Mina iakttagelser – Anpassningar

Det som läraren gjorde under observationstillfällena för att stödja elever med

matematikproblem bestod i grova drag av instruktioner, individualisering av innehållet, synliggörande av matematiken och arbetsro i klassrummet. Individualiseringen gjordes i undervisningen genom individualisering av innehållet till olika nivåer. Genom att lägga undervisningen på en nivå, med hjälp av lotsning och individuellt arbete, där eleverna fick möjlighet att jobba i egen takt med en fysisk anpassning och att elever inte var bunden till ett och samma material.

Hattie, Fisher och Frey betonar vikten av vilka uppgift och uppdrag lärare ger sina elever. Att ge fel uppgift är kanske inte bara slöseri med tiden, det kanske inte heller utvecklar den typ av tänkande som eleverna behöver för at lyckas med matematiken.( s. 119)

Löwing (2004) menar att individualisering undervisningen innebär att läraren avväger mellan att ta hänsyn till gruppen eller individen. Vidare menar Löwing att allt sedan grundskolans första år har lärare haft problem med att individualisera matematikundervisningen.

Analysen av intervjun tyder på att läraren är medveten om vikten av anpassningar till

elevernas behov och nivå. Lena kartlägger elevernas kunskapsnivå genom till exempel olika diagnoser, det ständiga samtalet, kommunikationen både i klassrummet och genom olika digitala medier. Det hjälper henne att anpassa undervisningen och det praktiska arbetet men

40

på grund av gruppens storlek (24 elever) och det stora behovet sker inte individualisering tillräcklig mycket. Hon nämner tiden som ett hinder, ”tiden räcker inte till”, vilket på sikt kan generera elever med matematikproblem.

Vidare tyder mina observationer också på att anpassningarna ibland hade en tendens att ge motsatt effekt framförallt på grund av brist på insyn och kontroll. Ett exempel på det är när fyra elever jobbade skilt från övriga under självstudiedelen. Tre av dem satt utanför

klassrummet och jobbade runt ett bord. Det fanns insyn och kontroll över dessa tre men inte för den fjärde eleven som gick till flexrummet. Det tyder på att anpassningen i det här fallet kan ha gett motsatt effekt.

10.3 Elevens deltagande

Löwing (2004) betonar vikten av elevernas roll och deltagande i undervisningen för att kunna lägga undervisningen på rätt nivå.

Underlagsintervjun visar att Lena är medveten om vikten av elevernas roll och deltagande i undervisningen. Ett exempel på det är tillverkningen av positionssystemet.

I grova drag visar undersökningsunderlaget att majoriteten av eleverna reagerade på vad läraren sa och var aktiva. Ett exempel på det är lektionen som handlade om koordinatsystem och de svårigheter som eleverna hade i NP. Eleverna hade gjort NP veckan innan och med tanke på deras resultat valde läraren anpassade uppgifter, vilket relaterades till såväl kursplanens mål som till elevernas behov. En annan form av individualisering skedde med vad Löwing kallar för lotsning, som innebär att läraren för dialogen framåt genom att ställa ledande frågor till eleven.

Enligt Löwing(2004) studerar åtskillig undervisningsforskning lärarbeteenden, ofta i relation till undervisningens utfall i form av provresultat. Det problem som uppstod under Lenas lektion var att alla hängde inte med, vilka resulterade i den trötta och passiva eleven.

Exemplet tyder på att lärarens val av bänkundervisning var en metod som inte var effektiv för alla elever. Frågorna är många. Varför var den passiva eleven så trött? Var det kosten,

sömnen eller hemmet som låg bakom hans passivitet? Varför visade han inget intresse eller engagemang? Var ämnet för svårt för honom? Kunde man ha anpassat lektionen till hans nivå? Är det möjligt att ha alla elever med på tåget och i så fall, är det ett realistiskt mål att sträva efter?

41

10.4 kommunikation

En annan aspekt som man måste ta hänsyn till i undervisningen är kommunikation mellan elever och lärare.

Samtal som tal är ett kraftfullt sätt för elever att högt dela med sig av sina tankeprocesser.( Hattie, Fisher och Frey, s.130)

Löwing(2004) menar att kommunikationen mellan elever och lärare är viktig och måste analyseras.

Vid intervjutillfället betonade Lena att relationen med eleverna är a och o i det här sammanhanget. Hon nämner sin årskurs fyra som ett exempel. Hon menar att den goda relationen gör att eleverna är mer nyfikna och motiverade. Hon hävdar att hennes fyror, ”älskar” mattelektioner.

Mina fyror (årkurs fyra) älskar matte…

Vid intervjutillfället betonade Lena vikten av synliggörande av matematik. Synliggörande av matematik görs med hjälp av kommunikation och samtal med eleverna vid

laborationstillfällen och framförallt med hjälp av ett praktiskt arbetssätt. På detta sätt väcker man elevens potentiella medvetande om matematiken, hävdar hon.

Som högstadielärare är min erfarenhet att problemet ofta uppstår i undervisningen när

kommunikationen mellan lärare och elever brister och resulterar i att till exempel att arbetsron i klassrummet rubbas. Enligt Sjöberg är bristen på arbetsro ett strukturellt problem som mest drabbar elever med matematikproblem.Skolverket lyfter också fram detta i en utvärdering från 2003, där elever pekar ut matematikämnet som det stökigaste och mest oroliga ämnet i skolan. Vid lektionsobservationen var just arbetsron iögonfallande och det visade på en fungerande kommunikation.

Arbetsron genomsyrade alla observationstillfällena. Ett talande exempel var ett tillfälle då läraren lämnade klassrummet, eleverna reagerade inte nämnvärt på hennes frånvaro utan fortsatte att jobba.

Jag iakttog dock problem vid observationstillfällena. Eleverna hade bestämda platser, trots det hade elever med svårigheter i matematik hamnat långt bak klassrummet. Då och då tappade de koncentrationen och pratade i långa stunder om någonting annat än matte, till exempel fotboll. En enkel åtgärd hade varit att omplacera dessa elever.

42

alla elevers frågor och hur många frågor hon faktiskt hann svara på. Under självstudiedelen som en betydande del av lektionen bestod av ville många elever ställa frågor till Lena och vissa elever fick vänta väldigt länge innan de fick någon hjälp. Det verkade som att eleverna hade svårt att tolka bokens uppgifter. Många händer viftades med och ibland tog det lång tid innan eleverna fick hjälp.

Som mattelärare står jag ibland inför att undervisningen har en tendens att vara skild från verkligheten och elevernas erfarenhet. Enligt Jan Nilsson (föreläsning) är detta ett dilemma som högstadielärare står inför.

Kanske en nyckel till problemet kan vara en sammanhållen kunskapskontext med kopplingar till nuet, kopplingar mellan det abstrakta och konkreta och hänsyn till elevers erfarenheter. I intervjutillfället sa Lena att hon lyssnar på elever och använder sig av deras förklaringar. På så sätt utgår man från nuet och elevernas erfarenheter, anser jag.

I resultatet ser vi (laborativa lektionen) att läraren utgick från en gemensam erfarenhet, en vardaglig erfarenhet där den vardagliga förståelsen var startpunkten för att utveckla en

vetenskaplig förståelse och ett abstrakt tänkande hos eleverna. Där och då fanns en nyfikenhet och ett engagemang som annars ibland inte fanns. När eleverna gick runt skolbyggnaden och med hjälp av sina fötter försökte ta reda på byggnadens omkrets, blev matematiken en

erfarenhet som skulle kunna generera ett abstrakt tänkande och därmed ett synliggörande av matematiken. Frågan är om denna lektion var ett undantag och hur ofta denna form av undervisning förekommer.