Det farliga förlikningsbudet

Juridiska institutionen Höstterminen 2018

Examensarbete i processrätt 30 högskolepoäng

Det farliga förlikningsbudet

Om förlikningsbud som grund för fördelning av rättegångskostnader

Författare: Erik Bogegård

Handledare: Prof. Eric Bylander

Innehållsförteckning

1 Inledning ... 4

1.1 Problemet ... 4

1.2 Syfte ... 5

1.3 Avgränsning ... 5

1.4 Metod ... 6

1.5 Disposition ... 7

2 Rättegångskostnader i svensk rätt ... 8

2.1 Övergripande syften ... 8

2.2 Fördelningsgrunder ... 10

2.2.1 Fördelning efter utgång ... 12

2.2.2 Sanktionsfördelning – onödig process ... 15

2.3 Argumentation i kostnadsfrågor ... 17

2.4 Förlikningsbud och advokatetik ... 18

3 Rättegångskostnader i engelsk rätt ... 19

3.1 Inledning ... 19

3.2 Kostnadsreglerna i CPR ... 19

3.3 Förlikningsbud och kostnadsfördelning i England ... 20

3.4 Sammanfattning ... 23

4 Förlikningsbud som fördelningsgrund ... 24

4.1 Upplägg ... 24

4.2 Om förlikningsbud påverkar kostnadsfördelningen ... 24

4.2.1 Förarbeten ... 24

4.2.2 Praxis ... 27

4.2.3 Doktrin ... 29

4.2.4 Konsekvenser och ändamål ... 33

4.2.5 Sammanfattning ... 37

4.3 Hur förlikningsbud påverkar kostnadsfördelningen ... 37

4.3.1 Rättslig grund ... 37

4.3.2 Tidpunkt för förlikningsbudet ... 39

4.3.3 Acceptfristen ... 40

4.3.4 Förlikningsbudets innehåll ... 41

4.3.5 Effektivt förlikningsbud ... 41

4.3.6 Rättsföljd ... 42

4.3.7 Sammanfattning ... 43

Förkortningar

All ER All England Reports

AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

CPR Civil Procedure Rules 1998, No. 3132 EWCA England and Wales Court of Appeal HD Högsta domstolen

HovR Hovrätt

NJA Nytt juridiskt arkiv Prop. Proposition

RB Rättegångsbalk (1942:740) SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning

TR Tingsrätt

UB Utsökningsbalk (1981:774) WLR The Weekly Law Reports

ÄRB Rättegångsbalken i 1734 års lag (Äldre rättegångsbalken)

1 Inledning

1.1 Problemet

”I’ll make him an offer he can’t refuse.”

– Vito Corleone

Kan ett förlikningsbud påverka fördelningen av rättegångskostnader i ett dispositivt tvistemål? I så fall hur påverkas fördelningen? Så skulle man kunna uttrycka frågeställningen för denna uppsats.

Ett enkelt exempel kan vara motiverat redan här för att förklara problemet för läsaren. Vi tänker oss att en kärande yrkar prisavdrag om 1 mkr för fel i köpt vara.

Svaranden bestrider yrkandet och vitsordar inget belopp som skäligt. Svaranden erbjuder emellertid käranden en förlikning om 750 tkr. Käranden tackar avböjer förlikning och domstolens handläggning fortsätter. Målet avgörs genom dom. Rätten anser visserligen att det varit fel i varan men bedömer felets omfattning annorlunda än käranden. Svaranden döms därför endast att betala 700 tkr till käranden. Frågan är nu om svarandens förlikningsbud på något sätt ska inverka på fördelningen av rättegångskostnaderna i målet. Om käranden godtagit förlikningsbudet hade han ju i detta exempel fått ut mer än vad han slutligen tillerkändes av rätten. Parternas rättegångskostnader hade vidare med all sannolikhet blivit lägre om budet godtagits eftersom det lämnades i ett tidigt skede av handläggningen. Kan man här tänka sig att svaranden, på grund av förlikningsbudet, ska anses vara vinnande part i målet eller kan förlikningsbudet kanske anses ha gjort rättegången onödig?

Detta är den ena sidan av myntet. Den andra sidan är att rättegångskostnader, om de påverkas av förlikningsbud, kan bli ett argument för att förmå motparten att acceptera förlikningsbud. I exemplet ovan skulle käranden, om han inte är helt säker på att vinna full framgång med sin talan, kunna känna sig tvingad att godta svarandens förlikningsbud för att undvika risken att behöva betala motpartens rättegångskostnader. Något tillspetsat skulle rättegångskostnaderna kunna användas som ett hot av en part för att pressa motparten till att acceptera ett förlikningsbud. Förlikningsbudet blir ’the offer you can’t refuse’.

1.2 Syfte

Min förhoppning är att jag med denna uppsats ska tillfredsställa två grupper av läsare – dels de som vill fördjupa sig i de konkreta frågorna om och hur förlikningsbud kan påverka fördelningen av rättegångskostnader, dels de som på ett mer allmänt plan är ute efter att fördjupa sig i frågor om rättegångskostnader. Jag hoppas nämligen att mitt studium av specialfallet förlikningsbud ska kunna bredda förståelsen för kostnadsregleringen generellt. Det gäller inte minst de centrala frågorna vem som är vinnande respektive tappande part samt när en rättegång kan sägas ha varit onödig.

Genom en utblick mot engelsk rätt bidrar denna uppsats även med vissa komparativa element som inte är helt vanliga i rättegångskostnadssammanhang.¹

Ambitionen med denna uppsats är inte att slutligt besvara frågan om förlikningsbud kan påverka kostnadsfördelningen. Jag vill istället presentera relevanta argument för läsaren samt analysera dessa argument. Detta upplägg kanske är otillfredsställande men jag menar att det är det mest hederliga med hänsyn till att varken jag eller, mig veterligen, någon annan, vet vad svaret på dessa frågor skulle bli om de till exempel skulle komma att slutligt avgöras av HD.

Jag menar att det finns hög sannolikhet att frågan om förlikningsbud som grund för fördelning av rättegångskostnader kan bli mer aktuell framöver. Då rättegångskostnaderna kan uppgå till mycket höga belopp bör det ligga i ett skickligt ombuds intresse att anföra argument för att den egna klienten ska slippa stå kostnaderna.

I bland annat engelsk rätt påverkar förlikningsbud kostnadsfördelningen. På grund av rättens och advokatyrkets ökande internationalisering menar jag att det bara är en tidsfråga innan kostnadsargument byggda på förlikningsbud letar sig in i svenska processer.

1.3 Avgränsning

I denna uppsats skriver jag om förlikningsbud och fördelningen av rättegångskostnader i dispositiva tvistemål i allmän domstols första instans. Med den meningen vill jag poängtera några avgränsningar. Denna uppsats behandlar endast dispositiva tvistemål – inte indispositiva tvistemål eller andra måltyper. Jag kommer vidare endast utgå från

1 De källor jag hittat som diskuterar rättegångskostnader ur en komparativ vinkel är Jacobsson, Parts kostnad i civilprocess, s. 21 ff. och SOU 1995:124 s. 321 ff.

prövning i första instans. Hur bedömningen kan påverkas exempelvis av att ett förlikningsbud framställs först efter det att ett mål överklagats till hovrätten berörs inte.

Vidare kommer jag endast att skriva om förfaranden i allmän domstol; skiljenämnd och andra alternativa tvistlösningsmekanismer faller utanför denna uppsats.

Med det sagt så är det dock möjligt att slutsatserna i denna uppsats kan ha relevans även utanför dessa angivna ramar. Exempelvis skulle uppsatsen kunna vara relevant för skiljedomar eftersom skiljemän – åtminstone i rent nationella skiljeförfaranden – ofta hämtar ledning från hur allmän domstol hanterar processuella problem.² Vidare är det möjligt att samma resonemang som förs i denna uppsats i någon mån är relevanta även för exempelvis indispositiva tvistemål och mål i högre rätt. När och hur resonemang på så sätt kan överföras är inget som behandlas i denna uppsats.

Ett vanligt sätt att inleda en genomgång av reglerna om rättegångskostnader är att gå igenom vad som är en ersättningsgill kostnad – eller med andra ord definiera vad en rättegångskostnad är.³ Man kan visserligen argumentera för att en sådan definition är nödvändig för att gå vidare med hur kostnaderna ska fördelas. Jag menar dock att en sådan genomgång endast skulle föra min uppsats på sidospår och nöjer mig därför med att hänvisa till vad andra författare tidigare skrivit i ämnet.

1.4 Metod

Om jag skulle beskriva metoden i denna uppsats med en mening skulle jag säga att det är en rättsdogmatisk metod med komparativa inslag. En sådan definition är dock inte särskilt talande. Mer givande är att försöka beskriva vad jag gör i denna uppsats – och varför jag gör det.

De rättsdogmatiska inslagen är kanske enklast att motivera. En given utgångspunkt för att hitta argument för och emot en rättslig företeelse är rimligen att gå igenom vad de accepterade rättskällorna säger i frågan. Jag går i uppsatsen igenom och analyserar relevant lagtext, förarbeten, praxis och doktrin och de argument som där finns att hitta kring förlikningsbud och rättegångskostnader.

Mer förvirrande för läsaren kanske är uppsatsens komparativa inslag. Varför ska en uppsats om svensk rätt innehålla en beskrivning av engelsk rätt? Naturligtvis är inte det faktum att en viss ordning råder i engelsk rätt i sig ett argument för att samma ordning

2 Lindell, Civilprocessföring, s. 739.

3 Se t.ex. Lindell, Civilprocessföring, s. 649 ff. och Ekelöf, Rättegång III, s. 244 ff.

ska gälla i svensk rätt. Det är inte heller mitt syfte att genom studier av engelsk rätt utröna vad som ska gälla enligt svensk rätt. Syftet är något annat.

Det har hävdats att det primära målet med komparativ rätt är kunskap.⁴ Jag skriver under på det påståendet. Den som letar efter konkreta juridiska argument att kopiera och använda i sin egna argumentation har inte mycket att hämta av en komparativ studie.

Däremot kan den komparativa studien bidra med kunskap om och förståelse för hur ett argument kan användas. Därigenom kan även den egna argumentationen, om än indirekt, förbättras.

Engelsk rätt har valts som jämförelseobjekt i denna uppsats eftersom förlikningsbud i engelsk rätt är tätt sammankopplade med fördelningen av rättegångskostnader. Därmed blir engelsk rätt ett intressant exempel på hur förlikningsbud skulle kunna påverka fördelningen av rättegångskostnader.

1.5 Disposition

För att kunna utreda om och, i så fall, hur förlikningsbud kan påverka fördelningen av rättegångskostnader har jag valt att lägga upp denna uppsats på följande sätt. Först, efter detta inledande kapitel, går jag igenom den relevanta svenska rätten på området. I avsnittet därefter går jag på igenom de bestämmelser i engelsk rätt som jag anser är intressanta för jämförelse. I avsnitt fyra kommer jag till uppsatsens egentliga kärna – förlikningsbud som grund för fördelning av rättegångskostnader. Jag behandlar här, utifrån vad som i tidigare avsnitt har konstateras om svensk och engelsk rätt, dels om förlikningsbud kan påverka kostnadsfördelningen och dels frågor hur fördelningen i så fall påverkas. Min ambition är att mina analyser och personliga åsikter ska löpa igenom hela uppsatsen.

4 Zweigert och Kötz, An Introduction to Comparative Law, s. 15.

2 Rättegångskostnader i svensk rätt

2.1 Övergripande syften

I 18 kap. RB finns regler om hur parternas rättegångskostnader ska fördelas. Reglerna är i huvudsak oförändrade sedan RB infördes. Huvudregeln i svensk rätt idag är att vinnande part får samtliga sina kostnader för rättegången ersatta av den tappande parten. Att så ska vara fallet är ingen självklarhet. Även i ÄRB var visserligen huvudregeln att tappande part skulle ersätta vinnande parts kostnader, 21 kap. 3 § ÄRB. Från huvudregeln gjordes emellertid ett viktigt undantag. Kostnaderna skulle kvittas om saken varit så mörk och tvivelaktig att den tappande haft skälig orsak till rättegång. Det var alltså endast då den tappande inte haft skäl att ta saken till rättegång som han blev ersättningsskyldig för rättegångskostnaderna, det vill säga i de fall där saken varit så klar att tappande part borde ha medgivit vinnande parts yrkande. Enligt Processlagberedningen var den bakomliggande tanken med den äldre regleringen att man såg rättegångskostnaden som ett slags skadestånd – endast när rättegången culpöst orsakats av den tappande parten blev han ersättningsskyldig.⁵

I och med införandet av RB valdes en annan modell än den tidigare skadeståndsmodellen. Tappande part fick nu, som huvudregel, ett strikt ansvar för den vinnande partens samtliga kostnader. Som argument för den modellen angavs främst rättsskydd för den vinnande parten. Processlagberedningen uttalade: ”[r]ättegångens syfte att bereda rättskydd skulle endast ofullständigt uppnås, om icke den vinnande parten tillika finge gottgörelse för de kostnader han ådragit sig för att göra sin rätt gällande”.⁶ Det skulle inte längre kosta pengar för en borgenär att utverka betalning av sin giltiga fordran. På samma sätt skulle det inte kosta pengar för en part att undslippa ett orättmätigt krav. Ekelöf har beskrivit denna funktion av den nya kostnadsregleringen som ”ett ändamålsenligt – för att inte säga nödvändigt – komplement till det betalningstvång som utgör kreditlivets fundament”.⁷

Processlagberedningen angav, utöver rättsskyddsargumentet, även att ”vetskapen, att den tappande parten i allmänhet måste bära såväl sina egna som motpartens

5 SOU 1938:44, s. 230 f.

6 SOU 1938:44, s. 231.

7 Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 250.

rättegångskostnad, är ägnad att avhålla från obefogade rättegångar.”⁸ Tappande parts strikta ansvar kunde dock inte gälla i alla situationer enligt beredningen som menade att

”[e]tt strängt genomförande av denna grundsats skulle […] stundom leda till obilliga resultat”. ⁹ För att undvika sådana obilliga resultat föreslog beredningen undantagsbestämmelserna i 18 kap. 2, 3 och 6 §§ RB.

Så långt kan alltså tre målsättningar med kostnadsregleringen i 18 kap. RB identifieras:

rättsskydd för vinnande part, motverkande av onödiga processer och undvikande av obilliga resultat. Andra ändamål med kostnadsreglerna har lyfts fram i doktrinen. Ett sådant ändamål som är av särskilt intresse är syftet att främja förlikningsuppgörelser.¹⁰ Tanken är att risken att behöva bekosta motpartens rättegångskostnader gör parterna mer benägna att träffa en förlikning – i vilken respektive part enligt 18 kap. 5 § RB står sina egna kostnader om inget annat avtalas. Parterna kan då lättare överblicka och kontrollera sina kostnader med anledning av tvisten.

Dessa ändamål med kostnadsreglerna är bra att ha med sig. Men man kan ifrågasätta hur mycket de egentligen säger om tillämpningen av reglerna. Bellander pekar i sin avhandling på problem med att använda sig av ändamålsargument, så som billighet, vid tolkning och tillämpning av 18 kap. RB.¹¹ Ett problem är att uppfattningar kring vad som utgör exempelvis billighet och säkerhet skiftar över tid.¹² Ett annat problem är att olika ändamålsskäl ofta kan stå i motsatsförhållande till varandra, vilket konstaterades redan av Processlagberedningens föregångare Processkommissionen 1926. Process- kommissionen menade rörande ändamålen säkerhet, skyndsamhet och billighet att ”[o]m man i största möjliga mån tillgodoser det ena, kan det sålunda hända, att det andra lider intrång.”¹³ Detta gäller inte minst för rättegångskostnader menar jag. Domstolen kommer alltid behöva fatta ett beslut att en av parterna ska betala eller att kostnaderna ska kvittas.

I den stora majoriteten av fallen går det nog att anföra åtminstone något ändamålsargument för respektive part. Exempelvis – överväger domstolen att inte tillerkänna vinnande part full ersättning på grund av onödig rättegång kan det alltid hävdas att detta skulle inskränka den vinnande partens rättskydd. Å andra sidan kan man samtidigt hävda att det skulle vara obilligt för tappande part att behöva ersätta vinnande

8 SOU 1938:44, s. 231.

9 SOU 1938:44, s. 231.

10 Se Ekelöf m.fl., Rättegång III s. 252 och Lindell, Civilprocessföring, s. 660.

11 Bellander, Rättegångskostnader, s. 117.

12 Bellander, Rättegångskostnader, s. 140.

13 SOU 1926:31, s. 17.

parts kostnader när rättegången inte varit nödvändig. Exemplen kan fortsätta. Poängen här är endast att illustrera att ändamålen bakom kostnadsregleringen inte är en homogen massa som, så att säga, drar åt samma håll. Det får snarare beskrivas som en spretig samling syften full av inbördes motsättningar.

2.2 Fördelningsgrunder

Ekelöf skiljer i Rättegång III mellan två typer av grunder för fördelning av rättegångskostnader; huvudprincipen om att kostnadsansvaret följer utgången i saken samt ersättning av rättegångskostnad som en processuell sanktion.¹⁴ Jag anser att en sådan uppdelning är befogad – åtminstone i pedagogiskt syfte. Jag använder mig därför här av en liknande uppdelning. Jag delar upp grunderna för fördelning av rättegångskostnader i vad jag väljer att kalla fördelning efter utgång och sanktionsfördelning.

Med fördelning efter utgång menas en fördelning av rättegångskostnader baserad på utgången i målet. Här avses dels 18 kap. 1 § RB som stadgar att tappande part ska ersätta vinnande part men även 18 kap. 4 § RB som handlar om när parterna ömsom vunnit och ömsom tappat olika yrkanden eller delvis vunnit ett yrkande. En fördelning efter utgång kännetecknas av att den bygger på en jämförelse av utgången i målet mot parternas yrkanden och eventuella medgivanden. Sådan fördelning rymmer inte någon möjlighet för domstolen att rikta klander mot viss part.

Sanktionsfördelning bygger, till skillnad från fördelning efter utgång, på klandervärt beteende hos ena parten.¹⁵ Den bestämmelse jag kommer behandla i denna uppsats som kan ses som en sanktion är 18 kap. 3 § st. 1 RB om onödig rättegång. Även bestämmelserna i 18 kap. 6 § RB, 18 kap. 3 § st. 2 RB och 18 kap. 3 a § RB bör emellertid nämnas som exempel på sanktionsfördelning. Bestämmelserna om sanktionsfördelning har, förutom klandervärt beteende, det gemensamt att de förutsätter att rätten redan har avgjort vem som är vinnande respektive tappande part. Det är nämligen endast om den vinnande parten varit klandervärd som paragraferna blir tillämpliga. Enligt paragrafernas

14 Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 244 ff. och s. 266 ff. Ekelöf behandlar på s. 277 ff. även vissa specialfall av kostnadsfördelning under rubriken ”Särskilda frågor om ersättningsskyldighet”. Denna sista kategori av grunder behandlas inte i denna uppsats.

15 Jämför Processlagberedningens uttalande i SOU 1938:44, s. 231: ”I vissa fall är det nödvändigt, att hänsyn tages till subjektiva omständigheter å endera partens sida och frågan om ersättningsskyldighet sålunda i viss utsträckning göres beroende av partens förhållande före eller under rättegången”.

ordalydelse förutsätter sanktionsfördelning alltså en prövning i två steg: Först en prövning av vem som är vinnande respektive tappande part och därefter en prövning av om en sanktionsfördelning kan bli aktuell. Man kan emellertid ifrågasätta om det är så bestämmelserna tillämpas i praktiken. Lindell menar exempelvis att det är genom undantagen från huvudregeln i RB 18 kap. det framgår vem som är vinnande respektive tappande part.¹⁶ Lindell tycks alltså förutsätta en samtidig prövning av både huvudregeln om vinnande part och regelns undantag. Bellander visar vidare på hur fördelning efter utgång och sanktionsfördelning kan överlappa varandra vid medgivanden vilket motsäger en tvådelad prövning.¹⁷ Hur det nu må vara med den saken så är i alla fall en förutsättning för att kunna göra en sanktionsfördelning att den klandervärda parten inte varit helt och hållet tappande. Då blir han ändå skyldig att ersätta alla motpartens kostnader enligt 18 kap. 1 § RB och hans klandervärdhet blir irrelevant.¹⁸

Rättsföljden – eller den slutliga fördelningen av rättegångskostnaderna om man så vill – varierar beroende på om kostnaderna ska fördelas efter utgång eller som en sanktion.

Vid fördelning efter utgång är grundtanken att kostnaderna grovt räknat fördelas motsvarande den grad i vilken parterna vunnit respektive tappat målet. Det tydligaste exemplet på detta är 18 kap. 4 § RB där kostnaderna för olika delar av målet, förutsatt att kostnaderna för de olika delarna kan särskiljas, ska fördelas utefter vilken part som vunnit eller tappat respektive del. Vid sanktionsfördelning däremot är utgångspunkten att de kostnader som orsakats av partens klandervärda beteende ska ersättas. På så sätt ska enligt 18 kap. 6 § RB den vårdslösa processföraren ersätta motparten de kostnader som uppkommit på grund av processföringen.

Det finns emellertid även likheter vad gäller rättsföljden av fördelning efter utgång och sanktionsfördelning. Den kanske främsta gemensamma nämnaren är att reglerna i hög grad är fakultativa vad gäller rättsföljden. Så kan till exempel en fördelning enligt 18 kap. 4 § resultera i att den – till största delen – vinnande parten får samtliga sina kostnader ersatta, jämkad ersättning eller att kostnaderna kvittas. Jämför med 18 kap. 3 § st. 1. Enligt paragrafen kan part som orsakat onödig rättegång få betala hela motpartens kostnad eller om – utan närmare förklaring av vad som menas – omständigheterna föranleda därtill, kostnaderna istället kvittas. Sammantaget måste sägas att lagstiftaren har lämnat rätten stor frihet att avgöra hur kostnaderna ska fördelas.

16 Lindell, Civilprocessföring, s. 654.

17 Bellander, Rättegångskostnader, s. 313 f.

18 Se Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 266.

2.2.1 Fördelning efter utgång

Den första grunden för fördelning av rättegångskostnader som man hittar i RB 18 kap. är fördelning baserad på utgången i målet och målets vinnande respektive tappande part. Att tappande part ska ersätta vinnande parts rättegångskostnader brukar benämnas huvudregeln för fördelning av kostnader.¹⁹ Regeln om detta återfinns i 18 kap. 1 § RB, vilken lyder:

Part, som tappar målet, skall ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej annat är stadgat.

Regeln kompletteras genom 18 kap. 4 § RB, vilken lyder:

Äro i samma mål flera yrkanden och vinna parterna ömsom, skall vardera parten bära sin kostnad eller jämkad ersättning tilläggas endera eller ock, såvitt kostnaderna för olika delar av målet kunna särskiljas, ersättningsskyldigheten därefter bestämmas. Är vad parten tappat av allenast ringa betydelse, må han dock erhålla full ersättning för sin kostnad.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om parts yrkande bifalles allenast till en del.

Centralt för att kunna tillämpa de båda bestämmelserna är tydligen att avgöra vem som är vinnande respektive tappande part. Det framgår inte direkt av lagtexten hur detta ska avgöras. Av 18 kap. 4 § st. 2 RB kan anas att det finns ett samband mellan vad part har yrkat och huruvida han anses vara vinnande eller tappande. Enligt 18 kap. 4 § st. 1 är det vidare tydligen möjligt att vara vinnande part trots att man tappat delar av målet, om dessa delar endast är av ringa betydelse. RB:s förarbeten ger ingen närmare förklaring av när part är vinnande eller tappande. Förhoppningsvis kan diskussionen nedan om proportionell fördelning och tyngdpunktsprincipen förtydliga bilden något.

2.2.1.1 Proportionell fördelning

En situation som uppmärksammats är frågan om mål där utgången varit beroende av en skälighetsbedömning från rätten och käranden inte vunnit fullt bifall med sin talan.

19 Se t.ex. Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 244.

Processlagberedningen uttalade angående sådana situationer att ”[d]en omständigheten, att skadestånd eller annan fordran, som är beroende av rättens uppskattning, utdömes med lägre belopp än parten fordrat, torde endast i särskilda fall böra medföra ett frångående av huvudregeln, att den tappande parten skall gälda kostnaderna.”²⁰ Beredningen tycktes alltså vara av den åsikten att en part skulle anses vara vinnare fullt ut trots att han inte vunnit fullt bifall för sin talan – om utgången varit beroende av en skälighetsprövning av domstolen. En tanke bakom en sådan ordning är att, eftersom en kärande aldrig kan vinna mer än vad han yrkat, så bör en kärande i mål där utgången är beroende av en skälighetsbedömning ha ett visst utrymme att yrka i överkant, eller en ”prutmån” som det kallats.²¹

Processlagberedningens uttalande motsägs dock av HD:s pleniavgörande NJA 1973 s. 623. Målet rörde underhållsbidrag. Modern till två barn hade i HovR:n yrkat underhållsbidrag om 300 kr för ettvart av barnen. Fadern hade medgivit 100 kr.

Tingsrätten fastställde bidraget till 200 kr. Fadern överklagade till HovR:n och yrkade att bidraget skulle nedsättas till 100 kr per barn. Modern yrkade i HovR:n att TR:s dom skulle fastställas – alltså 200 kr per barn. HovR:n nedsatte underhållsbidraget till 150 kr per barn men menade i rättegångskostnadsfrågan att fadern var tappande part. Fadern överklagade kostnadsfrågan till HD som beslutade i frågan i plenum. Majoriteten menade att med den angivna utgången i saken ”[…] får parterna anses ha i HovR:n ömsom vunnit och tappat i sådan mån att då särskilda omständigheter som föranleder annat ej förekommit – ingendera parten bör vara skyldig att svara för motpartens kostnader å målet i HovR:n.”

HD:s lösning i kostnadsfrågan brukar benämnas proportionell kostnadsfördelning.

Tanken är att man tittar på parternas yrkanden och utgången i målet och rent matematiskt fördelar kostnaderna därefter.²² I NJA 1973 s. 623 placerade sig utgången (150 kr) mitt emellan parternas yrkanden (100 kr respektive 200 kr). Båda parterna hade därmed

”vunnit lika mycket”. Alltså skulle kostnaderna kvittas. Det går dock att använda en proportionell fördelning även när parterna ”vinner olika mycket”. Om exempelvis en kärande vinner 75 % av vad han har yrkat, och svaranden inte medgivit något, ska

20 SOU 1938:44, s. 234.

21 Bellander, Rättegångskostnader, s. 320 ff.

22 Bellander, Rättegångskostnader, s. 325 ff.

svaranden, enligt en proportionell fördelning, ersätta käranden hälften av dennes rättegångskostnader.²³

Med proportionalitetsprincipen fördelas alltså kostnaderna som direkt resultat av parternas yrkanden i relation till utgången i målet. Eftersom parterna kan disponera över sina yrkanden får de därmed stort inflytande över den slutliga kostnadsdelningen.

Bellander skriver: ”[a]tt anses vara tappande eller vinnande part följer inte främst av utgången i målet utan av vilka yrkanden parten framställt”.²⁴ Som jag förstår honom är det just yrkandenas betydelse för en proportionell fördelning han syftar på här. Parterna är ju, trots allt, fria att yrka hur mycket eller lite som helst medan domstolen är bunden av parternas yrkande i sin dom. Därmed kan yrkandena sägas vara med avgörande för kostnadsfördelningen än utgången i målet.

2.2.1.2 Tyngdpunktsprincipen

Den så kallade tyngdpunktsprincipen erbjuder ett alternativt sätt att fördela kostnaderna.

Ekelöf förklarar tyngdpunktsprincipen som att ”utfallet i den fråga där processen haft sin tyngdpunkt avgör hur kostnaderna skall fördelas”.²⁵ I NJA 1979 s. 567 uttalade HD:

”I mål om betalning för fordran kan situationen vara den, att frågan huruvida betalningsskyldighet över huvud föreligger är att bedöma på grundval av ett annat processmaterial och med tillämpning av andra regler än frågan om fordringens storlek. […] När i sådant fall kravet endast delvis bifalles, kan utgången i målet ofta inte utan vidare bli bestämmande för hur ansvaret för rättegångskostnaderna skall förläggas. Har frågan huruvida betalningsskyldighet över huvud föreligger utgjort tyngdpunkten i processen och därför dragit mest rättegångskostnad, måste detta förhållande – ej sällan i hög grad – inverka på bedömningen av frågan hur ansvaret för rättegångskostnaderna skall bäras”.

Som jag förstår HD menar man att då grunden för en fordran och fordrans storlek är två olika bedömningar som är möjliga att särskilja – och frågan om grunden för fordran är den bedömning som varit mest omfattande i fråga om exempelvis tid och bevisning – så ska utgången i den frågan styra fördelningen av rättegångskostnaderna.

23 Se Bellander, Rättegångskostnader, s. 327, figur 7, för en illustration av hur kostnaderna proportionellt ska fördelas baserat på utgången i målet och parternas respektive yrkanden.

24 Bellander, Rättegångskostnader, s. 271.

25 Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 283 f.

Bellander tycks ha en lite annan syn på tyngdpunktsfördelning. Han menar, som jag förstår honom, att det – förutom att det ska gå att särskilja frågorna i målet – även måste gå att särskilja kostnaderna för de olika delarna.²⁶ Anledningen till Bellanders syn är, om jag läser honom rätt, att han anser att tyngdpunkten endast kan bestämmas genom att titta på vilken del i målet som orsakat de högsta kostnaderna.²⁷ Denna synpunkt kan förstås om man läser HD:s uttalande i NJA 1979 s. 567 att en fråga ”utgjort tyngdpunkten i processen och därför dragit mest rättegångskostnad” som att tyngdpunkten därmed ska hittas genom att se till vilken fråga som dragit mest rättegångskostnad. Jag delar inte Bellanders syn. Jag menar att HD:s uttalande snarare ska läsas som ett konstaterande att den fråga som utgjort tyngdpunkten normalt sett därmed även dragit mest rättegångskostnader – inte att tyngdpunkten skall vara ett resultat av vilka kostnader en viss fråga dragit. Om tyngdpunkten är ett resultat av kostnaderna kan en part ensidigt påverka var tyngdpunkten i målet hamnar genom att lägga stora resurser på den frågan.

Jag anses att domstolen, för att hitta målets tyngdpunkt, istället bör resonera kring vad som, i vidare bemärkelse, varit ”huvudfrågan” i målet. Jag är dock helt enig med Bellander då han skriver att det är ”[…] svårt att hitta närmare exempel på hur en bedömning av målets ”tyngdpunkt” skall göras och hur särskiljande skall ske”.²⁸

2.2.2 Sanktionsfördelning – onödig process

Det finns fler sätt att fördela rättegångskostnaderna på än efter vinnande respektive tappande part. Flera bestämmelser i 18 kap. RB ger domstolen möjligheten att fördela kostnader som en sanktion mot en part som betett sig klandervärt i förhållande till processen.²⁹ Notera att klandervärt här inte är detsamma som att parten varit culpös i civilrättslig mening. Med klandervärd menas här enbart att part gjort sig skyldig till ett, av någon anledning, icke önskvärt processuellt beteende – oavsett eventuell culpa.

I detta avsnitt behandlas regeln om fördelning av rättegångskostnader till nackdel för part som orsakat onödig rättegång i 18 kap. 3 § st. 1 RB vilken lyder:

26 Bellander, Rättegångskostnader, s. 324. Bellander skriver här att kostnaderna skall ”särskiljas och fördelas enligt utgången i den fråga där tyngdpunkten i tvisten legat”.

27 Bellander, Rättegångskostnader, s. 329.

28 Bellander, Rättegångskostnader, s. 329.

29 Ekelöf m.fl., Rättegång I, s. 244 f.

Finnes den vinnande parten hava inlett rättegång, utan att motparten givit anledning därtill, eller har den vinnande parten eljest uppsåtligen eller genom försummelse föranlett onödig rättegång, skall han ersätta motparten hans rättegångskostnad eller ock, om omständigheterna föranleda därtill, vardera parten bära sin kostnad.

Det har diskuterats om 18 kap. 3 § st. 1 RB innehåller två alternativa rekvisit, nämligen

”inlett rättegång, utan att motparten givit anledning därtill” samt ”uppsåtligen eller genom försummelse föranlett onödig rättegång” eller om det ska sägas vara ett och samma rekvisit. Frågan kan sammanfattas som huruvida en tillämpning av paragrafen alltid kräver uppsåt eller försummelse eller inte. Jacobsson har argumenterat för att uppsåt eller försummelse alltid krävs medan bland andra Ekelöf menar att så inte är fallet.³⁰ Jacobssons uppfattning kan sägas få stöd av Processlagberedningen som motiverade införandet av bestämmelsen med att ”[d]å i 1 § föreskrives, att den tappande parten skall ersätta motpartens rättegångskostnad, förutsättes, att rättegången varit nödvändig för tillvaratagande av den sistnämndes rätt. Har rättegången icke varit erforderlig, synes den part, som uppsåtligen eller genom försummelse föranlett rättegången, böra ersätta de därigenom uppkomna kostnaderna, även om han vinner målet”.³¹ Processlagberedningen tycks alltså förutsätta uppsåt eller försummelse för att bestämmelsen ska tillämpas.

Bellander menar vidare att rättsutvecklingen gått mot ett ökat fokus på ”[…] parternas skyldigheter gentemot varandra i relation till förfarandet”.³²

Mer givande än att på ett teoretiskt plan diskutera existensen av ett visst rekvisit är kanske att titta på de konkreta situationer då 18 kap. 3 § st. 1 RB kan tillämpas, det vill säga när en rättegång kan sägas vara onödig. Processlagberedningen anger som exempel då paragrafen är tillämplig att ”innehavare av skuldebrev, betalbart vid anfordran, utan att förut ha krävt gäldenären väcker talan om utfående av beloppet och svaranden omedelbart medgiver talan och erbjuder betalning” och att ”svaranden före rättegången erbjudit sig att fullgöra kärandens anspråk till en del eller med visst förbehåll och rätten, då käranden väcker talan beträffande anspråket i dess helhet, bifaller denna allenast så vitt den medgivits”.³³ Gemensamt för Processlagberedningens exempel är att de handlar om situationer där käranden inte hade behövt ta saken till rättegång utan hade kunnat lösa det enklare och billigare genom att vända sig direkt till parten. Ett sätt att, i ljuset av detta,

30 Jacobsson, Parts kostnad i civilprocess, s. 136 f. och Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 269.

31 SOU 1938:44, s. 232.

32 Bellander, Rättegångskostnader, s. 300.

33 SOU 1938:44, s. 232.

se på 18 kap. 3 § st. 1 är att läsa paragrafen som att den handlar om val av onödigt dyr tvistlösningsform.³⁴ Den billigare tvistlösningsform som parten borde har valt är att vända sig direkt till parten. Valet av den onödigt dyra tvistlösningsformen rättegång konstituerar det klandervärda beteendet som parten ska drabbas av en sanktion för.

Sanktionen ska bestå i att parten tvingas ersätta de kostnader som uppkommit till följd av valet att ta saken till rättegång.

Processlagbredningen yttrar vidare att ”[d]äremot kan rättegång icke anses onödig, om svaranden visserligen medgivit kärandens anspråk, men denne dock för att förmå svaranden att fullgöra anspråket eller för att erhålla verkställighet varit nödsakad att utverka dom därå.”³⁵ En borgenär måste alltså effektivt ha kunnat utverka betalning på annat sätt än genom dom för att rättegången ska sägas ha varit onödig. Om borgenären behöver en exekutionstitel, exempelvis på grund av gäldenärens obestånd, kan en rättegång inte kallas onödig – även om talan omedelbart medges.³⁶ Samma sak bör gälla om en borgenär, på grund av att gäldenären tidigare trilskats med betalningar, behöver söka utmätning.

2.3 Argumentation i kostnadsfrågor

Domstolen ska självmant pröva frågor om tillämpningen av de kostnadsregler som behandlats i detta kapitel, 18 kap. 14 § st. 2 RB. Parterna behöver alltså, i teorin, endast framställa beloppsmässiga kostnadsyrkanden. Med det sagt så kan det såklart i många fall krävas ytterligare argumentation av parterna i kostnadsfrågan för att de ska vinna framgång. Det är inte självklart att rätten självmant uppmärksammar alla omständigheter som kan ha relevans för kostnadsfördelningen.

Bellander påstår att frågan om rättegångskostnader ofta behandlas summariskt av både parterna och rätten.³⁷ Det kan tyckas märkligt att parterna inte argumenterar mer i kostnadsfrågan eftersom rättegångskostnaderna kan uppgå till mycket höga belopp. En delförklaring presenteras av Ekelöf som menar att en part kan ”dra sig för att framställa ett yrkande som förutsätter att han tappar målet”.³⁸ Ekelöfs uttalande handlar om

34 Jämför 18 kap. 3a § RB.

35 SOU 1938:44, s. 232.

36 Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 269.

37 Bellander, Rättegångskostnader, s. 23.

38 Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 255.

18 kap. 3 § st. 2 RB men samma argument kan göras gällande för samtliga fall av sanktionsfördelning eftersom alla dessa bestämmelser riktar sig mot vinnande part. Det är lätt att förstå att en part i första hand vill inrikta sin rättsliga argumentation på att vinna målet i själva saken. Det kan då uppfattas som kontraproduktivt att föra argument om en kostnadsfördelning som förutsätter att parten redan har tappat målet. En part kan uppfatta det som mer attraktivt att lägga allt krut på att vinna själva saken och därigenom få ersättning för sina kostnader enligt huvudregeln om tappande parts ansvar för vinnande parts kostnader.

Bellander menar att det hade varit önskvärt om frågan om rättegångskostnader löpande diskuterades av parterna och rätten under målets handläggning.³⁹ Det är lätt att hålla med Bellander. Om kostnadsfrågan kunde diskuteras mer öppet under handläggningen tror jag att parterna skulle ha lättare att argumentera för en sanktionsfördelning, även om sådan argumentation förutsätter att parten tappat målet.

2.4 Förlikningsbud och advokatetik

Ett förlikningsbud är, åtminstone om det gjorts utom rätta, en sådan omständighet som rätten inte självmant kan känna till och som parterna därför behöver åberopa för att det ska kunna påverka kostnadsfördelningen. Det bör här nämnas att det inte är tillåtet för en advokat, enligt punkt 5.7 i Vägledande regler för god advokatsed, att utan motpartens samtycke i ett rättsligt förfarande yppa av motparten framfört förlikningserbjudande. I kommentaren till bestämmelsen anges att den är ägnad att underlätta förlikningsförhandlingar. En part ska alltså kunna ge ett förlikningsbud utan att riskera att budet används som ett argument mot honom i rätten. Någon motsvarande regel finns inte för förlikningsbud som part själv gjort. Det anges tvärtom i kommentaren till 5.7 att det inte finns något förbud mot att yppa eget förlikningserbjudande. Det advokatetiska regelverket ställer alltså inte upp några hinder för en advokat att åberopa den egna klientens förlikningsbud i argumentation om kostnadsfördelning.

39 Bellander, Rättegångskostnader, s. 407.

3 Rättegångskostnader i engelsk rätt

3.1 Inledning

I detta avsnitt kommer jag översiktligt presentera hur rättegångskostnader regleras i engelsk rätt. Som bekant hör engelsk rätt till den rättstradition som kallas common law.

England⁴⁰ har därmed en på många sätt annorlunda rättstradition än Sverige. I denna uppsats kommer jag inte fördjupa mig i common law-traditionen. Mitt syfte är nämligen inte att ge en heltäckande bild av engelsk processrätt – inte ens en heltäckande bild av rättegångskostnader i engelsk rätt. Mitt syfte med denna del av uppsatsen är endast att lyfta upp belysande exempel på hur engelsk rätt hanterar vissa rättegångskostnadsfrågor.

I fokus kommer, naturligt nog, frågor om relationen mellan förlikningsbud och rättegångskostnader stå.

Den lagstiftning som kommer diskuteras är engelska CPR. CPR är den engelska processrättsliga lagstiftning som gäller för många civilrättsliga mål. Det är inte en lika heltäckande processrättslig lagstiftningsprodukt som svenska RB. CPR omfattar till en början endast civilrättsliga mål – brottmål omfattas inte. Vidare är vissa typer av civilrättsliga mål undantagna från lagens tillämpningsområde – exempelvis familje- och insolvensrättsliga mål, CPR 2.1 (2). För flera viktiga måltyper, exempelvis kommersiella avtalstvister och skadeståndsmål, är det dock CPR som gäller.

3.2 Kostnadsreglerna i CPR

Det första skillnad som slår en svensk läsare av reglerna är den stora utrymme som lagstiftaren har lämnat rättstillämparen att diskretionärt fördela kostnaderna. I CPR 44.3 stadgas huvudregeln för kostnadsfördelning, bestämmelsen lyder:

(1) The court has discretion as to –

(a) whether costs are payable by one party to another;

(b) the amount of those costs

40 Jag skriver här genomgående om England. Den korrekta benämningen är egentligen England och Wales.

Dessa båda riksdelarna lyder nämligen under samma rättssystem och lagar. Skottland och Nordirland omfattas däremot inte av det engelsk rätt utan har sina egna lagar och rättstraditioner. Se Zweigert och Kötz, An Introduction to Comparative Law, s. 201 ff.

[…]

(2) If the court decides to make an order about costs –

(a) The general rule is that the unsuccessful party will be ordered to pay the costs of the successful party; but

(b) the court may make a different order.

I doktrinen har regleringen beskrivits som att det finns två huvudregler för rättegångskostnader – å ena sidan att den tappande parten ska betala den vinnandes kostnader (’the cost-shifting rule’) samt å andra sidan att domstolen diskretionärt kan bedöma hur kostnaderna ska fördelas.⁴¹ Domstolens stora möjlighet att diskretionärt fördela kostnaderna framstår som något främmande för svensk rätt. Att i lagtext uttryckligen skriva att en domstol får fördela kostnaderna på annat sätt än enligt huvudregeln, utan att ange hur eller när en annorlunda fördelning ska ske, hade förmodligen upplevts som rättsosäkert i svensk rätt.

Att förloraren som huvudregel ska betala vinnarens kostnader motiveras i engelsk doktrin med förlorarens skuld (eng. ’fault’) och att förloraren genom sin talan varit ’in the wrong’.⁴² Att föra talan har alltså, eftersom talan inte var framgångsrik, varit klandervärt av tappande parten. Av denna anledning ska förloraren ersätta vinnarens kostnader. Denna syn på rättegångskostnader kan jämföras synen på rättegångskostnader som ett slags skadestånd som bygger på den tappande partens culpa vilket var fallet i ÄRB. ⁴³ Med dagens strikta ansvar känns det främmande att tappande parts ersättningsskyldighet skulle grundas i något slags skuld.

Huvudsyftet med den engelska kostnadsregleringen har angetts vara att skapa ett system som är ’affordable’ och ’proportional’. ⁴⁴ Att åstadkomma en billig och proportionerlig process är inte huvudsyftet i svensk rätt. I Sverige är det istället rättsskydd för vinnande part som har angetts som kostnadsreglernas övergripande ändamål.⁴⁵

3.3 Förlikningsbud och kostnadsfördelning i England

Förlikningsbud kommer in på två sätt i den engelska kostnadsregleringen. Det ena sättet är genom ett särskilt lagreglerat system för förlikningsbud i del 36 i CPR – så kallade

41 Plant (red.) m.fl., Blackstone’s Civil Practice, s. 742.

42 Andrews, English Civil Procedure, s. 826.

43 Se avsnitt 2.1.

44 Plant (red.) m.fl., Blackstone’s Civil Practice, s. 741.

45 Se avsnitt 2.1.

’Part 36 offers’ och ’Part 36 payments’. Systemet kan beskrivas som särskilt formella förlikningsbud från svarande vilka sanktioneras genom fördelningen av rättegångskostnader. För att ett ’Part 36 offer’ ska vara giltigt uppställs vissa krav på dess form och innehåll (CPR 36.5). Vidare krävs att mottagaren av budet ges viss tid acceptera (CPR 36.5). Gäller tvisten en pengafordran krävs att svaranden deponerar förlikningslikviden hos rätten, så kallade ’Part 36 payments’ (CPR 36.3). En sådan deposition kan inte dras tillbaka utan rättens tillåtelse (CPR 36.6 (5)).

Incitamentet för en svarande att erbjuda förlikning genom ’Part 36’-systemet är bestämmelsen i CPR 36.20, vilken lyder:

(1) This rule applies where at trial a claimant – (a) fails to better a Part 36 payment; or

(b) fails to obtain a judgment which is more advantageous than a Part 36 offer.

(2) Unless it considers it unjust to do so, the court will order the claimant to pay any costs incurred by the defendant after the latest date on which the payment or offer could have been accepted […]

En svarande som gjort ett giltigt ’Part 36 offer’ eller en giltig ’Part 36 payment’ är alltså, som huvudregel, garanterad ersättning för vissa rättegångskostnader om inte utgången blir mer förmånlig för käranden än förlikningsbudet var. Syftet med ’Part 36-systemet’

är att öka pressen på käranden att godta förlikningsbud och därmed öka förlikningsgraden.⁴⁶

Förlikningsbud kan emellertid inte bara påverka rättegångskostnaderna om de görs inom ramen för ’Part 36-systemet’. I CPR 44.3 anges förlikningsbud som en särskild omständighet som rätten ska ta hänsyn till då den fördelar kostnaderna, bestämmelsen lyder:

(4) In deciding what order (if any) to make about costs, the court must have regard to all the circumstances, including –

[…]

(c) any payment into court or admissible offer to settle made by a party which is drawn to the court’s attention (whether or not made in accordance with Part 36).

46 Andrews, English Civil Procedure, s. 563.

Vidare stadgas i CPR 36.1 att rätten kan välja att ge ett förlikningsbud samma effekt som ett ’Part 36 offer’ även om budet inte uppfyller kriterierna för att vara ett sådant, bestämmelsen lyder:

[…]

(2) Nothing in this Part prevents a party making an offer to settle in whatever way he chooses, but if that offer is not made in accordance with this Part, it will only have the consequences specified in this Part if the court so orders.

Förlikningsbud som faller utanför ’Part 36-systemet’ har flera gånger påverkat kostnadsfördelningen. Ett viktigt fall är Calderbank v. Calderbank⁴⁷. Målet rörde äktenskapsskillnad och bodelning. Makan yrkade i målet att hon skulle få överta parets gemensamma hus efter skilsmässan. Maken bestred att makan skulle få huset samt yrkade i andra hand att han – om makan fick huset – skulle få en ersättning på £ 10,000. Makan bestred makens andrahandsyrkande. I första instans vann makan framgång med sin talan och fick huset. Maken vann dock framgång med sin andrahandstalan. I fråga om rättegångskostnaderna ansågs att parterna ömsom vunnit och ömsom tappat och därmed kvittades kostnaderna. Målet överklagades. I överrätten fastställdes underrättens dom i huvudsaken. I fråga om kostnaderna upplystes dock om att makan, före den första rättegången, erbjudit maken att han skulle få överta ett annat hus, värderat till mer än

£ 10,000, som ersättning för det gemensamma huset. Frågan blev om detta erbjudande skulle påverka kostnaderna. Överrätten ansåg att så var fallet och att makan därmed skulle få ersättning för sina kostnader. Rättsfallet gav upphov till ett fenomen benämnt

’Calderbank offers’ – förlikningsbud som, om de inte godtas och käranden inte får ett bättre utfall än erbjudandet, påverkar fördelningen av rättegångskostnader. Calderbank offers kännetecknas av angivandet av att de inte har någon påverkan på målet, förutom vad gäller kostnaderna (eng. without predjudice save as to costs).⁴⁸ Budet kan därmed inte användas som argumentation av parterna i själva saken. Detta sätt att i ett bud ange vilken processuell effekt budet har saknar motstycke i svensk rätt. Med den svenska fria bevisprövningen är det inte möjligt att utverka att en viss rättshandling endast ska kunna ha inverkan på vissa frågor i ett mål.⁴⁹

47 Calderbank v. Calderbank [1975] 3 All ER 333 (EWCA).

48 Andrews, English Civil Procedure, s. 564.

49 Jämför dock p. 5.7 i Vägledande regler för god advokatsed där det anges att det är otillåtet att utan motpartens samtycke i ett rättsligt förfarande yppa av motparten framfört förlikningserbjudande. Regeln skyddar till viss del parter från att deras förlikningsbud används av motparten som argumentation i målet.

I fallet Amber v. Stacy⁵⁰ hade svaranden erbjudit en förlikning som var mer förmånlig än vad käranden vann i rättegången. Förlikningsbudet kvalificerade sig inte under ’Part 36-systemet’. I kostnadsfrågan ansåg Court of Appeal att kostnaderna, under sådana förutsättningarna, skulle kvittas. Domstolen yttrade att käranden, bland annat genom att inte anta förlikningsbudet, hade agerat ’unreasonably’ och att om käranden agerat

’reasonably’ så hade domstolsförfarandet aldrig ägt rum. Detta resonemang kan jämföras med resonemang om vållande av onödig rättegång enligt 18 kap. 3 § st. 1 RB.

Anledningen till att svaranden inte tillerkändes ersättning för sina kostnader var att rätten ansåg att svaranden inte med sitt bud borde hamna i en lika gynnsam ställning som han gjort om budet fallit in under ’Part 36-systemet’. Domstolen ville alltså låta förlikningsbudet påverka kostnaderna men ville ändå värna ’Part 36-systemet’. Därför blev resultatet kvittning.

3.4 Sammanfattning

I engelsk rätt är förlikningsbud som grund för fördelning av rättegångskostnader en integrerad del av rättssystemet, dels genom ’Part 36-systemet’ men även på andra vägar.

Det kan förklaras med att engelsk rätt har en stark betoning på billighet som ändamål för kostnadsregleringen. Att gynna den part som föreslår en rimlig utomrättslig uppgörelse ligger väl i linje med ändamålet att uppnå en billig process.

Argument i engelsk rätt kan inte utan vidare överföras på svenska kostnadsregler.

Detta dels då engelsk rätt lämnar större frihet till domstolen att diskretionärt fördela kostnaderna än svensk rätt och dels då billighet inte, på samma sätt som i engelsk rätt, är det övergripande ändamålet i svensk rätt. I svensk rätt är rättsskydd för vinnande part det främsta ändamålet.⁵¹ I vissa fall anser jag dock att man i svensk rätt kan inspireras av resonemang i engelsk rätt. Ett exempel på det menar jag är resonemang kring onödig rättegång i fallet Amber v. Stacey. Engelsk och svensk rätt tycks här sträva efter att uppnå samma ändamål – att motverka onödiga rättegångar.

Regeln gäller dock endast för advokater och är inte sanktionerad i lag. Om ett förlikningsbud anförs som bevisning är domstolen oförhindrad att tillmäta detta betydelse – oavsett om anförandet av budet är i strid med det advokatetiska regelverket. Se vidare avsnitt 2.4.

50 Amber v. Stacey [2001] 1 WLR 1225.

51 Se avsnitt 2.1.

4 Förlikningsbud som fördelningsgrund

4.1 Upplägg

I detta avsnitt försöker jag hitta argument för och emot förlikningsbud som grund för fördelning av rättegångskostnader samt för hur en fördelning på denna grund i så fall skulle gå till. Jag ställer detta avsnitt först frågan om förlikningsbud alls kan påverka fördelningen av rättegångskostnader. För att leta argument i denna fråga går jag igenom relevanta uttalanden i förarbeten, praxis och doktrin. I ett avslutande avsnitt söker jag argument utifrån en diskussion kring vad konsekvenserna av att låta förlikningsbud påverka kostnadsfördelningen skulle kunna bli. De möjliga konsekvenserna relateras dels till konkreta, av lagstiftaren uppställda, ändamål men även till mer lösa begrepp som systematik i lagstiftning och billighet.

Därefter går jag vidare och frågar mig hur förlikningsbud kan påverka kostnadsfördelningen. Jag går här igenom vilka krav som bör ställas på förlikningsbud för att de ska kunna påverka kostnadsfördelningen och hur fördelningen påverkas. Med andra ord kan man säga att avsnittet, om vi antar att det finns en regel i svensk rätt om kostnadsfördelning grundad på förlikningsbud, går igenom vilka rekvisit en sådan regel bör innehålla och vad regelns rättsföljd bör vara.

Det kan tyckas konstigt att gå vidare med frågan hur när svaret på frågan om inte är ett entydigt ja. Jag menar dock att det är motiverat. Genom att diskutera olika sätt på vilka förlikningsbud skulle kunna fungera som grund för fördelning av rättegångskostnader fördjupas nämligen förståelsen av ämnet. Vidare kan frågan hur påverka frågan om. Den som inför rätten vill argumentera för en kostnadsfördelning grundat på ett förlikningsbud kan gynnas av att även kunna presentera argument för hur en sådan delning ska gå till.

Genom att argumentera för att fördelningen ska ske på visst sätt kan många av argumenten mot att förlikningsbud alls ska få effekt på kostnadsfördelningen kringgås.

4.2 Om förlikningsbud påverkar kostnadsfördelningen

4.2.1 Förarbeten

Processlagberedningen uttalade i sina motiv till 18 kap. 3 § RB att en vinnande kärande skulle betala den tappande svarandens rättegångskostnader då ”svaranden före

rättegången erbjudit sig att fullgöra kärandens anspråk till en del eller med visst förbehåll och rätten, då käranden väcker talan beträffande anspråket i dess helhet, bifaller denna allenast så vitt den medgivits”.⁵² Det är inte helt klart vad Processlagberedningen menar med uttalandet. Å ena sidan talar man om en talan som medgivits. Man kan fråga sig om man därmed endast menar processuella medgivanden – alltså inte utomprocessuella förlikningsbud. Å andra sidan säger man uttryckligen att svaranden före rättegången erbjudit sig att fullgöra. Vid den tidpunkten, innan rättegång inletts, har det inte varit möjligt för svaranden att medge talan med processuell verkan. Man kan vidare fråga sig varför Processlagberedningen skulle skriva om detta scenario under 18 kap. 3 § om man enbart talade om rena medgivanden. Om en talan endast bifalls till den del som svaranden medgivit borde käranden rimligtvis ses som tappande. Svarande skulle då få sina kostnader ersatta enligt 18 kap. 1 § RB och det skulle saknas anledning att tala om en onödig rättegång enligt 18 kap. 3 § RB. Om man anser att Processlagberedningen här talar, inte bara om processuella medgivanden, utan även om utomprocessuella betalningserbjudanden har man här ett starkt argument för att förlikningsbud kan påverka fördelningen av rättegångskostnader – åtminstone förlikningsbud som lämnats innan processen inletts.

Ett uttalande som å andra sidan talar mot att förlikningsbud ska kunna påverka kostnadsfördelningen hittar vi i utredningen Ett reformerat hovrättsförfarande.

Utredningen tittade på olika möjligheter att minska tillströmningen av mål till hovrätterna och diskuterade då om förlikningsbud som fördelningsgrund skulle vara ett lämpligt sätt att öka förlikningsviljan. Utredningen konstaterar att det är oklart om förlikningsbud kan påverka fördelningen av rättegångskostnader enligt gällande rätt.⁵³ Man går dock vidare och analyserar lämpligheten i att omformulera 18 kap. 3 § st. 1 RB så att bestämmelsen skulle omfatta förlikningsbud. Utredningen menar att ett krav i så fall bör vara att förlikningsbudet vidhållits under hela rättegången för att undvika att budgivaren kan processa på motpartens bekostnad.⁵⁴ Även om ett sådant krav infördes skulle det dock enligt utredningen inte vara lämpligt att införa denna typ av regler. Utredningen menade nämligen att det inte är uteslutet att ”[…] parterna kommer att redovisa olika uppfattningar vad beträffar tidpunkten för förlikningserbjudandet och dess innehåll.

Skulle rätten kunna konstatera förekomsten av och innehållet i ett förlikningserbjudande

52 SOU 1938:44, s. 232.

53 SOU 1995:124, s. 323.

54 SOU 1995:124, s. 323.

måste rätten därutöver bedöma om förlikningserbjudandet varit effektivt, dvs. om det kunnat fullgöras. Detta kan, kanske flera år efter det att förlikningserbjudandet avgivits, vara mycket svårt att avgöra. Parterna kommer med hänsyn till det anförda inte heller att veta om ett förlikningserbjudande kommer att få betydelse för rättegångskostnadernas fördelning eller inte. Tillämpningen skulle komma att framstå som tämligen slumpartad.”.⁵⁵

Det bärande skälet till att förlikningsbud inte är lämpliga som grund för kostnadsfördelning är alltså, enligt utredningen, att det skulle medföra tillämpningsproblem. Som jag uppfattar utredningen så handlar problemet om svårigheter för rätten att tolka förlikningserbjudanden och att utreda budgivarens betalningsduglighet.

Jag vill ifrågasätta utredningens slutsatser. Att tolka förlikningsbud och förlikningar är visserligen inte någon enkel sak.⁵⁶ Jag har dock svårt att se varför tolkningen just i detta sammanhang skulle vålla extra stora svårigheter. Den part som påstår att ett förlikningsbud med visst innehåll har lämnats får antas ha bevisbördan för detta påstående. Tillräcklig bevisning bör vara exempelvis att part uppvisar brev eller e-post till motparten där förlikningsbudet lämnats. Har part endast lämnat förlikningsbudet muntligt kan naturligtvis bevissvårigheter uppkomma. Detta menar jag dock inte är mer problematiskt än att den som ingått ett muntligt avtal kan ha svårt att i rätten bevisa avtalets existens och innehåll.

Vad gäller frågan huruvida förlikningsbud har varit effektivt eller inte bör detta – om budgivaren är ett företag – kunna visas genom utdrag ur räkenskaperna som visar på tillräckliga likvida medel. För privatpersoner bör exempelvis ett kontoutdrag, ett lånelöfte eller motsvarande fylla samma funktion.⁵⁷

Naturligtvis kan det i vissa fall uppkomma svårigheter med att tillämpa en regel om förlikningsbud som grund för fördelning av rättegångskostnader – inte minst då en sådan regel är ny. Jag menar dock att en sådan regel inte skulle vara mer svårtillämpad än många andra regler som rätten redan har att hantera. Jag anser sammantaget inte att

55 SOU 1995:124, s. 323 f.

56 Om problem vid tolkning av förlikningar, främst stadfästa förlikningar, se Bogegård, En slutlig reglering av stadfästa förlikningar?, preprint i SvJT 2018-11-26.

57 I avsnitt 4.3.5 diskuterar jag huruvida effektivitet över huvud taget är ett rekvisit när det kommer till förlikningsbud.

tillämpningssvårigheter är ett bärande skäl för att motsätta sig förlikningsbud som grund för fördelning av rättegångskostnader.

Sammanfattningsvis går det att hitta argument både för och emot att förlikningsbud kan påverka kostnadsfördelningen i förarbetena. SOU 1938:44 kan vara ett argument för en sådan ordning. Det förutsätter dock att man kan jämställa utredningens uttalande att

”svaranden före rättegången erbjudit sig att fullgöra” med ett förlikningsbud. I SOU 1995:124 presenteras ett motargument i form av risk för tillämpningssvårigheter.

Tyngden i det argumentet går dock, som jag visat ovan, att ifrågasätta.

4.2.2 Praxis

Det finns framförallt tre HD-domar som är av intresse för frågan om förlikningsbud som fördelningsgrund. Samtliga har dock många år på nacken. Det nyaste fallet är från 1955 och de två övriga från 1937.

I NJA 1937 s. 162 I handlade tvisten om så kallad bärgarlön. Käranden hade i målet yrkat 7 600 kr. Svaranden hade innan rättegången erbjudit käranden 3 800 kr men i rätten medgavs endast 1 400 kr. I HovR:n, där målet så småningom hamnade, fastställde ersättningen till 3 500 kr. HovR:n ålades käranden att betala svarandens rättegångskostnader med uttrycklig hänvisning till att käranden innan rättegången erbjudit sig att betala ett högre belopp än det slutligt utdömda. HD fastställde HovR:s dom. I målet blev alltså svarandens betalningserbjudande avgörande för kostnadsfördelningen. På grund av de knapphändiga domskälen i målet är det dock svårt att säga något närmare om hur HD resonerade.

HD behandlade en liknande fråga i systermålet NJA 1937 s. 162 II. Målet rörde skada på en hyrd pråm. Svaranden erbjöd sig före rättegången att betala 1 300 kr för skadorna men angav att man förbehöll sig rätt att medge endast ett lägre belopp om saken gick till rättegång. Käranden yrkade i rätten ersättning om ca 4 850 kr. Svaranden medgav så småningom att betala 600 kr. Målet hamnade i HD som fastställde ersättningen till uthyraren till 700 kr. I plenum uttalade HD sig om rättegångskostnaderna. Majoriteten (femton justitieråd) valde att kvitta rättegångskostnaderna och motiverade sitt domslut med att ”[svaranden] före rättegången erbjudit [käranden] ersättning med belopp som överstigit vad sedermera i målet utdömts; likväl och som [svaranden] icke vid R.R:n vidhållit detta erbjudande utan fastmera där bestritt all ersättningsskyldighet; alltså och då sådana omständigheter ej förekommit på grund varav [käranden] ändock bör förpliktas

att gottgöra [svaranden] dess utgifter”. Minoriteten (nio justitieråd) ansåg att svaranden, på grund av betalnignserbjudandet, skulle få sina kostnader ersatta av käranden.

Som majoritetens mening i domen får förstås var det avgörande för att kostnaderna kvittades, istället för att svaranden fick sina kostnader ersatta, att betalningserbjudandet inte vidhållits. Läsaren får inte svar på om detta vidhållande hade behövt ske genom att svaranden i rätten medgav visst belopp eller om det hade varit tillräckligt att svaranden, som ett förlikningsbud, vidhöll betalningserbjudandet. HD:s domskäl avslöjar inte heller om betalningserbjudandet innan rättegången påverkade det faktum att kostnaderna kvittades istället för att käranden fick sina kostnader ersatta – eller om kvittning skedde på annan grund.

Fallen från 1937 handlar båda om betalningserbjudanden gjorda före rättegången. HD förklarar inte i målen hur ett betalningserbjudande förhåller sig till ett förlikningsbud. Om man anser att dessa två begrepp är jämställda är målen argument för att förlikningsbud i alla fall kan ha någon påverkan på kostnadsfördelningen. I inget av fallen avfärdar HD utomrättsliga betalningserbjudanden kategoriskt som grund för kostnadsfördelning. Man bör dock uppmärksamma att målen är från tiden före RB:s införande – då delvis andra kostnadsregler gällde.⁵⁸ Detta minskar fallens relevans som rättskälla.

Knappt tjugo år senare kom NJA 1955 s. 329. Målet rörde ersättning för trafikskada och eventuellt medvållande. Efter att talan väckts men före huvudförhandlingen medgav svaranden hälften av vad käranden yrkat. Samtidigt erbjöd sig svaranden att förlikningsvis ersätta två tredjedelar av skadan. Hovrätten biföll kärandens yrkande till två tredjedelar. I fråga om rättegångskostnaderna så kommenterade rätten förlikningsbudet och medgivandet och yttrade att ”[e]rbjudandet har emellertid icke vidhållits vid huvudförhandlingen, utan därvid har endast medgivits ersättning med belopp understigande det i sådant hänseende nu utdömda”. Hovrätten dömde svaranden att betala kärandens rättegångskostnader. Hovrättens dom fastställdes utan ändringar av HD.

I HD hade Advokatsamfundet avgivit ett yttrande. Samfundet vände sig emot att förlikningserbjudanden skulle kunna påverka kostnadsfördelningen. Samfundet menade att ”[f]rågan huruvida rättegången varit onödig eller icke bör m. a. o. bedömas med hänsyn till den ståndpunkt som den tappande parten slutligen intagit i rättegången. Har han frånfallit det tidigare gjorda förlikningserbjudandet och i rättegången bestritt betalningsskyldighet eller medgivit allenast lägre belopp än som sedermera utdömes, kan

58 Se avsnitt 2.1.