Sjukdomen
Infektion med humant papillomvirus (HPV) är den vanligaste sexuellt överförbara infektionen hos både kvinnor och män. Omkring 70 procent av sexuellt aktiva blir infekterade någon gång i livet. I regel förlöper infektionen utan symtom och går över av sig själv, men hos några få kvarstår infektionen i många år och kan leda till cellförändringar, förstadier till livmoderhalscancer och på sikt livmoderhalscancer.
I Sverige rapporteras varje år cirka 450 fall av livmoderhalscancer, varav cirka 150 kvinnor dör. HPV-infektion är också associerad med andra mer ovanliga
cancerformer såsom cancer i vulva, vagina, anus, penis och mun- och halsregionen.
Det finns över 100 HPV-typer identifierade, varav 12 klassificeras som högrisktyper som kan orsaka cancer. HPV 16 och HPV 18 är vanligast
förekommande av de cancerframkallande typerna och de orsakar cirka 70 procent av all livmoderhalscancer.
HPV-infektionen i sig själv kan inte behandlas med något läkemedel, men cellförändringar kan upptäckas och avlägsnas innan de ger symtom. Detta är grunden för screeningprogrammet med gynekologiska cellprovskontroller. Genom att regelbundet ta cellprover från livmoderhalsen kan allvarliga cellförändringar upptäckas och tas bort.
0
2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016
Antal fall
Kronisk infektion Akut infektion
Könsvårtor (kondylom) är en vanlig sexuellt överförbar infektion som också orsakas av HPV. Omkring 90 procent av alla kondylomfall orsakas av HPV 6 och HPV 11.
Vaccination mot HPV
Det första HPV-vaccinet blev godkänt och tillgängligt i Sverige under 2006.
Högkostnadsskydd för HPV-vaccin infördes 2007 för flickor 13–17 år och
utökades senare till 26 år. Inom det nationella vaccinationsprogrammet påbörjades vaccination av flickor i årskurs 5–6 under 2012. Samtidigt erbjöd alla landsting kostnadsfri catch up-vaccination även till alla flickor födda 1993–98.
Enligt de nya föreskrifterna (HSLF-FS 2016:51) ska kompletterande vaccination mot HPV numera erbjudas flickor upp till 18 års ålder.
Inom vaccinationsprogrammet används för närvarande det 4-valenta HPV-vaccinet som ger skydd mot HPV 6, 11, 16 och 18.
Resultat av HPV-studier
Hittills publicerade studier i HPV-vaccinuppföljningen har visat tidiga resultat om effekter av vaccination. Flera registerbaserade studier är utförda på de flickor och unga kvinnor som vaccinerades innan det allmänna vaccinationsprogrammet startade i Sverige. Resultat från tidigare studier finns sammanställda på Folkhälsomyndighetens webbsidor om HPV-vaccinuppföljning.3
Nya studier
Under 2016 publicerades två studier där data från HPV-vaccinuppföljningen i Sverige hade analyserats. Resultat från den ena studien visar att HPV-vaccinet har en hög skyddseffekt mot allvarliga cellförändringar hos flickor som fått första vaccindosen före 17 års ålder (4). I den andra studien utvärderades risken för ny autoimmun sjukdom efter HPV-vaccination bland dem som redan hade en autoimmun sjukdom innan de vaccinerades. Ungefär 70 000 flickor och kvinnor i Sverige, som var 10–30 år under åren 2006–2012 och som hade en autoimmun sjukdom, var med i studien. Totalt 49 olika autoimmuna diagnoser var inkluderade, bland annat diabetes typ 1 och celiaki. Ingen ökad risk observerades hos
vaccinerade flickor (5).
Sammanfattning
Det nationella HPV-vaccinationsprogrammet var under 2016 inne på sitt femte år och det går ännu inte att utvärdera effekten hos flickor som vaccinerats i åldern 10–
12 år. Det finns dock viktiga resultat från tidiga studier bland äldre flickor och
3 https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/vaccinationer/vaccinationsprogram/uppfoljning-av-vaccinationsprogram/hpv-vaccinuppfoljning/
unga kvinnor som vaccinerades åren 2006–2013. Sammantaget indikerar resultaten att HPV-vaccinet är effektivt och säkert. Incidens av kondylom och cirkulation av HPV-typer som ingår i vaccinet har minskat. Studier visar också god skyddseffekt mot allvarliga cellförändringar.
Kikhosta
Sjukdomen
Kikhosta (pertussis) är en långdragen och besvärlig luftvägsinfektion som orsakas av bakterien Bordetella pertussis. Bakterien bildar ett specifikt pertussistoxin.
Kikhosta sprids via droppsmitta och är ytterst smittsam.
Ovaccinerade barn får i regel den typiska kliniska bilden med attackvis hosta förenad med kräkningar och kikningar, medan vuxna ofta får en lindrigare sjukdom med långvarig hosta. Spädbarn kan ha en atypisk bild med apné som debutsymtom.
Hostan hos barn kan pågå länge, ibland i flera månader. I anslutning till hostattacker kan barnet få svårt att andas och förlora medvetandet på grund av syrebrist. Sjukdomen kan medföra komplikationer såsom kraftig viktminskning, lunginflammation och förändringar i hjärnvävnaden (encefalopati). De allra yngsta spädbarnen kan få en mycket allvarlig och ibland livshotande sjukdom.
Målet med det allmänna vaccinationsprogrammet mot kikhosta är att få kontroll över sjukdomen och smittspridningen i samhället, och framför allt att skydda de allra yngsta barnen under sex månader som löper störst risk för allvarlig sjukdom.
Rapporterade fall av kikhosta 2016
Under 2016 rapporterades 679 fall av kikhosta, vilket motsvarar en incidens på 6,8 fall per 100 000 invånare. Antalet fall ökade jämfört med 2015 och
sjukdomsförekomsten var fortfarande högre än under åren 2008–2013. Flest fall rapporterades från augusti till december (figur 6).
Bland barn under ett år rapporterades 86 fall, med en incidens på 73 fall per 100 000 invånare. Näst högst var incidensen i åldersgruppen 10–14 år (15 fall per 100 000 invånare).
Figur 6. Antal rapporterade fall av kikhosta per åldersgrupp och månad 2014–2016.
Kikhosta hos spädbarn
Av de 86 spädbarn var 69 yngre än sex månader, och av dem var 38 yngre än tre månader. Barn som är yngre än tre månader har störst risk att få komplikationer och bli inlagda på sjukhus i samband med kikhosta.
Data från den förstärkta uppföljningen av kikhosta visar att av de 86 spädbarnen som insjuknade vårdades 46 på sjukhus. Av barn som var yngre än tre månader vårdades 79 procent på sjukhus, och av barn i åldern 3–4 månader sjukhusvårdades 45 procent (figur 7). Vårdtiden var 1–66 dagar (median 6 dagar).
Av de sjukhusvårdade spädbarnen hade 38 barn drabbats av komplikationer i form av apné eller andra andningssvårigheter.
0 20 40 60 80 100 120 140 160 180 200
jan mar maj jul sep nov jan mar maj jul sept nov jan mars maj juli sept nov
2014 2015 2016
Antal fall
Barn < 1 år Övriga åldrar
Figur 7. Sjukhusvård bland fall av kikhosta hos barn under 1 år, 2016.
Vaccinationsstatus hos barn och ungdomar med kikhosta
Av spädbarnen var 69 procent ovaccinerade, vilket beror på att en stor andel insjuknade innan de hunnit få sin första vaccindos (figur 8). Bland insjuknade barn och unga i åldrarna 1–19 år var 79 procent vaccinerade. Eftersom vaccinet inte ger ett 100-procentigt skydd förväntas fall av kikhosta bland vaccinerade individer, och fallen som rapporterats bland vaccinerade är inte fler än förväntat.
Figur 8. Vaccinationsstatus bland fall av kikhosta hos barn under 1 år, 2016.
Epidemiologisk trend
Förekomsten av kikhosta har minskat kraftigt efter att vaccination mot kikhosta återinfördes 1996. Incidensen av kikhosta var stabilt låg 2009–2013 men under 2014 tredubblades antalet fall jämfört med året innan. Sedan dess har incidensen
0
Sjukhusvård Ej sjukhusvård Uppgift saknas
0 Ovaccinerad 1 dos 2 doser
legat kvar på en högre nivå (tabell 4). Trots att fler fall av kikhosta rapporterades under 2016 än året innan drabbades inte spädbarnen i större utsträckning. Antalet spädbarn som insjuknade i kikhosta 2016 var i stort sett oförändrat jämfört med 2015.
Tabell 4. Antalet rapporterade fall och incidens av kikhosta per 100 000 invånare, totalt och bland barn under 1 år, 2007–2016.
2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016
Under 2016 ökade antalet rapporterade fall av kikhosta något jämfört med 2015.
En möjlig förklaring till den fortsatta ökningen kan vara ökad uppmärksamhet kring sjukdomen och rapportering i medier, vilket har bidragit till att fler vuxna diagnostiserades med kikhosta under 2016. Då antalet fall av kikhosta inte ökade bland spädbarnen var förekomsten av kikhosta i Sverige troligtvis inte ökad under 2016.
Den förstärkta övervakningen av kikhosta har visat att de ovaccinerade spädbarnen ofta får en allvarlig sjukdom med komplikationer, och för majoriteten av de allra yngsta krävs sjukhusvård. För att skydda spädbarn under 6 månader och minska sjukligheten bland dem gav Folkhälsomyndigheten 2016 ut rekommendationer om förebyggande insatser med fokus på ökad medvetenhet och kunskap om kikhosta (6).
Den första vaccindosen ger visst skydd och minskar risken för allvarlig sjukdom, och därmed är det viktigt att den ges i rätt tid enligt programmet. Den första dosen kikhostevaccin erbjuds vid 3 månaders ålder, men får ges redan från och med 2,5 månaders ålder, enligt Folkhälsomyndighetens föreskrifter (HSLF-FS 2016:51).
Efter tre doser skyddar vaccinet upp till 80–90 procent och skyddet avtar redan 4–6 år efter påfyllnadsdoserna. Detta skulle kunna vara en av förklaringarna till
ökningen av fall bland äldre barn och tonåringar under de senaste tre åren. Under 2016 hade åldersgruppen 10–14 år näst högst incidens.
En boosterdos mot kikhosta till tonåringar infördes under 2016. Övervakning av kikhosta under de kommande åren kommer att visa om detta ger en minskad förekomst av kikhosta i tonårsgruppen och om det kan ge ett ökat indirekt skydd till spädbarn eller till andra åldersgrupper.
Mässling
Sjukdomen
Mässling är en mycket smittsam virussjukdom. Insjuknandet börjar med luftvägssymtom och hög feber och efter några dagar tillkommer hudutslag som sprider sig över hela kroppen. Komplikationer såsom öron- och lunginflammation och diarré är vanliga. Hjärninflammation (encefalit) är en sällsynt men allvarlig komplikation (1 fall per 1 000 insjuknade). Risken för komplikationer är högre bland småbarn, vuxna och immunsupprimerade individer. Dödligheten i
höginkomstländer är 1 per 1 000–5 000 mässlingsfall. I mycket sällsynta fall, och flera år efter en mässlingsinfektion, kan en svår hjärninflammation uppstå, så kallad subakut skleroserande panencefalit (SSPE) som alltid har dödlig utgång.
Rapporterade fall av mässling 2016
Under 2016 rapporterades 3 fall av mässling. Alla var laboratoriebekräftade.
Ålder och vaccinationsstatus
Två av mässlingsfallen gällde barn (3 respektive 8 år gamla) och ett fall var en person i 40-årsåldern. Alla tre var ovaccinerade.
Smittland
Alla tre mässlingsfallen hade smittats utomlands: i Indonesien, Ryssland respektive Somalia.
Mikrobiologisk typning
Prover från samtliga tre fall skickades till Folkhälsomyndigheten och kunde genotypas. Två prover var av genotyp D8, som har global spridning. Det sista provet var av genotyp B3 som är den mest förekommande genotypen i afrikanska länder.
Epidemiologisk trend
År 1982 infördes det nuvarande nationella vaccinationsprogrammet med två doser av MPR-vaccin i Sverige. Kort därefter blev sjukdomen mycket ovanlig och i praktiken eliminerad. WHO:s regionala verfieringskommitte förklarade år 2015 formellt att mässling eliminerats från Sverige.
I dag förekommer sjukdomen enbart bland personer som smittats utomlands eller haft kontakt med personer som blivit smittade utomlands. Under de senaste tio åren (2007–2016) har 1–51 fall rapporterats per år (figur 9). Antalet fall följer inte något speciellt mönster utan beror på i vilken utsträckning ovaccinerade personer råkar exponeras för mässlingsvirus utomlands och vilken smittspridning som sker efter hemkomst. De flesta som smittats utomlands har varit i Europa eller Asien.
Thailand är ett regelbundet förekommande smittland. Totalt har elva personer (6 procent) smittats där under den senaste tioårsperioden.
Vanligtvis förekommer ingen smittspridning i Sverige från importfall, tack vare den höga immuniteten i befolkningen och effektiva smittskyddsåtgärder, men enstaka sekundärfall är inte ovanliga. Spridning sker ofta inom sjukvården i samband med att de insjuknade söker vård.
Eftersom den första dosen vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund ges först vid 18 månaders ålder utgör yngre barn en oskyddad grupp. Denna åldersgrupp är också den som drabbas mest. Totalt var 37 av fallen (19 procent) som
rapporterades 2007–2016 i denna åldersgrupp, varav 28 var 12–17 månader.
Figur 9. Antal rapporterade fall av mässling i Sverige 2007–2016.
Sammanfattning
Under år 2016 inträffade endast ett fåtal fall av mässling. Tack vare goda
smittskyddsåtgärder kring inträffade fall och en hög befolkningsimmunitet skedde inte någon smittspridning inom landet. Samtliga fall av mässling rapporterades vara ovaccinerade och smittade utomlands.
Mot bakgrund av att mässling har eliminerats från Sverige är den viktigaste åtgärden för att förebygga fler fall att personer ser över sitt behov av kompletterande vaccinationer inför utlandsresor.
Smittspridning inom vården är inte ovanligt. Såväl personal inom vården som privatpersoner som söker vård behöver mer kännedom om sjukdomen för att risken för smittspridning ska minska.
Den första dosen vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund som ska erbjudas vid 18 månaders ålder kan tidigareläggas. Tidigareläggning är framför allt rekommenderat inför utlandsresor, då risken att smittas är större än i Sverige. Om barnet vaccineras efter 12 månaders ålder sker det inom ramen för det allmänna vaccinationsprogrammet. Även vuxna bör se över sitt behov av kompletterande vaccinationer inför utlandsresor.
2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016
Antal fall
Bland asylsökande och migranter kan vaccinationstäckningen vara lägre, beroende på hur vaccinationsprogrammen sett ut i hemländerna. För dessa grupper är
hälsokontrollen ett bra tillfälle att granska vaccinationsstatus och vid behov erbjuda kompletterande vaccinationer.
Pneumokocksjukdom
Sjukdomen
Bakterien Streptococcus pneumoniae, vanligen kallad pneumokock, är ett av de vanligaste smittämnena som orsakar öron-, bihåle- och lunginflammation, men den kan även orsaka allvarliga invasiva infektioner såsom sepsis och meningit (invasiv pneumokocksjukdom, IPD). Pneumokocker hör också till normalfloran i näsan och är vanligt förekommande hos friska personer och särskilt barn.
Allvarliga pneumokockinfektioner är vanligast i de yngsta och äldsta
åldersgrupperna. Personer med vissa grundsjukdomar, till exempel blodsjukdomar och avsaknad av mjälte (aspleni), löper högre risk att drabbas av invasiv sjukdom.
Det finns minst 97 olika serotyper hos bakterien och förekomsten av dem varierar mellan åldersgrupper och geografiska områden samt över tid.
Vacciner
Ett 23-valent polysackaridvaccin har sedan 1980-talet använts för att vaccinera barn över två år och vuxna som tillhör riskgrupper. Pneumokockvacciner för yngre barn är så kallade konjugatvacciner och utvecklades under 1990-talet. Det första konjugatvaccinet mot pneumokocker skyddade mot 7 av de vanligaste serotyperna som orsakade IPD hos barn. Under 2010 ersattes det 7-valenta vaccinet med nuvarande vacciner som innehåller 10 respektive 13 serotyper (tabell 5).
År 2016 fick cirka 51 procent av barnen i Sverige det 10-valenta vaccinet och 49 procent det 13-valenta vaccinet.
Tabell 5. Serotyper i pneumokockvacciner
10-valent (PCV10) 1, 4, 5, 6B, 7F, 9V, 14, 18C, 19F, 23F 13-valent (PCV13) serotyper i PCV10 + 3, 6A och 19A
Rapporterade fall av invasiv pneumokocksjukdom 2016
År 2016 anmäldes 1 351 fall av invasiv pneumokockinfektion. Incidensen var 13,5 fall per 100 000 invånare, vilket var på samma nivå som 2015. Medianåldern bland fallen var 70 år. Incidensen var högst bland personer över 80 år. Bland barn under 5 år rapporterades 33 fall, varav 20 var yngre än 2 år.
En jämförelse med Skatteverkets register över avlidna personer visade att 12,3 procent (n = 166) av de som insjuknade i invasiv pneumokocksjukdom avled inom 30 dagar från insjuknandet. Medianålder bland de avlidna var 78 år. Bland de avlidna var två barn, 3 respektive 4 år gamla.
Mikrobiologisk typning
År 2016 typades 97 procent av alla stammar från IPD-fall. De vanligaste serotyperna var typ 3 (16 procent), 22F (11 procent), 19A, 9N och 8 (6 procent var), 12F och 6C (5 procent var) samt 15A (4 procent).
Bland barn under 5 år hade 14 barn invasiva infektioner orsakade av serotyper som ingår i PCV10 eller PCV13. Ett vaccinationsgenombrott inträffade hos en
fullvaccinerad 1-åring, som hade sjukdom orsakad av serotyp 19F. Av de övriga var 11 barn antingen ovaccinerade eller vaccinerade med ett vaccin som inte skyddade mot den aktuella serotypen. För 2 barn saknades uppgifter om vaccinationsstatus. Av de två barn som hade avlidit inom 30 dagar från insjuknandet hade det ena barnet IPD orsakad av serotyp 19F (barnets vaccinationsstatus var okänd) och det andra av 15C.
Epidemiologisk trend
Årsincidensen i befolkningen var 14,4–19,5 per 100 000 under 2007–2011 och 12,0–14,5 under de senaste fem åren. Sedan pneumokockvaccin infördes i vaccinationsprogrammet har incidensen av invasiv pneumokockinfektion tydligt minskat hos barn under fem år (tabell 6).
Tabell 6. Antalet rapporterade fall och incidens av invasiv pneumokockinfektion 2007–2016.
2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016
Totalt antal
fall 1 441 1 790 1 619 1 457 1 361 1 387 1 316 1 160 1314 1351 Incidens per
100 000 15,7 19,5 17,3 15,5 14,4 14,5 13,6 12 13,3 13,5 Antal fall
bland barn
< 5 år
73 74 65 51 41 27 33 34 23 33
Incidens per 100 000 barn
< 5 år
13,9 13,8 11,9 9,1 7,2 4,7 5,7 5,8 3,9 5,5
Sjukdomsförekomsten har minskat mest bland barn under två år, jämfört med åren före den allmänna vaccinationen, från 36,9 fall per 100 000 barn år 2006 till i genomsnitt 7 fall per 100 000 år 2015–2016 (figur 10).
10. Incidens (fall per 100 000) av invasiv pneumokockinfektion bland barn 0–4 år 2007–
2016.
Bland barn över 5 år och vuxna yngre än 65 år minskade incidensen något under åren efter införandet av spädbarnsvaccination. Bland äldre vuxna har incidensen varit i stort sett oförändrad sedan 2011 (figur 11).
Figur 11. Incidens (fall per 100 000) av invasiv pneumokockinfektion per åldersgrupp 2007–2016.
Serotypsfördelning
Andelen vaccinserotyper bland invasiva isolat har sedan vaccinationsprogrammet infördes minskat årligen. Av alla typade isolat år 2016 tillhörde knappt 8 procent serotyper som ingår i det 10-valenta vaccinet och 31 procent tillhörde dem som ingår i det 13-valenta vaccinet (figur 12).
0 5 10 15 20 25 30 35
2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016
Incidens
0 år 1 år 2 år 3 år 4 år
0 10 20 30 40 50 60
2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016
Incidens
< 2 år 2–4 år 5–19 år
20–49 år 50–64 år >= 65 år
Figur 12. Andel vaccinserotyper bland typade invasiva S. pneumoniae-isolat 2007–2016, alla åldrar.
Serotypsfördelning bland barn under två år
Förekommande serotyper varierar från år till år och inga klart dominerande icke-vaccinserotyper (NVT) som orsakar sjukdom hos barn under två år har observerats.
Sedan 2011 har endast enstaka fall varit orsakade av de tio serotyper som ingår i båda vaccinerna (PCV10 och PCV13). Antalet fall orsakade av
icke-vaccinserotyper har varit på en jämn nivå under de senaste fem åren, och ingen ökning har setts (figur 13).
Figur 13. Serotypsfördelning bland typade isolat från fall av invasiv pneumokockinfektion bland barn under två år 2007–2016.
0
2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016
Antal fall
Serotyper 4, 6B, 9V, 14, 18C, 19F och 23F (PCV7) Serotyper 1, 5 och 7F
Serotyper 3, 6A och 19A Icke-vaccinserotyper
Sammanfattning
Incidensen av invasiv pneumokocksjukdom bland barn under två år låg kvar på samma låga nivå som under 2012–2015. Majoriteten av fall bland barn under två år är orsakade av serotyper som inte ingår i vacciner. Antalet fall orsakade av icke-vaccinserotyper har dock inte ökat i den åldersgruppen sedan 2011.
Den totala sjukdomsincidensen har varit relativt oförändrad sedan 2013. Efter att vaccination mot pneumokocker infördes i det allmänna vaccinationsprogrammet för barn har andelen sjukdomsfall orsakade av serotyper som ingår i
konjugatvacciner minskat årligen i alla åldersgrupper.
Ny studie inom pneumokockuppföljningen
I en studie genomförd i Stockholm under 2011–2015 undersöktes frekvens för bärarskap av pneumokocker hos friska barn. Uppgifter om huruvida barnet hade vaccinerats mot pneumokocker, nyligen varit sjukt, fått antibiotika eller varit utomlands samlades in via enkäter. Frekvensen för bärarskap av pneumokocker var 30 procent och den ändrades inte över studietiden. Icke-vaccinserotyper utgjorde 94 procent av alla serotyper under det sista studieåret, åtta år efter införandet av vaccination. Vaccinationsprogrammet har således påverkat normalflora i
nasofarynx hos barn. Cirkulation av serotyper som ingår i vacciner har minskat (7).
Poliomyelit
Sjukdomen
Poliomyelit (förr kallad barnförlamning) orsakas av poliovirus som tillhör gruppen enterovirus. Det finns tre olika typer av poliovirus, typ 1, 2 och 3, som alla ger samma kliniska symtom men som inte ger korsimmunitet.
De flesta smittade individer får inga symtom alls, medan många får endast lindriga influensaliknande besvär och bara en liten andel av de smittade, mindre än en procent, drabbas av förlamningar. Hos dem som får symtom debuterar sjukdomen med feber, huvudvärk, illamående och kräkningar. I ett fåtal fall kan detta inom några dygn följas av förlamningar i såväl extremiteter som andningsmuskulatur.
Utrotning av polio
Polio är eliminerad i Sverige sedan 1960-talet och i hela WHO:s Europaregion sedan 2002. Senaste inhemska fallet av polio i Sverige inträffade 1977. Ett importfall av polio påvisades 1979 och ett 1992.
WHO:s globala polioutrotningskampanj med vaccination startade 1988, och sedan dess har antalet poliofall i världen minskat med över 99,9 procent. Målet är att världen ska vara certifierad poliofri år 2020. Poliovirus typ 2 upphörde att cirkulera 1999 och år 2015 deklarerade WHO att denna virustyp har utrotats i hela världen.
Poliovirus typ 3 har inte påvisats sedan 2012. Endemisk spridning av poliovirus typ 1 pågår fortfarande i tre länder: Pakistan, Afghanistan och Nigeria.
Under 2016 rapporterades totalt 37 poliofall i världen, vilket är det lägsta antalet under ett år någonsin. Detta är sannolikt en följd av att WHO sedan maj 2014 deklarerat polio som ett internationellt hot mot människors hälsa och utfärdat tillfälliga vaccinationsrekommendationer för länder som har exporterat fall.
WHO har en strategisk utrotningsplan för polio (WHO Endgame Strategic Plan) (8). Enligt denna plan övergick 155 länder från trivalent oralt poliovaccin (OPV) till bivalent OPV (som bara innehåller två poliotyper, typ 1 och 3) i april 2016.
Alla länder som genomförde bytet skulle även införa minst en dos inaktiverat poliovaccin (IPV) för att säkerställa skyddet mot poliovirus typ 2.
Enligt krav från WHO sammanställer Folkhälsomyndigheten varje år data över vaccinationstäckningen mot polio och data från enterovirusövervakningen för att styrka att Sverige är poliofritt. Underlaget granskas av den nationella
certifieringskommittén och en årsrapport skickas till WHO.
Polioviruset är ännu inte helt utrotat i världen och därför är det viktigt att upprätthålla en hög vaccinationstäckning i Sverige med IPV. Asylsökande från riskländer bör erbjudas kompletterande vaccination. Personer som reser till länder där poliofall förekommer rekommenderas att ha ett gott vaccinationsskydd. För spädbarn innebär detta att de bör vara grundvaccinerade före resan. Vuxna som är vaccinerade sedan tidigare bör dessutom fylla på med en femte dos av poliovaccin inför en sådan resa om det har gått mer än tio år sedan den senaste dosen.
Påssjuka
Sjukdomen
Påssjuka (parotit) orsakas av parotitvirus, vilket förekommer i en serotyp och 12 genotyper (genotyp A–L). Viruset sprids via luftvägarna och sjukdomen
karakteriseras av spottkörtelsvullnad och feber. Det är endast omkring hälften av alla smittade som får symtom. Den vanligaste komplikationen till sjukdomen är meningit (hjärnhinneinflammation), som uppträder i 5–10 procent av fallen och i sällsynta fall kan ge bestående men såsom dövhet. Testikelinflammation (orkit) drabbar cirka 25 procent av de pojkar och män som insjuknar efter puberteten och kan i ett fåtal fall resultera i sterilitet.
karakteriseras av spottkörtelsvullnad och feber. Det är endast omkring hälften av alla smittade som får symtom. Den vanligaste komplikationen till sjukdomen är meningit (hjärnhinneinflammation), som uppträder i 5–10 procent av fallen och i sällsynta fall kan ge bestående men såsom dövhet. Testikelinflammation (orkit) drabbar cirka 25 procent av de pojkar och män som insjuknar efter puberteten och kan i ett fåtal fall resultera i sterilitet.