Efter våra observationer på avdelningarna och intervjuer av pedagogerna visade det sig att pedagogerna bland annat ansåg att vuxnas deltagande i lek var ett sätt att främja leken. Andra sätt att främja leken var att vara utomhus, dela upp i grupper, strukturera leken och att anpassa den efter barnens behov, men något de hade gemensamt var miljön. Birgittas tankar om miljön var att hon medvetet tänker på miljöns betydelse för barnen genom att byta ut lekmaterial regelbundet. Både Bodil, Birgitta och Ninni berättade att de möblerar om efter barnens uttryckta behov och intresse. Uttrycker barnen ett intresse för bilar, för att klä ut sig, skapa i lera utformar de miljön efter dessa önskningar. På Nyckelpigan hade barnen visat ett stort intresse för diverse fordon. Då hade pedagogerna utformat ett rum med ”biltema”. På Blomman hade barnen velat klä ut sig mycket, då hade pedagogerna införskaffat utklädningskläder. Dettaär helt i enlighet med Lpfö 98 som säger att förskolan skall erbjuda en trygg miljö så att varje barn ges möjlighet att utveckla sin nyfikenhet och lust samt sin förmåga att leka och lära (Lärarförbundet, Lpfö 98, 2004).
Bodil berättar att hon vill ha separata rum för olika typer av rollekar. Hon anser att man ska vara lyhörd för att främja och utveckla leken i förskolan. Ninni berättade att en metod de använde sig av för att inkludera och lära barn att leka, var att de arbetar med separata rum och ett litet antal barn för att plantera leken. Detta kunde vi se vid vår observation när en av pedagogerna på Nyckelpigan gick in i ett rum med fyra barn och lekte avgränsat med klossar och bilar. På så vis planterade de barnet i en redan etablerad leksituation. Detta är också ett exempel på hur man kan nyttja miljön för att lek ska uppstå. Visserligen deltog pedagogen i leken men Wélen (2003) anser att pedagogen inte alltid själv behöver delta aktivt i leken. Hon anser att för att ge goda förutsättningar för lek kan man förbereda och erbjuda anpassade leksituationer med hjälp av struktur och materiel och i detta fall innebar det att pedagogen valde rum och lekmateriel. Moa på Myran berättar att de arbetar med separata rum för att få bättre överblick. Vid vår
31
observation stängde hon av avdelningen vid stängningsdags där hon samlade barnen i ett rum och styrde upp en aktivitet genom att ta fram lera.
Öhman (1996) menar att det är pedagogens ansvar att skapa ett klimat där barnet ges optimalt utrymme att leka. Detta kan vi se att de här pedagogerna gör genom att vara flexibla och lyssnar på vad barnen vill och anpassar miljön efter deras önskemål så att leken kan utvecklas och barnen känner sig delaktiga i och kan påverka verksamheten. Separata rum ger också barnen möjlighet att leka ostört och deras koncentration som är viktig för lekens utveckling blir inte störd.Miljön kan utgöra grunden till att man motverkar utanförskap då miljö och utanförskap går hand i hand. För om det inte finns ett trivsamt klimat kan detta vara en anledning till att ett utanförskap skapas.
Birgitta hade inte upplevt att barn ställs utanför i leken, men att det finns de barn som hellre vill leka ensamma. Då är det barnens val och Birgitta accepterar detta. Vid vår observation hade Birgitta gymnastik med fyra av de äldsta barnen i gruppen, två till tre åringar. Vi kunde observera att ett av barnen, som vi kan kalla Fia, var närvarande och observerade men deltog i princip inte alls. Birgitta berättade att det var första gången Fia deltog i gymnastikpasset och Birgitta lät därför Fia observera aktiviteten. Detta kan vi jämföra med Ninni som berättade om de barn som deltar passivt genom att vara närvarande och observera de andra barnen en längre period innan de tar aktiv del i aktiviteten, leken eller gemenskapen. Ninni anser också att de rädda barnen är svårast att inkludera och hanterar därför dessa barn försiktigt. Vi tänker att ett avvaktande beteende ibland kan bero på rädsla och osäkerhet av olika anledningar, men att det inte är vår sak som observatör att forska i det enskilda barnets skäl till att inte delta. Öhman (1996) menar att man inte ska inkludera i alla lägen, utan att man bör avvakta och se varför barnet inte deltar och om det finns en anledning till att vara orolig. Enligt
Evenshaug (2001) kan barn fungera som modeller för varandra då de imiterar varandra. Här kan man se hur viktiga de andra barnen är för Fia då hon genom att studera deras samspel ges möjlighet att se hur de agerar, för att lära av dem och sedan kunna göra likadant. Detta kan vi relatera utifrån hur Lindqvist (1996) ser på Vygotskijs
32
Moa erkänner att utanförskap förekommer, men det beror givetvis på hur man definierar begreppet ”utanförskap”. På Moas avdelning Myran, upplevde de att många barn bits och knips. Om man ser på detta utifrån våra observationer såg vi att på Myran arbetar de medvetet med att förhindra fysiska övergrepp som bitningar och knipningar genom att spänna fast flera barn i sina stolar med en sele vid bland annat måltiderna. Vid vår observation på Nyckelpigan såg vi att när samma barn för tredje gången fysiskt angripit ett annat barn satte en av pedagogerna detta barn på en stol vid ett bord för vad vi uppfattar som en time out. Men pedagogen lät inte barnet sitta ensamt utan satte sig bredvid. För att skydda barn från fysiska och psykiska angrepp, men också för att skydda ett barn från att begå övergrepp anser Knutsdotter (2003) att pedagogen som metod bör delta i barnens lek hela tiden för att bevara lekens harmoni och att skapa tillit och trygghet. Här kunde vi se två andra metoder som används för att förhindra,
förebygga och lära ut ett acceptabelt beteende i leken.
En annan metod för att inkludera barn i leken är att på Myran delar pedagogerna in barnen i tre olika grupper för att vissa barn inte tycker om när det är stora grupper, medan vissa barn älskar det. Moa berättar att just nu har de barn som blir frustrerade om grupperna är för stora och visar detta genom att bitas och knipas. De delar upp
grupperna i olika konstellationer efter barnens ålder och vilka barn som går bra ihop. Mireau (1996) menar att man bör skapa tillfällen för barnen att leka med jämnåriga då detta skapar möjlighet till inkludering och gemensam lek. Knutsdotter (2003) menar att man ger barnen tillfälle att lära känna varandra om man delar in dem i grupper. Denna metod kan vi jämföra med Birgitta på Blomman som medvetet tänker på att dela in barnen i grupper efter ålder och kunskap vid aktiviteter som sångsamling, gymnastik och bad. Vilket vi kunde se vid vår observation. Mireau (1996) menar att gemensam lek skapar möjlighet till gemenskap och inkludering. Detta främjar också skapandet av relationer som kan leda till vänskap vilken är viktig för barnets trygghet. Vänskap främjar självkännedom genom ömsesidig bekräftelse, empati, tillit, den kommunikativa kompetensen, social anpassning och främjar samarbete (Öhman, 1996; Webster-
Stratton, 2004).
Ninni ansåg att genom att vara ute i naturen får man in den sociala gemenskapen och man binder ihop gruppen. Moa berättade att de är ute i naturen varje förmiddag. Enligt Mireau (1996) bör man utnyttja naturen som lekplats och för att ge möjlighet till fortsatt
33
gemensam lek. Knutsdotter (2003) menar att det är vuxnas ansvar att delta i leken för att på så vis hjälpa de barn som inte förstår leksignalen, lekspråkets koder, inte behärskar sociala lekregler eller av någon annan anledning inte leker. De barn som kan leka och som förstår lekkoder, leksignaler och sociala lekregler behöver inte en vuxen som deltar för att vägleda dem. Vid tidigare observation har en av oss erfarit Bodils delaktighet i utomhuslek där hon tog initiativ till kakbak, paj och glasstillverkning i sandlådan. Här kan man se att de barn som har svårigheter att förstå leken får hjälp av Bodil när hon visar leken genom att leka med barnen i sandlådan.
Enligt Birgitta på Blomman och Moa främjar de leken genom att sitta ner på golvet där de vägleder barnen in i leken. Detta gör de genom att visa för barnet hur man bygger med klossar och hur man lägger pussel. Medan Birgitta också nämnde att hon främjar leken genom att komma som gäst på barnens kalas. Detta gör att barnen känner en trygghet till Birgitta och Moa då de vet att de finns där, vilket gör dem till den betydelsefulla vuxna som är viktig för barnens utveckling och trygghet. Vid våra observationer på Myran och Blomman deltog pedagogerna i leken genom att sitta med vid borden och ned på golvet i de olika rummen. De var också behjälpliga genom att strukturera, förbereda, lösa konflikter och förse barnen med material. Enligt Knutsdotter (2003) är det pedagogens ansvar att delta i leken då detta fyller flera viktiga funktioner. Bland annat genom att finnas till hands och ingripa om det behövs. Genom att delta i leken menar Knutsdotter (2003) att pedagogen skapar en trygghet för de barn som är oroliga, rädda och inte kan leka. Under våra observationer såg vi inte att någon pedagog verkligen deltog i leken genom att ta en roll. Knutsdotter (2003) menar att pedagogens deltagande i leken genom att leka med barnen visar barn leksignalen. Att man kan gå in och ut ur leken hur man vill och det blir tydligt för barnet vad som är lek och vad som inte är lek. Om vi utgår från trygghetsaspekten kan vi dra en parallell till Vygotskij, som värdesatte samspelet och interaktionen mellan människor, då han ansåg att detta var det grundläggande elementet för att ett lärande ska ske (Säljö, 2000). När vi har undersökt pedagogernas ansvar för leken har vi kommit fram till att det är pedagogernas ansvar att skapa tillit, samspel och trygghet eftersom detta är de tre primära faktorerna för att lek ska uppstå i förskolan. Vi anser att pedagogerna främjar för samspelet och interaktionen när de skapar trygghet genom att delta och vägleda barnen. En av de primära
34
grundskolan är tryggheten (Knutsdotter, 2003; Lind, 1995; Öhman, 1996). Detta vill vi återknyta med citatet: ”Barnet utvecklar sitt lekfrö om det känner trygghet och tillit i sitt sammanhang” (Öhman, 1996:89).
Man kan inte tycka om alla barn lika mycket men vårt uppdrag som pedagoger är att visa ett kärleks- och respektfullt agerande till alla oavsett bakgrund och förutsättningar. Bodil berättar att hon kan komma på sig själv med att när man har ett barn på skötbordet man inte tycker riktigt lika mycket om byter hon snabbt på detta barn och utan att prata med det. Medan nästa barn hon tar upp ”är så otroligt gulligt och pluttigt och snuttigt så man kanske tar lite extra tid och byter och pratar”. Bodil säger vidare att det har visat sig att stunden på skötbordet har en otroligt stor påverkan på hur de andra barnen ser på detta barn. Bodil menar vidare att det inte är barn som exkluderar andra barn utan det är alltid vi vuxna. Vi kan dra en parallell till Lindqvist (2002) som menar att pedagogens agerande mot barn och elever är viktigt. Mireau (1996) säger att det är betydelsefullt att pedagoger inte kritiserar och rättar till leken för barnens självkänsla. Arbetar man efter att skapa en inkluderande lekmiljö är det viktigt att alla barn får höra beröm och
uppmuntran i barngrupperna, att man lyfter dem i olika situationer. Moa berättar att hon ägnar tid åt att lösa problemet med de barn som bits och knips, men framför allt
berömmer hon och ger dessa barn tillfälle att visa att de är duktiga inför de andra barnen. På så vis kan vi se att Moa hjälper till att utveckla självförtroende och
självkänsla hos barnet. Enligt Lpfö 98 är det förskolans uppdrag att de vuxna ska stödja barnen i att utveckla en positiv uppfattning om sig själva (Lärarförbundet, Lpfö 98, 2004).
Evenshaug (2001) säger att självbild och självkänsla bland annat är beroende av lek och att det är i leken man lägger grunden för socialisering och självbilden skapas. Ninni berättar att om de har ett barn på deras avdelning som ofta kommer i fysiska konflikter som slutar med gråt, försöker de avbryta leken både för att skydda de andra barnen men också för att skydda det ”aggressiva” barnet från att alltid komma i konflikter och därmed känna sig värdelös. Vid vår observation såg vi ett exempel på detta då en av pedagogerna när leken vid ett tillfälle började bli vild och spred sig på hela avdelningen, gick undan med ett av barnen i ett annat rum. Efter ett litet tag anslöt barnet sig till gruppen igen. Vi tänker att detta är för att skydda barnet från att känna sig värdelös och
35
dålig. Evenshaug (2001) menar att om man får höra att man är dum, konstig eller andra nedsättande epitet tillräckligt många gånger införlivas dessa ord i barnets jagbild, vilket ger en dålig självkänsla och man får en dålig självbild.
Birgitta hävdar att det är pedagogens skyldighet att hjälpa barnen och att inkludera dem i leken, men att man inte får glömma att ta hänsyn till att alla inte kan leka tillsammans. Det vill säga man kan inte tvinga något barn att leka utan man måste få leka själv också. Enligt Birgitta ska man som pedagog delta i leken och visa på olika saker man kan göra. Moa anser inte att man ska inkludera alla barn i förskolan, men att man kan hjälpa dem på traven och alltid finnas till hands i leken. Moa säger att det finns de barn som kanske inte vet hur man leker och då får man sitta med dem och lära dem hur man gör, hur man bygger med klossar istället för att slänga den i huvudet på någon. Moa sitter och visar för barnet hur man leker. Pedagogernas viktigaste roll på förskolan menar hon är att skapa trygghet för barnen. Att få dem bli trygga, för har de det redskapet med sig tror hon att de kommer väldigt långt då Moa anser att trygghet är ett ledord för att lärande och lekande ska ske. Moa sitter tillsammans med de barn som har svårt att delta i leken på grund av att de bits och knips. Detta gör hon på grund av säkerhetsskäl. Moa
tillägger att man också bör lyfta de här barnen i en situation där de får visa de andra barnen att de är duktiga och att de också kan. Moa anser att så ska man göra med alla barn.
På frågan om vilket ansvar man som pedagog har för att inkludera alla barn i leken svarade Bodil: ”Det är vårt ansvar, så är det bara. Vi kan aldrig komma undran med att säga att han eller hon måste ta mer plats eller försöka ta mer egna initiativ, utan det är vårt ansvar, punkt!” Bodil anser inte att det ska vara inkludering till varje pris i förskolan men att de har ett system på Biet där de flaggar om ett barn inte deltar i samspelet. Då frågar de sig varför, hur det kommer sig och tar upp det med föräldrarna. Bodils tillvägagångssätt är att stötta och visa barnen verktygen för leken utifrån barnens åldrar. Vilket menas att man ger dem sätt att hantera det de inte hanterar för stunden, så man ligger ett steg före hela tiden. Bodil berättar att de brukar prata i deras arbetslag kring hur man ska gå tillväga med de barn som har svårare att delta i leken.
36
Ninni anser inte att man alltid i alla lägen ska inkludera alla barnen i lek och ifrågasätter varför man ska göra det om inte barnet vill. Hon anser att det handlar om att ge barnet tid och samtidigt hålla koll på saker och ting. Vidare att ha stunder när man gör, där man får in den sociala gruppgemenskapen som vid samlingen där alla är inkluderade på lika villkor och skogspromenaden som Ninni anser verkligen binder ihop. Ninni anser att de svåraste barnen att inkludera i leken är de barn som av någon anledning är rädda. Hon säger vidare att det inte finns några riktiga svar på hur man ska inkludera dessa barn i leken utan att man får ta det stegvis genom att börja med att låta barnen öppna upp sig mot personalen för att sedan låta barnet leka i ett rum med personalen och ett stillsamt barn. De dominanta barnen låter de fortsätta leka. Ibland blir det konflikter och handgripligheter men det anser Ninni att man lär sig något av. De aggressiva barnen som slåss ger de mycket ensam tid genom att de går undan med dem, både för att skydda de andra barnen men också för att skydda det aggressiva barnet från att alltid komma i konflikter och från att känna sig värdelös eftersom det inte är särskilt positivt.
4.5 Språk
Säljö (2000) menar att ett lärande sker i interaktionen mellan människor och för att detta ska skapas krävs kommunikation. Man brukar säga att det är kommunikation och
språkanvändning som utgör länken mellan barnet och omgivningen. Därför måste vi hjälpa och stötta varje barn in i leken. Vi kan göra en jämförelse till Birgittas
betydelsefulla lotsande där hon visar vägen genom att betona språket när hon till varje barn kan ställa en fråga som: Var ska du köra med den rosa dockvagnen nu då? På så vis benämner man orden och språket inkluderas på ett naturligt sätt i leken. Detta är av avgörande betydelse för det lilla barnets språkutveckling.
När vi pratar med Bodil berättar hon om ett barn i två- treårs ålder som i början inte riktigt klarade av varken sina föräldrars språk eller det svenska språket. Att detta barn då hade lite bekymmer med leken då barnet inte blev inbjudet och inte kunde berätta vad det ville, att det ville vara med och leka.
37
Bodil anser att skolan skapar problem när vi inte anser att det är okej att prata på sitt hemspråk av rädsla att tappa det svenska språket. Att det är vi i Sverige som bara talar ett språk medan det inte är ovanligt i andra länder att man talar flera språk.
Våra observationer visade att pedagogerna använde sig av ett tydligt språk där de benämnde allting vid namn, färger, preposition och placering när de pratade med barnen. Där fanns också språkutvecklande material i form av sångpåsar, böcker och skyltar med barnens namn. Under våra observationer noterade vi att trots att barnen hade olika etnicitet och det talades andra språk än svenska i hemmet lekte de ändå med varandra utan några svårigheter.
Säljö (2000) menar att det språk man uttrycker både i ord och i handling är av avgörande betydelse för samspelet. Om man jämför Bodils tankar och våra
observationer kring barns eventuella svårigheter att delta i leken på grund av språket med Säljö (2000) åsikter kring språkets vikt för samspelet och interaktionen, kan vi se att språket är av betydelse för deltagande leken och samspelet i förskolan. Vi drar slutsatsen att det talade språket inte exkluderar i tidig ålder eftersom leken är universell och där talas det samma språk oavsett om det är med ord eller handling. Räcker inte orden till men du har handlandet räcker det för att delta i leken. Handlandets språk är viktigare än det talade bland små barn. Kan man däremot inte handlandets språk eller har ett socialt accepterat beteende kan det uppstå svårigheter med inkluderingen i lek. Evenshaug (2001) menar att åskådarlek, parallellek och den associativaleken är förberedande lekar där barnen leker bredvid och oberoende av varandra, men där