Vi kan lære meget af Harvard og Novo Nord-isk. Hvad gør de for at etablere mål- og vær-difælleskaber? Men vi kan også komme vi-dere ved at se lidt på os selv. Hvorfor er det egentligt, at vi på mange højskoler og uni-versiteter har en ledelseskultur og -tradition, der siger at vi skal protestere imod forsøg på alignment mellem individuelle og fælles or-ganisatoriske værdier? Hvad godt gør denne kultur og indstilling os? Det er fint at protes-tere mod top down ledelse, der vil bestem-me alle målene og de fælles værdier. Det er også rigtigt at protestere mod teknokratiets styring af vores faglige strategiske udvikling.
Men det er tåbeligt at modarbejde en ledel-sesmæssig udvikling med det formål, at vi alle involveres meget mere i organisationens strategiske udvikling, de fælles mål og vær-dier. Kun gennem den udvikling kan vores
95 organisationer overleve den stigende
inter-nationale konkurrence.
Dette kræver ikke kun noget af den orga-nisatoriske ledelse. Også den faglige ledelse ude i miljøerne må indstille sig på en frem-tid, hvor deres lokale og faglige strategiske udvikling må koordineres med den mere overordnede organisatoriske strategiske ud-vikling. De faglige ledere må investere mere tid i dette. Ikke fordi man skal elske det, men fordi man indser nødvendigheden af det.
Fælles bevidstgørende processer om dette ude i de faglige miljøer er vigtige i denne sammenhæng. En opgave som også stiller krav til HR afdelingerne på universiteter og højskoler.
Afslutningsvis vil jeg vove pointen, at fremtidens globale konkurrencekrav således tvinger os til at genopdage vores tradition – der hvor vi kommer fra. De videnskabelige akademier var netop organisationer skabt af individer, der etablerer en fælles infrastruk-tur baseret på fælles mål og værdier. Aka-demierne var organisationer som de bedste fagfolk tog ansvar for og prioriterede at op-bygge og deltage i. Så måske er udviklingen og fremtiden ikke så værst og truende end-da. Vi skal bare vænne os til den og aflære de sidste halvtreds års unoder, hvor det ikke har været nødvendigt med de fælles mål og værdier, fordi omverdenen ikke tvang os til at fokusere på helheden og det fælles. Det var nok at fokusere på det lokale og det indi-viduelle. Nu skal det fælles og det individuel-le til at gå hånd i hånd – igen.
96
V ad är bildningens roll i högre utbildning?
Ingela Josefson
Den frågan har fått förnyad aktualitet under senare år. Det beror inte minst på att högre utbildning har blivit en massutbildning. Ef-ter kriget, 1945, fanns 14.000 studenEf-ter vid svenska lärosäten. Idag är det drygt 400.000.
Det ställer krav på akademin att skapa ut-bildningar som förmår möta studenter med mycket olika förutsättningar att tillgodogöra sig dem.
När Södertörns högskola startade sin verk-samhet år 1996 var det ett gyllene tillfälle att reflektera över hur ett nytt lärosäte borde formas. Det gav möjligheter att fundera över vad i traditionell akademisk utbildning som borde bevaras och vad som krävde förnyelse.
I detta sammanhang blev diskussionen kring bildningens betydelse central. I en avsiktsförklaring som högskolans styrelse antog 2004 heter det: ”Vår utbildning och forskning är mångvetenskaplig och mångkul-turell och syftar till medborgerlig bildning.
Våra studenter skolas i kritisk reflektion och förmåga att binda samman insikter från olika kunskapsfält. De tränas till aktiva samhälls-medborgare.”
Vi talade om medborgerlig bildning inte minst för att bildningsbegreppet idag ofta leder tanken till en person som är förtrogen med estetiska uttryck och väl insatt i dagens kulturdebatt. Det var inte den innebörd i be-greppet bildning som vi var ute efter även om dessa insikter också är värdefulla. Nej, det vi
försökte fånga uttrycker Lundafilosofen Hans Larsson träffande i den lilla skriften Om bild-ning och självstudier som kom ut 1908. Där skriver han att omdömet behöver skolas i våra utbildningar och att våra begrepp måste utsättas för ständig prövning. Han påpekar också att välutbildade akademiker inte nöd-vändigtvis kan ses som mönster för bildning.
Även om de kan vara fulla med boklig lärdom kan detta inte väga upp en brist på männis-kokännedom, som människor utan lärdom kan lägga i dagen. Utan människokännedom, menar Larsson, blir människor obetydligare, ointressantare och lätt enfaldiga, så fort de rör sig utanför sitt eget ämnesområde.
Det finns många sätt att lägga upp utbild-ningar som ger träning i kritiskt tänkande.
På Södertörns högskola, dessa första år, som var avgörande för högskolans inriktning, in-troducerades ett basår som var obligatoriskt för vissa utbildningsprogram. Det kallades Det moderna samhället (DEMOS) och löpte under drygt ett år. Delkurser var Nationalism och etnicitet, Demokratins former och Ge-nus i det moderna samhället för att nämna några exempel. Här möttes olika discipliner i föreläsningar och seminarier över samma tema. Studenterna tränades i insikten om att teorierna, hämtade från olika discipliner, utgör modeller för att beskriva verkligheten och att dessa modeller förmår att fånga vissa delar av verkligheten men utesluter andra.
97 Verkligheten är mer komplex än det
model-lerna förmår fånga.
För egen del blev jag uppmärksammad på frågan i samband med de högskolereformer som ägde rum åren 1977 och 1993. Det var 1977 som ett antal yrkesutbildningar, t ex lärarutbildningen och sjuksköterskeutbild-ningen lades över på högskolan. Därmed inlemmades de med akademins tanketradi-tioner. Utbildningen skulle enligt högskole-lagen vila på vetenskaplig grund. Här fanns ett embryo till en konflikt mellan det jag vill kalla akademins praxis och praktikens praxis.
Högskolans praxis och dess föreställningar om vilka kunskaper som är centrala för de blivande yrkesutövarna kom i konflikt med praktikens praxis och dess föreställningar om vad de den nyutbildade sjuksköterskan eller läraren bör kunna när de kommer ut i arbetslivet.
Under de närmast följande åren kunde jag notera att utbildningarna teoretiserades mer och mer på den praktiska kunskapens be-kostnad. Det är inte särskilt förvånande i en kultur som tillmäter den teoretiska kunska-pen högre värde än den praktiska. Välkom-met var det därför när en ny högskolereform tillkom 1993 som fastställde att utbildningen ska vila på vetenskaplig eller konstnärlig grund och beprövad erfarenhet.