Idag mår samtliga av de intervjuade bra och de anser sig friska. Dock menar Sara (2010-04- 10) att hon snarare uttrycker att hon är fri från sin ätstörning. Hon menar att hon fortfarande har en något ansträngd syn på kropp och mat, men att hon idag varken hetsäter eller kräks mer. I övrigt har samtliga intervjuade en mer avslappnad relation till kropp och mat idag och de isolerar sig inte längre från sin omgivning. De påverkas heller inte av media som förut, utan kan kontrollera sina känslor utan att ta till maten som ett verktyg. Clinton och Norring (2002) menar att tillfrisknandet från ätstörningar ofta tar tid. Det går inte alltid att kalla en person fullt frisk enbart för att denne inte längre innefattas av de formella medicinska kritereir för ätstöringen. Att bli psykiskt frisk kan ta tid.
I slutet av mina intervjuer, både med personerna som haft anorexi samt intervjun med doktoranden Eriksson frågade jag om deras syn på ätstörningar och framtiden. Här trodde samtliga av de intervjuade att antalet ätstörningar kommer att vara lika förekommande som idag, om inte vanligare. Ingen av de intervjuade trodde av någon av ätstörningarna anorexi, bulimi eller ortorexi skulle minska. En annan likhet gällande de intervjuades svar på ovanstående fråga är att de tror att media och det fokus som finns på kropp och mat i dagens samhälle är en av anledningarna till att de inte tror att ätstörningar kommer minska. Lena (2010-04-12) tror att ätstörningar kommer att öka eller hållas på samma nivå som idag eftersom hon tycker det verkar vara mer okej att ha en konstig inställning till kropp och mat. Hon tycker även att det verkar som att det äts mer ”skräpmat”, vilket gör att hon även tror att fler kommer bli överviktiga. Hon anser att matkulturen är annorlunda idag. Lena tror att både anorexi, bulimi och ortorexi kommer att finnas för att människor mår dåligt och eftersom det finns mycket att läsa om tror Lena att fler kommer vara inne i den svängen och ha skeva tankar om kroppen och att det kommer läggas mer fokus på hur man ser ut snarare än hur man är. Hon tror att ”hälsotrenden” är här för att stanna och att personer med en dålig självbild kan påverkas mer negativt av dagens hälsotrend och utseendebild. Enligt Buhl (1993) är kroppskulturen idag större än någonsin och risken att människor drabbas av ätstörningar ökar.
39
Lena (2010-04-12) menar att det är en annan generation som blir vuxna idag. Hon anser att det måste finnas annat än media för att någon ska bli sjuk, men att media kan påverka till en viss del. Idag finns det många som frågar sig ”vem är jag” och hittar ett sätt att hantera det.
Jag tror att man blir mer medveten i och med media och tidningar. Att man köper saker man har sett utan att ifrågasätta. Det finns till exempel en massa inredningsprogram och då vill man ha det, detsamma gäller med kroppen. Man är lite låst, det man ser och läser om i tidningarna finns också i butikerna (Lena, 2010-04-12).
Även Jan (2010-04-11) tror att ätstörningar kommer att öka eller förekomma i liknande mängd som idag och påpekar, liksom Lena, att han tror övervikt också kommer öka på grund av all snabbmat som florerar i samhället. Han tror att det kommer vara ett fortsatt fokus i media över hur man ska äta och se ut och han anser att det är svårt att växa upp i dagens samhälle då han tror att det förekommer mer utseendefixering idag. Enligt Jan handlar både anorexi och ortorexi om att förändra sitt utseende och han tror därmed att dessa ätstörningar kommer att öka eller förekomma i samma grad som idag. Giddens (1993) anser att individen idag är omgiven av tecken och symboler i allt högre grad och att tv, reklam och tidningar i sin tur kan ställa krav på individerna. Det som produceras i den samtida konsumtionskulturen är inte främst materiella objekt utan stil, symbolik eller tecken. Stilen kan ta sig uttryck i exempelvis klädval, matvanor och beteenden (Giddens, 1993, Söderström, 1999). Jan anser att kroppen har blivit mer medveten idag och att den bild som visas upp i media gällande kropp och utseende har accelererat (Jan, 2010-04-11).
Larsson (2003) betonar att fokus på kroppen har blivit vanligare under senmodern tid och att det genom en inre kontroll blivit vanligare att försöka uppnå det perfekta jaget och den perfekta kroppen genom att äta rätt och knappt tillräcklig kost, vilket stämmer in på en del ätstörningar (Larsson, 2003). Karlsson (2007) menar att de drabbade är offer för det kroppsliga ideal som dominerar i det västländska samhället. En del av kropps- och utseendefixeringen tyder på att andelen drabbade män ökar en aning vilket skulle kunna bero på att de tränar mer för att få en vackrare kropp än tidigare och inte bara för själva idrottsprestationen. Man vet också idag att tonårspojkar och unga män har mer kvinnolika attityder till utseendet och kroppen än tidigare generationen män (Karlsson, 2007). Jan (2010- 04-11) tror också att andelen män som har ätstörningar kommer att öka och han lyfter framförallt upp ätstörningen ortorexi som han tror kan öka i antal. ”Jag tror att det finns en
40
skam hos killar och män med ätstörningar, speciellt träningsstörning. Något jag upplever ha ökat är personer som tränar extremt mycket”.
Erikssons (2010-04-24) avhandlingsämne visar på att ortorexibegreppet nu håller på att vidgas till att också innefatta andra osunda hälsobeteenden, som överdriven fysisk träning, vilket sökningar på nätet också visar på vilket hon menar inte är någon oväntad effekt av den hälsovåg som sköljer över landet i dessa dagar. Det har alltid funnits hälsoideal i samhället men Eriksson menar att det är nu de senaste åren som ortorexi har börjat betonas i medierna, och då framförallt i relation till vår strävan efter hälsa. Det behöver dock inte vara synonymt med att ortorexi i verkligheten blir vanligare. Eriksson anser att det är svårt att veta om antalet personer med ortorexi kommer att öka i framtiden eftersom det inte ännu är en medicinsk diagnos samt att det endast gjorts ett fåtal studier i ämnet. Eriksson (2005) förklarar att inga studier visar på något typiskt kroppsideal för personer med ortorexi, men att hennes pilotstudie har visat på att fler män än kvinnor passade in på Bratmans test på om man har ortorexi. Det gick att se att män var mer medvetna om det västerländska muskulösa idealet i samhället medan kvinnor var medvetna om det smala idealet. Eriksson skulle kunna tänka sig att det finns olika kroppsdimensioner. Vad beträffar sociokulturella förhållningssätt gentemot utseende visade det sig att kvinnor med ortorexi i högre utsträckning var hängivna till det magra idealet samtidigt som de godkände det medan männen med en spänd attityd godkände det muskulösa idealet i högre utsträckning än de med ett sunt (Eriksson, 2010-04-24).
Det råder delade meningar bland forskare om huruvida ortorexi borde vara en medicinsk diagnos, som anorexi och bulimi, eller inte. En del menar att diagnostisering generellt är negativt eftersom det ger namn åt något avvikande och kan bidra till stigmatisering. Andra anser det nödvändigt för att kunna ge patienter rätt behandling (Eriksson, 2010-04-24).
Johansson (2002) påpekar också att det är omöjligt att säga om ätstörningar kommer bli vanligare och forskning kan inte visa på att ätstörningar har ökat på senare år men det går dock se att intresset för ätstörningar har ökat vilket bland annat massmedias rapporter vittnar om.
Johannisson (1994) förklarar att den svaga och sjuka kvinnan förr var ett ideal och att det idag är en smal kropp som är eftersträvansvärd men idealet handlar om en smal, stark och självständig kvinna, en individualist som klarar av allt själv. Mycket visar att det är större
41
press på individen idag, ett typisk senmodernt drag, och jag tror därmed att ätstörningar kommer att fortskrida i ungefär samma utsträckning om inte mer.
42
6. Diskussion
I detta avsnitt klargör jag vilka slutsatser som gjorts i studien. Jag kommer även återkoppla till studiens frågeställningar med utgångspunkt i empirin. Slutligen diskuterar jag vidare forskning.
Gemensamt för de jag intervjuat är att samtliga har haft en förhållandevis trygg och bra uppväxt med stöttande föräldrar. Med trygg och bra uppväxt menar jag att de inte haft missbruk etc. inom familjen utan att majoriteten kommer från en trygg och stabil medelklassfamilj. Givetvis finns det dem med ätstörningar som haft en mer ”problematisk” uppväxt vilket säkert för en del kan vara en påverkande faktor till att en individ får en ätstörning. Varför en individ får en ätstörning är omöjligt att ge ett exakt svar på och det har heller inte varit syftet med uppsatsen. Det jag dock kan säga efter att ha genomfört intervjuer och analys är att det ofta beror på flera orsaker och är individuellt. Däremot vill jag poängtera att majoriteten av de intervjuade fått sin ätstörning i tonåren eller början av vuxenlivet och nämner att de då stött på krav som de på ett eller annat sätt inte klarat av att hantera. Detta tyder alltså på att det uppstått svårigheter för individerna när de tvingats bli individualister, vilket varit del i att sjukdomarna brutit ut. De har med andra ord påverkats av samhällets förändringar och de ökade krav som är en del av senmoderniteten.
Av intervjuerna att döma går det se att vägen in i sjukdomen varierar en aning och att flera av de intervjuade inte riktigt vet varför de blev sjuka. Varje livshistoria är unik på samma sätt som varje individ är unik, samtidigt som det finns flera likheter mellan de olika personernas berättelser. Det visade sig att självkänslan var låg hos samtliga under sjukdomstiden och att lögner och isolering blev en del av vardagen. Samtliga upplevde ångest och var aldrig riktigt nöjda med sina kroppar. De hade även en besatthet av tanken på sin kropp och mat. Dock varierar förklaringarna till varför de blev sjuka. En del menar att de ställde höga krav på sig själva, andra att de påverkades av samhällets ideal och media medan vissa nämnder att de blivit mobbade och velat gå ner i vikt. Gällande medias påverkan förklarar samtliga intervjuade att de läste mer av vad media skrev och ville se ut som idealet när de var sjuka. De har något olika ideal beroende på ätstörning och anorektikerna och bulimikerna strävar främst efter att vara smala. Ortorektikern strävar däremot efter att vara och se hälsosam ut, vilket de dock förknippar med en smal kropp.
43
Jag anser att livshistorierna visar på en tydlig individualitet, vilket Giddens (1993) lyfter fram som ett senmodernt drag på så sätt att avtraditionaliseringen i samhället lett till att individen tvingats bli mer självständigt än tidigare. Idag måste individen själv sätta gränser och skapa möjligheter för vilka vi är och hur vi ska leva. Detta anser jag blir tydligt i livshistorierna där majoriteten av de intervjuade menar att de inte klarar av att hantera känslorna och de krav de ställs inför. Det verkar vara vanligt förekommande att personer som fått ätstörningar har satt upp höga krav på sig själva som de inte klarat av att hantera. Detta har i sin tur lett till att de hittar något de lättare kan kontrollera, i detta fall maten, som på sikt lett till en ätstörning eftersom kontrollen blivit destruktiv.
Att majoriteten av de intervjuade har blivit sjuka i tonåren eller tidig vuxen ålder tror jag har att göra med att de då har mötts av större krav att klara sig själva. När de varit unga och bott hemma verkar familjen ha fungerat som en trygghet, nästan på ett sätt som påminner om det förkrigstida moderna samhället då kollektivet ännu hägrade. Jag skulle vilja se det som om de har brutit sig loss från en så kallad ”familjemodernitet” där de känt sig trygga. Där har de inte behövt vara individualister på samma sätt som det krävdes när de till exempel blev tonåringar eller flyttade hemifrån. I och med den frihet som finns i det senmoderna samhället har de känt mer press och blivit osäkra på grund av de nästintill oändliga valmöjligheter som finns. Jag tror det är vanligt förekommande att personer känner sig osäkra idag i och med alla valmöjligheter som finns. Jag tror att det gör oss mer medvetna om oss själva och att vi lättare jämför oss med andra.
Kontroll och disciplin är ett typiskt modernt drag och det fanns mycket av detta under moderniteten där makt och disciplin var tydliga inslag. I senmoderniteten har denna makt luckrats upp i och med avtraditionaliseringen. Men kontroll är enligt Giddens (1993) samt andra forskare och även mig själv ett centralt senmodernt drag vilket har visat sig i samtliga livshistorier. Värt att poängtera gällande begreppet kontroll är att kontrollen har förändrats på senmodern tid. Förr var kontrollen en del av samhället, nu är det mer upp till individen att själv ta kontroll över sin tillvaro och hitta en bra balans, vilket går att koppla till Giddens (1993) förklaring att den yttre kontrollen ersatts av en inre kontroll. Jag skulle vilja säga att individer under senmoderniteten strävar efter att få kontroll i många situationer. Idag är vi individualister på ett annorlunda sätt än tidigare och vi försöker att kontrollera vårt yttre, kroppen, genom en inre kontroll. Media ökar reflexiviteten och självmedvetenheten hos människor och visar bilder på idealkroppen samt ger diettips och träningstips som den
44
senmoderna människan snappar upp för att kunna ta efter. Detta kan ses som en frihet men enligt Giddens (1993) kan det samtidigt skapa osäkerhetskänslor.
Johannisson (1994) tar också upp förändringen från en yttre till en inte kroppskontroll. Hon menar att vi förr använde oss av exempelvis korsetter för att förändra kroppens utseende genom en yttre kontroll av kroppen. Idag är det vanligare att individen genom en inre kontroll, genom träning, diet etc., disciplinerar och kontrollerar kroppen. Jag tror det krävs en god självkänsla och en stöttande omgivning för att en individ ska klara av att hantera situationer i dagens samhälle och inte tappa kontrollen. Individer som har ätstörningar kan dock uppleva sig ha kontroll, exempelvis när de klarar av att äta extremt nyttigt, knappt äta någonting alls eller disciplinera sig genom strikt träning. Men när en individ använder kroppen och maten som ett verktyg för att skapa kontroll tror jag redan att den tappat kontrollen som får en att må bra och ha en god självkänsla.
Att det skett en ökad reflexivitet i och med senmoderniteten är något jag håller med om och som jag liksom Giddens (1993) tror har mycket att göra med att informationsflödet och därmed mediemedvetandet har ökat. Exempelvis är det idag vanligare att en patient säger emot den diagnos/behandlingsåtgärd som en läkare ställt eftersom patienten själv är medveten om detta tack vare den information och kunskap som finns tillgänglig i dagens senmoderna samhälle. Därmed förbehåller sig individen rätten att bestämma över sin egen kropp och hälsa. Detta drag av senmoderniteten kan jag även se hos människor med ätstörningar där de bli medvetna om allt som skrivs angående kroppar, kost etc., vilket ökar deras självmedvetenhet och gör att de kan bestämma över sin egen kropp och göra val runt och omkring denna. Dock anser jag att deras eget medvetande gällande kroppsuppfattningen är förvriden eftersom de inte är riktigt medvetna om hur smala de egentligen är när de är sjuka. Det förekommer alltså en stor medvetenhet kring kropp och mat men de har inte en sund och ”riktig” bild/medvetenhet över hur de faktiskt ser ut. De tror dessutom att idealet de vill uppnå gällande en smal kropp kommer göra dem mer omtyckta och värda som människor, vilket jag ser som en förvrängd verklighetsuppfattning.
Jag har valt att inte fördjupa mig i det medicinska området då det ligger utanför ramarna för denna uppsats och jag ska inte spekulera för mycket i om ortorexi bör bli en medicinsk diagnos eller inte. Däremot vill jag trots allt framföra min mening, vilken jag skapat genom mitt empiriska material samt analys. Eriksson (2010-04-24) förklarar att det är delade
45
meningar angående huruvida ortorexi bör bli en egen medicinsk diagnos. Själv hade jag föredragit att det blev en medicinsk diagnos i syfte att ätstörningen då skulle uppmärksammas mer. Lina är ett bevis på detta enligt min mening, då hon aldrig fick höra att hon skulle ha ortorexi utan istället fick diagnosen anorexi. Själv visste hon inte ens vad ortorexi var vid den tidpunkten, men idag när hon vet vad ortorexi är tycker hon att hennes beteenden är mer likt ortorexi. Hon tror även att hon idag hade fått diagnosen ortorexi om det fanns mer kunskap kring ätstörningen. Jag tror att det skulle vara lättare att både förebygga sjukdomen och bli frisk ifrån den om fler blev medvetna om dess innebörd. Vissa tror dock att sjukdomen kan leda till stigmatisering om den blir en medicinsk diagnos (Eriksson, 2010-04-24).
Ätstörningarna anorexi, bulimi och ortorexi har alltså visat sig innehålla flera senmoderna drag men anorexi blev ju en medicinsk diagnos redan på modern tid, närmare bestämt år 1874. Bulimi blev en medicinsk diagnos 1979 medan ortorexi däremot blev känd först på tidigt 1990-tal. Innebär det då att anorexi bör ses som en modern sjukdom och att bulimi och ortorexi bör ses som senmoderna? Går det överhuvudtaget att skilja på om ätstörningarna bör ses som mer moderna eller senmoderna? Nej, jag anser att det är mycket mer komplext och svårdefinierat än så. Jag anser inte att det finns ett tydligt svar på denna fråga och att man i ett försök att karaktärisera en ätstörning måste skilja på olika ätstörningar samt se till varje individ. Flera av dragen hos de olika ätstörningarna har flera likheter med varandra, exempelvis disciplin/kontroll, dålig självkänsla, stort fokus på kropp, mat, träning och utseendefixering. Flera av dessa drag går dessutom in i varandra. Sedan finns det även skillnader, och för att se på skillnader anser jag att dessa än individuella och att varje livshistoria är unik. Dock har denna uppsats och intervjuerna jag gjort fått mig att inse att samhällets förändringar påverkar olika ätstörningar och människor på olika sätt.
Konsumtionskulturen är ytterligare en central del av det senmoderna samhället. Giddens (1993) förklarar att det är större fokusering är någonsin på kropp, mat och utseende i massmedia. Även i modern tid fanns ideal och olika dieter, men inte i närheten på samma sätt som idag. I och med Internet och den teknik som kommit på senmodern tid går det inte att undvika massmedia och de bilder som florerar i samhället. Samtliga av de intervjuade menar att de påverkats av media, även om det inte varit en avgörande faktor. De har jämfört sig med olika modeller och kändisar som de sett i tidningar och andra medier, vilket visar att individerna hämtat materialet från det samtida konsumtionssamhället. Därmed skulle jag vilja se ortorexi som en senmodern sjukdom. Kontroll kännetecknas ofta som ett modernt drag men