Hur ska priserna sättas i en kapacitetsupphandling?

Normalt används marginalprissättning, betalning enligt bud eller så kallad Vickrey betalning vid upphandling av kapacitet. På en förenklad elmarknad blir utfallet, och kostnaderna för konsumenterna, desamma oavsett vilken av dessa prissättningar som används. Det blir dock skillnader vid bristfällig konkurrens och vid osäkerheter på marknaden.

Marginalprissättning innebär att det högsta accepterade budet sätter ett marknadspris som betalas till alla accepterade bud. Sådan prissättning har flera fördelar:

1) Buden är inte så känsliga för osäkerheter på marknaden.

2) Det förenklar budgivningsprocessen för små företag. För dem är det optimalt att helt enkelt erbjuda kapacitet till den rörliga produktionskostnaden.

3) Marknadspriset är väldefinierat.

Ett väldefinierat marknadspris är en fördel om det förekommer handel med finansiella instrument för att prissäkra kapacitetspriset, och även om man vill tillåta små aktörer som inte har möjlighet att delta fullt ut i en upphandling av kapacitet. Huvudproblemet med marginalprissättning är att det endast är ett bud som sätter priset på marknaden. Om aktörerna ungefär kan förutsäga vilket detta bud är, ger det aktörerna stora frihetsgrader i budgivningen som de kan utnyttja för att pressa upp priset. Man kan exempelvis få en jämvikt där en stor aktör lägger ett bud vid pristaket, och övriga små aktörer lägger väldigt låga bud. De små aktörerna säljer all sin kapacitet till pristaket och den stora aktören behöver sänka sitt bud väldigt mycket för att öka försäljningen, vilket inte är lönsamt. Det höga budet blir därmed prissättande på marknaden. Risken för att marknaden hamnar i en sådan högprisjämvikt är särskilt stor på marknader med en dominerande aktör och när osäkerheten på marknaden är liten, så att det går att på förhand förutse vilket bud som kommer bli prissättande. Problemet förutsågs och beskrevs teoretiskt av von der Fehr och Harbord (1993) och har även observerats vid NYISO:s upphandling av kapacitet (Schwenen, 2015). Motsvarande problem uppstod på Colombias kapacitetsmarknad både 2008 och 2011 (Harbord och Pagnozzi, 2014). Wolak (2004) menar att liknande problem har förekommit på flera av östkustens kapacitetsmarknader i USA. En konsekvens har blivit att flera av dessa marknader har fått ta till åtgärder för att minska problemet. I Colombia har man försökt göra det svårare att på förhand förutsäga vilket bud som är prissättande. År 2011 valde Colombia exempelvis att avslöja mindre information mellan budrundorna, utan att det hjälpte (Harbord och Pagnozzi, 2014). För att minska problemet har Harbord och Pagnozzi (2014) föreslagit att efterfrågan på kapacitet delvis bör vara delvis slumpmässig.

77

Slutsats Marginalprissättning har många fördelar, men vid upphandling av kapacitet kan det

leda till extremt höga priser, särskilt om det finns en dominerande aktör på marknaden. Betalning enligt bud innebär att ett bud som accepteras får betalt enligt det egna budpriset. En fördel med denna prissättning är att alla accepterade bud är prissättande för varje aktör. Det minskar risken för att budgivningsjämvikter med extremt höga priser uppstår (Fabra m.fl., 2006). Huvudproblemet med betalning enligt bud är att varje aktör har incitament att höja sitt bud tills det precis blir accepterat. Buden blir då väldigt lika, oberoende av om budgivaren har höga eller låga kostnader. Små missbedömningar kan få stora konsekvenser för utfallet. Exempelvis kan allokeringen bli ineffektiv, så att en aktör med en hög kostnad för att erbjuda kapacitet vinner upphandlingen, medan en aktör som kan erbjuda kapacitet till en lägre kostnad (men bjuder för högt) inte får sälja någon kapacitet. Anderson m.fl. (2013) visar att detta problem förstärks av att budgivningen kan bli volatil och oförutsägbar i en upphandling som tillämpar betalning enligt bud. Vidare är aktörerna mer beroende av att kunna göra en god prognos av utfallet i auktionen, för att de ska kunna maximera sin vinst. Detta ökar kostnaderna för att delta i en kapacitetsauktion, vilket missgynnar små aktörer.

Slutsats Betalning enligt bud minskar risken för höga priser, men kapacitetsupphandlingen

kan bli ineffektiv och små aktörer missgynnas.

Anläggningar har ofta olika prestanda, såsom olika ställtider eller olika placering i nätet. Om det är signifikanta skillnader mellan anläggningarna, blir det ineffektivt att definiera ett marknadspris som ska gälla för alla upphandlade anläggningar. Det är teoretiskt möjligt att definiera ett marknadspris för varje produktkategori, men det kan vara enklare att accepterade bud betalas enligt bud istället. Vidare ändras budgivningsbeteendet när varor inte är helt utbytbara, och det bör minska problemen med betalning enligt bud prissättning.

Både marginalprissättning och betalning enligt bud har uppenbara potentiella problem. Under gynnsamma förutsättningar, där inget av dessa påtagliga problem uppstår, är det dock, enligt både teoretiska och empiriska studier, inte så stor skillnad i effektivitet och priser mellan dessa två auktionsformat (Holmberg och Newbery, 2010).

Man får troligtvis en mer robust design om man kombinerar marginalprissättning och betalning enligt bud. Om exempelvis 80 % av betalningen ska vara enligt marginalpriset och 20 % enligt bud, så borde de värsta tänkbara utfallen, höga priser eller ineffektiv allokering, kunna undvikas. En annan fördel är att det enkelt går att justera andelarna för de två prissättningsmetoderna om det trots allt skulle uppstå problem. Detta borde kunna vara en intressant kombination för upphandling av kapacitet, men den har aldrig testats i praktiken. Denna design har bland annat studerats teoretiskt i Nya Zealand, som ett tag hade planer på att införa kombinationen på spotmarknaden för el (Ruddell m.fl., 2017).

Auktioner med en Vickrey–Clarke–Groves (VCG) design är ytterligare ett alternativ (Ausubel och Milgrom, 2006). Vid en sådan upphandling får producenter betalt enligt upphandlarens alternativkostnad, vilket innebär att en producent betalas hela det belopp som upphandlaren sparar på att producenten deltar i auktionen. Denna mekanism ger varje budgivare incitament att ge sanningsenliga bud som svarar mot de verkliga kostnaderna. I teorin blir det inga påslag

78 i buden, inte ens från aktörer med marknadsmakt. Allokeringen av kapacitet blir i så fall mycket effektiv. Dock blir det fortfarande prispåslag i de priser som betalas för kapacitet, precis som för övriga auktionsdesigner. Ett problem med VCG auktioner är att det blir olika priser för olika budgivare. Det problemet finns även vid betalning enligt bud, men vid VCG så blir priset systematiskt högre för producenter med mycket marknadsmakt. Anledningen är att aktörer med marknadsmakt behöver en högre kompensation för att de ska bjuda sina kostnader. Detta kan upplevas som orättvist och på sikt kan det även uppmuntra mindre producenter att slå sig samman, vilket försämrar konkurrensen på marknaden. Det kan även uppstå problem om en aktör ser ett värde i att straffa konkurrenterna och denne ungefär kan förutse vilka bud som kommer accepteras. Aktören kan då välja de bud som inte accepteras på ett strategiskt sätt. Dessa kan nämligen vara prissättande för konkurrenterna, och kan väljas så att konkurrenterna får dåligt betalt för sin kapacitet utan att budgivaren själv förlorar något. Detta problem var påtagligt vid försäljningen av licenser i några Europeiska telekom- auktioner under 2010 till 2012 (Fanebust och von der Fehr, 2013). Konsekvensen blev att olika aktörer fick betala väldigt olika priser för likartade licenser.

Slutsats VCG auktioner kan vara mycket effektiva, men små aktörer får systematiskt sämre

betalt än stora aktörer.