Hur skillnader över tid i vittnesutsagor kan förklaras

Det övergripande resultatet av författarnas undersökning visar att ju längre retentionsintervall, desto fler skillnader förekommer i vittnesutsagorna över tid. Vittnesutsagor går långt tillbaka i historien av användning i brottsbekämpande myndigheter och domstolarna som har spelat en värdefull roll i domar, med underlag av det kan dessvärre vittnesutsagor likaså leda till allvarliga

konsekvenser (Albright, 2017; Wells & Olsson, 2003). Detta är något som kan kopplas till uppsatsens slutförande som visar att vittnesutsagor inte är fullständigt tillförlitliga, utan att det är en mängd olika felkällor och minnesfel som kan påverka utsagorna. I grund och botten handlar det om vad de kommer ihåg och vad de kan återberätta i intervjuerna. Den mest dramatiska minnesförsämringen sker efter en vecka och redan efter en vecka minns den enskilde mindre än hälften av det denne skulle kunnat berätta redan en timme efter händelsen (Granhag, 2001). Därmed visar författarnas undersökning att respondenterna med en veckas retentionsintervall mindes mer än vad Granhag (2001) antyder.

Som tidigare nämnt visar författarnas undersökning att vittnesutsagor inte är fullständigt tillförlitligt utan att det är felkällor och minnesfel som kan påverka utsagorna. Något som kan leda till att vittnens utsagor förändras är att varje gång vittnet förhörs om en brottshändelse, riskerar dennes minnesbild att förändras (Christianson, 1992; Granhag, 2001). Detta stämmer överens med den

mindre efter två veckor gällande signalementen av respektive individer och detaljer samt färger på kläder.

Om det uppstår minnesluckor om händelseförloppet kan individen ha förmågan att omedvetet fylla luckorna med påhittad information (Samuelson, 1996). Det kan förklaras om varför respondenterna som hade två veckors retentionsintervall lade till felaktig information i andra intervjun som de inte beskrev i första. En annan förklaring till varför respondenterna kan ha fyllt ut minnesluckorna med felaktig information är att det antingen förekommer eventuella minnesluckor eller att respondenterna tror att informationen som sades i andra intervjun stämmer överens med vad som sades i första intervjun. Sammantaget av de 20

respondenterna som intervjuades i undersökningar var det 12 respondenter som försökte komma ihåg vad de sagt i tidigare intervjun, snarare än att återkalla minnen från vad de faktiskt såg. Således finns det även en tendens att individen överbetonar de detaljer som hen trots allt kan minnas, något som också visades tydligt i andra intervjun i respondenternas utsagor med två veckors

retentionsintervall.

Något som utmärkte sig i analysen av respondenternas utsagor var när en

respondent som i första intervjun beskrivit kortfattat om hur gärningspersonen tog stöldgodset. När respondenten intervjuades igen efter två veckor gav respondenten en mer detaljerad beskrivning om hur gärningspersonen gick tillväga. Som

förhörsledare är det viktigt att bygga upp en tillit till den enskilde som ska

återberätta brottshändelsen (Granhag m.fl., 2013; Öhrn, 2016). Därav kan det vara en förklaring till att respondenten gav mer information vid andra intervjun än i första. Intervjuledarna var extra noga med att skapa en tillit till respondenterna i syfte till att få innehållsrik information av brottshändelsen.

I en undersökning av Pezdek m.fl. (2007) visar att tidsperioden mellan undersökningstillfällena bidrog till att respondenterna inte besvarade med

sanningsenliga uppgifter då utsagorna skiljde sig åt. Forskarnas slutsats var att om intervjuaren pressade respondenterna att besvara frågorna fanns det större

sannolikhet att utsagor inte blir sanningsenliga (a.a.). Något som skiljer sig i deras undersökning med författarnas undersökning är att författarna i sin intervjuroll inte pressade respondenterna i frågorna. Undersökningens syfte var heller inte att mäta om hur sanningsenliga uppgifterna var, utan snarare hur vittnesutsagor förändras över tid, något som även Pezdek m.fl. (2007) undersökning visade. Vittnen som har varit med om emotionellt laddade händelser har bättre minnen för central information än för perifer informationen kring brottshändelsen (Granhag & Christianson, 2008; Granhag, 2001). Detta stärks delvis med att respondenterna med två veckors retentionsintervall minns mer av miljön, brottsplatsen och brottshändelsen än signalementen på individerna i videon. I praktiken skulle det dock bli problematiskt i brottsutredningar då signalement väger tungt i

bevisvärderingen i brottmål. I förtfattarnas undersökning är inte syftet att låta respondenterna beskriva sina emotionella känslor efter att de bevittnat den fiktiva brottshändelsen på videon, då respondenterna inte lär få samma känslomässiga reaktion till vad som hände i videon än om de själva varit med om brottet i verkligheten.

Minnesmodellen bidrar med att belysa om hur uppmärksamheten genom vilken information som detekteras av det visuella sinnet väljs för vidare bearbetning. Bearbetningen av information som har uppmärksammats av den enskilde är även kopplad till miljön för att få ett sammanhängande av händelseförloppet (Albright, 2017; Atkinson & Shiffrin, 1968). Minnet är således ej statiskt över tid och det kan förekomma förändringar. Minnesmodellen belyser att lagringsfasen, även kallad retentionsintervallet, är den tiden människor har på sig att glömma. Det är även under framplockningsfasen som den lagrade informationen verbaliseras. Minnet är dock inte en identisk avbildning av den exakta upplevda händelsen, därmed kan det finnas flera minnesfel under framplockningsfasen. I jämförelse med de två av tio respondenterna med en retentionsintervall på en vecka, var det tio av tio respondenter med en retentionsintervall på två veckor som lade till felaktig information i den andra intervjun. Fyra av de tio respondenterna med en retentionsintervall på två veckor hade i den andra intervjun sammanblandat episodiska minnen med annan information, en så kallad source confusion, vilket har skapat förvrängda minnesbilder. Det kunde vara att respondenten hade sagt en viss färg på brottsoffrets tröja och i andra intervjun sade att brottsoffret hade en annan färg på tröjan. Det kunde även vara beskrivningar om att det fanns en kvinna som gick på gatan utanför fotbollsplan, eller att det var en röd bil som passerade utanför fotbollsplanen.

Minnet är rekonstruktiv och mottaglig för förändringar och som tidigare undersökningar avslöjar finns det en relation mellan tid och glömska. I glömskekurvan går information förlorad efter den har erhållits och hur informationen erhållits samt hur ofta den upprepas spelar roll för hur snabbt minnen går förlorade eller blir förvrängda (Lacy & Stark, 2013). Minnesfel som uppstår med tiden kan dels bero på att minnen blir mindre episodiska med tiden och mer semantiska. Det innebär att det episodiska minnet blir allt mindre i

beskrivningar av detaljerade och specifika händelser, medan minnet med tiden blir mer semantiskt, där beskrivningarna blir allt mer bredare och generella (Granhag & Christianson, 2008; Granhag, 2001). Något som kan förklara de tio

respondenterna, som hade två veckors retentionsintervall, i beskrivningarna gällande signalement. Först var det väldigt detaljerat, medan i andra intervjun blev det allt mer generella och breda beskrivningar

Ett minnesfel är “leveling and sharpening”, som innebär att när ett minne ska rekonstrueras, har vissa detaljer fallit bort. Således finns en tendens att individen överbetonar de detaljer som hen trots allt kan minnas. Effekten förstärks genom upprepad rekonstruktion och berättande av minnet (Kronkvist, 2016). Detta kan kopplas till att majoriteten av respondenterna, som hade två veckors

retentionsintervall, hade glömt bort de mesta detaljerna från signalementen i andra intervjun. Därmed överbetonar de detaljer som de faktiskt kan minnas, och det var om miljön/platsen samt händelsen.

Resultaten visar att en veckas retentionsintervall inte stämde överens med tidigare forskning att respondenterna skulle minnas mindre, då respondenternas utsagor var likvärdiga vid båda intervjuerna. Däremot syns en markant skillnad i utsagorna för respondenterna med två veckors retentionsintervall. Om retentionsintervallet hade varit längre än två veckor är sannolikheten stor att resultatet hade fått en annorlunda utgång, då tidsperioden ger utslag av skillnader i vittnesutsagorna. Något som även stämmer överens med Baryawnos (2019) och

Pezdek m.fl. (2007) undersökningar. Något som kan påverkat resultatet är längden och detaljerna i videon. Om videon hade varit längre och med fler detaljer att minnas, skulle man redan kunnat glömt stora delar av det man sett redan efter en veckas retentionsintervall.

6.2 Metoddiskussion

Författarnas förväntningar på undersökningens resultat var att vittnesutsagor förändras över tid samt att det skulle vara fler skillnader än likheter mellan utsagorna oavsett längden på retentionsintervallet. I och med författarnas

förförståelse var undersökningens resultat oväntad. Resultatet visar att det fanns fler likheter än skillnader i vittnesutsagorna efter en veckas retentionsintervall. Vidare visade resultatet att vittnesutsagorna efter två veckors retentionsintervall hade fler skillnader i andra intervjun gällande signalementen och yttre attribut av respektive individer samt detaljer och färger på kläderna.

Vid genomförandet av en forskning är det av stor vikt att förhålla sig kritiskt gentemot sin egen undersökning (Bryman 2011). För att en uppsats ska bli så bra som möjligt krävs det att uppsatsen har hög trovärdighet och tillförlitlighet (Bryman, 2011; Malterud, 2009). Har en forskare hög trovärdighet har forskaren undersökt det som forskaren har sagt att den ska göra. Om forskaren inte

undersöker det som han eller hon sagt, och går utanför frågeställningarna innebär det att uppsatsen får låg trovärdighet. En uppsats med hög tillförlitlighet är en uppsats som noggrant beskriver hur de gått tillväga för att utföra det som gjorts. Genom att belysa styrkor och svagheter kommer uppsatsen få högre trovärdighet och tillförlitlighet (a.a.). I författarnas uppsats har strävandet efter att både ha hög tillförlitlighet och att ha hög trovärdighet varit stor. För att få så hög tillförlitlighet som möjligt har författarna beskrivit tydligt hur de gått tillväga, om processen i intervjuerna, processen i analysen samt processen i genomförandet av arbetet. Författarna använde sig emellanåt av äldre litteratur, vilket kan innebära att

trovärdigheten och tillförlitligheten i uppsatsen blir låg. Uppsatsens äldre litteratur har kompletterats med nyare litteratur för att öka tillförlitligheten och

trovärdigheten från de källorna som författarna tagit information från.

Anledningen till att det emellanåt blivit att uppsatsen använder sig utav äldre litteratur är för att uppsatsens ämne är ett ämne som de tidigare undersökningarna inte studerat omfattande om. Nedan kommer trovärdighet och tillförlitlighet att diskuteras.