Om förlikningsbud påverkar kostnadsfördelningen

4.2.1 Förarbeten

Processlagberedningen uttalade i sina motiv till 18 kap. 3 § RB att en vinnande kärande skulle betala den tappande svarandens rättegångskostnader då ”svaranden före

rättegången erbjudit sig att fullgöra kärandens anspråk till en del eller med visst förbehåll och rätten, då käranden väcker talan beträffande anspråket i dess helhet, bifaller denna allenast så vitt den medgivits”.52 Det är inte helt klart vad Processlagberedningen menar med uttalandet. Å ena sidan talar man om en talan som medgivits. Man kan fråga sig om man därmed endast menar processuella medgivanden – alltså inte utomprocessuella förlikningsbud. Å andra sidan säger man uttryckligen att svaranden före rättegången erbjudit sig att fullgöra. Vid den tidpunkten, innan rättegång inletts, har det inte varit möjligt för svaranden att medge talan med processuell verkan. Man kan vidare fråga sig varför Processlagberedningen skulle skriva om detta scenario under 18 kap. 3 § om man enbart talade om rena medgivanden. Om en talan endast bifalls till den del som svaranden medgivit borde käranden rimligtvis ses som tappande. Svarande skulle då få sina kostnader ersatta enligt 18 kap. 1 § RB och det skulle saknas anledning att tala om en onödig rättegång enligt 18 kap. 3 § RB. Om man anser att Processlagberedningen här talar, inte bara om processuella medgivanden, utan även om utomprocessuella betalningserbjudanden har man här ett starkt argument för att förlikningsbud kan påverka fördelningen av rättegångskostnader – åtminstone förlikningsbud som lämnats innan processen inletts.

Ett uttalande som å andra sidan talar mot att förlikningsbud ska kunna påverka kostnadsfördelningen hittar vi i utredningen Ett reformerat hovrättsförfarande. Utredningen tittade på olika möjligheter att minska tillströmningen av mål till hovrätterna och diskuterade då om förlikningsbud som fördelningsgrund skulle vara ett lämpligt sätt att öka förlikningsviljan. Utredningen konstaterar att det är oklart om förlikningsbud kan påverka fördelningen av rättegångskostnader enligt gällande rätt.53 Man går dock vidare och analyserar lämpligheten i att omformulera 18 kap. 3 § st. 1 RB så att bestämmelsen skulle omfatta förlikningsbud. Utredningen menar att ett krav i så fall bör vara att förlikningsbudet vidhållits under hela rättegången för att undvika att budgivaren kan processa på motpartens bekostnad.54 Även om ett sådant krav infördes skulle det dock enligt utredningen inte vara lämpligt att införa denna typ av regler. Utredningen menade nämligen att det inte är uteslutet att ”[…] parterna kommer att redovisa olika uppfattningar vad beträffar tidpunkten för förlikningserbjudandet och dess innehåll. Skulle rätten kunna konstatera förekomsten av och innehållet i ett förlikningserbjudande

52 SOU 1938:44, s. 232.

53 SOU 1995:124, s. 323.

måste rätten därutöver bedöma om förlikningserbjudandet varit effektivt, dvs. om det kunnat fullgöras. Detta kan, kanske flera år efter det att förlikningserbjudandet avgivits, vara mycket svårt att avgöra. Parterna kommer med hänsyn till det anförda inte heller att veta om ett förlikningserbjudande kommer att få betydelse för rättegångskostnadernas fördelning eller inte. Tillämpningen skulle komma att framstå som tämligen slumpartad.”.55

Det bärande skälet till att förlikningsbud inte är lämpliga som grund för kostnadsfördelning är alltså, enligt utredningen, att det skulle medföra tillämpningsproblem. Som jag uppfattar utredningen så handlar problemet om svårigheter för rätten att tolka förlikningserbjudanden och att utreda budgivarens betalningsduglighet.

Jag vill ifrågasätta utredningens slutsatser. Att tolka förlikningsbud och förlikningar är visserligen inte någon enkel sak.56 Jag har dock svårt att se varför tolkningen just i detta sammanhang skulle vålla extra stora svårigheter. Den part som påstår att ett förlikningsbud med visst innehåll har lämnats får antas ha bevisbördan för detta påstående. Tillräcklig bevisning bör vara exempelvis att part uppvisar brev eller e-post till motparten där förlikningsbudet lämnats. Har part endast lämnat förlikningsbudet muntligt kan naturligtvis bevissvårigheter uppkomma. Detta menar jag dock inte är mer problematiskt än att den som ingått ett muntligt avtal kan ha svårt att i rätten bevisa avtalets existens och innehåll.

Vad gäller frågan huruvida förlikningsbud har varit effektivt eller inte bör detta – om budgivaren är ett företag – kunna visas genom utdrag ur räkenskaperna som visar på tillräckliga likvida medel. För privatpersoner bör exempelvis ett kontoutdrag, ett lånelöfte eller motsvarande fylla samma funktion.57

Naturligtvis kan det i vissa fall uppkomma svårigheter med att tillämpa en regel om förlikningsbud som grund för fördelning av rättegångskostnader – inte minst då en sådan regel är ny. Jag menar dock att en sådan regel inte skulle vara mer svårtillämpad än många andra regler som rätten redan har att hantera. Jag anser sammantaget inte att

55 SOU 1995:124, s. 323 f.

56 Om problem vid tolkning av förlikningar, främst stadfästa förlikningar, se Bogegård, En slutlig reglering av stadfästa förlikningar?, preprint i SvJT 2018-11-26.

57 I avsnitt 4.3.5 diskuterar jag huruvida effektivitet över huvud taget är ett rekvisit när det kommer till förlikningsbud.

tillämpningssvårigheter är ett bärande skäl för att motsätta sig förlikningsbud som grund för fördelning av rättegångskostnader.

Sammanfattningsvis går det att hitta argument både för och emot att förlikningsbud kan påverka kostnadsfördelningen i förarbetena. SOU 1938:44 kan vara ett argument för en sådan ordning. Det förutsätter dock att man kan jämställa utredningens uttalande att ”svaranden före rättegången erbjudit sig att fullgöra” med ett förlikningsbud. I SOU 1995:124 presenteras ett motargument i form av risk för tillämpningssvårigheter. Tyngden i det argumentet går dock, som jag visat ovan, att ifrågasätta.

4.2.2 Praxis

Det finns framförallt tre HD-domar som är av intresse för frågan om förlikningsbud som fördelningsgrund. Samtliga har dock många år på nacken. Det nyaste fallet är från 1955 och de två övriga från 1937.

I NJA 1937 s. 162 I handlade tvisten om så kallad bärgarlön. Käranden hade i målet yrkat 7 600 kr. Svaranden hade innan rättegången erbjudit käranden 3 800 kr men i rätten medgavs endast 1 400 kr. I HovR:n, där målet så småningom hamnade, fastställde ersättningen till 3 500 kr. HovR:n ålades käranden att betala svarandens rättegångskostnader med uttrycklig hänvisning till att käranden innan rättegången erbjudit sig att betala ett högre belopp än det slutligt utdömda. HD fastställde HovR:s dom. I målet blev alltså svarandens betalningserbjudande avgörande för kostnadsfördelningen. På grund av de knapphändiga domskälen i målet är det dock svårt att säga något närmare om hur HD resonerade.

HD behandlade en liknande fråga i systermålet NJA 1937 s. 162 II. Målet rörde skada på en hyrd pråm. Svaranden erbjöd sig före rättegången att betala 1 300 kr för skadorna men angav att man förbehöll sig rätt att medge endast ett lägre belopp om saken gick till rättegång. Käranden yrkade i rätten ersättning om ca 4 850 kr. Svaranden medgav så småningom att betala 600 kr. Målet hamnade i HD som fastställde ersättningen till uthyraren till 700 kr. I plenum uttalade HD sig om rättegångskostnaderna. Majoriteten (femton justitieråd) valde att kvitta rättegångskostnaderna och motiverade sitt domslut med att ”[svaranden] före rättegången erbjudit [käranden] ersättning med belopp som överstigit vad sedermera i målet utdömts; likväl och som [svaranden] icke vid R.R:n vidhållit detta erbjudande utan fastmera där bestritt all ersättningsskyldighet; alltså och då sådana omständigheter ej förekommit på grund varav [käranden] ändock bör förpliktas

att gottgöra [svaranden] dess utgifter”. Minoriteten (nio justitieråd) ansåg att svaranden, på grund av betalnignserbjudandet, skulle få sina kostnader ersatta av käranden.

Som majoritetens mening i domen får förstås var det avgörande för att kostnaderna kvittades, istället för att svaranden fick sina kostnader ersatta, att betalningserbjudandet inte vidhållits. Läsaren får inte svar på om detta vidhållande hade behövt ske genom att svaranden i rätten medgav visst belopp eller om det hade varit tillräckligt att svaranden, som ett förlikningsbud, vidhöll betalningserbjudandet. HD:s domskäl avslöjar inte heller om betalningserbjudandet innan rättegången påverkade det faktum att kostnaderna kvittades istället för att käranden fick sina kostnader ersatta – eller om kvittning skedde på annan grund.

Fallen från 1937 handlar båda om betalningserbjudanden gjorda före rättegången. HD förklarar inte i målen hur ett betalningserbjudande förhåller sig till ett förlikningsbud. Om man anser att dessa två begrepp är jämställda är målen argument för att förlikningsbud i alla fall kan ha någon påverkan på kostnadsfördelningen. I inget av fallen avfärdar HD utomrättsliga betalningserbjudanden kategoriskt som grund för kostnadsfördelning. Man bör dock uppmärksamma att målen är från tiden före RB:s införande – då delvis andra kostnadsregler gällde.58 Detta minskar fallens relevans som rättskälla.

Knappt tjugo år senare kom NJA 1955 s. 329. Målet rörde ersättning för trafikskada och eventuellt medvållande. Efter att talan väckts men före huvudförhandlingen medgav svaranden hälften av vad käranden yrkat. Samtidigt erbjöd sig svaranden att förlikningsvis ersätta två tredjedelar av skadan. Hovrätten biföll kärandens yrkande till två tredjedelar. I fråga om rättegångskostnaderna så kommenterade rätten förlikningsbudet och medgivandet och yttrade att ”[e]rbjudandet har emellertid icke vidhållits vid huvudförhandlingen, utan därvid har endast medgivits ersättning med belopp understigande det i sådant hänseende nu utdömda”. Hovrätten dömde svaranden att betala kärandens rättegångskostnader. Hovrättens dom fastställdes utan ändringar av HD.

I HD hade Advokatsamfundet avgivit ett yttrande. Samfundet vände sig emot att förlikningserbjudanden skulle kunna påverka kostnadsfördelningen. Samfundet menade att ”[f]rågan huruvida rättegången varit onödig eller icke bör m. a. o. bedömas med hänsyn till den ståndpunkt som den tappande parten slutligen intagit i rättegången. Har han frånfallit det tidigare gjorda förlikningserbjudandet och i rättegången bestritt betalningsskyldighet eller medgivit allenast lägre belopp än som sedermera utdömes, kan

det icke med fog sägas, att den vinnande parten processat i onödan”. En annan ordning skulle enligt samfundet ”särskilt i sådana fall där den person som fordrar betalning är den ekonomiskt svagare parten – lämna rum för försök från motpartens sida att genom förlikningserbjudande, som tilltagits så att ett avslag kan förväntas, övervältra en stor del av rättegångskostnaderna på den betalningskrävande parten”. Samfundet lyfter i sitt yttrande fram ”[r]isken för att en ekonomiskt svag borgenär […] av hänsyn till rättegångskostnaderna [kommer] finna sig nödsakad att godtaga en materiellt sett alltför ofördelaktig förlikning”.

NJA 1955 s. 329 talar emot att förlikningsbud kan påverka kostnadsfördelningen. Advokatsamfundets yttrar sig i fallet starkt mot en sådan ordning. Advokatsamfundet är visserligen inte HD men samfundet får ändå sägas vara en aktör med viss tyngd. Det är beklagansvärt att HD i fallet inte uttalar sig med anledning av yttrandet – HD fastställer endast HovR:s dom utan några egna domskäl. Eftersom domslutet ligger i linje med vad samfundet vill åstadkomma med sitt yttrande menar jag dock att man kan anta att HD är inne på samfundets spår. Det bör dock påpekas att detta domslut har drygt sextio år på nacken. Sedan dess har mycket skett inom svensk processrätt – inte minst vad gäller förlikningar inför rätta och medling.59 Att säga att frågan om förlikningsbud som fördelningsgrund är slutligt avgjord genom NJA 1955 s. 329 menar jag därför är ett felslut.

Sammantaget kan sägas att det här är en spretig praxis. Fallen från 1937 talar visserligen för att förlikningsbud kan påverka kostnadsfördelningen men NJA 1955 s. 329 pekar i motsatt riktning. Eftersom fallen från 1937 är före RB:s införande får NJA 1955 s. 329 sägas vara en tyngre rättskälla men även det fallet är gammalt. Någon definitiv slutsats om huruvida förlikningsbud kan påverka kostnadsfördelningen kan därför inte dras av denna praxisgenomgång.

4.2.3 Doktrin

Förlikningsbud som grund för kostnadsfördelning har i några fall behandlats i doktrin. Frågan har, i närmast alla doktrinuttalanden som här behandlas, varit om förlikningsbud kan göra en rättegång onödig i 18 kap. 3 § st. 1 RB:s mening.

I sin doktorsavhandling från 1958 behandlar Larsson frågan. Det är inte helt enkelt att utläsa vad Larsson menar. Å ena sidan skriver han, som en kommentar till

NJA 1955 s. 329, att ”överrätternas motivering ger ej särskild anledning antaga att skälet [till att 18 kap. 3 § RB inte var tillämplig, min anm.] skulle vara att erbjudandet haft karaktär av erbjudande om förlikning. Det ter sig då troligare, att orsaken legat däri, att erbjudandet ej vidhållits tillräckligt länge”.60 Dock skriver Larsson senare, efter en utläggning om hur länge ett förlikningsbud skulle behöva vidhållas för att en rättegång ska kunna anses onödig, att diskussionen är onödig ”enär ett avgörande kan träffas redan på grundval av det förhållandet, att svaranden – ehuruväl han erbjudit förlikning – ej gjort ett ’rent’ medgivande […]. Det kan nämligen göras gällande, att det ej rimligen kan fordras att käranden skall behöva ingå förlikning för att erhålla, vad han är berättigad till. Även om det i och för sig är önskvärt, att ingående av förlikning främjas, är förf. benägen inta den ståndpunkten, att förlikningserbjudande ej skall anses föranleda till att processen blir onödig och 18:3 tillämplig, och detta ej ens om förlikningserbjudandet vidhålles rättegången ut”.61 Larssons till synes motstridiga påståenden får ändå förstås som att han inte anser att förlikningsbud kan göra en rättegång onödig enligt 18 kap. 3 § st. 1 RB. Så har han även tolkats av andra författare.62

Larsson anger inte varför en kärande inte ska behöva ingå förlikning för att erhålla vad han har rätt till – viket gör argumentet svårbemött. Kanske syftar Larsson på tillgången till domstolsprövning och menar att part inte ska utestängas från domstol genom att tvingas ingå en förlikning. Mot detta kan anföras att part visst har rätt att få sin sak prövad av domstol – vilket parten skulle ha även om förlikningsbud påverkade kostnadsfördelningen. Däremot har en part inte någon ovillkorlig rätt att få sina kostnader för domstolsprövningen ersatta. Det är just för att avgöra i vilka fall part ska få sina kostnader ersatta som reglerna i 18 kap. RB finns till. Det går alltid att argumentera för att den av parterna som får ersätta motpartens kostnader har fått sin rätt till rättegång kränkt. Rättegången kom trots allt att kosta pengar för den parten. Med sådan logik kränker tydligen domstolarnas beslut i kostnadsfrågor i de allra flesta mål den ena partens rätt till rättegång. Så kan det omöjligen förhålla sig. Argument om viss tillämpning av 18 kap. RB utifrån tillgång till rättegång behöver därför vara väl avvägda och användas med viss försiktighet. Jag anser att Larsson använder argument om rätt till rättegång något lättvindigt.

60 Larsson, Förlikning i tvistemål, s. 170. Spärrad text här kursiverad.

61 Larsson, Förlikning i tvistemål, s. 171 f. Spärrad text här kursiverad.

Jacobsson menar att culpa hos den vinnande parten alltid är en förutsättning för att kunna tillämpa 18 kap. 3 § st. 1 RB.63 Vidare menar Jacobsson att ”[k]ärandens underlåtenhet att antaga svarandens förlikningsbud […] endast med hjälp av klassiska resonemang [kan] betecknas som vårdslöst”.64 Som en följd härav, skriver Jacobsson, ”skulle stadgandet i 3 § första stycket inte vara tillämpligt å förlikningsfallet, emedan culpa hos vinnande part ingår i detta stadgandes rekvisit”.65 Jacobssons uttalande måste läsas i ljuset av hennes, enligt mig, modernistiska syn på rätten. Jacobsson vänder sig mot de ”klassiska teorierna” och deras strävan efter att förklara kostnadsfrågans ”rättsliga väsen”. 66 Som alternativ till de klassiska teorierna talar Jacobsson om vilka beteendemönster som är möjliga och önskvärda att åstadkomma.67 Jacobsson menar alltså, som jag förstår henne, att 18 kap. 3 § st. 1 RB inte är tillämplig på förlikningsbud eftersom underlåtenhet att acceptera förlikningsbud, enligt hennes sätt att se på rätten, inte kan vara culpöst.

Jacobsson går dock vidare och diskuterar, som jag förstår henne de lege ferenda, effekterna av att låta förlikningsbud påverka kostnadsfördelningen. Här menar Jacobsson att en kostnadsregel, där avgivaren av ett mer förmånligt förlikningsbud än utgången i målet får sina kostnader ersatta, inte skulle leda till mer generösa förlikningsbud. Därmed skulle inte heller förlikningsgraden öka. 68 Resonemanget är att mer generösa förlikningsbud visserligen ökar parts chanser att, vid en dom, få sina kostnader ersatta. Å andra sidan ökar samtidigt, vid mer generösa förlikningsbud, ”risken” för att motparten accepterar budet och att kostnaderna därmed kvittas enligt 18 kap. 5 § RB. En part har därför inget att vinna på att ge ett mer generöst förlikningsbud. Jag anser att Jacobssons resonemang är intressant men att hon missar en aspekt. Ett förlikningsbud kan avges i ett tidigt skede i processen när kostnaderna för tvisten fortfarande är låga. En kvittning vid tidpunkten för förlikningsbudet är därför normalt mer fördelaktig för en part än en kvittning efter dom. Chansen att få sina kostnader ersatta efter målets avgörande kan därför inte ställas i direkt relation till risken för kvittning i ett tidigare skede eftersom det vid de olika tillfällena rör sig om olika totala kostnader. Ett annat problem med

63 Jacobsson, Parts kostnad i civilprocess, s. 136. Att culpa alltid krävs för tillämpning av 18 kap. 3 § RB har ifrågasatts av andra författare, se avsnitt 2.2.2.

64 Jacobsson, Parts kostnad i civilprocess, s. 149.

65 Jacobsson, Parts kostnad i civilprocess, s. 149.

66 Jacobsson, Parts kostnad i civilprocess, s. 14 ff.

67 Jacobsson, Parts kostnad i civilprocess, s. 18.

Jacobssons resonemang är att det förutsätter att parterna, när de resonerar kring förlikningsbud, är fullkomligt ekonomiskt rationella. Jag menar att många faktorer, utöver den rent ekonomiska kalkylen, kan påverka en parts agerande i förlikningsfrågan. I Rättegång III diskuterar Ekelöf m.fl. betalningserbjudanden som grund för fördelning av rättegångskostnader. Ekelöf väger risken för att part kan processa på motpartens bekostnad mot det beaktansvärda intresset att rimliga betalningserbjudanden blir godtagna och kommer fram till att det är rimligt att förlikningsbud tillåts påverka fördelningen av rättegångskostnader men att rättsföljden ska bli att parternas kostnader kvittas. 69 I en kommentar till Larsson anför Ekelöf i en not att han anser att förlikningserbjudanden och betalningserbjudanden är jämställda i detta avseende.70

Ekelöf anser alltså att en lämplig avvägning mellan fördelarna och nackdelarna med en kostnadsfördelning grundad på förlikningsbud är att resultatet av fördelningen endast ska bli kvittning av kostnaderna – inte att budgivaren får sin kostnader ersatta.

Lindell skriver att frågan om tillämpning av 18 kap. 3 § st. 1 ”ofta uppkommit i samband med att förlikningsanbud som lämnats frånfallits. Om till exempel en gäldenär erbjudit sig att betala en del av vad borgenären begär och domstolen bifaller käromålet endast till den del som gäldenären erbjudit är paragrafen tillämplig.”71 Lindell motiverar inte sitt påstående att 18 kap. 3 § st. 1 RB är tillämplig på förlikningsbud närmare utan hänvisar endast till vad Ekelöf m.fl. skrivit i Rättegång III.

De rättsvetenskapliga texter som någotsånär utförligt behandlar frågan om förlikningsbud som grund för kostnadsfördelning, Larssons och Jacobssons doktorsavhandlingar, är båda kritiska till en sådan ordning. Det bör dock nämnas att dessa texter är gamla – Larssons är från 1958 och Jacobssons från 1964. I de båda nyare verk där frågan diskuteras, Ekelöf, senaste uppl. från 2018 och Lindell, senaste uppl. från 2017, är författarna positiva. I dessa verk ägnas dock inte frågan någon närmare analys. Någon tydlig linje i doktrinen går inte att utläsa. Det senaste verk som behandlar rättegångskostnader som huvudämne, Bellanders avhandling från 2016, inte tar upp frågan om förlikningsbud som fördelningsgrund.

69 Ekelöf, Rättegång III, s. 270 f.

70 Ekelöf, Rättegång III, s. 271 not 137.

4.2.4 Konsekvenser och ändamål

4.2.4.1 Processande på annans bekostnad

Ett problem med att låta förlikningsbud påverka fördelningen av rättegångskostnader är risken för att den ena parten skulle kunna processa med liten eller i alla fall minimal risk för att behöva betala några rättegångskostnader. Detta har uppmärksammats av bland annat Advokatsamfundets styrelse i dess yttrande i NJA 1955 s. 329, av Ekelöf m.fl och av utredningen Ett reformerat hovrättsförfarande.72 Tanken bakom dessa påståenden är, som jag har uppfattat det, ungefär som följer. Ena parten i en tvist skulle i ett skede i tvisten då förlikning är utesluten kunna avge ett högt förlikningsbud.73 Anledningen till att förlikning är utesluten kan exempelvis vara att parterna vid den tidpunkten befinner