Barnvaccinations- programmet
i Sverige 2016
Å R S R A P P O R T
Barnvaccinationsprogrammet i Sverige 2016
Årsrapport
_________________
Denna titel kan laddas ner från: www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/.
Citera gärna Folkhälsomyndighetens texter, men glöm inte att uppge källan. Bilder, fotografier och illustrationer är skyddade av upphovsrätten. Det innebär att du måste ha upphovsmannens tillstånd att använda dem.
© Folkhälsomyndigheten, 2017.
Artikelnummer: 00741-2017 Foto omslag: Helene Grynfarb Grafisk produktion omslag: ETC
Förord
Det övergripande målet med nationella vaccinationsprogram är att förbättra folkhälsan genom att förebygga smittspridning i befolkningen och bygga upp ett gott skydd mot allvarliga sjukdomar. För att utvärdera att målen med
vaccinationsprogrammet uppfylls och upptäcka eventuella brister som behöver åtgärdas krävs en väl fungerande uppföljning. Uppföljningen av
vaccinationsprogrammet ligger inom Folkhälsomyndighetens och
Läkemedelsverkets ansvarsområden och omfattar i dag vaccinationstäckning, sjukdomsövervakning, mikrobiologisk övervakning, säkerhetsuppföljning och immunitetsläget i befolkningen.
Folkhälsomyndigheten sammanställer regelbundet sjukdomsstatistik,
mikrobiologiska typningsdata och vaccinationstäckning. Läkemedelsverket följer kontinuerligt upp inrapporterade biverkningar och sammanställer årligen data om säkerhetsprofilen för de vacciner som används inom det allmänna
vaccinationsprogrammet för barn.
Folkhälsomyndigheten och Läkemedelsverket har sedan 2014 publicerat en gemensam årsrapport om utfallet av uppföljningen av det nationella
vaccinationsprogrammet. Rapporten innefattar data om vaccinationstäckningen, förekomsten av de sjukdomar vi vaccinerar emot och resultatet av
säkerhetsuppföljningen.
Målgrupperna för årsrapporten är smittskyddsläkare, barnhälsovården och elevhälsan.
Rapporten har tagits fram av enheten för vaccinationsprogram på
Folkhälsomyndigheten och enheten för säkerhet och effekt på Läkemedelsverket.
Johan Carlson Catarina Andersson Forsman
Generaldirektör Generaldirektör
Folkhälsomyndigheten Läkemedelsverket
Innehåll
Förkortningar ... 10
Ordlista ... 12
Sammanfattning ... 14
Summary ... 16
Barnvaccinationsprogrammet 2016 ... 18
Allmänna vaccinationsprogrammet för barn ... 18
Riskgruppsvaccinationer mot tuberkulos och hepatit B ... 18
Vaccinationstäckning ... 20
Vaccinationstäckning vid 2 års ålder ... 20
Vaccinationstäckning för HPV-vaccin ... 21
Sjukdomsuppföljning ... 23
Difteri ... 23
Haemophilus influenzae typ b-infektion ... 24
Hepatit B ... 26
Humant papillomvirus ... 28
Kikhosta ... 30
Mässling ... 34
Pneumokocksjukdom ... 36
Poliomyelit ... 40
Påssjuka ... 41
Röda hund ... 43
Stelkramp ... 44
Tuberkulos ... 45
Säkerhetsuppföljning ... 49
Säkerhetsuppföljning av nationella biverkningsrapporter ... 49
Rapporterade misstänkta biverkningar av vacciner inom programmet ... 49
Aktuella aktiviteter ... 53
Nya föreskrifter och vägledning för vaccination av barn och ungdomar ... 53
Ändringar av nationella vaccinationsprogram ... 53
Nya rekommendationer ... 54
Lågdosvaccin mot difteri, stelkramp, kikhosta och polio som dos 4 ... 55
Seroimmunitetsundersökning ... 55
”Hard to reach”-projekt ... 55
Eliminering av mässling, röda hund och kongenitalt rubellasyndrom ... 56
Referenser ... 57
Medförfattare ... 59
Bilaga. Metoder för insamling av data ... 60
Vaccinationsstatistik ... 60
Sjukdomsuppföljning ... 60
Mikrobiologisk uppföljning ... 61
Biverkningsrapportering ... 63
Förkortningar
BCG Bacillus Calmette-Guèrin, den bakteriestam som ingår i vaccin mot tuberkulos.
BiSi Läkemedelsverkets Biverknings- och Signaldatabas
BVC Barnavårdscentral
EMA European Medicines Agency (Europeiska
läkemedelsmyndigheten)
Hi Haemophilus influenzae
Hib Haemophilus influenzae typ b
HPV Humant papillomvirus
IPD Invasive Pneumococcal Disease (invasiv
pneumokocksjukdom)
IPV Inaktiverat poliovaccin
MPR Mässling, påssjuka och röda hund
NIP National Immunization Program
NTHi Icke-typbara Haemophilus influenzae
NVR Nationella vaccinationsregistret
NVT Non-Vaccine Types (pneumokockserotyper som inte ingår i vacciner)
OPV Oralt poliovaccin
PCR Polymerase chain reaction, en molekylärbiologisk metod som används för att framställa stora mängder av en viss DNA-sekvens.
PCV Konjugerat pneumokockvaccin
PRAC Pharmacovigilance Risk Assessment Committee, (EMA:s säkerhetskommitté)
SKL Sveriges Kommuner och Landsting
SMI Smittskyddsinstitutet, upphörde 31 december 2013 då Folkhälsomyndigheten bildades.
SmiNet Webbaserat system för att registrera fall av
anmälningspliktiga sjukdomar, drivs gemensamt av Folkhälsomyndigheten och landstingens
smittskyddsläkare.
Svevac Webbaserat informationssystem för vaccinationer utvecklat av SMI (nuvarande Folkhälsomyndigheten).
Övertogs av SKL i juni 2014.
TB Tuberkulos
WHO World Health Organization
(Världshälsoorganisationen)
Ordlista
Booster Påfyllnadsdos
Catch up-vaccination Vaccination av åldersgrupper som inte omfattas av nationella vaccinationsprogram, och som saknar immunitet.
Cirrhos Skrumplever
Eliminera Minska förekomsten av en sjukdom i landet så mycket att inhemsk smittspridning upphör.
Encefalit Hjärninflammation
Epiglottit Struplocksinflammation
Hepatit Leverinflammation
Incidens Antalet fall av en viss sjukdom som inträffar i en population under en definierad tidsperiod. Anges exempelvis som antalet insjuknade per 100 000 invånare och år.
Invagination Sjukdom då en tarmslinga viks in i
framförvarande tarmsegment. Den kan stoppa upp tarmflödet, vilket leder till att blodflödet i tarmen stryps och tarmen kan få syrebrist. Det leder i sin tur till vävnadsdöd och eventuell ruptur av tarmen.
Invasiv infektion Infektion med bakterier och virus som förmår ta sig igenom slemhinnornas immunförsvar, in i blodbanan och spridas till normalt sterila lokaler i kroppen.
Klonalitet Bakterie- eller virusstammar med identiskt genetiskt material.
Kondylom Könsvårtor
Konjugatvaccin Vaccin där kolhydrater från bakteriens kapsel kopplats till ett protein, vilket gör att även barn under två år kan bilda antikroppar mot
bakteriekapseln.
Meningit Hjärnhinneinflammation
Miliär tuberkulos När tuberkelbakterierna sprids via blodet och ger små sjukdomshärdar i flera olika organ, bl.a.
lungor, lever och mjälte.
Orkit Testikelinflammation
Prevalens Andelen individer i en population som har en given sjukdom eller ett givet tillstånd vid en given tidpunkt.
Sepsis Blodförgiftning
Seroepidemiologiska studier Studier av immuniteten hos ett urval av
befolkningen. Studierna genomförs genom att i blodet mäta nivåerna av antikroppar mot smittämnen som orsakar sjukdomar vilka kan förebyggas av vaccin.
Serotype/type replacement Ökad förekomst av bakterie- eller virustyper som inte ingår i vaccinet och som orsakar sjukdom eller bärarskap.
Vaccineffektivitet Ett mått på hur bra ett vaccin skyddar när det används under normala förhållanden,
exempelvis inom vaccinationsprogrammen.
Vaccineffekt Ett mått på hur bra ett vaccin skyddar under ideala förhållanden och i kontrollerade studier, inför godkännande av ett vaccin.
Vaccinsjukdomar Sjukdomar som kan förebyggas med vaccination.
Vaccinuppföljning Uppföljning av det nationella vaccinationsprogrammet.
Sammanfattning
Denna årsrapport redovisar uppföljningen av det allmänna vaccinationsprogrammet för barn, det s.k. barnvaccinationsprogrammet, och innehåller information om vaccinationstäckning, sjukdomsuppföljning, mikrobiologisk övervakning och säkerhetsuppföljning för år 2016. Rapporten innehåller även beskrivningar av aktuella projekt kring nationella vaccinationsprogram. Rapporten har tagits fram av Folkhälsomyndigheten i samverkan med Läkemedelsverket.
Det allmänna vaccinationsprogrammet i Sverige omfattar tio sjukdomar: difteri, stelkramp, kikhosta, polio, allvarlig sjukdom av Haemophilus influenzae typ b (Hib), allvarlig pneumokocksjukdom, mässling, röda hund och påssjuka (MPR) samt för flickor även infektion med humant papillomvirus (HPV).
Under 2016 var vaccinationstäckningen i programmet fortsatt hög. Över 96 procent av 2-åringarna var fullvaccinerade enligt för dem gällande schema. Andelen 13- åriga flickor som var vaccinerade mot HPV med minst en dos låg kvar på omkring 80 procent.
Sjukdomsuppföljningen visar att de flesta sjukdomarna i programmet är under god kontroll. Under 2016 rapporterades inga fall av röda hund eller av Hib bland barn under 5 år. Endast enstaka fall av mässling, stelkramp och difteri (huddifteri) anmäldes. Liksom de två föregående åren rapporterades ett 20-tal fall av påssjuka.
Förekomsten av invasiv pneumokockinfektion bland barn under 2 år låg kvar på en stabilt låg nivå.
Det totala antalet rapporterade fall av kikhosta ökade jämfört med 2015 och var på samma nivå som 2014, året då antalet fall ökade markant efter flera år med låg förekomst. Däremot ökade inte antalet fall bland spädbarn under 2016. Detta kan tyda på att provtagning av vuxna med långvarig hosta har ökat och att kikhosta därmed har diagnostiserats oftare bland dem. Under 2016 publicerade
Folkhälsomyndigheten rekommendationer för förebyggande av kikhosta hos spädbarn, där vikten av provtagning av vuxna med långvarig hosta i barnens näromgivning påpekades som en viktig åtgärd.
Under 2016 administrerades över 1,2 miljoner vaccindoser inom det allmänna vaccinationsprogrammet för barn. Totalt rapporterades 467 misstänkta
biverkningar för dessa vaccin. Säkerhetsuppföljningen visade att de rapporter som inkom från hälso- och sjukvården under året i huvudsak omfattade redan kända och övergående biverkningar. De vanligaste biverkningarna var feber och lokala reaktioner på injektionsstället. Vaccinerna inom programmet har således en fortsatt god säkerhetsprofil.
Folkhälsomyndighetens nya föreskrifter om vaccination av barn i enlighet med det allmänna vaccinationsprogrammet för barn (HSLF-FS 2016:51) trädde i kraft i juni 2016. Som stöd för vårdpersonalen gav Folkhälsomyndigheten samtidigt ut en vägledning för vaccination av barn och ungdomar. Folkhälsomyndigheten tog under 2016 även fram nya rekommendationer om vaccination mot hepatit B som
nu rekommenderas till alla spädbarn. Ett beslutsunderlag om införande av rotavirusvaccination i det nationella allmänna vaccinationsprogrammet för barn sammanställdes, och en utredning om att inkludera pojkar i
vaccinationsprogrammet mot HPV påbörjades.
Summary
The Childhood Immunization Program in Sweden 2016
This annual report describes the follow-up of the national immunization program (NIP) for children and includes information regarding vaccination coverage, disease surveillance, microbiological surveillance and vaccine safety for 2016. The report also includes descriptions of ongoing projects related to the NIP. The report has been produced by the Public Health Agency of Sweden in collaboration with the Medical Products Agency.
The childhood immunization program in Sweden includes vaccines against ten diseases: diphtheria, tetanus, pertussis, polio, invasive Haemophilus influenzae type b (Hib) disease, invasive pneumococcal disease, measles, rubella, and mumps, as well as human papillomavirus (HPV) for girls.
Vaccination coverage remained high during 2016. More than 96 percent of all two year olds were fully vaccinated according to their current schedules. The
proportion of 13-year old girls vaccinated against HPV with at least one dose remained approximately 80 percent.
Disease surveillance shows that most of the diseases against which vaccinations are given through the NIP are under effective control. In 2016, no cases of rubella or cases of Hib among children under 5 years of age were reported. Only a few sporadic cases of measles, tetanus and diphtheria (cutaneous infection) were reported. As in the previous two years, about 20 cases of mumps were reported.
The number of invasive pneumococcal infections among children under 2 years remained at a steady, low level.
The total number of reported cases of pertussis increased from 2015, and reached similar levels as in 2014, when the number of cases increased sharply after several years of low incidence. However, the number of cases among infants did not increase during 2016. This may indicate that diagnostic sampling of adults with prolonged cough has increased, resulting in more pertussis diagnoses in this age group. In 2016, the Public Health Agency of Sweden published recommendations for the prevention of pertussis in infants, which highlighted the importance of sampling adults with prolonged cough in close contact with infants.
More than 1.2 million vaccine doses were administered within the NIP during 2016. A total of 467 suspected adverse reactions were reported for these vaccines.
Surveillance of vaccine safety through the healthcare system primarily included reports of already known and transient adverse reactions. The most common adverse reactions were fever and local reactions at the injection site. Thus the safety profile of the vaccines used within the NIP continues to be good.
The Public Health Agency’s new regulations on vaccination of children in
accordance with the NIP (HSLF-FS 2016: 51) entered into force in June, 2016. To provide support for healthcare staff, the Public Health Agency then also issued
guidance on the vaccination of children and adolescents. In addition, during 2016, the Public Health Agency developed new recommendations for hepatitis B vaccination, which is now recommended for all infants. An assessment report regarding the introduction of rotavirus vaccination into the NIP was compiled and an evaluation of the inclusion of HPV vaccination for boys in the NIP began.
N.B. The title of the publication is translated from Swedish, however no full version of the publication has been produced in English.
Barnvaccinationsprogrammet 2016
Allmänna vaccinationsprogrammet för barn
Den allmänna delen av det svenska vaccinationsprogrammet för barn omfattar tio sjukdomar: polio, difteri, stelkramp, kikhosta, invasiva infektioner av Haemophilus influenzae typ b (Hib) och pneumokocker, mässling, påssjuka, röda hund (MPR) och infektion med humant papillomvirus (HPV) (tabell 1).
I juni 2016 trädde Folkhälsomyndighetens nya föreskrifter om vaccination av barn i enlighet med det allmänna vaccinationsprogrammet för barn (HSLF-FS 2016:51) i kraft.
Tabell 1. Den allmänna delen av det nationella vaccinationsprogrammet, enligt HSLF-FS 2016:51
Barnhälsovård Elevhälsa
Ålder 3
mån 5 mån
12 mån
18 mån
5 år - - -
Årskurs - - - - - 1–2 5–6 8–9
Difteri Dos 1 Dos 2 Dos 3 Dos 4 Dos 5
Stelkramp Kikhosta Polio Haemophilus influenzae typ b (Hib)
Pneumokocker Dos 1 Dos 2 Dos 3
Mässling Dos 1 Dos 2
Påssjuka Röda hund Humant papillomvirus (endast flickor)
Dos 1+2
Riskgruppsvaccinationer mot tuberkulos och hepatit B
Vaccinationer av personer i definierade riskgrupper mot tuberkulos och hepatit regleras i dag genom rekommendationer (1–2).
Vaccination mot tuberkulos
Vaccination mot tuberkulos rekommenderas för barn med föräldrar från länder med hög tuberkulosförekomst och för barn som planerar att vistas under längre tid i ett sådant land (1). En riskbedömning bör göras när barnet är nyfött. Nyfödda och barn upp till sex månaders ålder vaccineras om de ska vistas i en miljö där det finns en särskild risk för smittspridning. Övriga barn som bedöms ha ökad risk
rekommenderas vaccination efter sex månaders ålder.
Vaccination mot hepatit B
Hepatit B-vaccination rekommenderas för alla spädbarn och ovaccinerade barn under 18 år med ursprung i länder med intermediär eller hög förekomst av hepatit B (hepatit B-prevalens över 2 procent i befolkningen) (2). Vaccinet ges vid tre tillfällen. Nyfödda till mödrar med hepatit B vaccineras enligt en särskild rutin.
Från och med 2016 erbjuder alla landsting och regioner kostnadsfri vaccination mot hepatit B till alla spädbarn.
Vaccinationstäckning
Vaccinationstäckning vid 2 års ålder
Vaccinationsuppgifter samlades för barn födda 2013. Under 2016 var det totalt 1 788 barnavårdscentraler och enheter som lämnade uppgifter om 113 790 inskrivna barn. Statistiken uteblev från ett län på grund av tekniska problem.
Jämfört med SCB:s folkmängdsstatistik för tvååringar var rapporttäckningen 97,2 procent.
Över 97 procent av de inskrivna barnen hade fått minst tre vaccindoser mot difteri, stelkramp, kikhosta, polio och Hib (tabell 2). Över 96 procent av barnen var vaccinerade med tre doser av pneumokockvaccinet. Andelen barn som hade vaccinerats mot mässling, påssjuka och röda hund uppgick till 96,7 procent.
Tabell 2. Vaccinationstäckning (%) bland 2-åringar 2012–2016.
2012 2013 2014 2015 2016
Difteri 98,4 98,4 98,2 98,1 97,5
Stelkramp 98,4 98,4 98,2 98,1 97,5
Kikhosta 98,3 98,4 98,2 98,1 97,5
Polio 98,3 98,4 98,1 98,1 97,5
Hib 98,2 98,3 98,1 98,0 97,4
Pneumokocker 97,5 97,6 97,5 97,4 96,6
MPR 97,2 97,4 97,3 97,5 96,7
Hepatit B* 30,4 34,8 41,7 52,9 67,4
Tuberkulos* 23,8 24,9 25,8 23,6 26,4
* Riskgruppsvaccination
Andelen barn som vaccineras mot hepatit B fortsatte att öka. Av barn födda 2013 var totalt 67,4 procent vaccinerade mot hepatit B (tabell 2).
Andelen barn som har bedömts höra till riskgrupper avseende tuberkulos varierade i olika län mellan 7 och 34 procent. I genomsnitt var 92 procent av
riskgruppsbarnen vaccinerade. Totalt var 26,4 procent av de inskrivna barnen vaccinerade mot TB (tabell 2).
Andelen fullvaccinerade barn var enligt 2016 års statistik lite lägre än tidigare år.
Detta berodde främst på att många nyanlända barn som blev inskrivna på BVC under 2015–2016 inte hade hunnit få alla kompletterande vaccinationer eller att deras vaccinationsstatus inte var säkerställd när statistiken sammanställdes. Den rapporterade vaccinationstäckningen har i flera län även påverkats av byte av journalsystem och förändrad metod för sammanställning av statistiken. Det har förekommit brister vid överföring av uppgifter om tidigare vaccinationer till ett nytt journalsystem.
Vaccinationsstatistik redovisas på regional nivå på Folkhälsomyndighetens webbplats.1
Vaccinationstäckning för HPV-vaccin
Vaccinationsstatistik sammanställdes utifrån uppgifter i det nationella
vaccinationsregistret (NVR) för flickor födda 2002–2004. Vaccinationstäckning definieras som andelen folkbokförda flickor som hade rapporterade doser av HPV- vaccin med vaccinationsdatum t.o.m. 31 december 2016 i NVR.
Enligt 2016 års statistik var den genomsnittliga täckningsgraden för minst en vaccindos 81 procent bland flickor födda 2002, 80 procent bland flickor födda 2003 och 75 procent bland flickor födda 2004 (figur 1). De flesta av flickor födda 2004 går i årskurs 6 under läsåret 2016/17 och vaccineras därmed fortfarande.
Andelen vaccinerade bland dem förväntas att öka under det följande året.
Andelen vaccinerade med minst två doser beräknades bland flickor födda 2002 och 2003. Av flickor födda 2002 var minst 77 procent vaccinerade med två doser. En del av flickor födda 2002 blev vaccinerade enligt det tredosschema som gällde före 2015 och för 54 procent av dessa flickor fanns tre registrerade doser i NVR. Av flickor födda 2003 var minst 73 procent vaccinerade med två doser (figur 1).
Andelen flickor födda 2003 med minst en registrerad dos av HPV-vaccin varierade mellan olika län från 75 till 86 procent, och andelen med två doser från 65 till 82 procent (figur 2).
Den verkliga vaccinationstäckningen förutsätts vara något högre eftersom det förekommer en viss underrapportering i det nationella vaccinationsregistret. Under de kommande åren förväntas rapporteringen till det nationella vaccinationsregistret bli mer fullständig. Även om man tar hänsyn till en viss underrapportering har vaccinationstäckningen för HPV-vaccin inte uppnått målnivån på över 90 procent.
Vaccinationsstatistik redovisas på regional nivå på Folkhälsomyndighetens webbplats.2
1 https://www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering-statistik/statistikdatabaser-och- visualisering/vaccinationsstatistik/statistik-fran-barnavardcentraler/
2 https://www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering-statistik/statistikdatabaser-och- visualisering/vaccinationsstatistik/statistik-for-hpv-vaccinationer/
Figur 1. Andelen folkbokförda flickor födda 2002–2004 med minst en, två respektive tre registrerade doser av HPV-vaccin. Vaccinationer med vaccinationsdatum t.o.m. 2016-12-31.
Figur 2.Andelen folkbokförda flickor födda 2003 med minst en respektive två registrerade doser av HPV-vaccin per län. Vaccinationer med vaccinationsdatum t.o.m. 2016-12-31.
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100
födda 2002 födda 2003 födda 2004
Andel vaccinerade (%)
1 dos 2 doser 3 doser
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100
Andel vaccinerade (%)
1 dos 2 doser
Sjukdomsuppföljning
Difteri
Sjukdomen
Difteri (även kallad äkta krupp eller strypsjuka) yttrar sig som en infektion med tjocka beläggningar i svalg och luftrör som kan göra det svårt att andas. Sjukdomen orsakas av ett gift (toxin) som kan utsöndras av vissa arter av korynebakterier.
Difteritoxinet kan även skada andra organ och orsaka komplikationer i form av hjärtmuskelinflammation, nervförlamningar och njurskador. Dödligheten i sjukdomen är 5–10 procent. Toxinbildande korynebakterier kan också ge upphov till infektioner i huden (huddifteri). Till skillnad från Corynebacterium diphtheriae som kan smitta mellan människor är smitta med C. ulcerans en zoonos och
smittspridning mellan människor av denna art har inte beskrivits.
Rapporterade fall av difteri 2016
Under 2016 rapporterades totalt fyra fall av difteri. I samtliga fall rörde det sig om huddifteri. Personerna var 50–65 år gamla. Alla fyra var kvinnor. Tre uppgavs vara vaccinerade, medan vaccinationsstatus var okänd för den fjärde.
Två fall misstänktes vara smittade utomlands (i Indonesien respektive Sri Lanka) och båda hade en infektion med C. diphtheriae. De två andra fallen misstänktes vara smittade i Sverige och var infekterade med C. ulcerans.
Epidemiologisk trend
Luftvägsdifteri var vanlig i Sverige innan nationell vaccination infördes på 1940- talet, men har sedan dess blivit en mycket ovanlig sjukdom. Endast fem fall har rapporterats under den senaste tioårsperioden (tabell 3). Ingen av dem som hade luftvägsdifteri var fullständigt vaccinerad och de flesta hade smittats utomlands. De fall av huddifteri som vi har sett under de senaste åren beror på att vaccinet endast ger skydd mot allvarlig toxinutlöst sjukdom och inte mot att bli infekterad med difteribakterien.
Samtliga fall av difteri under de senaste tio åren som misstänks ha smittats i Sverige har varit infekterade med C. ulcerans (n = 8) och samtliga som misstänks ha smittats utomlands har varit infekterade med C. diphtheriae (n = 15). I ett fall var misstänkt smittland oklart.
Ökningen av antalet difterifall under 2015 kunde delvis kopplas till det stora antalet flyktingar som kom under året. Laboratoriernas val av diagnostiska metoder spelar dock också stor roll. Vid övergång till nyare metoder, såsom MALDI-TOF, påvisas ett bredare spektrum av agens i provmaterialet och därför påträffas difteribakterier oftare än tidigare.
Tabell 3. Anmälda fall av difteri 2007–2016.
2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016 Luftvägs-
difteri 0 0 1 0 2 1 0 0 1 0
Huddifteri 0 1 0 0 0 1 2 3 7 4
Asymto- matisk bärare
0 0 0 0 0 0 0 0 1 0
Totalt 0 1 1 0 2 2 2 3 9 4
Sammanfattning
Luftvägsdifteri fortsätter att vara en mycket ovanlig diagnos och inga fall rapporterades under året.
Med tanke på smittrisken i andra länder bör grundskyddet mot difteri alltid ses över inför en utlandsresa. Grundskyddet bör också ses över hos definierade riskgrupper såsom asylsökande från områden med låg vaccinationstäckning och vissa
yrkesgrupper (t.ex. personal inom sjukvård och tull- och polisväsendet samt personer som arbetar med asylsökande). En påfyllnadsdos rekommenderas vart 20:e år till alla vuxna (3).
Haemophilus influenzae typ b-infektion
Sjukdomen
Haemophilus influenzae (Hi) är en bakterie som kan orsaka olika infektioner i de övre luftvägarna, till exempel bihåle-, öron- och lunginflammation. Den kan också ge upphov till allvarliga invasiva infektioner såsom hjärnhinneinflammation (meningit) och blodförgiftning (sepsis), särskilt hos barn yngre än fem år.
Bakterien kan också ge olika typer av svåra infektioner såsom
struplocksinflammation (epiglottit) och infektioner i leder, ben och mjukdelar.
Det finns olika typer av Hi-stammar, de kapslade och de utan kapsel. De kapslade stammarna delas in i serotyper (a–f) utifrån skillnader i kapselns struktur. De stammar som saknar kapsel kallas icke-typbara (NTHi).
Typ b (Hib) var den vanligaste orsaken till meningit och epiglottit hos barn innan allmän vaccination mot Hib infördes 1993. Många barn som drabbades av meningit fick bestående men såsom nedsatt hörsel eller epilepsi.
Rapporterade fall av invasiv infektion med Haemophilus influenzae typ b 2016
Inga fall av invasiv Hib-infektion rapporterades bland barn under 2016. Ett fall inträffade hos en vuxen.
Mikrobiologisk typning
Sedan mars 2013 samlar Folkhälsomyndigheten kontinuerligt in invasiva Hi-isolat för typning enbart från barn under fem år. Av de tolv fallen av invasiv Hi-infektion bland barn under fem år 2016 orsakades sju fall av NTHi; två barn hade typ a och två barn typ f. Typningsresultat saknas för ett av barnen.
Insamling av alla invasiva stammar för avgiftsfri typning utförs omkring vart femte år. År 2016 genomfördes en sådan nationell insamling av isolat och totalt inkom 161 isolat till Folkhälsomyndigheten. Bland de typade isolaten var 121 stycken (75 procent) NTHi, 29 stycken (18 procent) serotyp f, 6 stycken serotyp e, 4 stycken serotyp a och 1 isolat serotyp b.
Epidemiologisk trend
Allmän vaccination mot Hib medförde snabbt en dramatisk minskning av förekomsten av meningit och sepsis orsakade av Hib bland barn yngre än 5 år.
(figur 3).
Under de senaste fem åren har 6–12 fall av invasiv infektion med Hi (alla typer) inträffat bland barn under 5 år per år. De flesta av fallen har varit orsakade av NTHi. Endast tre fall av Hib-infektion har rapporterats hos barn i åldrarna 0–4 år sedan 2012. Enstaka fall av vaccinationsgenombrott har förekommit under åren sedan vaccination infördes.
Totalt rapporterades runt 200 fall av invasiva Hi-infektioner (alla typer) årligen under 2011–2015. Sjukdomsförekomsten minskade något 2016 då 178 fall rapporterades. De flesta fall av invasiva Hi-infektioner ses hos äldre vuxna. NTHi dominerade bland de invasiva stammarna 2016 på samma sätt som under 2007–
2012 då alla isolat typades årligen.
Figur 3. Antal rapporterade fall av invasiv Hib-infektion bland barn 0–4 år, 1990–2016.
0 20 40 60 80 100 120 140 160 180 200
Antal fall
Sammanfattning
Vaccinationsprogrammet mot Hib har varit mycket effektivt och fall av invasiv Hib-infektion hos barn är sällsynta. De få fall av invasiva infektioner med Hi som ses bland barn yngre än 5 år orsakas främst av NTHi.
Hepatit B
Sjukdomen
Hepatit B-virus orsakar inflammation i levern (hepatit). Infektionen kan spridas via blod, vid sexuell kontakt och från mor till barn före, under och efter födelsen. De flesta barn får inga symtom av den akuta infektionen, medan hälften av de vuxna får kliniska symtom med matleda, trötthet och gulsot (ikterus). Infektionen kan bli kronisk, och efter decennier kan den leda till allvarliga komplikationer i form av skrumplever (levercirros) och levercancer. Risken för kronisk infektion är större ju yngre man är vid smittotillfället. Den är omkring 90 procent hos barn som smittas när de är under ett år och mindre än 5 procent hos barn över sju år och hos vuxna.
Rapporterade fall av hepatit B 2016
Under 2016 rapporterades 2 148 nya fall av hepatit B-infektion. Liksom tidigare år anmäldes majoriteten av fallen som kronisk infektion eller symtomfri bärare. De flesta hade fått sin hepatit B infektion utomlands. För 10 procent saknades rapporterad uppgift om sannolikt smittland.
Smittade utanför Sverige
Av det totala antalet hepatit B-fall som rapporterades 2016 hade 86 procent fått infektionen utomlands. De vanligaste rapporterade smittländerna var Afghanistan (22 procent), Syrien (17 procent) och Somalia (7 procent).
Majoriteten (95 procent) av de som smittades utomlands hade kronisk infektion och endast 2 procent anmäldes med akut infektion. För majoriteten av fallen var smittvägen okänd (80 procent).
Smittade i Sverige
Totalt 94 fall (4 procent) angavs vara smittade i Sverige, varav 36 fall
rapporterades med kronisk infektion och 57 fall med akut infektion. En anmälan saknade information om typ av infektion. Majoriteten av fallen som var smittade i Sverige rapporterades med heterosexuell smittväg (figur 4).
Figur 4. Antal rapporterade fall av akut hepatit B smittade i Sverige per smittväg och år 2012–2016.
Bland alla fall som rapporterats som inhemskt smittade var majoriteten män (60 procent). Medianåldern var 42 år för både kvinnor och män. Endast ett fall rapporterades bland barn under 18 år, en ettåring som smittats av sin mor. Bland unga vuxna (18–25 år) anmäldes 15 fall. Av dessa rapporterades 9 personer ha smittats via injektionsmissbruk och 5 via heterosexuell kontakt. Smittvägen var okänd i 1 fall. Av de inhemska fallen bland unga anmäldes 5 fall med kronisk infektion och 10 med akut infektion.
Epidemiologisk trend
Antalet rapporterade fall av kronisk hepatit B har ökat under den senaste tioårsperioden (figur 5). För majoriteten av fall rapporteras andra smittländer än Sverige och detta avspeglar migrationsströmmar från hepatit B-endemiska länder.
Den största ökningen sågs bland unga män (15–19 år) under 2015 och 2016.
Cirka 100–150 fall av akut infektion per år har rapporterats under den senaste femårsperioden, varav cirka hälften rapporteras vara smittade i Sverige.
0 5 10 15 20 25 30 35 40
Intravenöst
missbruk Okänd
smittväg Heterosexuell
kontakt Annan
smittväg Sex mellan män
Antal fall
2012 2013 2014 2015 2016
Figur 5. Antalet fall per typ av hepatit B-infektion 2007–2016.
Sammanfattning
Antalet fall med akut infektion och antalet fall med smittland utanför Sverige minskade något under 2016 jämfört med 2015. Migration till Sverige från högprevalenta länder påverkar antalet utlandssmittade.
Under 2016 rapporterades endast ett inhemskt fall av hepatit B hos barn.
Riskgruppsvaccination av barn förefaller fungera väl och nå ut till de barn som avses.
Humant papillomvirus
Sjukdomen
Infektion med humant papillomvirus (HPV) är den vanligaste sexuellt överförbara infektionen hos både kvinnor och män. Omkring 70 procent av sexuellt aktiva blir infekterade någon gång i livet. I regel förlöper infektionen utan symtom och går över av sig själv, men hos några få kvarstår infektionen i många år och kan leda till cellförändringar, förstadier till livmoderhalscancer och på sikt livmoderhalscancer.
I Sverige rapporteras varje år cirka 450 fall av livmoderhalscancer, varav cirka 150 kvinnor dör. HPV-infektion är också associerad med andra mer ovanliga
cancerformer såsom cancer i vulva, vagina, anus, penis och mun- och halsregionen.
Det finns över 100 HPV-typer identifierade, varav 12 klassificeras som högrisktyper som kan orsaka cancer. HPV 16 och HPV 18 är vanligast
förekommande av de cancerframkallande typerna och de orsakar cirka 70 procent av all livmoderhalscancer.
HPV-infektionen i sig själv kan inte behandlas med något läkemedel, men cellförändringar kan upptäckas och avlägsnas innan de ger symtom. Detta är grunden för screeningprogrammet med gynekologiska cellprovskontroller. Genom att regelbundet ta cellprover från livmoderhalsen kan allvarliga cellförändringar upptäckas och tas bort.
0 500 1 000 1 500 2 000 2 500
2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016
Antal fall
Kronisk infektion Akut infektion
Könsvårtor (kondylom) är en vanlig sexuellt överförbar infektion som också orsakas av HPV. Omkring 90 procent av alla kondylomfall orsakas av HPV 6 och HPV 11.
Vaccination mot HPV
Det första HPV-vaccinet blev godkänt och tillgängligt i Sverige under 2006.
Högkostnadsskydd för HPV-vaccin infördes 2007 för flickor 13–17 år och
utökades senare till 26 år. Inom det nationella vaccinationsprogrammet påbörjades vaccination av flickor i årskurs 5–6 under 2012. Samtidigt erbjöd alla landsting kostnadsfri catch up-vaccination även till alla flickor födda 1993–98.
Enligt de nya föreskrifterna (HSLF-FS 2016:51) ska kompletterande vaccination mot HPV numera erbjudas flickor upp till 18 års ålder.
Inom vaccinationsprogrammet används för närvarande det 4-valenta HPV-vaccinet som ger skydd mot HPV 6, 11, 16 och 18.
Resultat av HPV-studier
Hittills publicerade studier i HPV-vaccinuppföljningen har visat tidiga resultat om effekter av vaccination. Flera registerbaserade studier är utförda på de flickor och unga kvinnor som vaccinerades innan det allmänna vaccinationsprogrammet startade i Sverige. Resultat från tidigare studier finns sammanställda på Folkhälsomyndighetens webbsidor om HPV-vaccinuppföljning.3
Nya studier
Under 2016 publicerades två studier där data från HPV-vaccinuppföljningen i Sverige hade analyserats. Resultat från den ena studien visar att HPV-vaccinet har en hög skyddseffekt mot allvarliga cellförändringar hos flickor som fått första vaccindosen före 17 års ålder (4). I den andra studien utvärderades risken för ny autoimmun sjukdom efter HPV-vaccination bland dem som redan hade en autoimmun sjukdom innan de vaccinerades. Ungefär 70 000 flickor och kvinnor i Sverige, som var 10–30 år under åren 2006–2012 och som hade en autoimmun sjukdom, var med i studien. Totalt 49 olika autoimmuna diagnoser var inkluderade, bland annat diabetes typ 1 och celiaki. Ingen ökad risk observerades hos
vaccinerade flickor (5).
Sammanfattning
Det nationella HPV-vaccinationsprogrammet var under 2016 inne på sitt femte år och det går ännu inte att utvärdera effekten hos flickor som vaccinerats i åldern 10–
12 år. Det finns dock viktiga resultat från tidiga studier bland äldre flickor och
3 https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/vaccinationer/vaccinationsprogram/uppfoljning-av- vaccinationsprogram/hpv-vaccinuppfoljning/
unga kvinnor som vaccinerades åren 2006–2013. Sammantaget indikerar resultaten att HPV-vaccinet är effektivt och säkert. Incidens av kondylom och cirkulation av HPV-typer som ingår i vaccinet har minskat. Studier visar också god skyddseffekt mot allvarliga cellförändringar.
Kikhosta
Sjukdomen
Kikhosta (pertussis) är en långdragen och besvärlig luftvägsinfektion som orsakas av bakterien Bordetella pertussis. Bakterien bildar ett specifikt pertussistoxin.
Kikhosta sprids via droppsmitta och är ytterst smittsam.
Ovaccinerade barn får i regel den typiska kliniska bilden med attackvis hosta förenad med kräkningar och kikningar, medan vuxna ofta får en lindrigare sjukdom med långvarig hosta. Spädbarn kan ha en atypisk bild med apné som debutsymtom.
Hostan hos barn kan pågå länge, ibland i flera månader. I anslutning till hostattacker kan barnet få svårt att andas och förlora medvetandet på grund av syrebrist. Sjukdomen kan medföra komplikationer såsom kraftig viktminskning, lunginflammation och förändringar i hjärnvävnaden (encefalopati). De allra yngsta spädbarnen kan få en mycket allvarlig och ibland livshotande sjukdom.
Målet med det allmänna vaccinationsprogrammet mot kikhosta är att få kontroll över sjukdomen och smittspridningen i samhället, och framför allt att skydda de allra yngsta barnen under sex månader som löper störst risk för allvarlig sjukdom.
Rapporterade fall av kikhosta 2016
Under 2016 rapporterades 679 fall av kikhosta, vilket motsvarar en incidens på 6,8 fall per 100 000 invånare. Antalet fall ökade jämfört med 2015 och
sjukdomsförekomsten var fortfarande högre än under åren 2008–2013. Flest fall rapporterades från augusti till december (figur 6).
Bland barn under ett år rapporterades 86 fall, med en incidens på 73 fall per 100 000 invånare. Näst högst var incidensen i åldersgruppen 10–14 år (15 fall per 100 000 invånare).
Figur 6. Antal rapporterade fall av kikhosta per åldersgrupp och månad 2014–2016.
Kikhosta hos spädbarn
Av de 86 spädbarn var 69 yngre än sex månader, och av dem var 38 yngre än tre månader. Barn som är yngre än tre månader har störst risk att få komplikationer och bli inlagda på sjukhus i samband med kikhosta.
Data från den förstärkta uppföljningen av kikhosta visar att av de 86 spädbarnen som insjuknade vårdades 46 på sjukhus. Av barn som var yngre än tre månader vårdades 79 procent på sjukhus, och av barn i åldern 3–4 månader sjukhusvårdades 45 procent (figur 7). Vårdtiden var 1–66 dagar (median 6 dagar).
Av de sjukhusvårdade spädbarnen hade 38 barn drabbats av komplikationer i form av apné eller andra andningssvårigheter.
0 20 40 60 80 100 120 140 160 180 200
jan mar maj jul sep nov jan mar maj jul sept nov jan mars maj juli sept nov
2014 2015 2016
Antal fall
Barn < 1 år Övriga åldrar
Figur 7. Sjukhusvård bland fall av kikhosta hos barn under 1 år, 2016.
Vaccinationsstatus hos barn och ungdomar med kikhosta
Av spädbarnen var 69 procent ovaccinerade, vilket beror på att en stor andel insjuknade innan de hunnit få sin första vaccindos (figur 8). Bland insjuknade barn och unga i åldrarna 1–19 år var 79 procent vaccinerade. Eftersom vaccinet inte ger ett 100-procentigt skydd förväntas fall av kikhosta bland vaccinerade individer, och fallen som rapporterats bland vaccinerade är inte fler än förväntat.
Figur 8. Vaccinationsstatus bland fall av kikhosta hos barn under 1 år, 2016.
Epidemiologisk trend
Förekomsten av kikhosta har minskat kraftigt efter att vaccination mot kikhosta återinfördes 1996. Incidensen av kikhosta var stabilt låg 2009–2013 men under 2014 tredubblades antalet fall jämfört med året innan. Sedan dess har incidensen
0 2 4 6 8 10 12 14 16
0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11
Antal fall
Ålder i månader
Sjukhusvård Ej sjukhusvård Uppgift saknas
0 5 10 15 20 25 30 35 40
0–2 3–5 6–8 9–11
Antal fall
Ålder i månader Ovaccinerad 1 dos 2 doser
legat kvar på en högre nivå (tabell 4). Trots att fler fall av kikhosta rapporterades under 2016 än året innan drabbades inte spädbarnen i större utsträckning. Antalet spädbarn som insjuknade i kikhosta 2016 var i stort sett oförändrat jämfört med 2015.
Tabell 4. Antalet rapporterade fall och incidens av kikhosta per 100 000 invånare, totalt och bland barn under 1 år, 2007–2016.
2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016
Totalt 689 459 281 266 177 289 237 703 603 679
per 100 000 7,5 5,0 3,0 2,8 1,9 3,0 2,5 7,2 6,1 6,8
Barn < 1 år 88 48 46 51 38 54 39 121 88 86
per 100 000 81,7 43,8 41,0 44,0 33,9 47,6 34,2 104,4 76,8 73,1
Sammanfattning
Under 2016 ökade antalet rapporterade fall av kikhosta något jämfört med 2015.
En möjlig förklaring till den fortsatta ökningen kan vara ökad uppmärksamhet kring sjukdomen och rapportering i medier, vilket har bidragit till att fler vuxna diagnostiserades med kikhosta under 2016. Då antalet fall av kikhosta inte ökade bland spädbarnen var förekomsten av kikhosta i Sverige troligtvis inte ökad under 2016.
Den förstärkta övervakningen av kikhosta har visat att de ovaccinerade spädbarnen ofta får en allvarlig sjukdom med komplikationer, och för majoriteten av de allra yngsta krävs sjukhusvård. För att skydda spädbarn under 6 månader och minska sjukligheten bland dem gav Folkhälsomyndigheten 2016 ut rekommendationer om förebyggande insatser med fokus på ökad medvetenhet och kunskap om kikhosta (6).
Den första vaccindosen ger visst skydd och minskar risken för allvarlig sjukdom, och därmed är det viktigt att den ges i rätt tid enligt programmet. Den första dosen kikhostevaccin erbjuds vid 3 månaders ålder, men får ges redan från och med 2,5 månaders ålder, enligt Folkhälsomyndighetens föreskrifter (HSLF-FS 2016:51).
Efter tre doser skyddar vaccinet upp till 80–90 procent och skyddet avtar redan 4–6 år efter påfyllnadsdoserna. Detta skulle kunna vara en av förklaringarna till
ökningen av fall bland äldre barn och tonåringar under de senaste tre åren. Under 2016 hade åldersgruppen 10–14 år näst högst incidens.
En boosterdos mot kikhosta till tonåringar infördes under 2016. Övervakning av kikhosta under de kommande åren kommer att visa om detta ger en minskad förekomst av kikhosta i tonårsgruppen och om det kan ge ett ökat indirekt skydd till spädbarn eller till andra åldersgrupper.
Mässling
Sjukdomen
Mässling är en mycket smittsam virussjukdom. Insjuknandet börjar med luftvägssymtom och hög feber och efter några dagar tillkommer hudutslag som sprider sig över hela kroppen. Komplikationer såsom öron- och lunginflammation och diarré är vanliga. Hjärninflammation (encefalit) är en sällsynt men allvarlig komplikation (1 fall per 1 000 insjuknade). Risken för komplikationer är högre bland småbarn, vuxna och immunsupprimerade individer. Dödligheten i
höginkomstländer är 1 per 1 000–5 000 mässlingsfall. I mycket sällsynta fall, och flera år efter en mässlingsinfektion, kan en svår hjärninflammation uppstå, så kallad subakut skleroserande panencefalit (SSPE) som alltid har dödlig utgång.
Rapporterade fall av mässling 2016
Under 2016 rapporterades 3 fall av mässling. Alla var laboratoriebekräftade.
Ålder och vaccinationsstatus
Två av mässlingsfallen gällde barn (3 respektive 8 år gamla) och ett fall var en person i 40-årsåldern. Alla tre var ovaccinerade.
Smittland
Alla tre mässlingsfallen hade smittats utomlands: i Indonesien, Ryssland respektive Somalia.
Mikrobiologisk typning
Prover från samtliga tre fall skickades till Folkhälsomyndigheten och kunde genotypas. Två prover var av genotyp D8, som har global spridning. Det sista provet var av genotyp B3 som är den mest förekommande genotypen i afrikanska länder.
Epidemiologisk trend
År 1982 infördes det nuvarande nationella vaccinationsprogrammet med två doser av MPR-vaccin i Sverige. Kort därefter blev sjukdomen mycket ovanlig och i praktiken eliminerad. WHO:s regionala verfieringskommitte förklarade år 2015 formellt att mässling eliminerats från Sverige.
I dag förekommer sjukdomen enbart bland personer som smittats utomlands eller haft kontakt med personer som blivit smittade utomlands. Under de senaste tio åren (2007–2016) har 1–51 fall rapporterats per år (figur 9). Antalet fall följer inte något speciellt mönster utan beror på i vilken utsträckning ovaccinerade personer råkar exponeras för mässlingsvirus utomlands och vilken smittspridning som sker efter hemkomst. De flesta som smittats utomlands har varit i Europa eller Asien.
Thailand är ett regelbundet förekommande smittland. Totalt har elva personer (6 procent) smittats där under den senaste tioårsperioden.
Vanligtvis förekommer ingen smittspridning i Sverige från importfall, tack vare den höga immuniteten i befolkningen och effektiva smittskyddsåtgärder, men enstaka sekundärfall är inte ovanliga. Spridning sker ofta inom sjukvården i samband med att de insjuknade söker vård.
Eftersom den första dosen vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund ges först vid 18 månaders ålder utgör yngre barn en oskyddad grupp. Denna åldersgrupp är också den som drabbas mest. Totalt var 37 av fallen (19 procent) som
rapporterades 2007–2016 i denna åldersgrupp, varav 28 var 12–17 månader.
Figur 9. Antal rapporterade fall av mässling i Sverige 2007–2016.
Sammanfattning
Under år 2016 inträffade endast ett fåtal fall av mässling. Tack vare goda
smittskyddsåtgärder kring inträffade fall och en hög befolkningsimmunitet skedde inte någon smittspridning inom landet. Samtliga fall av mässling rapporterades vara ovaccinerade och smittade utomlands.
Mot bakgrund av att mässling har eliminerats från Sverige är den viktigaste åtgärden för att förebygga fler fall att personer ser över sitt behov av kompletterande vaccinationer inför utlandsresor.
Smittspridning inom vården är inte ovanligt. Såväl personal inom vården som privatpersoner som söker vård behöver mer kännedom om sjukdomen för att risken för smittspridning ska minska.
Den första dosen vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund som ska erbjudas vid 18 månaders ålder kan tidigareläggas. Tidigareläggning är framför allt rekommenderat inför utlandsresor, då risken att smittas är större än i Sverige. Om barnet vaccineras efter 12 månaders ålder sker det inom ramen för det allmänna vaccinationsprogrammet. Även vuxna bör se över sitt behov av kompletterande vaccinationer inför utlandsresor.
0 10 20 30 40 50 60
2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016
Antal fall
Bland asylsökande och migranter kan vaccinationstäckningen vara lägre, beroende på hur vaccinationsprogrammen sett ut i hemländerna. För dessa grupper är
hälsokontrollen ett bra tillfälle att granska vaccinationsstatus och vid behov erbjuda kompletterande vaccinationer.
Pneumokocksjukdom
Sjukdomen
Bakterien Streptococcus pneumoniae, vanligen kallad pneumokock, är ett av de vanligaste smittämnena som orsakar öron-, bihåle- och lunginflammation, men den kan även orsaka allvarliga invasiva infektioner såsom sepsis och meningit (invasiv pneumokocksjukdom, IPD). Pneumokocker hör också till normalfloran i näsan och är vanligt förekommande hos friska personer och särskilt barn.
Allvarliga pneumokockinfektioner är vanligast i de yngsta och äldsta
åldersgrupperna. Personer med vissa grundsjukdomar, till exempel blodsjukdomar och avsaknad av mjälte (aspleni), löper högre risk att drabbas av invasiv sjukdom.
Det finns minst 97 olika serotyper hos bakterien och förekomsten av dem varierar mellan åldersgrupper och geografiska områden samt över tid.
Vacciner
Ett 23-valent polysackaridvaccin har sedan 1980-talet använts för att vaccinera barn över två år och vuxna som tillhör riskgrupper. Pneumokockvacciner för yngre barn är så kallade konjugatvacciner och utvecklades under 1990-talet. Det första konjugatvaccinet mot pneumokocker skyddade mot 7 av de vanligaste serotyperna som orsakade IPD hos barn. Under 2010 ersattes det 7-valenta vaccinet med nuvarande vacciner som innehåller 10 respektive 13 serotyper (tabell 5).
År 2016 fick cirka 51 procent av barnen i Sverige det 10-valenta vaccinet och 49 procent det 13-valenta vaccinet.
Tabell 5. Serotyper i pneumokockvacciner
10-valent (PCV10) 1, 4, 5, 6B, 7F, 9V, 14, 18C, 19F, 23F 13-valent (PCV13) serotyper i PCV10 + 3, 6A och 19A
Rapporterade fall av invasiv pneumokocksjukdom 2016
År 2016 anmäldes 1 351 fall av invasiv pneumokockinfektion. Incidensen var 13,5 fall per 100 000 invånare, vilket var på samma nivå som 2015. Medianåldern bland fallen var 70 år. Incidensen var högst bland personer över 80 år. Bland barn under 5 år rapporterades 33 fall, varav 20 var yngre än 2 år.
En jämförelse med Skatteverkets register över avlidna personer visade att 12,3 procent (n = 166) av de som insjuknade i invasiv pneumokocksjukdom avled inom 30 dagar från insjuknandet. Medianålder bland de avlidna var 78 år. Bland de avlidna var två barn, 3 respektive 4 år gamla.
Mikrobiologisk typning
År 2016 typades 97 procent av alla stammar från IPD-fall. De vanligaste serotyperna var typ 3 (16 procent), 22F (11 procent), 19A, 9N och 8 (6 procent var), 12F och 6C (5 procent var) samt 15A (4 procent).
Bland barn under 5 år hade 14 barn invasiva infektioner orsakade av serotyper som ingår i PCV10 eller PCV13. Ett vaccinationsgenombrott inträffade hos en
fullvaccinerad 1-åring, som hade sjukdom orsakad av serotyp 19F. Av de övriga var 11 barn antingen ovaccinerade eller vaccinerade med ett vaccin som inte skyddade mot den aktuella serotypen. För 2 barn saknades uppgifter om vaccinationsstatus. Av de två barn som hade avlidit inom 30 dagar från insjuknandet hade det ena barnet IPD orsakad av serotyp 19F (barnets vaccinationsstatus var okänd) och det andra av 15C.
Epidemiologisk trend
Årsincidensen i befolkningen var 14,4–19,5 per 100 000 under 2007–2011 och 12,0–14,5 under de senaste fem åren. Sedan pneumokockvaccin infördes i vaccinationsprogrammet har incidensen av invasiv pneumokockinfektion tydligt minskat hos barn under fem år (tabell 6).
Tabell 6. Antalet rapporterade fall och incidens av invasiv pneumokockinfektion 2007–2016.
2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016
Totalt antal
fall 1 441 1 790 1 619 1 457 1 361 1 387 1 316 1 160 1314 1351 Incidens per
100 000 15,7 19,5 17,3 15,5 14,4 14,5 13,6 12 13,3 13,5 Antal fall
bland barn
< 5 år
73 74 65 51 41 27 33 34 23 33
Incidens per 100 000 barn
< 5 år
13,9 13,8 11,9 9,1 7,2 4,7 5,7 5,8 3,9 5,5
Sjukdomsförekomsten har minskat mest bland barn under två år, jämfört med åren före den allmänna vaccinationen, från 36,9 fall per 100 000 barn år 2006 till i genomsnitt 7 fall per 100 000 år 2015–2016 (figur 10).
10. Incidens (fall per 100 000) av invasiv pneumokockinfektion bland barn 0–4 år 2007–
2016.
Bland barn över 5 år och vuxna yngre än 65 år minskade incidensen något under åren efter införandet av spädbarnsvaccination. Bland äldre vuxna har incidensen varit i stort sett oförändrad sedan 2011 (figur 11).
Figur 11. Incidens (fall per 100 000) av invasiv pneumokockinfektion per åldersgrupp 2007–2016.
Serotypsfördelning
Andelen vaccinserotyper bland invasiva isolat har sedan vaccinationsprogrammet infördes minskat årligen. Av alla typade isolat år 2016 tillhörde knappt 8 procent serotyper som ingår i det 10-valenta vaccinet och 31 procent tillhörde dem som ingår i det 13-valenta vaccinet (figur 12).
0 5 10 15 20 25 30 35
2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016
Incidens
0 år 1 år 2 år 3 år 4 år
0 10 20 30 40 50 60
2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016
Incidens
< 2 år 2–4 år 5–19 år
20–49 år 50–64 år >= 65 år
Figur 12. Andel vaccinserotyper bland typade invasiva S. pneumoniae-isolat 2007–2016, alla åldrar.
Serotypsfördelning bland barn under två år
Förekommande serotyper varierar från år till år och inga klart dominerande icke- vaccinserotyper (NVT) som orsakar sjukdom hos barn under två år har observerats.
Sedan 2011 har endast enstaka fall varit orsakade av de tio serotyper som ingår i båda vaccinerna (PCV10 och PCV13). Antalet fall orsakade av icke-
vaccinserotyper har varit på en jämn nivå under de senaste fem åren, och ingen ökning har setts (figur 13).
Figur 13. Serotypsfördelning bland typade isolat från fall av invasiv pneumokockinfektion bland barn under två år 2007–2016.
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90
PCV10 PCV13
Andel isolat (%)
2007, n = 1 350 2008, n = 1 685 2009, n = 1 514 2010, n = 1 399 2011, n = 1 338 2012, n = 1 397 2013, n = 1 282 2014, n = 1 114 2015, n = 1 252 2016, n = 1 304
0 5 10 15 20 25 30 35 40 45
2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016
Antal fall
Serotyper 4, 6B, 9V, 14, 18C, 19F och 23F (PCV7) Serotyper 1, 5 och 7F
Serotyper 3, 6A och 19A Icke-vaccinserotyper
Sammanfattning
Incidensen av invasiv pneumokocksjukdom bland barn under två år låg kvar på samma låga nivå som under 2012–2015. Majoriteten av fall bland barn under två år är orsakade av serotyper som inte ingår i vacciner. Antalet fall orsakade av icke- vaccinserotyper har dock inte ökat i den åldersgruppen sedan 2011.
Den totala sjukdomsincidensen har varit relativt oförändrad sedan 2013. Efter att vaccination mot pneumokocker infördes i det allmänna vaccinationsprogrammet för barn har andelen sjukdomsfall orsakade av serotyper som ingår i
konjugatvacciner minskat årligen i alla åldersgrupper.
Ny studie inom pneumokockuppföljningen
I en studie genomförd i Stockholm under 2011–2015 undersöktes frekvens för bärarskap av pneumokocker hos friska barn. Uppgifter om huruvida barnet hade vaccinerats mot pneumokocker, nyligen varit sjukt, fått antibiotika eller varit utomlands samlades in via enkäter. Frekvensen för bärarskap av pneumokocker var 30 procent och den ändrades inte över studietiden. Icke-vaccinserotyper utgjorde 94 procent av alla serotyper under det sista studieåret, åtta år efter införandet av vaccination. Vaccinationsprogrammet har således påverkat normalflora i
nasofarynx hos barn. Cirkulation av serotyper som ingår i vacciner har minskat (7).
Poliomyelit
Sjukdomen
Poliomyelit (förr kallad barnförlamning) orsakas av poliovirus som tillhör gruppen enterovirus. Det finns tre olika typer av poliovirus, typ 1, 2 och 3, som alla ger samma kliniska symtom men som inte ger korsimmunitet.
De flesta smittade individer får inga symtom alls, medan många får endast lindriga influensaliknande besvär och bara en liten andel av de smittade, mindre än en procent, drabbas av förlamningar. Hos dem som får symtom debuterar sjukdomen med feber, huvudvärk, illamående och kräkningar. I ett fåtal fall kan detta inom några dygn följas av förlamningar i såväl extremiteter som andningsmuskulatur.
Utrotning av polio
Polio är eliminerad i Sverige sedan 1960-talet och i hela WHO:s Europaregion sedan 2002. Senaste inhemska fallet av polio i Sverige inträffade 1977. Ett importfall av polio påvisades 1979 och ett 1992.
WHO:s globala polioutrotningskampanj med vaccination startade 1988, och sedan dess har antalet poliofall i världen minskat med över 99,9 procent. Målet är att världen ska vara certifierad poliofri år 2020. Poliovirus typ 2 upphörde att cirkulera 1999 och år 2015 deklarerade WHO att denna virustyp har utrotats i hela världen.
Poliovirus typ 3 har inte påvisats sedan 2012. Endemisk spridning av poliovirus typ 1 pågår fortfarande i tre länder: Pakistan, Afghanistan och Nigeria.
Under 2016 rapporterades totalt 37 poliofall i världen, vilket är det lägsta antalet under ett år någonsin. Detta är sannolikt en följd av att WHO sedan maj 2014 deklarerat polio som ett internationellt hot mot människors hälsa och utfärdat tillfälliga vaccinationsrekommendationer för länder som har exporterat fall.
WHO har en strategisk utrotningsplan för polio (WHO Endgame Strategic Plan) (8). Enligt denna plan övergick 155 länder från trivalent oralt poliovaccin (OPV) till bivalent OPV (som bara innehåller två poliotyper, typ 1 och 3) i april 2016.
Alla länder som genomförde bytet skulle även införa minst en dos inaktiverat poliovaccin (IPV) för att säkerställa skyddet mot poliovirus typ 2.
Enligt krav från WHO sammanställer Folkhälsomyndigheten varje år data över vaccinationstäckningen mot polio och data från enterovirusövervakningen för att styrka att Sverige är poliofritt. Underlaget granskas av den nationella
certifieringskommittén och en årsrapport skickas till WHO.
Polioviruset är ännu inte helt utrotat i världen och därför är det viktigt att upprätthålla en hög vaccinationstäckning i Sverige med IPV. Asylsökande från riskländer bör erbjudas kompletterande vaccination. Personer som reser till länder där poliofall förekommer rekommenderas att ha ett gott vaccinationsskydd. För spädbarn innebär detta att de bör vara grundvaccinerade före resan. Vuxna som är vaccinerade sedan tidigare bör dessutom fylla på med en femte dos av poliovaccin inför en sådan resa om det har gått mer än tio år sedan den senaste dosen.
Påssjuka
Sjukdomen
Påssjuka (parotit) orsakas av parotitvirus, vilket förekommer i en serotyp och 12 genotyper (genotyp A–L). Viruset sprids via luftvägarna och sjukdomen
karakteriseras av spottkörtelsvullnad och feber. Det är endast omkring hälften av alla smittade som får symtom. Den vanligaste komplikationen till sjukdomen är meningit (hjärnhinneinflammation), som uppträder i 5–10 procent av fallen och i sällsynta fall kan ge bestående men såsom dövhet. Testikelinflammation (orkit) drabbar cirka 25 procent av de pojkar och män som insjuknar efter puberteten och kan i ett fåtal fall resultera i sterilitet.
Rapporterade fall av påssjuka 2016
Under 2016 rapporterades 22 fall av påssjuka, varav 4 hade en epidemiologisk koppling. Totalt 19 fall var laboratoriebekräftade. Dessa personer var 3–55 år gamla; 5 var vaccinerade (oklart med hur många doser), 6 var ovaccinerade och för övriga 8 saknades uppgift om vaccinationsstatus (figur 14).
