“...OCH HUR SKA JAG KOMMA
IHÅG DET NU EFTER SÅ LÅNG
TID?”
EN KVALITATIV INTERVJUSTUDIE OM HUR
VITTNESUTSAGOR FÖRÄNDRAS ÖVER TID
VENDELA BERGSTRÖM
ROBIN THEANDER
Examensarbete i Kriminologi Malmö universitet
61-90 hp Hälsa och Samhälle
Kandidatkurs i Kriminologi 205 06 Malmö
“...OCH HUR SKA JAG KOMMA
IHÅG DET NU EFTER SÅ LÅNG
TID?”
EN KVALITATIV INTERVJUSTUDIE OM HUR
VITTNESUTSAGOR FÖRÄNDRAS ÖVER TID
VENDELA BERGSTRÖM
ROBIN THEANDER
Bergström, V & Theander, R. “...och hur ska jag komma ihåg det nu efter så lång tid?” En kvalitativ intervjustudie om hur vittnesutsagor förändras över tid.
Examensarbete i Kriminologi 15 poäng. Malmö högskola: Fakulteten för Hälsa och Samhälle, Institutionen för Kriminologi, 2019.
I rättegångar förhörs vittnen på grundval av att de antas ha avsevärda
upplysningar i det aktuella brottmålet. Därmed kan vittnesutsagor ha en avgörande betydelse när det finns liten eller ingen teknisk bevisning. Det är vanligt
förekommande att det kan gå flera veckor eller månader mellan brottet och att vittnet förhörs. Således finns det potentiella risker att vittnet kan försumma vissa minnesbilder av vad som vittnet i tidigare förhör redogjort för då minnet ej är statiskt över tid. Det föreligger idag begränsad forskning om hur en tidsfördröjd rättsprocess kan påverka vittnesutsagorna. Både nationellt och internationellt är den befintliga forskningen främst fokuserad på vittnesutsagornas inverkan vid manipulering av respondenterna i undersökningen. Syftet med föreliggande undersökning är att bidra med vidare förståelse för hur vittnesutsagor kan
förändras över tid. I undersökningen studeras vittnesutsagor över en kortare tid, en eller två veckor från den ursprungliga intervjun, eftersom den mest dramatiska minnesförsämringen inträffar redan efter en vecka. Undersökningen baseras på 40 kvalitativa intervjuer med inslag av kognitiva intervjuer med 20 respondenter. Resultatet visar att ju längre tidsperioden mellan brottshändelsen och intervjun är, desto mindre likvärdiga är vittnesutsagorna i intervjuerna. Undersökningen diskuterar resultaten i förhållande till minnesprocessen och tidigare forskning. Undersökningen bidrar med att belysa hur vittnesutsagor kan förändras över tid och svårigheterna med vittnens minneskapacitet samt hur minnet kan påverkas av potentiella felkällor och minnesfel. Vidare lyfts praktiska rekommendationer för framtida forskning inom vittnesutsagor. Slutligen åskådliggör undersökningen även vikten av ytterligare nationell och internationell forskning inom
ämnesområdet.
Nyckelord: Vittne, vittnesförhör, vittnesutsagor, kognitiv intervju, minnesprocess, minnesfel, retentionsintervall
"... AND HOW WILL I REMEMBER IT
NOW AFTER SUCH A LONG TIME?"
A QUALITY INTERVIEW STUDY ABOUT HOW
EYEWITNESS TESTIMONIES CHANGES OVER
TIME
VENDELA BERGSTRÖM
ROBIN THEANDER
Bergström, V. & Theander, R. "... and how will I remember it now after such a long time?" A quality interview study about how eyewitness testimonies changes over time. Degree project in Criminology 15 credits. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Criminology, 2019.
In trials, eyewitnesses are heard on the basis that they are assumed to have significant information in the criminal case in question. Thus, eyewitness
testimonies can have a crucial role, when there is little or no technical evidence. It is common that it may take several weeks or months between the crime incident and the eyewitness to be interrogated. Thus, there are potential risks that the eyewitness can forget about certain memory images of what the eyewitness in previous interrogation described, since the memory is not static over time. There is currently limited research on how a time-delayed legal process can affect the testimonies. Both nationally and internationally, the existing research is mainly focused on the impact of eyewitness testimony when manipulating the
respondents in the research. The purpose of the present study is to gain a wider understanding of how eyewitness testimonies can change over time. In the study, testimonies are studied over a shorter time, one or two weeks from the original interview, because the most dramatic memory impairment occurs already after a week. The survey is based on 40 qualitative interviews with elements of cognitive interviews with 20 respondents. The result shows that the longer the period between the crime incident and the interview, the less equivalent are the testimonies in the interviews. The study discusses the results in relation to the memory process and previous research. The study helps to illustrate how eyewitness testimonies can change over time and the difficulties with the
eyewitnesses' memory capacity and how the memory can be affected by potential sources of error and memory failure. Furthermore, practical recommendations for future research in eyewitness testimonies are highlighted. Finally, the study also highlights the importance of further national and international research on the subject.
Keywords: Eyewitness, eyewitness hearing, eyewitness testimony, cognitive interview, memory process, memory failure, the retention interval
Förord
Vi vill rikta ett stort tack till vår handledare Erika Hedenrud för hennes
vägledning och goda råd under uppsatsens gång. Vi vill även tacka skådespelarna som ställde upp i den inspelade videon, samt till de respondenterna som deltagit i undersökningen.
Malmö, Juni 2019
Vendela Bergström och Robin Theander
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING... 6
1.1 Syfte och frågeställningar ... 7
1.2 Definitioner av grundläggande begrepp ...……... 8
1.3 Avgränsningar...8 2. BAKGRUND... 8 2.1 Minnesprocess...8 2.2 Förhörstekniker i praktiken...…….10 2.2.1 Standardmetoden...10 2.2.2 Kognitiva intervjun... 11 2.2.3 PEACE-modellen ...11 2.2.4 SUE-tekniken ...12 3. TIDIGARE FORSKNING... 12
3.1 Förändringar i vittnesutsagor över tid ...12
3.2 Påverkan av vittnesutsagor ... 13
3.3 Sammanfattning av tidigare forskning...15
4. METOD... 16 4.1 Förförståelse…...16 4.2 Forskningsmetod...16 4.3 Forskningsmaterial...18 4.4 Urval ...19 4.5 Insamling av material ...19 4.6 Bearbetning av analys... 20 4.7 Etiska kraven...21 5. RESULTAT...22 5.1 Signalement/Yttre attribut...22 5.2 Miljö/Plats...24 5.3 Brottshändelsen ...26 6. DISKUSSION...30 6.1 Resultatdiskussion ...30
6.1.1 Likheter respektive skillnader i vittnesutsagor ... 30
6.2 Metoddiskussion... 34
6.2.1 Trovärdighet...34
6.2.2 Tillförlitlighet...35
6.2.3 Övrig metoddiskussion ... 36
6.3 Förslag till framtida forskning ... 37
7. SLUTSATS... 37 REFERENSER ...38 BILAGOR ...42 Bilaga 1. Informationsbrev ...42 Bilaga 2. Intervjuguide ...44
1. INLEDNING
“Polisen söker vittnen till misstänkta mordet”. “Polisen söker vittnen till misshandel”. “Vittnen sökes i samband med anlagd brand”.
- Polismyndigheten (2019a).
I rättegångar förhörs vittnen på grundval av att de antas ha avsevärda
upplysningar i det aktuella brottmålet (Wells & Olsson, 2003). Vittnen uppger sina utsagor vid förhör om vad de har erfarit som kan vara av intresse i
förundersökningen. Vad som framkommer under förhör är ofta tungt vägande bevis, synnerligen i brottmål när det föreligger liten eller ingen teknisk bevisning (Sveriges Domstolar, 2019; Lacy & Stark, 2013). Vittnesutsagor går långt tillbaka i historien av användning i domstolar och brottsbekämpande myndigheter och har spelat en betydande roll i domstolsbeslut. Med underlag av detta kan
vittnesutsagor likaså leda till allvarliga konsekvenser (Albright, 2017).
Det råder lagstadgad vittnesplikt i Sverige och i Rättegångsbalken Kap. 36 1§ är ett vittne ”var och en, som inte är part i målet [...]”. Det innebär att den enskilde som bevittnat ett brott är skyldig att inställa sig i domstol om man blir kallad (Sveriges Domstolar, 2019). Inom processrätten nyttjas vittnen för att i rättegång redogöra för sin syn av händelseförloppet som är av stor vikt i det aktuella brottmålet. Därmed spelar vittnen en avgörande roll för ett fungerande rättssamhälle (a.a.).
Ju längre ett vittne får vänta på att bli förhörd i förundersökningen, desto svårare blir det att få fram tillförlitliga vittnesutsagor (Pezdek m.fl., 2007; Baryawno, 2019; Granhag, 2001), därav är det betydelsefullt att vittnet förhörs om iakttagelsen snarligen. Bevisvärdet för minnesbilden av iakttagelsen bör tas i beaktning i rättegångar, med underlag av att minnet försvagas med tiden.
Minnesbilden kan tillföras ny information om det har gått en längre tid på gott och ont (Ekelöf & Boman, 1992; Schelin, 2007; Trankell, 1963).
Tidigare undersökningar har åskådliggjort att vittnen som har varit med om emotionellt laddade händelser har bättre åminnelser för central information än för perifer information (Granhag, 2001; Granhag & Christianson, 2008). Central information innebär det som är i högsta grad det väsentliga för en händelse och den information som är mindre avgörande för själva händelsen benämns perifer information (a.a.). Med bakgrund av detta är perifer information av liten betydelse i jämförelse med central information, emellertid får vittnen ofta avlägga
vittnesutsagor om exakt sådana specifika detaljer i rättssalen (Lacy & Stark, 2013).
Minnet är rekonstruktivt och när en individ plockar fram minnesbilder konstruerar denne nya versioner av sitt förflutna (Ceci & Bruck, 1995; Granhag, 2001). Minnet delas in i tre faser vid bevaringen av minnen av en brottshändelse och den första fasen är inkodning, där registrering sker om vad som inträffat. Den andra fasen är lagring som förvarar minnet och den tredje fasen är framplockning av det inlagrade minnet (a.a.). Lagringsfasen benämnas även retentionsintervall, vilken är den tidsperiod som går mellan brottshändelse till att vittnet kallas till förhör. Det är vanligt förekommande med tidsfördröjda retentionsintervaller i avsikt att
det kan gå flera veckor eller månader mellan brottshändelsen och till vittnet förhörs (Granhag & Christiansson, 2008). Det ökar dessvärre möjligheten att missvisande information kan uppkomma (Christiansson m.fl., 1998) samt att i stort sett kan vittnesutsagor karakterisera minnesfel, vilken är förlust av noggrannhet i inkodning, lagring och framplockning av vad som har bevittnats (Albright, 2017).
Tillsammans med Brottsförebyggande rådet har Holmberg och Huuva (2016) utformat en undersökning baserad på intervjuer med åklagare och det visar sig att de intervjuade åklagarna bedömer att domstolarna ställer högre krav än tidigare beträffande teknisk bevisning och det kan leda till en mängd konsekvenser. I och med ökade krav beträffande teknisk bevisning understödjer det till att
förundersökningar tar längre tid och kräver ytterligare resurser, därmed kan det vara en anledning till varför förhören med vittnen dröjer. Det kan likaså leda till att färre ärenden når fram till åklagare samt hur färre ärenden leder till rättegång (a.a.).
Polismyndigheten är mestadels i behov av vittnen för att kunna utreda brott och övervaka allmän ordning (Polismyndigheten, 2019b). Vittnesutsagor i
förundersökningar är lika betydelsefulla i bevishänseenden som annan materiell bevisning, därmed är det oerhört viktigt att polismyndigheten besitter de
kunskaper som erfordras i avsikt att ta tillvara bevisning (Christianson m.fl., 1998). Polismyndigheten i Sverige ligger många år efter sina kollegor framförallt i England och USA i hanteringen av psykologiska kunskaper i förhör (Granhag & Magnusson, 2017). Trots att förhöret är en betydelsefull del av bevissäkringen i en förundersökning är det en oerhört försummad del av arbetet inom
polismyndigheten (a.a.).
Att iakttaga ett brott som begås kan vara en upprivande händelse för vittnet, emellertid är detta polisers vardag (Christianson m.fl., 1998). Att kunna bemöta individer som har iakttagit en brottshändelse är följaktligen av stor vikt för polisen att erhålla en sådan tillförlitlig utsaga som möjligt (a.a.). Dessvärre är det en oerhört svår arbetsuppgift för civilutredare, poliser, åklagare och domare att få så pass tillförlitliga vittnesutsagor som krävs i brottmål (Lindholm, 2008; Wells & Olsson, 2003). Därmed bedömer författarna att ämnesområdet har stor betydelse för dels rättsväsendet samt dels civila medborgare, vilket indikerar på denna undersökningens relevans. Att falla offer för brott eller att bevittna ett brott kan hända vem som helst och när som helst, något som man inte kan styra över.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med föreliggande undersökning är att bidra med vidare förståelse för hur vittnesutsagor kan förändras över tid. Detta med hänsyn till den begränsade forskning som påvisats vad gäller betydelsen av retentionsintervall och hur det kan påverka vittnesutsagorna. Utifrån tidigare forskning finns det indikatorer på att vittnesutsagor förändras över tid, vilket kan härledas till fördröja
rättsprocesser. Det kan utgöra ett problem för tillförlitligheten i vittnesutsagorna och av den anledningen genomförs den aktuella undersökningen. Undersökningen ämnar även att belysa svårigheterna med vittnens minneskapacitet, samt hur minnet kan påverkas av potentiella felkällor och minnesfel.
Syftet med föreliggande undersökning ska besvaras genom följande frågeställningar:
● Vilka likheter respektive skillnader förekommer i vittnesutsagorna mellan två olika undersökningstillfällen?
● Hur kan förändringarna över tid i vittnesutsagorna förklaras? Denna frågeställning kommer att besvaras utifrån tidigare forskning.
1.2 Definitioner av grundläggande begrepp
Att vara vittne innebär att den enskilde har gjort iakttagelser vid en händelse när ett brott har begåtts. En individ kan likaväl vara vittne fastän denne inte har varit med vid själva brottshändelsen, således kan iakttagelser ha gjorts om
gärningsmannens eller brottsoffrets beteende före eller efter brottet (Graneli, 2006).
I Rättegångsbalken Kap. 23 6§ beskrivs ”Under förundersökningen må förhör får hållas med envar, som antages kunna lämna upplysning av betydelse för
utredningen”, emellertid definieras aldrig i lag det som ämnas med begreppet förhör. I Rikspolisstyrelsens (RPS) rapport, beskaffad av KRIPUT-gruppen, har de angett att vittnesförhör är en beteckning på en metod för att erhålla
upplysningar av en individ om en viss iakttagelse (Rikspolisstyrelsen, 1991; Smith, 1986). Utifrån dessa upplysningarna framkommer vittnesutsagor och med vittnesutsaga avses tre huvudkomponenter som innefattar iakttagelsen,
minnesbilden och förmedlingsprocessen (a.a.).
Retentionsintervall definieras som den tid från vilken vittnet uppfattar och kodar informationen till den tidpunkt när vittnet uppmanas att hämta informationen från minnet (Brigham m.fl., 1999; Granhag & Christiansson, 2008).
1.3 Avgränsningar
Uppsatsen har begränsats till förhör med vittnen över 18 år. En annan avgränsning är att endast vittnesutsagor studeras, inte vittneskonfrontationer vilket syftar till kontroller på vittnens förmåga att igenkänna en individ eller ett föremål som vittnet tidigare har iakttagit (Rikspolisstyrelsen, 1990). Även om
vittneskonfrontationer också kan vara betydelsefulla bevis i brottmål befinner sig dessa utanför undersökningens fokus.
2. BAKGRUND
2.1 Minnesprocess
Minnens funktion är att erhålla och förvara en mängd information som den enskilde plockar fram en så kallad minnesprocess (Fisher & Geiselman, 1992; Granhag, 2001). Minnesprocessen delas in i tre faser som är inkodning, lagring och framplockning (a.a.). Genom dessa tre faserna kan en individ bearbeta de yttre stimuli som denne påverkas av och erhålla samt förvara de iakttagelserna i minnet för att det ska finnas möjligheter att återkalla dessa minnen (a.a.). Inkodningsfasen är under tiden och strax efter att individen upplevt en händelse. I inkodningsfasen sker en process som omvandlar extern information till minnen. En negativ
påverkansfaktor i inkodningen för en individ som bevittnat en brottshändelse är den emotionella laddningen (a.a.). Perioden mellan inkodningen och
framplockningen är lagringsfasen, som även benämns för retentionsintervall (a.a.). Lagringsfasen tillhandahåller information som tas i förvaring för senare
användning (a.a.). Kronkvist (2016) menar att lagringsfasen, retentionsintervallet, är tiden individen har på sig att glömma (a.a.). Vidare menar Ask m.fl. (2008) att i lagringsfasen kan minnet påverkas av yttre faktorer som t.ex. media och samtal med andra vittnen (a.a.). Vid framplockningsfasen verbaliseras den bevarade informationen, dessvärre är minnet inte en identisk återgivning av den exakta upplevda händelsen (Fisher & Geiselman, 1992; Granhag, 2001).
Framplockningsfasen är den mest komplicerade processen i minnet, i avsikt att hjärnan ska klara av att placera in rätt information till rätt händelse. Under framplockningsfasen i vittnesförhör kan det finnas flera felkällor, som t.ex. ledande frågor som ställs av förhörsledaren (a.a.).
Hjärnans minnessystem delas in korttidsminne och långtidsminne (Granhag & Christianson, 2008; Granhag, 2001). Korttidsminnet har en begränsad kapacitet och hanterar föga information under ett kort tidsintervall upp till 10–15 sekunder (a.a.). Långtidsminnet har hög kapacitet gällande varaktighet och utrymme som utmärks av att individen förvärvar ny information och därmed kan hantera stora mängder information. Den primära funktionen är att minnas och det görs genom inkodning, lagring och framplockning (a.a.). Långtidsminnet kan delas in procedurala minnet, semantiska minnet samt episodiska minnet. Det minne som utvecklas först hos varje individ som inbegriper den motoriska förmågan är det proceduraliska minnet. Medan det semantiska minnet är det minne som förvarar allmän kunskap som finns lätt åtkomligt att återhämta i framplockningsfasen (a.a.). De minnen som innefattar en personlig koppling benämns episodiska minnen, som främst ligger i fokus för vittnespsykologin (a.a.).
Atkinson och Shiffrin (1968) föreslog en minnesmodell som benämns multikomponent modell (Albright, 2017; Atkinson & Shiffrin, 1968).
Minnesmodellen visar att mänskligt minne har tre separata komponenter som är beroende av varandra, och dessa är sensoriskt minne, korttidsminne och
långtidsminne. Den filtreringsprocess genom vilken information som detekteras av det visuella sinnet som utses för vidare bearbetning i det sensoriska minnet är uppmärksamheten den enskilde har av en viss händelse. Därvid är uppfattningen den process genom vilken den enskilde deltog i visuell information som är integrerad och kopplad till miljö för att få ett sammanhängande av
händelseförloppet. Sensoriskt minne är den sensoriska informationen som förvaras under extremt kort tid på några sekunder innan det blir till ett korttidsminne och senare till ett långtidsminne. Mellan sensoriskt minne och korttidsminnet åsyftar Atkinson och Shiffrin (1968) att det ska ske kontrollprocesser som används för att hantera och styra minnen såsom repetition, kodning, val av signaler för
framplockning från långtidsminnet. Korttidsminne är den icke-sensoriska
informationen, även kallad arbetsminne, som mottager och förvarar både från det sensoriska minnet och långtidsminnet. Informationen från korttidsminnet överförs endast till långtidsminnet om informationen repeteras och väl i långtidsminnet kan informationen förvaras under en längre tid (a.a.).
Hjärnan och minnet är komplext och därmed är det mänskligt att en individ glömmer eller kan minnas fel (Kronkvist, 2016). Det existerar två olika processer av glömska och dessa är interferens och borttyning (a.a.). Interferens innebär sammanblandning av minnen och även interferens har två komponenter, proaktiv
interferens och retroaktiv interferens (a.a.). Proaktiv interferens är ett minne som blandas ihop med tidigare händelser, där minnesproblem kan förekomma om den enskilde bevittnat flera liknande brott. Retroaktiv interferens innefattar att ett minne blandas ihop med en senare händelse, därav kan sådana problem uppstå vid långa handläggningstider (a.a.). Borttyning innebär att en händelse som individ varit med om kommer med tiden att tyna bort i minnet om denne inte gör en framplockning av det specifika minnet (Granhag, 2001). Minnet tappar i styrka som mest direkt efter en brottshändelse. Redan efter en vecka minns vittnet mindre än hälften av det som hänt (a.a.). En möjlig förklaring till detta är att individer har lättare att glömma negativa iakttagelser (Christianson m.fl., 1998). Genom försvarsmekanismer för att skydda sig från iakttagelserna som är
svårhanterliga att leva med kommer denne medvetet eller omedvetet att arbeta bort dessa minnen (a.a.).
2.2 Förhörstekniker i praktiken
Enligt Granhag och Magnusson (2017) föreligger begränsad undersökning på förhör i Sverige och i svensk kontext (a.a.). Det finns emellertid fler
internationella studier på hur förhör i praktiken ska tillämpas (Fisher m.fl., 2010; Granhag & Magnusson, 2017). Yrkesgrupper som bedriver utredande verksamhet såsom poliser, åklagare samt tulltjänstemän har en genomgående likvärdighet i utförandet av förhör (a.a.). Dessvärre har det visat sig att förhören består av förutbestämda och slutna frågor och till viss del även ledande frågor (a.a.). En grundläggande informationskälla i varje förundersökning är de uppgifter som vittnen kan återberätta om brottshändelsen (Bring m.fl., 2008), och vittnesutsagor ska helst avges spontant och i vissa fall kan vittnet behöva kompletteringar av frågor för att kunna återberätta (Prop. 1986/87:89). Därav är förhörsfrågorna beroende av vittnens förmåga att själva återberätta och likaså av vilka slags uppgifter som vittnen ska lämna (a.a.).
Polisförhöret som är en kommunikativ process har visserligen inflytande på vittnesutsagor och vad som skrivs i förundersökningsprotokollen (Smith, 1986; Trankell, 1963). Ett givande förhör förutsätter att förhörsledaren är påläst och engagerat sig i brottsfallet (a.a.). Sålunda har förhörsledaren bildat sig en egen uppfattning om vad som behöver utredas som är utgångspunkten för hur förhörsfrågorna är formulerade (a.a.). Förhörsledarens inställning har därav en mycket stor inverkan på vittnens svar (a.a.), därmed kan en uppmuntrande nick från förhörsledaren i slutet av ett förhör få ett vittne att känna sig mycket mer säker än denne som bemöts neutralt (Christianson & Ehrenkrona, 2011). Vittnens initiala beskrivningar av brottshändelsen som framkommer under förhör ska dokumenteras innan, under och efter förhöret av förhörsledaren och de vanligaste åtgärderna för att säkra bevis är spela in de samtliga förhören för senare
avlyssning och avstämning (Granhag & Christianson, 2008; Granhag, 2001). Det föreligger fyra olika tillvägagångssätt i förhör som kommer belysas nedan och dessa är standardmetoden, kognitiva intervjun, PEACE-modellen och
SUE-tekniken.
2.2.1 Standardmetoden
Den metod som används i högsta grad av många poliser i Sverige och runt om i världen benämns standardmetoden och innebär att förhörsledaren är den aktiva och styrande parten som ställer frågor och den hörde ska efter bästa förmåga
besvara frågorna (Fisher m.fl., 2010). Svårigheten för polisen är att de sällan lyckas hantera informationskällan som framkommer under förhör på ett optimalt sätt. Det har visat sig att den här metoden av förhör oftast leder till att
förhörsledaren får fram mindre information, och dessvärre även felaktig information (a.a.). Ett annat stort problem är att poliser ställer ledande frågor i förhören för att bekräfta sina egna teorier. Metoden tillämpas ofta naturligt till viss del fastän den saknar empiriskt stöd (Ask m.fl., 2008; Christianson & Holmberg, 2008).
2.2.2 Kognitiva intervjun
Under 1980-talet bildade amerikanska forskare en ny förhörsteknik som går under namnet kognitiv intervju och det är den mest etablerade förhörstekniken med vittnen inom polisväsendet (Launay & Py, 2015). Den kognitiva intervjun bygger på kommunikation och förbättrad minnesåtergivning och den centrala rollen i intervjun är tilldelad vittnet, där förhörsledaren har en passiv roll (Ainsworth, 1998; Christianson m.fl., 1998). Förhörstekniken fungerar främst för hur minnen tages fram genom återskapande av brottshändelsen (a.a.). Om en förhörsledare vill veta vilka minnesledtrådar och sökvägar den förhörde använder för att återhämta minnen, torde denne ha kunskap om hur minnet är förvarat (a.a.). För att på ett mer detaljerat sätt beskriva den kognitiva intervjun kan man dela upp den kognitiva intervjun i olika delar; introduktion, fri redogörelse, detaljerad genomgång, återblick och avslut (a.a.). Dessa delar kommer att beskrivas mer ingående i metodavsnittet.
2.2.3 PEACE-modellen
PEACE-modellen arbetades fram för att motverka att oskyldiga blir dömda (Granhag m.fl., 2013; Öhrn, 2016). Modellen är utvecklad av forskare i England som innefattar kommunikation med individen inom en utredning med syfte att uppnå en hög informationskvalité. I likhet med den kognitiva intervjun hjälper modellen till i återskapandet av minnen av brottshändelsen, vilken även behagar att förhörsledaren skapar sig en god relation till vittnet genom det fria berättandet (a.a.). PEACE-modellen kan delas upp i fem olika steg; förbereda och planera, engagera och förklara, berättandet och kartläggning, avsluta förhöret samt utvärdering.
(1) Förbereda och planera: innan förhöret bör förhörsledaren få så pass mycket information som möjligt om fallet (Granhag m.fl., 2013; Öhrn, 2016).
(2) Engagera och förklara: förhörsledaren bör på ett pedagogiskt sätt klargöra syftet med förhöret, beskriva om den förhördes rättigheter samt skapa en god relation mellan de båda parterna (Granhag m.fl., 2013; Öhrn, 2016).
(3) Berättandet och kartläggning: förhöret genomförs och det är ytterst viktigt att förhörsledaren låter den förhörde berätta fritt från minnet, vad det är som har hänt samt uppmuntra den förhörde att berätta så pass som möjligt om händelsen (Granhag m.fl., 2013; Öhrn, 2016). Det är av stor betydelse för förhörsledaren att enbart använda sig av öppna frågor för att inte påverka den förhörde i
vittnesutsagor. Som förhörsledare ska ingen avbrytning ske av den förhörde och likaså när det blir tyst. Under tystnad kan det vara att den förhörde försöker minnas vad det är som har hänt (a.a.).
(4) Avsluta förhöret: förhörsledaren bör gå igenom och läsa upp det som har antecknats och sagts under förhöret, eftersom den förhörde ska ha möjlighet att ändra samt göra tillägg om denne tycker att någonting är felaktigt (Granhag m.fl., 2013; Öhrn, 2016). I vissa fall kan det bero på att nya minnen väcks i samband med att den förhörde får höra det som har sagt, därmed bör förhörsledaren återuppta förhöret, och om detta inte sker kan förhöret avslutas (a.a.).
(5) Utvärdering: Utifrån PEACE-modellen är det viktigt att förhörsledaren ska kunna utvärdera både sin egna förmåga efter förhöret och även den förhördes förmåga att kunna återberätta (Granhag m.fl., 2013; Öhrn, 2016). Förhörsledaren bör kritiskt granska den information som denne har fått för att sedan lämna över nödvändig information till åklagaren (a.a.).
2.2.4 SUE-tekniken
Under 2000-talet utvecklades en ny förhörsteknik av erfarna förhörsledare och utbildningsansvariga inom polismyndigheten som heter SUE-tekniken som står för “Strategic Use of Evidence” (Granhag m.fl., 2013; Öhrn, 2016). Huvudmålet är att bidra med nödvändig information om bevisningen samt se till att ingen blir oskyldigt dömd. I SUE-tekniken ska de misstänktas utsaga uppfylla kriterier för lögner, medan förhör med vittnen och målsägande ska dennes förhör uppfylla de tillförlitliga kriterierna såsom öppenhet och ärlighet (a.a.). När en förhörsledare applicerar SUE-tekniken utgår denne från två nivåer, strategisk och taktisk nivå (Granhag & Hartwig, 2008). Den strategiska nivån kan ses som abstrakt och generell som kan appliceras på alla typer av ärenden och denna nivå består av de grundläggande psykologiska principerna som metoden vilar på. Den taktiska nivån är konkret och ärendespecifik som innehåller tre taktiker som kan urskiljas med; värdering av kritisk information såsom bevisning, frågor som rör bevisning samt delgivning av bevisning. Taktikerna anses vara av vikt vid planering, genomförande, dokumentation samt när det kommer till värdering av förhöret (a.a.).
3. TIDIGARE FORSKNING
3.1 Förändringar i vittnesutsagor över tid
Tidigare forskning har visat att vittnen som iakttagit en emotionellt laddad händelse har bättre minnen för central information än för perifer information (Granhag & Christianson, 2008; Granhag, 2001). Central information brukar hänvisas till det som anses vara fokus vid en brottshändelse, medan perifer information är de externa faktorer som inte är av större betydelse för den
huvudsakliga brottshändelsen. Det är emellertid oerhört individuellt för vad som den enskilde anser är centralt eller ej, således för denne kan perifer information vara central (a.a.).
Att man glömmer central information och att vittnens iakttagelser inte behöver överensstämma med den faktiska brottshändelsen återfinns i Pezdeks, Sperrys och Owens (2007) undersökning. Forskarna intervjuade respondenterna vid två olika undersökningstillfällen med en veckas retentionsintervall. Respondenterna fick titta på en fiktiv video om ett brott som begicks och därefter fick respondenterna besvara frågor om brottshändelsen. Vissa frågor kunde besvaras, andra inte och vissa fick respondenterna chansa på. Forskarnas slutsats var att om intervjuaren
pressade respondenterna att besvara frågorna fanns det större sannolikhet att utsagor inte blir sanningsenliga. Undersökningens resultat visade att tidsperioden mellan undersökningstillfällena bidrog till att respondenterna inte besvarade med sanningsenliga uppgifter, således skiljde sig utsagorna åt efter att en tidsperiod gått (a.a.). Även i Baryawnos (2019) undersökning kunde man se att
vittnesutsagor förändrades. Baryawno (2019) utförde en undersökning när en video spelades upp på en fiktiv brottshändelse för 40 respondenter som delades upp i två grupper. Till den ena gruppen utformades frågor på ett sätt som vägledde dem till sanningsenliga fakta genom ledtrådar, medan de andra 20 respondenterna inte fick ledtrådar av brottshändelsen. Undersökningens resultat visar att
utnyttjandet av ledtrådar till vittnen inte har en stor inverkan för att kunna se skillnader på vittnesutsagor, emellertid visade även undersökningen att vittnesutsagorna förändras över tid (a.a.).
Det råder oenigheter bland forskare inom undersökningar om ny information ändrar det ursprungliga minnet eller om det skapas ett nytt minne som överträffar det ursprungliga minnet (Brigham m.fl., 1999). Mer aktuella undersökningar har visat att den senare teorin kan vara mest trovärdig. Att vittnets ursprungliga minne av händelsen inte längre är tillgängligt behövs det finnas förutsättningar vid framplockningen för att öka den korrekta hämtningen av ursprungsminnet (a.a.). Andra resultat från psykologisk forskning tyder på att minnet är rekonstruktiv och mottaglig för förändringar (Granhag, 2001). Skillnaden i vad man minns från ett tillfälle till ett annat senare tillfälle, blir mindre och mindre ju längre tiden går vilken kallas glömskekurvan (a.a.). Glömskekurvan visar att information går förlorad efter den har erhållits (Lacy & Stark, 2013). Hur informationen erhållits och hur ofta den upprepas är avgörande för hur snabbt minnen går förlorade eller blir förvrängda. Denna distinktion mellan verkligheten och uppfattningen i minnet kan ge utslag av konsekvenser i domstolar (a.a.).
3.2 Påverkan av vittnesutsagor
Det finns forskning som visar att genomförandet av utfrågning kan vara
avgörande om vittnens utsagor är sanna och Pezdek och Blandon-Gitlins (2005) undersökning tyder exakt på detta. I undersökningen utfördes tre experiment på respondenter, där de i varje experiment blev indelade i fokusgrupper. Det var mellan 78-98 deltagare per experiment. Experimenten gick ut på att se hur bra deras ansiktsigenkänning var. Forskarna valde att manipulera i vilken ordning de radade upp olika individer och mycket riktigt blev resultatet att det gav
konsekvenser på respondenternas utpekande av individer beroende på hur de utformade genomförandet (a.a.). Fellenius (1952) är inne på samma spår och menar att vad som framkommer när vittnet fritt har fått återberätta är mer tillförlitligt än den information vittnet gett vid direkt utfrågning. Det är således betydelsefullt att vittnet ges möjlighet att fritt berätta om sin iakttagelse,
emellertid har utfrågningen även en viktig funktion att fylla. Dels som en kontroll av de uppgifter vittnet lämnat genom den fria berättelsen och dels för att få fram ytterligare upplysningar (Fellenius, 1952; RPS Rapport 1991:5). I likhet med Fellenius (1952), diskuterar Granhag (2001) även vikten av förhörsmall. Det förhörsledaren nödvändigtvis bör tänka på i vittnesförhör är att det inte räcker med att vittnet fritt får återberätta, utan det måste finnas en förhörsmall med öppna och slutna frågor som förhörsledaren ska kunna ställa (a.a.). Detta utförs för att fylla eventuella minnesluckor i utsagan, och för att få en mer förtydligande bild av vad som hände (Granhag, 2001). Dessvärre har undersökningen visat att poliser
har en tendens att begränsa ett vittnens möjligheter för fri återberättelse på grund av tidsbrist (Launay & Py, 2015). Poliser har oftast korta möten med vittnen där användandet av ledande frågor är vanligt förekommande (Granhag &
Christianson, 2008), även fast tidigare undersökningar har visat att detta tillvägagångssätt försvårar framplockning av minnen (Paulo m.fl., 2013). Forskning har också visat sig att det finns skillnader i vittnens minnen gällande om vittnena har någon form av relation till offret eller gärningsmannen. Carpenter och Krendl (2016) utförde en undersökning genom att använda minnestest, och i testet var respondenterna från två olika universitet. Forskarna skapade
utgångspunkter som ”in-group” och ”out-group”. De respondenter som hade någon relation till någon individ som fanns med i minnestestet, i form av att de gick på samma universitet kallades för “in-group”, medan de som inte hade någon relation till någon individ som fanns med på minnestestet kallades “out-group”. Undersökningen visade att vittnens utsagor skiljer sig markant mot varandra, beroende på vilken relation individen har till gärningsmannen eller offret. Falska minnen kan uppkomma på grund av att fokus kan bli något annat än att minnas händelsen (a.a.).
När någonting har hänt vill den enskilde gärna återberätta det för andra som inte var med om händelsen. I Sarwars (2011) undersökning visar forskaren att återberättande kan ge både negativa och positiva effekter. I en av forskarens undersökningar fick respondenterna titta på en fiktiv video, och därefter delades respondenterna in i tre olika grupper. Den första gruppen fick återberätta frekvent vad de sett under en tidsperiod på tre veckor. Den andra gruppen fick både
återberätta och diskutera djupare om händelsen frekvent under tre veckor, medan den tredje gruppen bara återberättade en gång. Undersökningens resultat visade att det både kan vara positivt och negativt att ständigt återberätta en händelse för utomstående. Det visade sig att den andra gruppen, som både återberättat och diskuterat händelsen med utomstående, kunde återberätta mer om videon i jämförelse med de andra två grupperna. Utsagorna i återberättandet av respondenterna i andra gruppen gav fler korrekta iakttagelser av händelsen. Dessvärre återberättade de även fler iakttagelser som anses felaktiga i relation till brottshändelsen (a.a.), något som kan kopplas till att den enskilde har förmågan att lägga till information om det uppstår minnesluckor (Samuelson, 1996).
Intervjuer är den metod som används mest i undersökningar av vittnesutsagor (Granhag, 2001; Granhag & Christianson, 2008). I förhör med vittnen bör förhörsledaren ta hänsyn till att det kan uppkomma potentiella felkällor. Som tidigare nämnts har tidigare undersökningar visat att vittnen själva ska få
återberätta upplevelserna, trots detta finns det förhörsledare som hoppar över den fria återgivningen och börjar ställa riktade och slutna frågor (Fellenius, 1952; Granhag & Christianson, 2008; Paulo m.fl., 2013). Att avbryta vittnet under förhöret är en felkälla, då koncentration kan störas och även vittnens minnesbild kan behövas skiftas från det ena till det andra (a.a.). Ju mer en förhörsledare anpassar sig till att låta vittnet själv återberätta och minnas i sitt individuella sätt och ordning, desto bättre kan resultatet bli (Granhag, 2001). Någonting annat som kan leda till att vittnens utsagor förändras är att de underskattar effekterna av upprepade förhör. Det är vanligt förekommande att vittnesutsagor förändras mellan de olika förhören (a.a.), således detaljer glöms bort snabbt medan det centrala i kontexten återstår under en längre tid (Trankell, 1963). Genom att hålla
förhör påverkas och förändras vittnets minnesbild då de förvanskningar förhöret skapat integreras med vittnets ursprungliga minnesbild (a.a.). Därmed kommer vittnesutsagan sannolikt skiljas från utsagan vid det första förhöret (Smith 1986; Fellenius, 1952).
Tron på att minnen är motståndskraftigt mot minnesfel är ett olyckligt
missförstånd som har konsekvenser i domstolen (Lacy & Stark, 2013). Domstolen lägger oftast stor vikt på hur tillförlitlig en vittnesutsaga är och om den är
tillräcklig för att leda till åtal (a.a.). Minnet är en adaptiv process baserad på rekonstruktion och av detta skäl har forskare argumenterat att rättssystemet inte ska kunna döma individer endast utifrån vittnesutsagor (a.a.). Rättssystemet bör förstå minnets gränser, förbättra dess tillförlitlighet och upptäcka när det har gått fel. Vad som kan förändra minnet kan vara att det vittnet anser vara korrekt utifrån minnesförloppet behöver inte ge garantier för att det minnet är sanningsenligt (a.a.). Vad vittnet kodar in, filtreras först av individens förutbestämda scheman, därmed kan minnet förändras i framplockningen (a.a.).
Minnesfel som uppstår med tiden kan dels bero på att minnen blir mindre
episodiska med tiden och mer semantiska, då informationen upprepas, hämtas och kodas om i varierande sammanhang (Lacy & Stark, 2013). Det innebär att det episodiska minnet blir allt mindre i beskrivningarna av detaljerade och specifika händelser, medan med tiden blir minnet mer semantiskt där beskrivningarna blir allt mer bredare och generella (a.a.). Ett annat minnesfel kan vara att det uppstår minnesluckor om händelseförloppet, därmed kan individen ha förmågan att omedvetet fylla i minnesluckorna (Samuelson, 1996). Dessa luckor riskeras att fyllas med felaktig information gällande de faktiska händelserna. Av dessa skäl bör de läggas som grund för att rättssystemet inte skulle döma individer endast utifrån vittnesutsagor, utan de borde snarare kräva mer teknisk bevisning (Lacy & Stark, 2013). Vidare finns ett till minnesfel som kan förekomma och det är
“Leveling and sharpening” som innebär att när ett minne ska rekonstrueras har vissa detaljer fallit bort (Kronkvist, 2016). Det finns en tendens att den enskilde överbetonar de detaljer som hen trots allt kan minnas. Effekten förstärks genom upprepad rekonstruktion och/eller återberättandet av minnet. Minnesfelet ”soure confusion” innebär sammanblandning av episodiska minnen med annan
information, vilket skapar förvrängda minnesbilder (a.a.).
3.3 Sammanfattning av tidigare forskning
Vittnesutsagor förändras över tid och det är individuellt om hur mycket
vittnesutsagor förändras. Tidigare forskning visar att tidsperioden mellan två olika förhör ger utslag på skillnader i vittnesutsagor (Baryawno, 2019; Pezdek m.fl., 2007). Utformningen på frågorna i ett förhör och om vittnet har någon relation till offret eller gärningsmannen har också inverkan på förändringar i vittnesutsagor (Carpenter & Krendl, 2016; Pezdek & Blandon-Giltin, 2005). Även frekvent återberättande av en händelse kan både hjälpa och stjälpa ens minne, därav kan respondenterna ge både fler felaktiga uppgifter som fler korrekta uppgifter om vad de varit med om eller vad de sett (Sarwar, 2011). Något mer som kan påverka vittnesutsagor är att vittnet har förmågan att fylla i minnesluckor samt att förhörsledaren avbryter vittnet eller att vittnet värderar sin förmåga att minnas högre än vad de egentligen minns (Granhag, 2001; Lacy & Stark, 2013; Samuelson, 1996).
4. METOD
Detta avsnitt presenterar det tillvägagångssätt författarna använt sig av för att utföra undersökningen. Inledningsvis redogör författarna över förförståelse, val av metod och ansats samt forskningsmaterial. Vidare kommer den minnesfrämjande intervjumetoden och dess förfarande att belysas och huruvida respondenterna utsågs. Slutligen kommer insamling och bearbetningen av materialet diskuteras samt de etiska kraven att presenteras och hur författarna kommer att ta hänsyn till dessa i uppsatsens gång.
4.1 Förförståelse
Valet av ämnesområde är baserat på författarnas förförståelse som ses som ett bagage som man har med sig från tidigare erfarenheter (Malterud, 2009).
Förförståelse är central i kvalitativa metoder med underlag om att författarna inte är oskrivna blad. Författarnas förförståelse är en viktig del som bidrar till
utformningen av problemställning, design samt forskningsmetod som ska
användas i undersökningen (a.a.). Vad författarna frågar om, hur författarna frågar och hur de tolkar och förhåller sig till materialet som samlats in är beroende av författarnas förförståelse. I författarnas uppsats är syftet att få en vidare förståelse om vittnesutsagor kan förändras över tid och om förändringar sker vilka skillnader som förekommer mellan undersökningstillfällena. Förförståelsen som författarna har inför undersökningen är att de båda har studerat kriminologi i ett år utöver kandidatkursen. Den ena författaren har aldrig varit i kontakt med
brottsbekämpande myndigheter, medan den andra författaren arbetar inom Kriminalvården. Omedvetet eller medvetet har författarna i uppsatsen inre föreställningar om vittnesutsagor i förhållande till frågeställningarna som ska besvaras, som ligger till grund för de förväntningar författarna har på
undersökningens resultat. Ingen av författarna har någonsin blivit förhörd, därav hade författarna en nyfikenhet om innebörden av vittnesutsagor och hur utsagor kan påverkas. Författarnas förväntningar på undersökningens resultat är att
vittnesutsagor förändras över tid samt att det skulle vara fler skillnader än likheter mellan utsagorna oavsett längden på retentionsintervallet.
4.2 Forskningsmetod
Metod syftar till hur forskaren går tillväga för att samla in data om verkligheten, även kallat empirin, samt hur denne går tillväga för att analysera empirin
(Johannessen & Tufte, 2003). Författarnas metodval bestäms samt motiveras av frågeställningarna samt de resurser forskarna har till sitt förfogande, därmed är metodvalet något som påverkar och sätter prägel på uppsatsen.
I praktiska sammanhang är teorins huvudsakliga roll deduktiv, induktiv eller abduktiv ansats (Bryman, 2011; Yin, 2013). I en deduktiv ansats utgår forskaren från en teori och utifrån teorin görs observationer för att komma fram till en slutsats. Induktiv ansats är däremot att forskaren skapar en teori utifrån sina observationer (a.a.), medan abduktiv ansats förser metoden med nya
beståndsdelar, samtidigt som den innefattar drag från både deduktiv och induktiv ansats (Alvesson & Sköldberg, 2017). Författarnas uppsats utgår från en induktiv ansats med inslag av deduktiv ansats, även kallat abduktiv ansats där forskarna rör
sig mellan teori och empiri för att analysera och bilda nya beskrivningar till vittnesutsagor.
Uppsatsens syfte är att bidra med vidare förståelse för hur vittnesutsagor förändras över tid, därmed är valet av metod en kvalitativ intervjuundersökning. Kvalitativa intervjuer genomfördes för att kunna besvara undersökningens frågeställningar av de potentiella förändringarna i vittnesutsagorna och utifrån tidigare forskning kunna ge förklaringar till förändringarna. Ett kvalitativt tillvägagångssätt
fokuserar på att göra en analys av texten som har samlats in (Bryman, 2011; Yin, 2013). Författarna använder sig av en kvalitativ intervjuundersökning för att generera en vidare förståelse av det fenomen som undersöks. Därav kommer författarna att studera vittnesutsagor över en kortare tid, en eller två veckor från det ursprungliga förhöret. Med bakgrund till att den mest dramatiska
minnesförsämringen sker redan efter en vecka och ju längre retentionsintervallet är, desto mer tynas minnet över brottshändelsen bort (Granhag, 2001). Författarna kommer att utifrån observationerna som framkommer i utsagorna kunna bilda ytterligare beskrivningar av vittnesutsagor och dess potentiella förändringar. Den mest etablerade av förhörstekniker med vittnen inom polisväsendet är den kognitiva intervjun (Fisher & Geiselman, 1992; Launay & Py, 2015). I utredande intervjuer med vittnen vill intervjuaren förvärva fullständiga och korrekta
uppgifter, därmed använder sig polisen av den kognitiva intervjumetoden
(Granhag & Christianson, 2008; Granhag, 2001). De fem huvudsakliga faserna av en kognitiv intervju är introduktion, fri redogörelse, detaljerad genomgång av minnesbilder i redogörelsen, återblick och avslut på förhöret (a.a.).
I introduktionen är syftet och upplägget med intervjun det viktigaste och
intervjuledaren förklarar detta för den som ska bli intervjuad (Christiansson m.fl., 1998). Det är viktigt att intervjuaren skapar en trygg atmosfär för den intervjuade, eftersom det kan förekomma känslig information om händelsen. Huvudmålet med kognitiva intervjuer är att få mycket kärnfull information av den intervjuade, därmed är det viktigt att förklara för respondenten vilken roll hen kommer ha under intervjuerna. En kognitiv intervju kan ta lång tid, därmed ska
intervjuledaren uppmärksamma respondenten om detta och att respondenten ska vara fokuserad under intervjuerna (a.a.). I författarnas uppsats kommer alla
aspekterna vara viktiga att framföra, även fast det för respondenterna inte kommer att vara lika känsligt.
Det andra steget i en kognitiv intervju är fri redogörelse (Christiansson m.fl., 1998). Det är viktigt att intervjuledaren försöker få den som blir intervjuad att förklara det som uppmärksammats som styrs av inre- och yttre faktorer. De inre faktorerna kan vara de känslomässiga egenskaperna hos den enskilde, exempelvis om denne kände sig upprörd eller ledsen om brottshändelsen. Yttre faktorer är de saker den enskilde uppfattar i omgivningen där brottet hände, exempelvis om det var många bussar som åkte förbi eller om vad det var för väder ute etc. (a.a.). I författarnas undersökning är det av stor vikt att belysa de yttre faktorerna, snarare än att låta respondenten beskriva hur denne kände när brottet begicks, då
I det tredje steget gör intervjuledaren en detaljerad genomgång av minnesbilderna som den som blir intervjuad har (Christiansson m.fl., 1998). Det blir viktigt att intervjuledaren inte ställer slutna frågor, utan ställer frågor som är öppna och relevanta. Intervjuledaren bör inte fråga: "Hade förövaren en vit mössa på sig?", utan snarare fråga: "Hur var förövaren klädd?" (a.a.). En detaljerad genomgång var oerhört viktigt i intervjuerna i uppsatsen och det var i genomgången som författarna tydligast kunde se om respondenterna minns vad de sett eller inte. Det fjärde steget är återblickssteget och intervjuledaren ska sammanfatta vad den som blivit intervjuad sagt (Christiansson m.fl., 1998). Det är vanligt
förekommande att den som blir intervjuad inflikar med mer information i återblickssteget, då det kan bli lättare för respondenten att se helheten (a.a.). I författarnas uppsats används inte det fjärde steget som den kognitiva intervjun beskriver. I och med att intervjuerna spelas in vill författarna ha fullt fokus på att dialogen med respondenten ska bli så bra som möjligt. Det blir svårt att få ett flytande samtal om intervjuaren samtidigt ska skriva ner vad respondenten berättar, därmed blir det också svårt för intervjuaren att återberätta det som respondenten sagt under intervjun. Återberättelse av vad respondenten har sagt sker istället under den andra intervjun av respondenten själv, eftersom att intervjun är densamma som den första intervjun.
I det femte steget, avslutningssteget, förklarar intervjuledaren att det är okej att höra av sig om respondenten kommer på något mer som den vill tillägga i efterhand (Christiansson m.fl., 1998). Om den enskilde som blir intervjuad inte gör det, brukar intervjuledaren ändå ringa upp och höra om det finns fler saker att tillägga. Sedan ska intervjuaren avsluta samtalet på ett positivt sätt för den som blivit utfrågad (a.a.). I författarnas uppsats kommer inte fler intervjuer än två att utföras, därmed kommer inte en uppringning att ske. Intervjuerna avslutades på ett positivt sätt och författarna tackade för deltagandet.
4.3 Forskningsmaterial
Författarna har haft kontakt med två anställda vid polismyndigheten, i hopp om att få ta del av förhörsmallar till undersökningen för att finna inspiration. Istället för att få en färdig förhörsmall av de två anställda fick författarna ett dokument om vägledning i förhör och vad som behövs tänkas på. Därav använde sig författarna istället av den kognitiva intervjumetoden med inslag av semistrukturerad
intervjumetod i uppsatsen med frågeställningar som de ansåg relevanta utifrån undersökningens syfte. I en semistrukturerad intervju har intervjuledaren en mall framför sig under intervjun och i mallen ingår det teman som intervjuaren
förhåller sig till (Bryman, 2011). Frågorna som intervjuaren ställer är inte slutna frågor, utan öppna frågor. Tillvägagångssättet öppnar följaktligen upp för en mer nyanserad bild genom att tillåta respondenterna själva styra hur de vill redogöra utifrån vad de bevittnat (a.a.).
Vid utförandet av intervjumetoden kom en fiktiv video på en brottshändelse att spelas upp i början av första intervjun för respondenterna. Författarna fick spela in tre individer som ville skådespela i den fiktiva videon av en brottshändelse. Videon visar en brottshändelse på en fotbollsplan. Väl på fotbollsplanen sker en stöld av en jacka där en förövare, ett brottsoffer samt ett vittne är närvarande på brottsplatsen. Videon varade i en minut och 40 sekunder. Efter att respondenterna
tittat på videon blev de intervjuade av intervjuledarna, som är författarna i uppsatsen. De teman som har använts vid intervjuerna är “signalement/yttre attribut”, “miljö/plats” och “brottshändelse”. Valet av dessa teman låg till grund för identifikationer av de närvarande vid brottshändelsen och få kärnfull
information om brottet samt brottsplatsen, då författarna i uppsatsen vill få svar på när, var, hur samt vem/vilka i insamlingen av utsagorna. De frågor som ingår i “signalement/yttre attribut”, var hur många det var på brottsplatsen, hur
individerna på videon såg ut, hur gamla de var respektive vilket kön de hade. De frågor som ställdes om “miljö/plats”, bestod av vart brottsplatsen var, när brottet begicks, hur den närliggande miljön såg ut samt vad det var för väder ute. Vidare ställdes frågor om “brottshändelse”, om vad det var för brott som begicks, hur stöldgodset såg ut, vem som ägde stöldgodset, hur gärningspersonen tog stöldgodset, vad respektive individer gjorde under brottshändelsen och om individerna hade relation till varandra samt hur lång de trodde hela videon var.
4.4 Urval
Den här uppsatsen har avgränsats såtillvida intervjuer med vittnen över 18 år som inte studerar eller har studerat Kriminologi. Det kommer inte vara intervjuer med myndighetsanställda på brottsutredande verksamheter, såsom polis,
kriminalvården, åklagarmyndigheten etc. Anledningen är för att dessa individer har mer kunskap och erfarenheter om vittnesutsagor än civilpersoner.
I författarnas undersökning är urvalet ett bekvämlighetsurval, därav är fem studenter från Lund och fem studenter från Malmö samt tio respondenter från sociala medier. Vid urvalet på de tjugo respondenterna utgick inte författarna ifrån respondenternas ålder, kön, etnicitet etc., utan snarare var respondenterna villiga att ställa upp. Studenterna tillfrågades genom att författarna åkte till Malmös universitet samt Lunds universitet. Författarna gick runt på universiteten och frågade om studenter var villiga att delta i undersökningen, därav rekryterades tio studenter. De resterande tio respondenterna ställde upp genom att höra av sig på annonseringen som författarna gjort på sociala medier.
I uppsatsen förekommer det respondenter som utförde intervjuer på engelska. Det som ansågs problematiskt av författarna var att utse respondenter som var villiga att vara med i undersökningen, därav gjorde författarna bedömningen att ha med dessa respondenter. Författarna ansåg att det snarare sågs som en möjlighet än ett hinder att ha med respondenter som pratade engelska. Vidare utvärdering av fördelarna och nackdelarna beskrivs i metoddiskussionen.
4.5 Insamling av material
I undersökningen har 20 respondenter blivit intervjuade två gånger med en kortare tidsperiod mellan en eller två veckor. De tio respondenterna från Malmös
universitet och Lunds universitet hade en retentionsintervall på en vecka, medan de andra tio respondenterna hade en retentionsintervall på två veckor från första intervjun. Intervjuerna hade samma intervjuguide, det som skilde dem åt var att respondenterna ej fick se videon i andra intervjun.
Utifrån det etiska informationskravet och första steget i kognitiv intervju fick respondenterna ett informationsbrev som innehöll vad som är syftet med undersökningen och hur undersökningen kommer gå tillväga. Om de gav
dem vid namn samt att de vill fortsätta att delta i undersökningen, skrev de under informationsbrevet (Se bilaga 1). Det var en av de 20 respondenterna, som inte ville att deras namn skulle sägas under intervjun, därmed kallades denna respondent för Anonym.
Vid första intervjun fick respondenterna beskåda en video av en fiktiv brottshändelse, där tre individer var på en fotbollsplan och en stöld begås. Författarna förklarade att respondenterna endast kommer att se videon en gång. Under tiden när respondenterna tittade på videon kontrollerade intervjuledarna att respondenterna skrivit under, och om de givit samtycke till inspelningarna samt benämning av deras namn i intervjuerna. Efter att respondenterna hade sett videon upplyste intervjuledarna att inspelningen kommer att börja väl när respondenterna kände sig redo. Inspelningarna av intervjuerna gjordes på författarnas
mobiltelefoner genom appen “Röstmemon”. I intervjun ställdes frågor om vad de precis har bevittnat i den fiktiva brottsvideon som utgår från den kognitiva intervjuguiden (Se bilaga 2). I likhet med den kognitiva intervjumetoden fick respondenterna inledningsvis i intervjun redogöra och återberätta fritt och vidare besvara på mer specifika frågor om vad som hade bevittnats. När frågorna besvarats tackade intervjuledarna för visat intresse och det bestämdes en ny träff för andra intervjun.
I andra intervjun upplyste intervjuledarna respondenterna att de inte kommer att få se videon denna gång utan inspelningen av intervjun kommer att påbörjas när respondenten kände sig redo. För att återkoppla till de steg som beskrivs i den kognitiva intervjumetoden använde författarna den andra intervjun som ett återblickssteg för respondenterna att redogöra och återberätta om vad som
bevittnades vid första intervjun. Som i den första intervjun tackade intervjuledarna för deltagandet i slutet av intervjun. I likhet med kognitiv intervjumetod anser författarna att ett uppmuntrande är av stor vikt för respondenterna att veta att de kan höra av sig när som helst i undersökningen. Om de skulle vilja upphöra deras deltagande, om de har eventuella frågor samt om de vill ha en kopia av uppsatsen. När intervjuerna var utförda påbörjades transkriberingarna av materialet som hade samlats in. Transkribering innebär att från muntligt tal överföra informationen till skriftlig text (Bryman, 2011). Intervjuerna kommer att transkriberas från
ljudinspelningarna på mobilen till skriven text på datorn. Författarna hade de inspelade intervjuerna samlat på deras mobiltelefoner, därmed kunde hörlurar användas vid utförandet av transkriberingarna. Hörlurarna ansågs underlätta för författarna om vad som sades under intervjuerna, då pauser och tillbakaspolningar förekom gjordes även kontroller för eventuella missar av ord eller ljud.
4.6 Bearbetning av analys
I uppsatsen används en tematisk analysmetod som är en metod av kvalitativ innehållsanalys (Bryman, 2011). Analysen utgår från teman för att se helheten på ett klarare sätt. Författaren analyserar först ett tema och ser vilka resultat som uppkommer utifrån det temat för att sedan analysera resterande teman vars för sig och se vilket resultat som uppkommer. Därefter kan författaren göra en
helhetsbild i sin slutsats (a.a.). De tre teman som används i undersökningen är “Signalement/Yttre attribut”, “Miljö/Plats” och “Brottshändelse”. Det som tillämpas i uppsatsen är Ryan och Bernards (2003) rekommendationer hur en forskare ska göra en tematisk analys. Därmed kommer författarna att lägga stor
vikt vid forskarnas rekommendation att se likheter och skillnader, då syftet i föreliggande undersökning är att se om det kan finnas förändringar i
vittnesutsagorna mellan intervjuerna.
4.7 Etiska kraven
De etiska kraven innebär en teoretisk reflektion i forskningssyfte om hur
författaren ska och bör vara i olika situationer och om hur författarna ska förhålla sig till andra runt omkring sig (Ivert & Mellgren 2014). I författarnas uppsats förekommer det inte etiskt känsligt innehåll i uppsatsen utifrån Lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser individer och därmed behövs uppsatsen inte etikprövas hos etikrådet.
Etiken i relation till vittnesutsagor kan upplevas känsligt. Känsligt i den mån att respondenten själv kan ha fallit offer för brott eller har någon närstående som blivit utsatt för liknande brottshändelse, följaktligen kan ej författarna veta sådan information i förhand. Det kan även vara påtagligt att vara ett vittne med
bakgrund att vittnet kan behöva tvingas att minnas innehållsrik information av brottshändelsen.
För att säkerställa uppsatsens kvalitet bör emellertid Vetenskapsrådets fyra etiska kraven tas i särskild beaktning för att skydda respondenterna (Vetenskapsrådet, 2002). Det första kravet är informationskravet som innebär att som intervjuare ska ge information om uppsatsen och vad dess syfte är. I informationskravet ingår det också att den som blir intervjuad vet att när som helst under undersökningen, kan bryta sin medverkan (a.a.). Genom informationsbrevet (Se bilaga 1), fick
respondenterna all information som behövdes.
Det andra kravet är samtyckeskravet och det innebär att den som blir intervjuad har godkänt att det är okej om intervjun får spelas in eller inte, och om ja, låta intervjuledaren benämna respondentens namn under intervjun (Vetenskapsrådet, 2002). De är också viktigt att intervjuaren inte försöker övertala den som blir intervjuad att den ska delta i undersökningen. Om den som blir intervjuad vill avbryta måste intervjuaren acceptera deras vilja (a.a.). Genom att respondenten fick skriva under informationsbrevet visade respondenten samtycke i
undersökningen och författarna upplyste även att respondenten får avbryta intervjun när som helst utan förklaringar.
Det tredje kravet är konfidentialitetskravet som innebär att forskaren måste behandla all information i undersökningen på ett konfidentiellt sätt
(Vetenskapsrådet, 2002). Det innebär att författarna har tystnadsplikt och redovisningen av materialet enbart går till forskningssyfte (a.a.). Tystnadsplikt råder även för författarna, då de inte får berätta för utomstående vad som sagts i intervjuerna samt vilka som har deltagit.
Nyttjandekravet, det fjärde kravet, innebär att uppmärksamma respondenten hur författarna kommer att nyttja materialet som samlats in genom intervjuerna (Vetenskapsrådet, 2002). Inspelningarna och den utskrivna texten kommer att förstöras när examensarbetet är godkänt. Respondenterna blev informerade om att de kommer att ha möjlighet att ta del av examensarbetet genom att be om en kopia av uppsatsarbetet (a.a.).
5. RESULTAT
Undersökningens resultat visar att de tio respondenterna som hade en veckas retentionsintervall från den ursprungliga intervjun, hade likvärdiga vittnesutsagor med få undantag i skillnader i båda intervjuerna. Medan de andra tio
respondenterna som hade två veckors retentionsintervall, visar att respondenterna mindes mindre gällande signalementen av respektive individer samt detaljer och färger på kläderna i intervjuerna. Dock var respondenternas utsagor likvärdiga mellan intervjuerna i beskrivningarna om vart brottsplatsen var, när brottet begicks, vad det var för brott som begicks och hur gärningspersonen tog stöldgodset.
Fortsättningsvis kommer de tio respondenterna som hade en veckas
retentionsintervall mellan intervjuerna benämnas som respondent ett till tio, medan de respondenter som hade två veckors retentionsintervall benämns som respondent 11 till 20.
5.1 Signalement/Yttre attribut
De tio respondenter med en veckas retentionsintervall besvarade likvärdigt mellan intervjuerna. Dock fanns det information om innehållet i videon som
respondenterna hade svårare att besvara. De tio respondenterna var fem studenter från Malmö Universitet och fem studenter från Lunds Universitet. Tre av
studenterna från Lund var inte från Sverige, därmed hölls dessa intervjuer på engelska. När det kommer till Signalement/Yttre attribut besvarade
respondenterna i båda intervjuerna att det var tre individer i videon och vidare förklarade de hur dem såg ut.
Respondent åtta lade även märke till att det fanns en buss med individer i. I en av intervjuerna beskrev respondenten följande:
Just behind the field a bus drove by in the road, so maybe someone in the bus maybe could have seen it.
Respondenterna hade också likvärdiga utsagor i intervjuerna när de skulle beskriva respektive individer i videon, dock fanns det några skillnader mellan utsagorna. Sju av de tio respondenternas utsagor beskrevs i princip identiskt mellan
intervjuerna gällande individernas signalement, medan tre av de tio
respondenternas utsagor visade att de blandade ihop individernas signalement. Respondent sex var en av de sju respondenterna som beskrev på ett likvärdigt sätt mellan intervjuerna. Respondenten beskrev i första intervjun på följande sätt:
Mm, ehh, personen hade en hoodie, det såg ut som en han, och personen hade keps och glasögon. Hoddien såg grön ut, men jag kan inte säga till 100%. Och mörka byxor.
I andra intervjun beskrev respondent sex på detta vis:
Mm, hade på sig keps, solglasögon, mörka kläder, asså hoodie typ. Jag kommer ihåg att jag såg en mörkgrön hoodie också.
Tre av de tio respondenterna hade lite större variation mellan intervjuerna.
Respondent tre beskrev i första intervjun, gällande signalementen på förövaren, på följande vis:
Han har en grågrön huvtröja. Ehh en keps, mörk keps, kraftig, ehm, mörka byxor, jeansbyxor, ehh, ett par addidasskor, ehm, mm [...] Förövaren är förresten mellan 25–40.
I andra intervju beskrev respondent tre:
Han hade väl en grågrön tröja. Luvtröja. Han hade väl ett par mörka jeans. En knuta. Håret i en knuta baktill [...] Vad kan han varit? Kanske mellan 25–30. Och ehh han var kraftigt byggd. Har för mig att han hade ett par vita skor. Och att han hade skägg.
Utifrån citaten syns ganska stora skillnader mellan första intervjun och andra intervjun. Även om första intervjun i några anseende är likt andra intervjun, glöms det bort vissa delar och tillkommer andra. Fem av de tio respondenterna tvekade om vittnets kön och det var bara en av respondenterna som antog att vittnet var en kvinna, medan resterande nio respondenterna antog att det var en man. Alla respondenterna var konsekventa mellan intervjuerna. Respondent sex som antog att vittnet var en kvinna sade i första intervjun på följande vis:
Såg inte vilket kön för den hade lite längre hår. Skulle jag gissa så gissar jag på kvinna faktiskt.
I andra intervjun sade respondent sex på följande vis:
Det var lite svårare, personen som sköt var en man men jag skulle säga att personen som satt ner var svårt att se, lite längre hår, vilket man kan ha, det vågar jag inte riktigt säg, jag tror det var en kvinna, men jag är osäker.
När det kom till ålder på individerna var alla tio respondenterna överens om att individerna var i tjugoårsåldern och de var konsekventa mellan intervjuerna. Det var två av tio respondenter som hade ett åldersspann upp till 40 år gällande gärningsmannen. Det var en av de tio respondenterna som nämnde att individerna var över 15 år och inte äldre än 30 år. De tio respondenterna som hade två veckors retentionsintervall tog kontakt och ville delta efter att ha sett annonseringen på sociala medier om undersökningen. Respondenterna som deltog i undersökningen var alla svensktalande i jämförelse med de tio respondenterna med en veckas retentionsintervall. Efter att respondenterna hade tittat på en video fick de redogöra om vad som hänt och vad de bevittnade från början till slut. Alla de tio respondenterna beskrev i intervjuerna att det var tre individer närvarande, en gärningsman, ett brottsoffer och ett vittne. De tio respondenterna redogjorde utifrån sina egna iakttagelser om vad som hade hänt. Respondenterna beskrev i intervjuerna att individen som spelade fotboll var brottsoffret och att det satt en individ strax innanför målområdet som de benämner som vittnet. De beskriver vidare om hur en till individ kommer in vid sidan av fotbollsplanen som är
gärningspersonen. Respondent 12 började att redogöra vad som hade hänt och vad denne hade bevittnat i första intervjun, medan i början på andra intervjun brast respondenten ut detta:
Åldersspannet för individerna som var med i videon anser respondenterna vara mellan 17 till 30 år. Nio av de tio respondenterna svarar att det inte råder någon tvekan om att respektive individer var killar, dock var det en av de tio
respondenterna som var mer fundersam kring om vittnet var en kille eller tjej. I båda intervjuerna beskrev respondent 12 på detta vis:
[...] jag var lite osäker just om det var kvinna eller en man…men jag tror att det är en man... [...] jag har för mig…det var mycket svårare att se vilket kön personen hade…men jag tror att det är en man…
Beskrivningar om signalementen och yttre attribut som kan identifiera individerna på brottsplatsen var väldigt detaljerat beskrivet efter att respondenterna bevittnat brottet på videon. I första intervjun gick alla tio respondenter in på detaljer om färger, kläder, skor, accessoarer, utseendet, gångstilar, ålder, längd samt kroppsbyggnad. Det var en markant skillnad efter två veckor i alla tio vittnesutsagorna. Från att ha varit fokuserad på att ge tydliga och detaljerade signalement på respektive individer som var med i videon, till att i andra intervjun beskriva mer översiktligt och generellt om signalementen på individerna. Den tydligaste skillnaden var att fem av de tio respondenterna hade glömt vad
individerna hade på sig och vad det var för färger på kläderna i andra intervjun, att de snarare beskrev ungefärlig ålder, längd och kroppsbyggnad i utsagorna.
Respondent 12 beskrev vittnet i intervjuerna på följande sätt:
Han var lite kraftigare…också kanske i 30 årsåldern…ehh…hade mjukiskläder på sig då…ehh…lite längre hår…jag var lite osäker just om det var kvinna eller en man…men jag tror att det är en man…ehh…med lite längre hår…
Jaa…jag har för mig…det var mycket svårare att se vilket kön personen hade…var lite kraftigare…men kanske också 185 cm lång…i 30 års åldern…
De andra fem av de tio respondenterna hade kunnat beskriva om vad individerna hade på sig och vilken färg det var på respektive klädesplagg. I jämförelse med första intervjun var utsagorna allt mer kortfattade i andra intervjun. En
beskrivning om hur respondent 17 beskrev brottsoffret vid första och andra intervjun:
Ehh…vad sa jag om honom…en gul tröja va…och…det ser ut som att han hade en vit tshirt under…han hade ju en gul långärmad collegetröja…ingen luva på eller ingen dragkedja eller någonting…sen hade han ljusa jeans som var lite uppvikta…ehh…skorna var vita…han ser ut som en liten överklassare typ…ehh…blont fixat hår…vad kan han va kanske…såg ut att vara typ 1,75 cm…
Jaa…men han hade ju…lite mer fixat hår…dem andra två…dem var väl mer skönt klädda liksom…medan brottsoffret…han såg lite mer ut som en överklassare liksom…han hade lite mer snyggare kläder…snygga kläder för att spela fotboll…och fixad i håret…men han var blond och hade fixat hår…
5.2 Miljö/Plats
När det kommer till Miljö/Plats för respondenterna som hade en veckas retentionsintervall beskrev alla tio respondenterna att brottsplatsen var på en fotbollsplan i båda intervjuerna. Respondenterna var konsekventa mellan
intervjuerna gällande beskrivningar om hur den närliggande miljön såg ut. Det var fyra av de tio respondenterna som beskrev att det åkte förbi en buss, medan de andra sex respondenterna inte återberättade det. För att få en övergripande syn på
