Hushållnings- och kretsloppsprincipen

5.1 Tillämpning av hushållnings- och kretsloppsprincipen vid prövning av ansökan enligt kärntekniklagen

Enligt miljöbalken ska alla som bedriver en verksamhet hushålla med råvaror och energi samt utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning. I första hand ska förnybara energikällor användas (2 kap. 5 §). I förarbetena till miljöbalken nämns energiutvinning från avfall som ett hushållningsalternativ.

Någon motsvarande bestämmelse finns inte i kärntekniklagen eller strålskyddslagen. Att de särskilda krav som gäller för deponeringsanläggningar enligt förordningen 2001:512 om deponering av avfall är undantagna för slutförvar för kärnavfall och radioaktivt avfall bör enligt myndighetens bedömning vara av begränsad betydelse i sammanhanget eftersom det använda kärnbränslet varken är att betrakta som utsorterat brännbart eller organiskt avfall.

Den aspekt på miljöbalkens hushållningsprincip rörande SKB:s ansökan som SSM kan bedöma är om det använda kärnbränslet ska vara möjligt att återanvända. Bestämmelserna om hushållning kan även utgöra en sådan samhällelig faktor som kan behöva beaktas i samband med optimering av strålskyddet.

5.2 Underlag från SKB

5.2.1 Återvinning av energi från det använda kärnbränslet

För att kunna utvinna mer energi ur det använda kärnbränslet krävs upparbetning. SKB anger i bilaga AH (SKBdoc 1208614 avsnitt 5.2.2), att det för närvarande inte anses ekonomiskt försvarbart med upparbetning i nya anläggningar i Sverige eller att skicka använt kärnbränsle utomlands för upparbetning. I andra delar av ansökan med dess kompletteringar beskrivs närmare olika metoder för energiåtervinning. Två alternativa metoder beskrivs för återvinning av det använda kärnbränslet:

 Upparbetning och produktion av MOX bränsle som kan användas i exiterande typer av reaktorer (Gen II och Gen III). Detta är etablerad metod som används utomlands.

 Upparbetning och transmutation i nya typer av reaktorer (t.ex. GenIV reaktorer).

Denna metod är i forsknings-/utveklingsfas utomlands och bedöms inte kunna ge ett omfattande bidrag till energiproduktionen förrän någon gång efter 2050.

SKB redovisar (SKB P-13-33, SKB R-10-12, SKB R-10-25, SKB 2011a) att

möjligheterna som finns idag inkluderar upparbetning och återcykling av plutonium och uran i så kallat MOX-bränsle för utnyttjande i befintliga reaktorer. I komplettering till metodvalsbilagan (SKBdoc 1440497) konstaterar SKB att återcykling sker rutinmässigt i Frankrike och ger en förbättrad hushållning med uranresursen med ca 20 %, men till en högre kostnad än för uranbränsle (SKB P-13-33). SKB uppskattar en kostnadsökning (inklusive slutligt omhändertagande av avfallet) i storleksordningen 35 miljarder kronor, även efter hänsyn tas till minskat inköp av uran (SKB P-13-33).

Återanvändning genom MOX-bränsle kräver upparbetning och ger en mera komplex bränslecykel med flera anläggningar, mer omfattande transporter och ökade utsläpp och hanteringsrisker än konventionellt bränsle. Mängden använt kärnbränsle att slutförvara minskar, men å andra sidan tillkommer använt MOX-bränsle med högre utbränning och starkare värmeutveckling, liksom nya avfallskategorier som förglasat högaktivt avfall och långlivat medelaktivt avfall från upparbetningsanläggningen. Vidare innebär upparbetning

ökade risker för spridning av kärnvapenmaterial. En övergång till upparbetning skulle innebära långtgående åtaganden för Sverige och det skulle enligt SKB knappast kunna realiseras förrän i slutet av driftperioden för befintliga reaktorer. Sammantaget bedömer SKB alternativet, att inom ramen för befintligt kärnkraftsprogram nu frångå valet av direktdeponering, som helt orealistiskt.

En övergång som innebär att dagens kärnkraftverk efter hand ersätts med nya

lättvattenreaktorer och på sikt med så kallade snabba reaktorer skulle potentiellt kunna förbättra utnyttjandet av kärnbränsleresurserna radikalt dels genom återcykling i flera led av uran och plutonium dels genom att utarmat uran kan användas (SKB P-13-33). SKB drar slutsatsen dels att sådana snabba reaktorer som uppfyller högt ställda säkerhetskrav och är ekonomiskt bärkraftiga inte kan förväntas finnas tillgängliga förrän efter år 2050, dels att det från resurssynpunkt inte finns starka skäl att avvakta med påbörjandet av slutförvaring då det endast behövs en relativt begränsad mängd använt kärnbränsle från dagens reaktorer för att initiera driften av ett program för snabba reaktorer. Enligt

redovisningen återfinns den mängd plutonium (ca 16 ton) som behövs för starthärden i en snabb reaktor på 1 000 MWe, i bränslet från ungefär 6 till 7 års drift av tio reaktorer med en samlad effekt av 10 GWe (som är storleken av dagens svenska reaktorpark). För den fortsatta driften av bridreaktorer utgör utarmat uran en väsentlig råvara, en råvara som det finns stora mängder av efter anrikning av uran i dagens reaktorprogram.

I metodvalsbilagan (SKB R-10-25) hänvisar SKB till den allmänna inriktning som gällt i Sverige sedan 1980-talet om att upparbetning av det använda kärnbränslet bör undvikas.

SKB konstaterar vidare att även vid en långt driven upparbetnings- och

transmutationsstrategi så kommer det att finnas radioaktiva restprodukter som kräver kvalificerad slutförvaring, även om den detaljerade utformningen av slutförvaret skulle behöva anpassas till det nya avfall som erhålls om upparbetning ska införas i Sverige.

Sammantaget gör SKB bedömningen att möjligheterna liksom de eventuella vinsterna med transmutation i stor skala är så pass osäkra att de inte kan motivera att arbetet med slutförvaring fördröjs. SKB drar slutsatsen att om utvecklingen av snabba reaktorer lyckas och så småningom kan införas i ett framtida svenskt kärnkraftsystem utgör detta inget motiv för att avvakta med att påbörja slutförvaring av svenskt använt kärnbränsle, eftersom den planerade slutförvaringen inte påverkar handlingsfriheten.

5.2.2 Övriga hushållningsaspekter med koppling till strålsäkerhet

I bilaga AH, avsnitt 5, tar SKB upp hushållningsaspekter med koppling till strålsäkerhet och där val av utformning påverkar möjligheterna till hushållning. SKB ger även exempel på frågor där strålsäkerhet och hushållnings- och kretsloppsprincipen kan vara motstående intressen.

5.3 SSM:s bedömning

5.3.1 Återvinning av energi från det använda kärnbränslet

SSM anser att SKB på ett bra sätt har beskrivit kunskapsläget avseende möjligheterna som finns idag till återanvändning och återvinning av plutonium i dagens reaktorer. SSM delar väsentligen SKB:s bedömning att en övergång till upparbetning och användande av MOX-bränsle i hög grad skulle komplicera omhändertagandet av det använda kärnMOX-bränslet både genom tillkomsten av ytterligare kategorier av långlivat avfall och genom de ändrade egenskaperna hos det använda kärnbränslet. Givet oklarheterna om det svenska framtida kärnenergiprogrammet och de risker som finns med ett upparbetningssystem, tillsammans med den relativt sett begränsade förbättrade hushållningen med uranråvaran bedömer SSM att en övergång till upparbetning och användning av MOX-bränsle i dagens reaktorpark inte kan motiveras.

SSM delar till stor del SKB:s övergripande analys och slutsatser att det finns osäkerheter om och när snabba reaktorer kan finnas kommersiellt tillgängliga. Myndigheten delar även SKB:s bedömning att inledande av slutförvaring av det använda kärnbränslet inte på ett avgörande sätt påverkar framtida möjligheter att inleda och genomföra ett sådant reaktorprogram. SSM gör denna bedömning eftersom endast en relativt sett begränsad mängd använt kärnbränsle från dagens reaktorer behövs för att initiera driften av ett program för snabba reaktorer. För den fortsatta driften av bridreaktorer utgör utarmat uran väsentligen råvara, en råvara som det finns stora mängder av efter anrikning av uran till dagens reaktorprogram.

Vilka resurser som bör läggas på att följa eller aktivt delta i ett utvecklingsprogram för fjärde generationens reaktorer är delvis ett energipolitiskt ställningstagande som faller på regering och riksdag att göra. Genom det potentiellt mycket stora energivärdet anser SSM att SKB och tillståndshavarna fortsatt bör arbeta med möjligheterna till bättre hushållning och följa vetenskapligt arbete inom området. Sammantaget bedömer ändå myndigheten att det från hushållningssynpunkt inte finns skäl att i dagsläget avvakta med inledandet av ett slutförvarsprogram med direktdeponering av det använda kärnbränslet.