framställs av Humanisten närmast som femtekolonnare, både gentemot kristendomen och mot ateismen. Man menar att de som övergår från kristendomen till denna tro gör detta, inte sällan efter att de fått kännedom om den vetenskapliga humanismens argument. Agnostiker blir den religiöse när han möter ateisten, vad som sker vid detta möte är att den religiöse drabbas av vad som man närmast beskriver som ett uppvaknande ur en falsk föreställningsvärld. De rena angreppen mot agnostikerna består av påståenden om att de har dunkla syften, egentligen är de religiösa men försöker framträda som mer toleranta genom att maskera sin religiositet med hjälp av att kalla sig agnostiker. På så vis menar Humanisten att dessa försöker ”tillskansa sig sköna poäng”. 101 Även om man till vis del förefaller anse att agnostikerna är något av bedragare ser man dessa som potentiella medlemmar i den ateistiska rörelsen, två huvudsakliga argument för att övertyga dem om att bli ateister går att finna. Det minst rationella av dem går ut på att man angriper agnostikernas självkänsla och helt enkelt kallar dem fega och genom att nedvärdera deras uppfattning genom att kalla den för en truism.102 Det andra argumentet är en utveckling av feghetsargumentet, Humanisten menar att de som är agnostiker är detta på grund av att de uppfattar ordet ateist som något aggressivt och därför inte vågar ta klivet över till ateismen.
99 Humanisten, 2006, nr 5, 13.
100 Agnosticismen innebär att man inte anser sig kunna bevisa eller motbevisa guds existens. www.NE.se
”agnosticism” Avläst 2008-01-08.
101 Humanisten, 2003, nr 3, 26. 102 Ibid.
Denna påstådda feghet försöker Humanisten hjälpa agnostikerna att överkomma med hjälp av att hänvisa till svenska akademins definition av ateism.103 Enligt Humanisten förklarar denna definition att ateism är varje åskådning som förnekar Guds existens. Därefter gör man en liknelse som syftar till att mildra agnostikernas oro över vad de uppfattar som aggressivt med begreppet ateism. Låter det aggressivt om man förnekar sin tro på älvor, tomtar och troll frågar Humanisten.104 Möjligen instämmer flertalet svenska agnostiker i att det inte är agg-
ressivt att förneka att man tror på tomten, men det är förmodligen inte själva förnekelsen i allmänhet agnostikerna oroar sig över, istället är det förnekelsen av Gud man invänder mot.
Humanisten visar i diskussionen om agnosticism upp en bristfällig förståelse i de essentiella
skillnaderna mellan att tro på Gud och tomtar och troll. De senare anses allmänt vara sago- figurer utan någon särskild ställning i samhället. Kristendomen var däremot statsreligion i Sverige fram till separationen från staten år 2000.
Humanisten vill framhäva att det finns en tydlig koherens mellan att en stat tillåter ateism
och dess välmående. Detta gör man genom att påpeka att ickereligiösa länder har lägre späd- barnsdödlighet än vad de religiösa har.105 Denna teori verkar innefatta en ändlös lista ad hoc hypoteser. För det första menar författaren att man måste undantaga totalitära stater från teorin, såsom Sovjetunionen, Nordkorea, Kina och Vietnam där kommunismen har lett till en påtvingad ateism. Det är, menar man den frivilliga ateismen som man återfinner i länder som Sverige, Nederländerna och Japan som har lett till att dessa länder idag är ytterst välmående. Att ge ateismen credo för dessa länders välstånd och att påpeka en koherens mellan ateismen och välstånd är en felaktig slutsats. Vilket enkelt kan påvisas genom att Humanisten inte kan visa vilka element inom den frivilliga ateismen som leder till välstånd. Att det skulle finnas ett samband, visar man med statistik som avslöjar att de sjuttiofem länder med högst spädbarnsdödlighet också är de där man är mest religiösa, samt påpekar man, att allra mest religiös är man i de fyrtio fattigaste länderna.106 Man funderar inte över den möjliga tanken att man är mer religiös i vissa länder som ett resultat av fattigdom och bristande utbildning, vilket förefaller vara mer troligt än att religiositet leder till fattigdom. Andra undantag från hypotesen infinner sig när man anmärker att de länder med högst inkomst per capita och utbildningsgrad också är de minst religiösa, då måste man (vilket påpekas i artikeln) bortse från Irland och USA.
103 Humanisten, 2003, nr 2, 29. 104 Ibid.
105 Humanisten, 2006, nr 5, 13-14. 106 Ibid
Detsamma gäller även när man hävdar att det sker fler mord i religiösa länder, bortsett från Estland och Taiwan där man inte är religiösa, vidare påstår man att det sker färre mord i sekulära länder, bortsett från Irland och Kuwait där man är religiösa. Dessa komparationer och påvisade samband blir än mer orealistiska då man ger religionen skuld för den pågående HIV-epidemin, man menar att det är de religiösa länderna i Afrika som också har det högsta antalet smittade och man jämför med antalet smittade i det sekulariserade Sverige.107 Detta
argument försöker man underbygga genom att påpeka att man i Sverige har sexualundervisning i skolan, samt genom att understryka det påvliga förbudet mot preventivmedel. Den senare faktorn bidrar säkerligen till det höga antalet HIV infekterade i vissa katolska länder, men man kan inte stirra sig blind på detta utan att uppmärksamma de berörda ländernas ekonomiska och politiska historia, som bör vara den avgörande faktorn till utvecklingsländernas fattigdom. Frivillig ateism tillskrivs ytterligare positiva fördelar då man hävdar att länderna bakom järnridån idag har högre frekvens av självmord, en troligare förklaring torde vara att livet är svårare i dessa länder än i väst.
Slutligen bryter man mot den egna logiska konsistensen då författaren plötsligt medger att dessa siffror inte ovedersägligt bevisar att frivillig ateism leder till välstånd, vilket man hävdar tidigare. Men Humanisten markerar särskilt att om man söker ett land där det råder socialt välstånd bör man söka bland de där frivillig ateism praktiseras.108 Denna koherens är
resultatet av en felaktig slutledning och verkar vara gripen ur luften, med syfte att övertyga om ateismens fördelar. Detta sätt att argumentera bryter mot den vetenskapliga humanismens egna principer som slår fast att man alltid skall ägna sig åt ett kritiskt tänkande och rationella argument. Om det finns en verklig koherens mellan frivillig ateism och välstånd måste man kunna visa vilka element det är inom ateismen som leder till välstånd, vilket man inte gör. Framförallt är det obegripligt varför den påtvingade ateismen inom kommunismen inte leder till välstånd, vilka faktorer inom denna gör att ett socialt framgångsrikt välfärdssamhälle inte kan byggas? Tittar man på Kinas nuvarande ekonomiska utveckling förefaller det att gå alldeles utmärkt. Detsamma gäller även Botswana som artikeln lyfter fram som ett särskilt exempel på en misslyckad religiös stat. Den senaste statistiken talar dock mot att Botswana skulle vara en stat i samanfallande misär, i själva verket har den ekonomiska utvecklingen
107 Ibid
gått bra och staten ligger nu i mitten av BNP ligan, med sina 10 900 US Dollar per capita. Vidare är landet ett av de mest progressiva länderna i Afrika vad gäller kampen mot HIV.109