Hur förlikningsbud påverkar kostnadsfördelningen

4.3.1 Rättslig grund

En första fråga när man diskuterar hur en regel om fördelning av rättegångskostnader baserad på förlikningsbud skulle kunna se ut är om en sådan regel bör ses som en fördelning efter utgång eller som en sanktionsfördelning. 82 Med andra ord om förlikningsbudet ska påverka vem som anses vinnande respektive tappande eller om underlåtenhet att acceptera förlikningsbudet ska ses som ett klandervärt beteende och anbudsmottagaren därmed ska drabbas av en rättslig sanktion. Man skulle här kunna tänka sig att förlikningsbud bör jämställas med medgivanden och därmed påverka vem som är vinnande respektive tappande part enligt 18 kap. 1 § och 4 § RB – alltså förlikningsbud som fördelning efter utgång. Man skulle också kunna tänka sig att

förlikningsbudet har gjort rättegången onödig enligt 18 kap. 3 § st. 1 – alltså förlikningsbud som sanktionsfördelning.

Jag är av uppfattningen att den enda kostnadsbestämmelse som kan bli aktuell för förlikningsbud är 18 kap. 3 § st. 1 RB. Jag tänkte här kort utveckla varför jag anser det. Jag anser att en fördelning av rättegångskostnader efter utgång enligt 18 kap. 1 § och 4 § RB endast bör innefatta målets utgång och parternas inomprocessuella dispositioner – alltså parternas yrkanden och medgivanden. Då man talar om vinnande respektive tappande part ligger det nära till hands att relatera utgången till parternas yrkanden eftersom parternas yrkanden sätter ramen för vad rätten kan döma ut enligt 17 kap. 3 § RB. Resonemanget för rätten blir då ungefär: Utifrån de ramar inom vilka vi kunde döma, var placerar sig domen? Placerar sig domen närmare den gräns som käranden satt (yrkandet) eller den som svaranden satt (ogillande av talan alternativt eventuella medgivanden)?83 Ett förlikningsbud påverkar inte den ram inom vilken rätten har att döma. Det skulle därför, menar jag, strida mot RB:s inneboende logik att låta förlikningsbud påverka vilken part som anses vinnande respektive tappande vid en fördelning efter utgång.

Detta synsätt vinner, menar jag, vidare stöd av att det i 18 kap. 4 § st. 2 sägs att ”parts yrkande bifalles”. Endast yrkanden, inte förlikningsbud, kan bifallas – förlikningsbud bör därför inte kunna jämställas med yrkanden och medgivanden i 18 kap. 1 § och 4 § RB:s mening.

Den enda tänkbara grunden för kostnadsfördelning efter förlikningsbud menar jag därmed är 18 kap. 3 § st. 1 om onödig rättegång. Detta kan säga oss några saker. Dels krävs enligt paragrafens ordalydelse att den part som refuserat förlikningsbudet anses vara vinnande part för att bestämmelsen ska kunna tillämpas. Dels krävs att förlikningsbudet anses ha gjort rättegången onödig samt, eventuellt, att underlåtenheten att godta förlikningsbudet kan klassificeras som uppsåtligt eller försumligt.84 Dock så har det, som ovan nämnt, förkommit att HD har tillämpat grunderna för kostnadsbestämmelser i 18 kap. RB snarare än ordalydelsen.85 Man kanske därför inte behöver hänga upp sig överdrivet mycket på en paragrafs ordalydelse.

83 Jämför proportionell fördelning, avsnitt 2.2.1.1.

84 Se avsnitt 2.2.2.

4.3.2 Tidpunkt för förlikningsbudet

Man kan fråga sig när, i relation till tvistens fortskridande, ett förlikningsbud ska avges för att kunna påverka rättegångskostnaderna. Måste förlikningsbudet exempelvis avges innan en tvist anhängiggjorts vid domstol för att få effekt på kostnadsfördelningen eller räcker det att budet läggs vid en senare tidpunkt? Kan budet avges hur sent som helst?

I 18 kap. 3 § st. 1 RB talas om att part inlett rättegång utan att motpart givit skäl därtill. Man kan därmed tänka sig att paragrafen endast kan tillämpas när en rättegång var onödig redan då den inleddes. Detta skulle då vara ett argument för att förlikningsbud skulle behöva avges innan talan väckts för att kunna påverka kostnadsfördelningen. I NJA 1972 s. 551 har dock 18 kap. 3 § st. 1 RB ansetts tillämplig trots att medgivandet i fallet hade gjorts sedan stämning utfärdats. HD menade i fallet att väckandet av talan i sig inte var onödig men genom medgivandet, som man uttalade hade gjorts utan dröjsmål, blev fullföljandet av talan onödig. Därmed var 18 kap. 3 § st. 1 RB tillämplig. Jag menar att ingen skillnad bör göras mellan medgivanden och förlikningsbud i detta avseende. Alltså – även om förlikningsbudet avgivits efter att talan väckts så bör det kunna ha effekt på rättegångskostnaderna, åtminstone om budet avgivits utan dröjsmål efter talans väckande. Däremot bör inte ett bud som avgivits när handläggningen i princip är avslutad kunna få effekt på kostnaderna. Det avgörande bör vara om det kan sägas ha varit onödigt att fullfölja talan efter budet. Det är svårt att närmare säga exakt när ett bud behöver avges. Kanske räcker det att konstatera att ju tidigare lagt bud, desto större sannolikhet att budet kan få effekt på kostnadsfördelningen.

Bellander argumenterar för en tillämpning av 18 kap. 3 § st. 1 RB som tar hänsyn till när ett medgivande eller ett justerat yrkande gjorts och en uppdelning av kostnaderna, med olika fördelning, för de olika perioderna.86 Alltså, om ett delvis medgivande gjorts efter viss tid och domslutet senare överensstämmer med medgivandet så kan de kostnader som uppkommit efter medgivandet fördelas enligt 18 kap. 3 § st. 1 RB, men inte de som uppkommit tidigare. Jag menar att en sådan tillämpning har goda skäl för sig. Rimligen kan rättegången sägas ha blivit onödig först då medgivandet gjordes. Då borde endast de kostnader som är att hänföra till den ”onödiga delen” av rättegången kunna fördelas som en sanktion. Samma modell bör kunna användas på förlikningsbud. Förlikningsbud kan i så fall endast påverka de kostnader som uppkommit efter det att budet lagts. För att undvika problem med att fastställa exakt när alla kostnader uppkommit bör systemet

tillåtas innefatta en hög grad av schablonmässig uppdelning av kostnader på olika perioder.87

4.3.3 Acceptfristen

En fråga är hur länge avgivaren av ett förlikningsbud måste stå fast vid sitt bud för att det ska kunna påverka kostnadsfördelningen. Eller med anda ord, vilken acceptfrist mottagaren av budet ska få. Är det exempelvis tillräckligt att ett bud avgivits bara för att därefter omedelbart dras tillbaka, måste det vidhållas viss tid så att mottagaren hinner överväga budet eller måste budgivaren kanske rentav vidhålla budet under hela målets handläggning?

Det har hävdats att om förlikningsbud som endast vidhålls kortare tid påverkar kostnadsfördelningen så kan det möjliggöra processande på motpartens bekostnad.88 Jag delar denna syn och anser att endast förlikningsbud som vidhålles under hela handläggningen – det vill säga fram till det att huvudförhandlingen avslutats – bör kunna påverka kostnadsfördelningen. En sådan tillämpning har flera fördelar. Dels skulle den förhindra processande på annans bekostnad eftersom part som inser att processen utvecklas åt ett håll där ett tidigare lagt bud är mer förmånligt än vad han rimligen kan vinna i domstol helt enkelt då kan välja att acceptera budet. Ett sådant krav skulle vidare kunna sägas följa HD:s avgörande i NJA 1955 s. 329. I fallet underkändes ett betalningserbjudande som grund för kostnadsfördelning eftersom ”det icke vidhållits vid huvudförhandlingen”.89 Det kan visserligen diskuteras om HD menade att ”vidhållande” endast kunde ske genom ett medgivande – men att låta ett förlikningsbud som vidhållits genom hela processen påverka kostnaderna är i alla fall mer i linje med avgörandet än att ge ett bud som inte vidhållits den effekten.

I anknytning till denna diskussion bör regeln om legal acceptfrist i 3 § AvtL uppmärksammas. Mottagaren av ett anbud har, enligt paragrafen, bara viss skälig tid på sig att acceptera budet. För att ett förlikningsbud ska anses vidhållet under hela processen bör därför krävas att budgivaren, på något sätt, meddelar att budet gäller under hela den tiden.

87 Se Bellander, Rättegångskostnader, s. 312.

88 SOU 1995:124, s. 323; se även avsnitt 4.2.4.1.

4.3.4 Förlikningsbudets innehåll

För att en rättegång, till följd av ett förlikningsbud, ska kunna betraktas som onödig så är en förutsättning att förlikningsbudet varit åtminstone lika förmånligt för mottagaren som utgången i målet. Blir utgången, om så bara med en hårsmån, mer förmånlig kan rättegången inte sägas ha varit onödig. Rättegången har ju då varit den enda tillgängliga medelet för parten att nå ett så förmånligt resultat som utgången i målet.

Detta borde inte orsaka några större tillämpningsproblem när målet bara rör pengakrav. Rätten kan då lätt jämföra utgången med förlikningsbudet och se vad som varit mest förmånligt. Vilken pengasumma är störst?

Svåra situationer kan emellertid uppstå. Ta exemplet i det engelska fallet Calderbank v. Calderbank.90 Maken hade i målet begärt en viss pengasumma som kompensation för att makan, efter skilsmässan, skulle få överta parets gemensamma hus. Makan hade förlikningsvis erbjudit maken ett annat hus. I målet var det ostridigt att det erbjudna huset var värt mer än den pengasumma som maken så småningom tillerkändes av rätten. Antag dock att huset varit värt ungefär lika mycket som pengasumman. Har förlikningsbudet då varit mer förmånlig än utgången i målet? Ska rätten självmant värdera huset? Ska parterna föra bevisning om husets värde? Antag vidare att huset hade ett affektionsvärde för någon av parterna. Är det något rätten ska ta hänsyn till?

För att undvika denna typ av problem med värdering av förlikningsbud menar jag att ett krav bör vara att förlikningsbudet med viss tydlighet varit minst lika förmånligt som utgången för att det ska få effekt på rättegångskostnaderna. Tvivel kring ett buds värde bör drabba den part som påstår att förlikningsbudet varit mer förmånligt.

4.3.5 Effektivt förlikningsbud

Det har tidigare sagts att en borgenär effektivt måste ha kunnat utverka betalning på annat sätt än genom rättegång för att en rättegång ska anses ha varit onödig.91 Med effektivt menas här exempelvis att gäldenären ska ha ekonomiska möjligheter att betala, att det inte kan antas att gäldenären kommer undandra sig sin betalningsskyldighet och så vidare. Borgenären ska alltså ha goda utsikter att faktiskt få betalt från gäldenären. Om det kan

90 Se avsnitt 3.3 för en genomgång av fallet.

antas att gäldenären kommer behöva söka utmätning för att erhålla betalning, och därmed behöver en exekutionstitel, är rättegången inte onödig.92

Man kan därför tänka sig att ett förlikningsbud från en gäldenär som exempelvis befinner sig på obestånd inte skulle kunna göra en rättegång onödig. Saken kompliceras dock av att parterna kan begära att en förlikning stadfästs enligt 17 kap. 6 § RB. En stadfäst förlikning är nämligen, på samma sätt som en vanlig dom, en exekutionstitel, UB 3 kap. 1 § st. 1 p. 2. Med en stadfäst förlikning hamnar alltså en borgenär i samma ställning vad gäller utmätningsmöjligheter som med en vanlig dom.

Av denna anledning anser jag att det inte kan ställas något krav på att ett förlikningsbud ska ha varit effektivt för att det ska kunna påverka rättegångskostnaderna. En borgenär som får ett förlikningsbud och som misstänker att utmätning kommer krävas kan villkora sin accept med att förlikningen stadfästs. Om avgivaren av ett förlikningsbud inte går med på stadfästelse menar jag att förlikningsbudet över huvud taget inte kan komma att påverka rättegångskostnaderna eftersom det då lika väl kan sägas vara avgivaren av budet, som mottagaren, som har varit orsak till att förlikning inte kom till stånd. I sammanhanget är det alltså irrelevant om en icke-stadfäst förlikning hade varit effektiv eller inte.

4.3.6 Rättsföljd

Om man har konstaterat att en situation föreligger där ett förlikningsbud bör påverka fördelningen av kostnaderna blir nästa fråga vilket rättsföljden ska bli – eller med andra ord hur den slutliga fördelningen mellan parterna ska se ut. I 18 kap. 3 § st. 1 lämnas två alternativ. Antingen full ersättning till den part som avgivit förlikningsbudet eller, ”om omständigheterna föranleder därtill”, kvittning av kostnaderna.

Ekelöf skriver att en lämplig avvägning mellan risken att part processar på annans bekostnad och intresset att rimliga betalningserbjudanden blir godtagna är att kostnaderna kvittas.93 Jag håller med Ekelöf och menar att kvittning av rättegångskostnaderna ska vara den normala rättsföljden vid en kostnadsfördelning grundad på förlikningsbud. Jag menar att det finns flera skäl till detta. Ett skäl är att den normala kostnadsfördelningen vid en genomförd förlikning, om inte parterna kommer överens om annat, är att kostnaderna

92 Kravet på exekutionstitel för utmätning framgår av 4 kap. 1 § UB som hänvisar till 3 kap. UB som behandlar olika exekutionstitlar.

kvittas, 18 kap. 5 § st. 3 RB. Jag menar att det är lämpligt att avgivaren av ett förlikningsbud inte hamnar i en bättre situation vad gäller rättegångskostnaderna när ett förlikningsbud avvisas jämfört med om budet hade accepterats. Kvittning av kostnaderna är vidare i linje med HD:s avgörande i NJA 1937 s 162 II.94

Det kanske starkare argumentet för kvittning är emellertid jämförelsen mellan förlikningsbud och medgivanden. Parterna bör, genom fördelningen av rättegångskostnader, uppmuntras att avge så rimliga yrkanden som möjligt. Om förlikningsbud får samma effekt på kostnaderna som ett medgivande så riskeras en utveckling där parterna konsekvent yrkar för högt respektive lågt.95 Det mest effektiva sättet att särskilja förlikningsbud från medgivanden är att koppla olika rättsföljder till de olika dispositionerna. En part som medgivit det belopp som utdöms ska alltså normalt få sina kostnader ersatta medan en part som förlikningsvis erbjudit det belopp som utdöms endast får sina kostnader kvittade. På så sätt kan förlikningsbud tillåtas påverka kostnadsfördelningen utan att vikten av rimliga yrkanden försvinner.

En jämförelse med engelsk rätt är här lämplig. Där har rättsföljden i praxis blivit kvittning av kostnaderna då part avgivit ett förlikningsbud som inte faller in under ’Part 36-systemet’ men där domstolen ändå funnit att förlikningsbudet bör påverka kostnadsfördelningen.96 Domstolen ansåg i fallet att förlikningsbudet var beaktansvärt men ville ändå upprätthålla skillnaden mellan ’Part 36 payments’ och andra förlikningsbud. Därför dömde domstolen inte ut någon ersättning till budgivaren för dennes kostnader utan ansåg det lämpligt att kostnaderna kvittades. På samma sätt menar jag att kvittning är en lämplig rättsföljd om man vill låta förlikningsbud påverka kostnadsfördelningen men ändå upprätthålla skillnaden mellan förlikningsbud och medgivanden.

4.3.7 Sammanfattning

Sammanfattningsvis menar jag att man på goda grunder kan säga att den enda kostnadsregel där det kan bli aktuellt att diskutera om förlikningsbud ska spela in i bedömningen är 18 kap. 3 § st. 1 RB om onödig rättegång. Vidare menar jag att det bör krävas att förlikningsbudet tydligt var mer förmånligt för mottagaren än utgången samt

94 Se avsnitt 4.2.2.

95 Se avsnitt 4.2.4.2.

att budet vidhållits under hela handläggningen av målet. Däremot bör, på grund av möjligheten till stadfästelse, inget särskilt krav på effektivitet ställas på budet.

Resultatet då förlikningsbud påverkar kostnadsfördelningen bör vara kvittning av kostnaderna. Vidare är det lämpligt att denna kvittning endast omfattar de kostnader som uppkommit efter det att budet avgivits.