Hur identitet skapas

Liksom Kujala et al. (2015), Collins och Hitt (2006), Carayannis et al. (2000) och Win-kelen (2010) diskuterar också Widén-Wulff et al. (2008) förtroende och identifiering med en grupp. Den diskussion som de för kring social identitet som gäller för en grupp inom en organisation är även relevant för den grupp som uppstår i samarbete mellan organi-sationer eftersom resonemanget handlar om gruppidentitet generellt. Widén-Wulff et al.

(2008) menar att hur en grupp formerar sig kring kommunikation och information visar gruppens mönster av informationsbeteende. Detta mönster kan förklara vilken informa-tion som hanteras och på vilket sätt, det vill säga vad som anses viktigt att veta i en grupp beroende på hur gruppen ser ut och hur människorna i den ser på gruppen och sig själva i förhållande till gruppen, till exempel om det finns starka band inom gruppen eller inte.

Om det finns bra struktur i hur information kan delas finns det också goda förutsättningar för att gruppen ska dela uppfattningar om till exempel mål och därmed stärks gruppens identitet. Widén-Wulff et al. (2008) diskuterar också förtroende i relationer som beror till exempel på vem man är i sin organisation och hur synen på människors identitet byggs upp genom kommunikation. De menar vidare att delade normer och konsensus som kan karaktärisera en stark gruppidentitet kan leda till att gruppen sluter sig mot idéer och annorlunda tankar och tillvägagångssätt. Därigenom kan enhetlighet i stället för fragmen-tering skapas på det sätt som Kujala et al. (2015) resonerar (se nedan). Gruppens dynamik kan mot bakgrund av ovanstående göra att viss information ignoreras eller förstås på ett visst sätt beroende på vem som står för informationen. En grupp som har konflikter i sin dynamik kan bete sig på liknande sätt, att viss information inte delas eller hålls undan från vissa medlemmar i gruppen.

Hur identitet i en grupp skapas och gestaltar sig beror inte bara på normer som styr vilken information som kommuniceras, i vilken form och av vilka, utan också på normer för hur information uttrycks i form av språk. Arnaud och Mills (2012) diskuterar språkets och språkanvändningens roll för social identitet när de utforskar betydelsen av att organisatio-ner som arbetar tillsammans skapar en gemensam social identitet. Språket är något som enligt dem skapar en social kontext och leder till att människor som arbetar tillsammans mellan organisationer skapar en gemensam identitet i sin interaktion. Genom språket skapas enligt Arnaud och Mills (2012) en kollektiv kompetens som består i att utveckla ett gemensamt språk och en gemensam förståelse för och tolkning av det som händer inom en grupps arbetskontext, liksom existens eller brist på förtroende och engagemang. De ord

som deltagare i en grupp använder bidrar till att skapa relationerna i gruppen. Arnaud och Mills (2012) menar vidare att om människor har liknande bakgrund socialt och kulturellt så kan det göra att de har lättare att förhålla sig till varandra och bygga relationer. Med tanke på att människor som har liknande bakgrund förmodligen har ett liknade språkbruk ter sig det rimligt. Studien av Arnaud och Mills (2012) tyder på att hur deltagare använder språket i form av rytm, betoning och stil är något som påverkar hur väl de som talar med varandra också förstår varandra och också hur väl de kan arbeta tillsammans. Hur indivi-der använindivi-der språk är således kopplat även till kroppsliga uttryck. Detta kan få betydelse för förståelse beroende på i vilken form (fysiskt eller på distans) interaktion äger rum och hur ofta deltagare möts. På vilket sätt och hur ofta deltagare behöver mötas står också i relation till, som Arnaud och Mills (2012) nämner, hur pass lika eller olika deltagarna är från början. Arnaud och Mills (2012) diskuterar vidare hur det faktum att människor bygger relationer kan leda till att de inte är helt öppna i sina relationer för att inte riskera dem. Det kan vara en anledning till det motstånd för intryck och påverkan som Widén-Wulff et al. (2008) (se ovan) menar kan finnas i slutna relationer. Deltagare i en grupp är måna om att upprätthålla de identiteter som skapas genom att de är med i gruppen, det vill säga både som grupp och som individer som identifierar sig med gruppen. De kan därför uppleva nya influenser som ett hot mot detta.

Ghosh (2004) resonerar likaså kring språkets betydelse när parter och deras respektive sociala sammanhang möts. Utifrån dessa sammanhang måste parterna bygga vidare på sociala interaktioner i möten, faktiska aktiviteter och lagarbete så att de med tiden skapar ett gemensamt förhållningssätt och förståelse till sitt sammanhang där de kan skapa för-troende och lärande mellan dem. Likt Arnaud och Mills (2012) menar Ghosh (2004) att parterna lär sig förstå varandra genom att lära sig på vilket sätt den andra parten talar med avseende på ordval och vilka betydelser denna lägger in i orden. En part lär sig också hur den andra parten ser på saker i form av värderingar och uppfattningar och detta görs ge-nom att interagera, kommunicera och observera. Ghosh (2004) beskriver hur de mentala modellerna och deltagarnas syn på världen (worldviews) måste ändras för att integrera det nya med det gamla för att skapa och ge mening åt en annan gemensam verklighet. Detta sker i det mänskliga mötet där människor lär sig att lita på varandra och detta möte är nödvändigt för att informationsutbyte och lärande ska äga rum på ett sätt som är givande för parterna. De utvecklar också i sådana möten ett gemensamt språk där de förstår saker på ett gemensamt sätt eller vet vad den andra menar. Detta språk kan parterna sedan också tänka i. Även de verktyg parterna använder för att minnas information som till exempel informationssystem interagerar med hur parterna tänker och agerar (Ghosh, 2004).

Även Holmqvist (2002) argumenterar i sin studie för betydelsen av att skapa en gemen-sam identitet i gemen-samverkan mellan organisationer. Han resonerar kring hur lärande i en organisation ser ut där de som interagerar och förhandlar med varandra i organisationen tillsammans skapar ett beteende som manifesteras i olika uttryck och regler för förväntat

beteende. Hur deltagarna förväntas bete sig etableras ständigt i det dagliga arbetet. Genom att befinna sig i ett sammanhang lär sig deltagarna att behärska ett visst beteende som accepteras just där, det vill säga normer utbyts och förhandlas. Holmqvist (2002) kan i sin studie visa att deltagarna från parterna – ett företag och dess affärspartners – ofta upp-levde att de med tiden skapade en gemensam kultur med rutiner och normer för hur de skulle interagera. Han diskuterar vidare hur organisationer möts och skapar gemensamma utgångspunkter i rutiner och regler för beteende och aktiviteter. När sådana väl har etable-rats kan samarbetet stagnera, eftersom det finns en tendens att återanvända dessa rutiner och regler i stället för att skapa nya. Därmed menar Holmqvist (2002) att möjligheterna till nytt lärande minskar i och med att erfarenheterna har blivit gemensamma i stället för att mötas som helt nya. En utvecklad samidentitet behöver således inte alltid vara positivt för samarbete om denna innebär att aktiviteter stagnerar mot bakgrund av konsensus i hur och vad som ska göras. Likaså kan den liknande sociala och kulturella bakgrund, som Arnaud och Mills (2012) menar kan underlätta för deltagare att utveckla relationer, vara en faktor som gör att samtidigt som en samidentitet utveckas snabbt så kan ett samarbete också stagnera fortare på grund av för hög grad av likhet. Med andra ord kan relationerna i gruppen leda till en samidentitet som sluter sig för nya intryck. Ibland kan det enligt Holmqvist (2002) därmed vara nödvändigt att lära sig av med det man har lärt sig för att skapa riktiga förutsättningar för lärande. Ett sätt att göra det är enligt honom när ledar-skap byts ut. Samtidigt kan det finnas ett stort motstånd inbyggt i en organisation mot ett nytt ledarskap på ett sätt som gör att den nya ledningen inte får så stort inflytande ändå.

Detta beror på hur starkt ett organisatoriskt beteende är inom en organisation, det vill säga hur stark traditionen är och upprätthålls. Nya erfarenheter och nytt lärande förutsätter att det finns en mottaglighet för detta och det gör det inte alltid (Holmqvist, 2002). Med andra ord kan en också en organisation i sin helhet – precis som en grupp – vara mer eller mindre sluten. Ett sätt att ständigt lära sig av med gammalt för att lära nytt är att alltid bejaka olikheter och vara vaksam mot konsensus, särskilt där den uttrycker sig genom att diskussionerna avtar för att följas av tystnad.

I det mänskliga mötet för att utveckla en samidentitet spelar också, som ovan nämnts, fysiskt avstånd roll. Enligt bland andra Kelly et al. (2002) visar det sig att fysiskt avstånd som försvårar möten ansikte mot ansikte mellan parter kan vara negativt. Detta avstånd kan därför ge upphov till missförstånd och kommunikationsproblem. Också Lewis, Isbell och Koschmann (2010) framhåller att det fysiska mötet upplevs som viktigt av människor för att bygga den nödvändiga tilliten i sina samarbetsrelationer. Kujala et al. (2015) relate-rar dessutom förtroende och misstro som uppstår i relationer till hur arbetsplatsen fysiskt är utformad. En fysisk utformning kan stärka hierarkier och gruppindelningar och bidra till ett vi-mot-dem-tänkande. Fysisk utformning kan enligt Kujala et al. (2015) bestå av olika våningsplan för olika grupper och sub-kulturer. Wenger (1998b), Bellotti och Bly (1996), Ellinger (2005) och Solomon, Boud och Rooney (2006) diskuterar även de den

fysiska närhet som möjliggör social interaktion på ett informellt sätt. Likaså kan den for-mella utformningen av en arbetsplats bidra mer eller mindre till att inforfor-mella relationer uppstår, byggs och upprätthålls. Det sker genom den symbolik utformningen förmedlar, men också genom hur förutsättningar skapats för att människor kan mötas i det fysiska rummet. Även om sistnämnda forskning studerar relationer inom en organisation är så-dan fysisk utformning också väsentlig för att möjliggöra samarbete mellan organisationer, eftersom det handlar om att skapa möten för mänsklig interaktion. Som forskning i hur militärer interagerar och lär sig visar är det fysiska mötet avgörande för en väl fungerande kommunikation (Dessne, 2014; King, 2006; O’Toole & Talbot, 2011). Denna kommu-nikation formas och utvecklas genom intensiv och kontinuerlig träning och övningar som är utformade för och i det fysiska rummet.