Hur förhåller pedagogen sig till och hur uppmuntras lärande i olika rutinsituationer?

Pedagogerna var tydliga med att det var barnens intresse som låg i centrum för att

rutinsituationerna skulle kunna tas tillvara på. Pedagogerna menar också att kommunikation är ett redskap som tillåter barnen att lära i alla situationer och att det är i samtalen som grunden för lärandet läggs. Här ser vi likheter med Broströms (m.fl., 2014) resultat från avhandlingen vi presenterat i tidigare forskning. Författarnas resultat var att inlärning börjar med barns aktiva deltagande i sociala grupper och att förskollärare och kamrater är viktiga faktorer för barns lärande. På detta vis kan den yttre kommunikationen inte uppfylla sin funktion, gällande lärande, om den inte sker i en social kontext.

Då barnen är i centrum är det ofta barnen som leder samtalsämnena. Förskollärarna menar att fler möjligheter till lärande kan skapas ifall förskolläraren uppmärksammar barnens frågor och ställer motfrågor. I samtliga observationer var pedagogerna lyhörda för barnens frågor och funderingar. Pedagogerna var noga med att ta tillvara på barnens nyfikenhet och ställde motfrågor till barnen. Hur lärande uppmuntras av pedagogen i rutinsituationerna beror mycket på hur förskolläraren är som person och vad den har för personliga egenskaper, men samtliga förskollärare menar att lärande oftast uppmuntras genom kommunikation. I avsnittet tidigare forskning presenteras Kulttis (2014) studie om måltiden som rutinsituation. Författaren kom fram till att måltiden sågs som en perfekt situation för gemensam språkutveckling genom vägledning från pedagogen. Det handlade om att få med alla barnen att delta i den sociala kontexten men lärande skedde inte bara för barnen

40

när de pratade utan även när de lyssnade. För barnen blev det ett gemensamt lärande även för de som inte deltog verbalt. På det här sättet är lyssnandet en viktig del av kommunikationen, enligt Nilsson och Waldermarson (2016) är det lyssnaren som är avgörande ifall kommunikationen är fungerande eller inte.

Då pedagogerna är beroende av kommunikation för ett gott samspel läggs stor vikt på

språkutveckling och det gäller för pedagogen att vara uppmärksam i mötet då lärandetillfällen kan finnas i allt som händer. Eidevald (2009) menar att förskollärare beskriver språkutvecklingen som det främsta lärandet som sker i rutinsituationer.

En viktig slutsats för vår studie är att det finns ett värde i att hålla fast vid aktiviteter. Vi tolkar att detta kan göras både innan det är dags för rutinsituationen men även under rutinsituationens gång. Ett exempel är om det är fri lek och pedagogerna låter barnen avsluta sina aktiviteter innan de samlar barnen till matbordet. Till exempel kan barnen få sitta kvar och vänta på att de andra barnen ska äta färdigt och då håller pedagogen fast i aktiviteten istället för att släppa vidare barnen till nästa moment. För lärande i rutinsituationer bör förskolläraren skapa mötet, möjligheten att kommunicera och därmed skapa relationen.

7.3 Resultatdiskussion

Vårt syfte med studien var att undersöka hur förskollärare tog tillvara på och uppmuntrade till lärande i förskolans rutinsituationer. De två metoderna har skapat en helhet, intervjuerna har varit starkt färgade av genomförda observationer och förskollärarna har gärna utgått från de

observationerna vi utfört i sina svar på våra frågor. Vi upplever att våra resultat speglar hur olika förskollärare använt sig av rutinsituationer för olika ändamål. Vi har gjort observationer som visat hur förskollärare förhåller sig i olika rutinsituationer. De enskilda intervjuerna gav oss en större inblick i förskollärarnas perspektiv på vilka tankar och strukturer som ligger bakom

rutinsituationerna och hur lärande uppmuntras i dessa. Resultaten vi kommit fram till är inte representativa för en större del pedagoger utan speglar endast ett mindre antal förskollärares perspektiv på rutinsituationer. Vi är tydliga med att våra resultat inte kan generaliseras till andra förskolor och därför har vi valt att namnge examensarbetet “Tre förskollärares perspektiv på rutinsituationer”. Den största anledningen till varför våra resultat inte kan generaliseras till andra förskolor är för att slutsatserna vi kommit fram till är beroende av begreppen tid och rum. Vi tror starkt på att ifall studien hade genomförts en annan tid eller på en annan plats hade vårt empiriska underlag mycket väl kunnat se annorlunda ut. Svaren vi fått är också högst personliga och beror på

41

olika faktorer som: förskollärarens personliga egenskaper och erfarenheter, miljön i verksamheten och barngruppens behov.

Förskollärarna delade i stor utsträckning uppfattning med Vygotskijs (1978) sociokulturella perspektiv på lärande. De var övertygade om att barn lär i alla sociala sammanhang och att lärandemöjligheter alltid finns ifall pedagogen är uppmärksam. Hur pedagogen förhåller sig till

barnen i rutinsituationer påverkar barnens möjligheter till lärande (Eidevald, 2009) och vad barnen

lär sig beror främst på pedagogens inställning eller attityd till rutinsituationer (Pramling

Samuelsson & Sheridan, 1999). De intervjuade förskollärarna var också övertygade om att språket och kommunikationen är avgörande för lärande. Dysthe (2003) skriver att barnet inte kan samtala, lyssna och utforska vad som är värdefullt i omgivningen utan ett utvecklat språk. Förskollärarna var därför intresserade av att ge barnen ett utvecklat och rikt språk och detta gjordes i form av att benämna saker och att ställa motfrågor för att ge barnen en chans att förklara sina tankar.

Förskollärarna menade att mycket av lärandet grundades i deras samtal med barnen och att det oftast var barnen som tog initiativ till samtalsämnena. Nilsson och Waldermarson (2016) skriver att barns förmåga till socialt samspel både utgör hinder och möjligheter för en positiv kommunikation. Ifall barnen har begränsade språkkunskaper och inte kan uttrycka sin nyfikenhet i fullständiga frågeställningar utgörs hinder för en positiv kommunikation. Vi problematiserar inte

förskollärarens förhållningssätt med syfte att följa barnens intresse utan att det bör finnas en balans mellan spontan kommunikation och planerat lärande i rutinsituationer.

7.4 Metoddiskussion

När den första intervjun skulle genomföras kom vi överens med förskolläraren att frågorna inte skulle lämnas ut i förväg, detta då vi inte ville ha inövade och planerade svar. Sedan bad de andra två förskollärarna om frågorna i förväg, och vi kunde inte neka till deras önskemål. Förskollärarna motiverade sitt önskemål med att de ville se över frågorna för att de skulle ha någon sorts

kännedom kring dem. Problemet med att inte vara konsekvent i detta fall är att det inte blir ett likvärdigt deltagande för pedagogerna. De pedagoger som fick intervjufrågorna i förväg hinner tänka igenom sina svar och kanske samtala med kollegor om frågorna. Deltagarnas svar kan påverkas om de hinner tänka igenom frågorna innan och det är möjligt att informanten ger svar som den tror vi vill höra och inte “sanningen” som den ser ut i praktiken. Det kan också ha varit en fördel att informanterna var förberedda på frågorna vid intervjutillfället, då deras svar var relativt långa. Vi tänker att informanterna var beredda på vilka frågor som skulle komma och därmed var det en mindre chans att eventuell nervositet skulle resultera i korta svar. Under intervjutillfällena

42

påverkade inte inspelningsutrustningen förskollärarna något avsevärt. Dalen (2015) skriver att det ska finnas en professionell och avslappnad attityd till användning av inspelningsutrustning för att inte påverka informanten negativt. Som tidigare nämnts är svaren vi får personliga och därför kan de inte representera något resultat för ett större antal förskollärare. Skillnad hade det kanske varit om vi intervjuat mer än tre förskollärare och därmed fått en större grund att basera vårt resultat på.

Vi tror att vår egen påverkan i studien inte har varit alltför stor. Då vi varit någorlunda kända sedan tidigare för förskollärarna tror vi att det har minskat påverkan för situationen under

observationerna. Trots detta var vi nya ansikten för barnen, barnen gav ett intresse för oss, med korta samtal om vem vi var och med några blickar från barnen men vi upplevde inte att det störde rutinsituationen. Vår roll i observationerna gick ut på att vi satt bredvid och antecknade vad som skedde. Vi försökte att inte påverka situationerna då vi ville se, i största utsträckning, hur det såg ut under en vanlig dag. Vi kan också tänka oss att situationerna kan ha blivit påverkade av vår

närvaro, till exempel ifall pedagogerna försökt att prata ännu mer med barnen än vanligt för att verkligen visa hur de vill arbeta. Detta kan vi dock endast spekulera i.

Förskolornas bakgrund kan också ha påverkat studien. På en förskola där barnen var relativt nyinskolade fick vi se ett förhållningssätt från förskolläraren, kanske hade vi sett ett annat förhållningssätt om barngruppens bakgrund varit annorlunda. Som tidigare presenterats i metodkapitlet har vi varit på en förskola som tidigare varit en akutförskola som tagit emot barn från asylsökande familjer. Barnen var mellan 1-3 år gamla. Den mångkulturella förskolan var under studien en permanent förskola men det ändrar inte faktumet att barnen fortfarande var i behov av språkutveckling. Under studiens gång har vi bland annat kommit fram till att

rutinsituationerna i största utsträckning anpassas till barnen. Hur gamla de är, deras bakgrund, och deras intresse och behov är alla faktorer för hur förskollärarna väljer att bemöta barnen och därmed påverkas vårt resultat utifrån en mängd faktorer. Med detta menar vi att det finns faktorer som kan ha påverkat vad vi sett och hur förskollärarna har agerat i olika rutinsituationer.