Alla fyra eleverna var väl medvetna om att de var tysta på lektionerna och blev inte särskilt förvånade när jag frågade om de ville ställa upp på intervju.
Jo jag förstod att du skulle välja mig [skratt från eleven, min anm]. Ja det gjorde jag. Jag vet att jag är tyst och att alla tycker, alltså så när man ser in i en klass så ser dom att jag sitter där [och är tyst, min anm]. Så jag var beredd på det.
De hade under hela sin skoltid fått höra att de måste prata mer. När jag frågade dem om de fått reda på varför, så svarade de att det var för att läraren ville veta vad de kunde.
Jag tänker inte lika mycket på det nu längre, men i grundskolan fick jag alltid höra på utvecklingssamtalen att jag skulle prata mer och så /…/ dom tyckte bara att dom visste att jag kunde och då tyckte dom att jag skulle prata mer.
Huvudargumentet som tre av eleverna fått till varför de måste prata mer var att annars kunde de inte få det högsta betyget.
Så tycker dom då att jag ska visa det muntligt också för annars kan man inte få MVG, om man inte pratar också.
De fyra eleverna önskade alla att de vågade prata mer.
Ja alltså jag skulle vilja göra det, men /…/
Önskan att prata mer var hos alla fyra kopplad till att få ett bättre betyg. Om de tog en mer aktiv del i kommunikationen skulle lärarna märka det var tre av dem övertygade om. Då skulle det också få effekter på betyget. Det var också det som de tre svarade skulle vara vinsten om de pratade mer i klassrummet.
Det är väl för att få ett bättre betyg.
Den fjärde eleven sa bestämt att Nej det fanns inget att vinna betygsmässigt. Upplevelsen var att i de ämnen han eller hon ändå försökt prata mer och vara aktiv hade det inte uppmärksammats och belönats.
För vissa ämnen, SO-lektionerna, har jag alltid varit aktiv för jag tycker att dom var roliga. Så har jag alltid fått höra att: Du är tyst, och då tänker jag: Men jag är inte alls tyst. Alltså då är jag mest aktiv bland dom i klassen och så får man höra att man är tyst. Så blir man: Jahaa hur ska jag förbättra detta? Men alltså. Vissa lektioner kan jag hålla med: Jag är tyst, javisst, men i andra kan jag inte alls hålla med om att jag varit tyst. Då tycker jag nästan att läraren är o [söker ordet, min anm] – alltså vad heter det? - ouppmärksam.
En elev uttryckte konkret att önskan att prata mer och vinsten med det bottnade i en tro på förbättrad självkänsla och klasskamraternas förändrade uppfattning om henne.
Ja att dom andra i klassen kanske tänkte att hon är kanske inte så tyst utan hon har liksom ett liv eller nånting [fniss från eleven, min anm]. Jag vet inte. Men alltså man lägger inte märke till dom som är så tysta. Men jag vill ju inte att alla ska titta på mig heller, men det hade ja, varit bra. För att dom ska lägga märke till mig. Inte att jag ska vara en i mängden.
Även om eleverna inte uttryckte det direkt vid frågan om vilken vinst de kunde göra om de var aktivare i helklass, så hade de alla fyra tidigare sagt att de gärna ville prata mer. De ville göra det för att få mer respekt av klasskamraterna och ”inte bara vara en i
mängden” som eleven ovan uttryckte det.
Alla fyra upplevde att de gick i en mycket duktig klass. Alla i klassen var ambitiösa och strävade efter bra betyg, de fyra intervjuade utgjorde inga undantag. Känslan att inte längre tillhöra de bästa i klassen, som var fallet på grundskolan, kunde bidra till tystnaden. En av de intervjuade uttryckte att det ibland kändes jobbigt att prata för att alla var så duktiga och kanske satt och skrattade lite tyst åt det han eller hon sa.
Vilken aktivitet, t ex redovisning, ställa frågor, diskussioner och högläsning, som var obehagligast och svårast varierade mellan eleverna. Det hängde ihop med deras tidigare erfarenheter och vilka ämnen som de hade lätt för och fann intressanta. En elev läste gärna, men var medveten om att det gick ganska långsamt. Denna elev avskydde att läsa högt ur en text när alla andra satt med samma text framför sig.
Och då känns det om jag gör det att alla: Oj vad hon läser sakta. Så det tycker jag inte om.
Oavsett aktivitet var grundkänslan den att om hela klassen var samlad kändes det jobbigt och obehagligt att prata högt inför alla. Ingen av de fyra eleverna ville räcka upp handen under lektion för att fråga om något de inte förstått.
Inte inför hela klassen.
Deras lösning på problemet var att antingen hoppas på att någon annan frågade inför hela klassen eller att fråga sina bänkkamrater. Lyckades de inte lösa problemet på så sätt kunde de antingen läsa i boken eller fråga hemma. Kvarstod frågan upplevde de ingen svårighet att fråga läraren före eller efter nästa lektion. De kunde också ta upp frågan med läraren direkt efter lektionen. Bara de slapp göra det när alla andra lyssnade.
Jag brukar i sådan fall fråga läraren efter lektionen eller nåt sånt. Men det känns mer om man räcker upp då och säger typ: Jag fattar inte, och så alla andra fattar. Det tycker jag är lite sådär, ja. För alla är så duktiga och kollar tillbaka och man känner sig själv då att man inte fattar. Men jag tror säkert att det är fler som inte fattar.
Återigen var det känslan av vad de andra skulle tycka när de frågade som oroade. Om läraren gick runt under lektionen och direkt frågade om de hade problem kunde det tänkas att de frågade då. Fast var läraren dålig på att förklara brydde de sig inte om det utan försökte på egen hand.
I helklasssituationer upplevde eleverna ett oerhört fokus på sin egen person när de stod och redovisade, ställde frågor eller pratade högt i diskussioner. Denna totala uppmärksamhet upplevde de som påfrestande och det gjorde dem nervösa och de ville helst undvika denna typ av aktiviteter. Det spelade ingen roll om de satt på sin plats eller stod längst fram. Fokus blev det samma.
Ja men det är väl för att då tittar dom på mig länge. Alltså. Jag vet inte. Det känns så i alla fall. Jag blir så generad och blir röd. Och då känns det som om jag vill titta bort och då har.. alltså harklar jag mig och då tappar jag bort det jag vill säga. Och så här.
Alla fyra upplevde att om det var en gruppredovisning kändes det ofta lite bättre, även om var och en svarade för sin del. Den uppmärksamheten som övriga klasskamrater riktade mot eleven delades upp på övriga gruppmedlemmar och gjorde det lite enklare att uthärda. Dessutom kunde de ibland uppleva ett visst stöd från sina gruppmedlemmar.
Ja grupparbete känns bättre. När man står några fler där framme så kan dom titta på dom också.
Diskussioner i smågrupper var ännu bättre tyckte de alla fyra. Varje grupp var upptagen med sin uppgift och så mycket uppmärksamhet föll inte på den enskilde individen.
Det är kanske inte samma spända stämning när alla sitter och pratar i sin egen grupp och ja… Jag vet egentligen inte riktigt varför, men det känns bättre.
Om gruppen var självvald (dvs de var med de kompisar de tyckte om och kände väl) var det lättare, men det fungerade ganska bra även om läraren gjorde indelningen. De upplevde så pass stor trygghet i klassen att det inte hade så stor betydelse sa de alla fyra. Det fick däremot inte bli så små grupper att det var individuell redovisning inför läraren för det blev för intimt sa en av eleverna.
Det hade varit äckligt tycker jag!
Den här intervjun som genomfördes enskilt med mig gick däremot bra för det var inte samma press. Eleven vågade prata och säga vad han eller hon tyckte och kände.
Tre av eleverna uttryckte också att det inte bara var negativt att inte tala högt i klassrummet. De menade att de kunde dra nytta av att sitta och lyssna på sina klasskamraters åsikter och formuleringar.
På frågan hur de trivdes med sina klasskamrater uppgav de alla fyra att det trivdes bra eller mycket bra med dem även om de inte umgicks med alla. En elev uttryckte det med orden:
Ja, alltså man kan ju inte älska alla.
Alla fyra hade någon eller några i klassen som de umgicks med både i skolan och utanför. De hade också kompisar utanför klassen och skolan, framför allt från tidigare skolgång.
Jag har några som jag umgås med både i skolan och utanför och sedan några som jag umgås med bara i skolan. Och sedan några som inte går på skolan.
Dock angav de tidsbrist som en anledning till att umgänget inte var så stort. Mycket att göra i skolan och fritidsaktiviteter innebar att det mesta umgänget skedde på helgerna.