Hur resonerar pedagoger?

I yrkesrollen som barnskötare, förskollärare samt rektor finns en del lagar att följa, i 14 kap 1 § SoL framgår det att anställda inom barnomsorgen har en plikt att anmäla alla misstankar. I intervjuerna blir det synligt att deltagarna resonerar snarlikt kring

anmälningsplikten och det framgår vilken kunskap de har kring sin plikt att följa lagen. Här är två exempel på hur pedagoger i område 1 resonerar kring anmälningsplikten:

Ansvar, tänker jag, gentemot barnen som man har här, alltså att man, på ett sätt så för man deras talan när de uttrycker sig liksom. Av olika, eller med olika saker, så är det liksom vårt ansvar att se till att de blir hörda. [...] att det är liksom okej att ibland också gå på magkänslan att det behöver inte alltid vara någonting fysiskt liksom. För att det är ju inte bara det som är anmälningsplikt på. (B1)

... jag tycker väl att det är en självklarhet och en skyddsåtgärd. Det är alltså en rättighet som ger ett starkt skydd till framförallt barnen. Som jag ser det. Men även till familjer såklart. (R1)

Utifrån citaten ovan tolkar vi det som att deltagarna i område 1 har ett liknande sätt att resonera kring sin plikt att anmäla. Pedagogerna tycks mena att de har förståelse för att det inte enbart är en plikt utan även en skyddsåtgärd. Utifrån Morén’s (2015) begrepp samspel och kommunikation tolkar vi det som att dessa begrepp kan ha hjälpt

deltagarna i område 1 att skapa en gemensam förståelse för vad som framgår i lagen. I område 2 är svaren korta, formella och mer riktade mot lagen.

Då tänker jag att var och en som arbetar i förskolan har anmälningsskyldighet. (R2) Den är lagstadgad. Den är obligatorisk för alla. (B2)

Utifrån dessa citat är det möjligt att tolka hur pedagogerna i område 1 och 2 tycks resonera och förstå anmälningsplikten. I intervjuerna uttrycker de att deras plikt är att skicka in sina anmälningar till Socialnämnden, de säger att pedagoger i förskolan inte är lagen och det inte är de som ska tolka den. I intervjun med B2 återberättar hon en händelse gällande en anmälan hon nyligen gjort, anmälan var baserad på ett barn som uttryckt att det skett våld i hemmet. På förskolan fanns rutinen att prata med rektorn

34

innan de genomförde en anmälan vilket B2 gjorde och fick vänta i två dagar innan hon fick kontakt med rektorn. När hon gjort sin anmälan och blev kontaktad av

Socialnämnden fick hon informationen att det är hennes plikt och att hon inte behöver konsultera med rektorn först. Det verkar rimligt att beskriva situationen ovan som om att B2 efter samtalet med socialsekreteraren kan ha fått en större förståelse för sin plikt och vi kan tyda att hon nu resonerar annorlunda. Vi tolkar det som att hon nu ser det som en självklarhet att rektorn inte bestämmer om anmälan ska ske eller inte. Utifrån begreppet kultur tolkar vi det B2 säger kring rutinen att samtala med rektorn först som att denna kultur har präglat hennes tidigare sätt att resonera kring anmälningsplikten. Glisson m.fl. (2006) förklarar att begreppet kultur påverkar de sociala kontexterna som organisationen har och utifrån detta utformas beteendet hos de i organisationen. Med utgångspunkt i dessa tankar är det möjligt att tolka det som att denna rutin är utformad ur organisationens sociala kontexter och har påverkat deltagarnas beteende på förskolan i område 2.

I frågan om vilket stöd pedagogerna är i behov av uttryckte samtliga deltagare att det behövs mer utbildning kring anmälningsplikten och hur de går till att anmäla. Flera av deltagarna antyder att de tycker att denna utbildning bör ske mer kontinuerligt, precis som de får HLR- och brandutbildningar anser de att utbildningen om anmälningsplikten är minst lika viktig. B2 säger att utbildningen bör ske mer regelbundet. Detta genom att till exempel få ta del av tänkbara scenarier för att sedan diskutera dem i arbetslaget. Pedagogerna i område 2 tycks mena att information kring behovet av utbildning har mellan ledning och pedagoger varit bristfällig. Utifrån begreppet kommunikation tolkar vi det som att de underförstådda budskapen i kommunikationen kan ha påverka hur informationen från ledningen i område 2 nått de anställda (Morén, 2015). I område 1 tolkar vi det som att rektorn har sett till att personalen inom hennes organisation får utbildning om anmälningsplikten. Både F1 och B1 bekräftar detta då de vid flera tillfällen säger att det finns resurser tillgängliga på förskolan. De säger att de får gå på utbildningar samt att Socialnämnden har varit på förskolan för att ge information om anmälningsplikten. Detta tolkar vi skiljer sig från personalen i område 2 där de har svårt att säga när de senast fick någon utbildning om anmälningsplikten. Den information de fått om anmälningsplikten säger dem var en presentation om hur de går tillväga för att genomföra en anmälan. Detta tillfälle uttrycker de varade i cirka en kvart och endast bestod av en PowerPoint presentation. Vi tolkar det som att pedagogerna tycker denna

35

information är alldeles för begränsad för att få en medvetenhet kring vad betydelsen av plikten är och det borde lyftas under alla arbetsplatsträffar. Vi kan tolka beskrivningen ovan utifrån Granér och Granér (2016) begrepp ledarskap. De skriver att ledningen ska motivera och se till att sin personal få sina behov tillgodosedda. En möjlig tolkning är därför att ledningen i område 1 kan ha mött sin personals önskemål, då deras behov blir tillgodosedda. Medans det i område 2 kan tydas som att ledningen undviker

pedagogernas önskemål genom att endast erbjuda dem ett kort informationstillfälle. I område 2 förmedlar de i sina intervjuer att det har tagits för givet att pedagogerna ska kunna allt som berör anmälningsplikten. Vidare förklarar Granér och Granér att

personalen i organisationer kan bli hemmablinda och förlora perspektivet kring vad som sker i deras vardag. En möjlig tolkning är att rektorn i område 2 påverkar pedagogernas förhållningssätt till att anmäla när hon inte tillgodoser deras behov av mer utbildning. Pedagogerna tycks mena att oavsett hur länge en har varit verksam inom förskolan är det lätt att bli bekväm i organisationen och detta kan leda till att de förbiser tecken på att barn far illa.

36