Hur specialpedagogik integreras i förskolans verksamhet

Förhållningssättet betonar flertalet deltagare som avgörande för hur specialpedagogik används i förskolan. Detta för att se hur eventuella svårigheter bemöts och hanteras i verksamheten samt hur pedagogerna anpassar verksamheten utifrån alla barns behov. Enligt Bruce et al. (2016) är synsätt och kunskaper två faktorer som påverkar förhållningssättet. Synsättet och kunskaperna innefattar såväl skolans styrdokument och villkor som barnens förutsättningar (ibid.). Pedagogens förhållningssätt framhålls väsentligt för att synliggöra hur eventuella svårigheter och barnens olikheter bemöts i verksamheten (ibid.). Sandberg och Norling (2014) förklarar att vilket stöd som ges till barn i behov av särskilt stöd är beroende av pedagogens förhållningssätt. Vikten av pedagogens förhållningssätt framkommer i resultatet där Pedagog 1 framhåller betydelsen av att rannsaka sig själv och verksamheten för att synliggöra huruvida alla barn får förutsättningar för att utvecklas. Bruce et al. (2016) framhåller att en förutsättning för att möjliggöra anpassningar och förändringar i miljö och undervisning är att bli medveten om sitt eget sätt att bete sig och att tänka. Vidare beskriver Bruce et al. specialpedagogik som ett verktyg för att möta variation i en barngrupp och inte enbart tillgodose pedagogen med färdiga metoder för att möta barn med vissa svårigheter. Detta innefattar således reflektion och att medvetandegöra sitt förhållningssätt samt att testa och utvärdera olika sätt att handla (ibid.). Följaktligen blir ett medvetet förhållningssätt av största betydelse för specialpedagogik i förskolan. Av deltagande pedagoger betonas att en medvetenhet om sitt eget förhållningssätt är viktigt för att inte tillskriva eventuella svårigheter till barnen. Bruce et al. (2016) understryker att det är betydelsefullt att våga reflektera över sin egen professionella roll, hur man ser på, bemöter och förhåller sig till andra människor. Att kunna hantera sina egna behov är nödvändigt för att kunna bemöta barnet utifrån dess förutsättningar (ibid.).

27

Ett medvetet förhållningssätt förklarar deltagande pedagoger innebär att få syn på hur verksamheten erbjuder förutsättningar för att barnen ska utvecklas. Björck-Åkesson (2014) beskriver att pedagogisk dokumentation är ett viktigt verktyg i förskolan och eftersträvar att processerna i förskola ska synliggöras och sedan användas som underlag för att fastställa kvaliteten i förskolan. Pedagogisk dokumentation har omgivningen som utgångspunkt och handlar om att pedagogerna reflekterar över den dagliga verksamheten för att skapa en verksamhet som främjar samtliga barn i barngruppen att vara delaktiga, göra framsteg och övervinna svårigheter (ibid.). I resultatet framhålls inte pedagogisk dokumentation som verktyg för att synliggöra hur pedagogens förhållningssätt eller verksamheten ger barnen förutsättningar för att utvecklas. Detta betyder nödvändigtvis inte att de inte använder sig av pedagogisk dokumentation för att uppnå detta, istället kan det med största sannolikhet bero på att intervjufrågorna inte specifikt efterfrågade pedagogisk dokumentation i relation till specialpedagogik i förskolan.

För att få syn på hur verksamheten skapar förutsättningar för barns utveckling samt hur barnens uttryck synliggörs är ett närmande av barns perspektiv nödvändigt. Bruce et al. (2016) förklarar att förmågan att avläsa barns uttryck och skapa en pedagogisk verksamhet som är anpassad efter varje barns förutsättningar innefattas i ett professionellt förhållningssätt. Enligt Lutz (2013) får pedagogen en större förståelse och insyn för det pedagogiska och sociala mötet i verksamhetens sammanhang genom att sträva mot att inta barnets perspektiv. I resultatet framkommer det på flertalet ställen att fokus ligger på att försöka anpassa verksamheten i sin helhet utifrån barnets specifika behov. Detta kan således tolkas som pedagogernas försök till närmande av att inta barnets perspektiv. Eriksson (2014) betonar att pedagogens förhållningssätt såväl till arbetslaget som till barnen är avgörande för att barns delaktighet ska främjas. Det innefattar ett möjlighetsinriktat förhållningssätt samt förmågan att tolka barnens agerande, avsikter och handlingar (ibid.). I resultatet synliggörs svårigheter att anpassa verksamheten på individnivå dels för att miljöanpassning är svårt att genomföra efter varje individs behov samt att tiden inte räcker till. En deltagande pedagog förklarar att fokus på barns behov på gruppnivå är mer vanligt förekommande i dennes verksamhet.

Ett inkluderande arbetssätt framhåller deltagande pedagoger som betydelsefullt i relation till specialpedagogik i förskolan. Med ett inkluderande förhållningssätt ses barn i svårigheter som en normal variation i barngruppen (Vernersson, 2007). Vilket betyder att pedagogen har förståelse att variationen i barngruppen kräver att undervisningen anpassas efter individen. En deltagande pedagog förklarar att det är viktigt att ett barn i behov av särskilt stöd blir en naturlig del i verksamheten. Vernersson (2007) betonar att attityden hos pedagogen gentemot barn i behov av särskilt stöd som avgörande om barnet inkluderas eller exkluderas. För att inte särskilja barn i behov av särskilt stöd framhåller deltagande pedagoger att ett inkluderande arbetssätt är gynnsamt. Att inkludera hela barngruppen i de arbetssätt och metoder som är tillägnat det barn som är i behov av särskilt stöd betonar deltagande pedagoger. Detta då pedagogerna förklarar att hela barngruppen kan främjas av specialpedagogik i verksamheten. Lutz (2013) förklarar att det är av betydelse att skapa en bild över barnets individuella svårigheter och möjligheter för att skapa förutsättningar för barnets lärande men framhåller att denna individualisering av svårighet leder till att lösningar söks hos individen. Således utformas

28

stödet för avvikande barn där fokus riktas bort från eventuella påverkansfaktorer på grupp- och organisationsnivå (ibid.). Det finns därmed en risk med att en stödåtgärd riktas specifikt mot ett enskilt barn vilket kan leda till att barnet pekas ut som avvikande (ibid.). Om specialpedagogik istället används som en generell resurs som alla barn har tillgång till kan barn som är i behov av särskilt stöd kunna ta del av det mer frekvent utan att det blir ett utpekande (ibid.). Särskilt stöd som generell resurs synliggörs i resultatet där stödtecken, bildstöd och dagsschema presenteras som olika stödinsatser som används i hela barngruppen. Enligt Björck-Åkesson (2014) är inkluderande pedagogik ett viktigt begrepp inom specialpedagogik vilket handlar om att vara delaktig både fysiskt och socialt. Tillgänglighet till förskolan vilket innefattar den fysiska aspekten är sällan en svårighet, däremot är det inte självklart att barnen får möjlighet att vara tillräckligt delaktiga i den sociala aspekten, vad som sker i förskolan (ibid.). Eriksson (2014) beskriver att barnets självkänsla stärks om det upplever sig delaktig. Westling Allodi (2010) förklarar att en verksamhet som arbetar för att skapa en inkluderande förskola för alla barn behöver även tänka på vikten av att pedagogerna ständigt reflekterar över och utvecklar sitt sinne för att skapa en god social miljö i barngruppen. En miljö som på alla sätt strävar efter att få varje barn att känna att de passar in och är välkomna precis som de är.

Att varje individ är unik framkommer tydligt i pedagogernas svar. Detta kopplar deltagande pedagoger samman med varför specialpedagogik är nödvändigt i förskolan. Barnens olikheter framställs som en tillgång, där alla är bra på något och kan bidra till gruppen. Lutz (2013) förklarar ett positivt grupptryck i förskolan vilket innefattar att gruppen har stora möjligheter att skapa stödåtgärder. Ett inkluderande arbetssätt framhålls även av en deltagande pedagog som att ta hjälp från övriga barngrupp i utformning av såväl miljö som aktiviteter som anpassats till barn i behov av särskilt stöd. Ahlberg (2015) förklarar kamrateffekten där ett barn i behov av särskilt stöd kan få hjälp från övriga barn i barngruppen. Att inkludera hela barngruppen i den specialpedagogiska anpassningen kan även leda till att stödet som ges till barn i behov av särskilt stöd inte blir utpekande. Gerland och Aspeflo (2009) framhåller att pedagoger i förskolan står inför en viktig balansgång där det handlar om att vara medveten om risken av att inte uppmärksamma eventuella svårigheter vilket då kan leda till en försening i eventuell utredning. Samtidigt finns det en risk med att eventuella svårigheter förstoras vilket då påverkar hur vi ser på barnet (ibid.). Således betonar Gerland och Aspeflo att pedagoger i förskolan inte behöver se svårigheterna som diagnoser utan istället fokusera på barnets utvecklingsmöjligheter.

Deltagande pedagoger betonar att specialpedagogik är av stor betydelse i förskolans verksamhet då den ska användas för att främja barnens utveckling och lärande samt för barns rätt till undervisning. Gerland och Aspeflo (2009) framhåller att i en barngrupp i förskolan finns det barn som av olika anledningar upplever svårigheter i kommunikation eller samspel. Ansvaret ligger hos pedagogerna att stötta barnen att utvecklas utifrån deras förmågor för att skapa de bästa förutsättningarna för barnens lek och kommunikation (ibid.). Även Ahlberg (2015) påpekar att orsaker till svårigheter består av flera aspekter som påverkar och förstärker varandra. Stödbehovet hos ett barn kan bero på utformningen av den pedagogiska verksamheten (ibid.). Björck-Åkesson (2014) betonar den sociala miljön som en viktig aspekt att se över och förklarar att denna innefattar bland annat hur barnet blir bemött. Således är det nödvändigt med

29

en helhetssyn där man beaktar dessa aspekter samtidigt för att möjliggöra att barnet får det stöd som är nödvändigt. Förskolans pedagoger har således inte i uppgift att kartlägga diagnoser hos barnen i barngruppen utan det handlar istället om att som Skolverket (2018) skriver “ … uppmärksamma barn som av olika anledningar behöver mer ledning och stimulans eller särskilt stöd” (s.6). Detta för att få en utbildning som är anpassad och utformad för att barnet ska utvecklas så långt som möjligt (ibid.). Således blir det väsentligt för varje pedagog att söka förståelse i varje barns individuella behov för att möjliggöra att utbildningen anpassas och formas utifrån barnets förutsättningar och behov. Att se till varje barns individuella behov är något som pedagogerna framhåller av stor betydelse och något som de strävar efter att nå för att kunna stötta varje barns behov.

Enligt Gerland och Aspeflo (2009) är det viktigt att försöka förstå barnens beteenden och inte enbart försöka hitta metoder som fungerar. Johannesen och Sandvik (2009) förklarar att barnens upplevelser är betydelsefulla för att genomföra och planera den pedagogiska verksamheten. Att skapa en förståelse för barnens beteenden framhåller Gerland och Aspeflo (2009) leder till att barnet inte blir skuldbelagt om metoden inte fungerar samt att metod vanligtvis framträder när en förståelse finns (ibid.). Johannesen och Sandvik (2009) beskriver att ett bristperspektiv på barn, att de ännu inte kan, kan leda till att pedagogen inte ser barnens uttryck och kompetenser vilket i sin tur kan leda till att barnens utrymme att uttrycka sig begränsas. Ahlberg (2015) framhåller vikten av att barnet har tilltro till sin egen förmåga. En bristande motivation och lust att lära hör ihop med barnets självkänsla och självuppfattning (ibid.). Detta ställer krav på att pedagogen har kompetens att kunna klargöra möjligheter och svårigheter för att utforma realistiska mål. I resultatet framhåller en pedagog vikten att se olikheter i en barngrupp som en tillgång. Där alla kan bidra på sitt sätt och att olikheterna ses som berikande. Gerland och Aspeflo (2009) förklarar att vi i barnets beteende kan se om vi ställer för höga krav på barnet. Om barnet inte vet vad som kommer ske eller vilka förväntningar som finns på barnet så kommer barnet varken kunna eller vilja delta (ibid.). En av deltagande pedagoger betonar att alla barn besitter kompetens det handlar bara om att barn behöver mer eller mindre stöd för att få förutsättning och möjlighet att använda den. Detta betonas av pedagogen som viktigt att ha förståelse för som pedagog. Således blir det betydelsefullt att pedagogen söker förståelse för barnet och anpassar sitt förhållningssätt och kravnivå efter individens behov.

Förskolans miljö i relation till specialpedagogik beskriver deltagande pedagoger på varierade sätt. Skolverket (2018) skriver att förskolans miljö ska vara anpassad efter barnens behov samt att den ska vara tillgänglig för samtliga barn och stödja deras lärande, utveckling, lek och kommunikation. I de deltagande pedagogers svar uttrycks miljön som svår att anpassa för att främja alla barns behov och att det i stor utsträckning inte sker någon anpassning av miljön. Enligt Eriksson Gustavsson et al. (2016) kan omgivningen påverka och eventuellt hindra barns lärande vilket lägger ansvar på pedagogen att hitta dessa delar som eventuellt påverkar. Vidare understryker Eriksson Gustavsson et al. att det finns svårigheter med att hinna möta alla individers olikheter i en stor barngrupp. Detta synliggörs i resultatet där en pedagog förklarar att tiden inte finns att se varje barns behov utan att fokus i deltagarens verksamhet är att se hela barngruppens behov. En annan pedagog förklarar miljön som ständigt föränderlig efter barngruppen samt uttrycker en svårighet i att anpassa miljön för att tillgodose hela

30

barngruppens behov. Samtidigt betonas vikten av att i anpassning av miljö se till varje individs behov då det är viktigt att sträva efter en miljö som är anpassad efter alla barn som vistas i den. Nordin-Hultman (2004) fann i sin studie att rummens möjligheter och krav öppnar upp för att förstå barns sätt att vara och även hur vuxna förstår barn. Miljön påverkar om ett barn uppfattas och framstår som kompetent eller i behov av särskilt stöd. I de fall då det återfinns barn i behov av särskilt stöd i barngruppen förklarar en pedagog att de ser över miljön ute och inne en extra gång för att anpassa efter barnets behov. Asp-Onsjö (2017) framhåller miljön i relation till behov av specialpedagogiskt stöd som viktig, där goda lärmiljöer minskar behovet. Hur den pedagogiska verksamheten är utformad påverkar vem som är i behov av särskilt stöd (ibid.). Miljö i relation till specialpedagogik kan således ses som två ömsesidigt beroende komponenter där miljön först och främst kan framställa barn i behov av särskilt stöd eller med rätt utformning underlätta och minska behov av särskilt stöd. Således blir förskolans miljö en viktig del i ett förebyggande och främjande arbete för samtliga barn i barngruppen.

7.2.3 Tillgång till specialpedagogiskt stöd i förskolan

Samtliga deltagande pedagoger framhåller specialpedagogik som mycket viktigt för varje individs utveckling. Trots detta är det två pedagoger som förklarar att de inte har tillgång till något specialpedagogiskt stöd. Skolverket (2018) skriver att arbetslaget ska ge stimulans och ledning till alla barn i förskolan samt särskilt stöd till de barn som i sin utveckling behöver det. Vidare skriver Skolverket att rektorn har i ansvar att se till att “utbildningen utformas så att barn i behov av särskilt stöd i sin utveckling får det stöd och de utmaningar de behöver” (s.19). Således uppmärksammas här en brist angående huruvida pedagogerna har möjlighet att ge stimulans och stöttning till barn i behov av särskilt stöd då de inte har specialpedagogiskt stöd att ta del av. Detta i sin tur ställer höga krav på pedagogernas egen specialpedagogiska kompetens. Som Asp-Onsjö (2017) förklarar ingår det kurser med specialpedagogiskt inslag i samtliga lärarutbildningar. Kurser med specialpedagogiskt inslag är något som på senare år förts in i utbildningarna. Detta kan leda till att somliga verksamma pedagoger i förskolan inte besitter den specialpedagogiska kompetens som återfinns i dagens lärarutbildningar. För dessa pedagoger bli därför ett stöd utifrån avgörande för hur och om specialpedagogik används i förskolan.

Lutz (2013) framhåller vikten av att specialpedagogiska insatser används tidigt i förskolan för att barn i behov av särskilt stöd ska fångas upp tidigare. Detta synliggör ytterligare bristen som återfinns i förskolans möjlighet till att ge barn i behov av särskilt stöd det stöd och anpassning som de behöver. Eriksson Gustavsson et al. (2016) beskriver att pedagogens specialpedagogiska kompetens är avgörande för hur ett barns situation och behov urskiljs, tolkas och bemöts i verksamheten. Om personalen i förskolan inte själv har specialpedagogisk kompetens eller specialpedagogiskt stöd att ta del av kan det leda till att ett barn i behov av särskilt stöd inte uppmärksammas och får det stöd som denne behöver för att utvecklas vidare. Ytterligare en aspekt om specialpedagogisk kompetens inte finns eller är bristfällig hos pedagogerna samt att ett specialpedagogiskt stöd inte finns att tillgå är att barnet tillskrivs svårigheten. Björck-Åkesson (2014) uppmärksammar risken med att fokusera på diagnoser då detta kan leda till en individualisering där orsaker till svårigheten enbart söks i relation till den

31

information som diagnos kan ge. Således hamnar andra påverkansfaktorer som miljö och samspel i skymundan (ibid.). Finns inte kunskapen om att behov av särskilt stöd grundar sig i flertalet aspekter så som miljö och samspel kan barnet ses som bärare av ett problem.