Hur lärande uppmuntras i olika rutinsituationer

Informant 1 menar att det är svårt att se vad barn inte skulle kunna lära i en rutinsituation. Hon menar att det beror på hur pedagogen är tillsammans med barnen, vad pedagogen gör och vad samtalet med barnen handlar om. Informant 1 tydliggör också att hon tycker kommunikationen är viktig, men nämner också att bemötandet av barnen i deras frågor och nyfikenhet spelar stor betydelse för lärandet. Informant 1 poängterar också vikten i att bekräfta, bemöta och synliggöra alla barn. Sedan berättar hon att det kommer in mycket matematik i hallen och även när de äter. Sedan är det lägesord, höger, vänster och andra språkliga begrepp som tränas i olika

rutinsituationer.

Informant 2 berättar att det finns olika sorters lärande i olika situationer. Hon gör sedan en koppling till en hallsituation och förklarar att matematik för de yngsta barnen finns där bara pedagogen är uppmärksam. Informant 2 ger ett exempel när ett barn ska ta på skorna: “Ett par. Nu har du bara en, du behöver två.”. Det är ett lärande som finns i luften hela tiden, men kan vara svårt att märka för de som inte är uppmärksamma. Matematik är inte bara ett plus ett, fortsätter hon. Kläderna ska på i olika ordning och det kan också vara matematik för de yngre barnen. Hon avslutar sitt svar med att det finns mycket att lära i en hallsituation men att de måste bli bättre på att förklara för även föräldrar att matematik är större än vad ögat ser.

Informant 3 tycker det är viktigt att vara tydlig med språket för barnen och att lära ut många benämningar och begrepp, vilket ger barnen ett rikt ordförråd med många synonymer. Kommunikationen är ett redskap som tillåter barnen att lära i alla situationer.

De flesta av pedagogerna som blev intervjuade lägger vikt på språket och att pedagogen ska vara uppmärksam då lärandet svävar i luften hela tiden. Två av pedagogerna poängterar att matematik är något som ofta sker i hallen. Kläderna ska på i en turordning, olika klädesplagg ska till olika

lägesord: vänster, höger. Pramling Samuelsson och Sheridan (1999) beskriver små barns lärande som en process där de först observerar omgivningen för att sedan imitera den. Förskollärarna menar också att språket och kommunikationen är avgörande för lärandet. Dysthe (2003) lägger också vikt på barnets språkförmågor och skriver att barnet inte kan samtala, lyssna och utforska vad som är värdefullt i omgivningen utan ett utvecklat språk. Säljö (2000) lägger dock fram en intressant aspekt och menar på att människan i det sociokulturella lärandet inte kan undvika att lära sig då kunskap kan erövras även i det omedvetna.

34

6.6 Processen

Informanterna blev tillfrågade hur de arbetar för att få med lärande i rutinsituationer och hur processen ser ut. Informant 1 berättar att de har en öppen kommunikation i arbetslaget och om det är något som ska tas upp görs det utanför barngruppen på reflektionstid eller i lärarrummet. “Eftersom när vi är i barngruppen så är meningen att vi ska vara med barnen”, förklarar

pedagogen. Informant 1 nämner också att när arbetslaget kommer fram till ett gemensamt beslut testas det en tid, utvärderas och diskuteras sedan. Det är alltså inte den ena pedagogen som arbetar på ett speciellt sätt, arbetslaget tar beslut tillsammans. Det är en kontinuerlig levande process, enligt informant 1. Hon menar att det är viktigt att hålla allt som händer i förskolan levande hela tiden. Informant 1 poängterar även att det inte var dag blir som de planerat eftersom det beror på pedagogerna, miljön och på barnen. Hon förklarar att barnen styr mycket hos dem: “ibland pratar vi mycket om olika saker, ibland pratar vi mindre”. Det kollegiala lärandet, med ett strukturerat samarbete är viktigt för att kunna utveckla verksamheten och bemöta barnen på ett bra sätt. Hon anser att det är viktigt att de kan förlita sig på och att ta hjälp av varandra.

Vi tolkar att informant 1 värdesätter kommunikation och menar att alla tankar och reflektioner är viktiga steg för att utveckla rutinarbetet. Nilsson och Waldermarson (2016) skriver att

kommunikation inte nödvändigtvis behöver innebära samspel och kommunikation mellan

individer, utan att kommunikation även sker genom en inre dialog med oss själva. Denna form av kommunikation kallar författarna för intrapersonell kommunikation. Även Säljö (2000) menar på att kommunikation har en utsida som är vänd mot andra och en insida som är vänd inåt mot

människans personliga tänkande. Vi lägger värde i både pedagogens personliga tänkande och yttre kommunikation och anser att de är lika betydelsefulla för att utveckla rutinarbetet.

Informant 2 ger en hypotes om att det inte är planeringen i sig som är viktig för lärandet, utan snarare att det är flexibilitet och reflektion som hjälper till att få in lärandet i rutinsituationerna. Informant 2 nämner också att kommunikation inom arbetslaget är en viktig del för att alla ska veta vad som händer i verksamheten och att varje individs röst blir hörd och lyssnad på.

Informant 3 tror mycket på att det beror på hur pedagogen är som person. Hon förklarar att hon personligen gärna pratar mycket men lyssnar mer. Det är inte alltid planerat inför rutinsituationer men det finns en medvetenhet hos pedagogerna, till exempel kring gruppstorlek i en hallsituation. Hon förklarar att pedagogerna för många dialoger med barnen och att de alltid är tillgängliga. Pedagogen ska vara uppmärksam, närvarande och kunna ge ett barn sin fulla uppmärksamhet

35

samtidigt som pedagogen har ett öga på resten av barngruppen. I rutinsituationerna upplever informant 3 att kommunikationen i samtalet lägger grunden för lärandet. Speciellt i rutinsituationer där pedagogen går runt, att utnyttja kommunikation för att benämna och ge barnen ett rikt språk, istället för att säga “så, du är färdig”. Informant 3 trycker på att en förskollärare bör skapa relationen, skapa mötet och skapa möjligheten att kommunicera.

När vi frågat alla tre pedagoger hur de arbetar för att få in lärande i rutinsituationer har vi skapat oss en förståelse för hur processen kan se ut. Vi upplever att lärandet sällan är planerat i

majoriteten av rutinsituationerna. Under den första observationen “Vad har vi för frukt idag?” fick vi se en välstrukturerad rutinsituation. Sångerna som sjöngs hade en tydlig följd och

kommunikationen däremellan innehöll mycket samtal kring olika saker att lära sig. Vi upplever att när en rutinsituation är mycket organiserad behöver inte pedagogen vara lika flexibel i sin

kommunikation med barnen.

När en rutinsituation är väl planerad får verksamheten ett kvitto eller en garanti på att barnen minst får de erfarenheterna, som planerats, varje dag. Vi tänker att detta arbetssätt med mycket struktur är nödvändigt för just deras barngrupp. Det är en småbarnsgrupp med majoritet av barn som har svenska som andraspråk. Vi upplever att barngruppen har mindre förutsättningar för spontan kommunikation som kan leda till lärande. Enligt vår tolkning får pedagogen i den här situationen en mindre möjlighet till att erbjuda ett lärande ifall det inte är planerat eftersom pedagogen är beroende av barnens respons i spontana försök till lärande genom kommunikation. Detta arbetssätt hade kanske inte fungerat i andra barngrupper där barnens nyfikenhet måste bemötas på ett

annorlunda sätt men som pedagogerna tidigare sagt under intervjuerna handlar det om att anpassa rutinsituationerna efter barnens behov och förutsättningar.