Hur ska då den ideala förskolan se ut? Vi vill utgå från Malaguzzis69 tre förenklade bilder av barn för att beskriva hur en ideal förskola skulle kunna byggas upp. Malaguzzi använder sig ofta av dessa bilder när han beskriver synen på barn och kunskap. Den första bilden av ett barn, är en bild av ett sovande, fattigt barn. Detta barn är en tom container som bara bär kunskap utan att egentligen förstå innebörden av den. Det är ett barn som de vuxna inte lyssnar på och inte för en dialog med. Barnet är som en klump lera som ska formas. Egentligen finns det nog ytterst få pedagoger som har denna syn på barnet i teorin, men i praktiken ser det ofta annorlunda ut. Inom förskolan och skolan matar vi ibland barnen fulla med kunskap, utan att egentligen bry oss om hur barnet tar emot den.
Den andra bilden av ett barn som Malaguzzi målar upp, är en bild av ett barn som lär sig genom att det förstår. Det är ett vaket, men fortfarande ett fattigt barn. Detta barn har resurser, men det gäller för den vuxne att stimulera barnet så att det får möjlighet att växa. Denna bild av barnet, kräver mycket aktiva pedagoger. Den här bilden innebär tyvärr att barnet förblir fattigt, eftersom det inte ges resurser att växa av egen förmåga.
Vi hävdar att både den svenska och den iranska förskolan ser den andra bilden av Malaguzzis barn i sin verksamhet. Om vi ska göra en grov generalisering kan vi i den svenska förskolan se att finns det ett vaket, men fortfarande fattigt barn. Barnet
68 Pervin, L. A (1984) Personality ur Kvale, Steinar (2007). Den kvalitativa
forskningsintervjun, s. 215
69 Dahlberg, Gunilla & Åsén, Gunnar, Loris Malaguzzi och den pedagogiska
filosofin i Reggio Emilia ur Forssell, Anna red. (2007). Boken om
52
ges inte alltid möjlighet att utnyttja hela sin kapacitet i tidig ålder, eftersom de inte får utrymme att utveckla hela sin förmåga att lära. De svenska pedagogerna arbetar mycket med att tala om vilken dag det är och hur många barn det är i gruppen. Tänk om de istället utnyttjade alla de förmågor som barnen har att tänka själva och att lära sig nya saker! Varför trycker vi i den svenska förskolan så hårt på att tjata om veckodagar och månader var eviga dag på samlingen? Nog finns det väl intressantare ämnen för ett barn att upptäcka? När vi kontaktar barnen borde vi lära oss, som den persiska poeten Molana säger, att förstå barnens språk och barnens sätt att se världen. För det lilla barnet är ordet ”torsdag” som det förväntas att säga då det sitter i en ring på samlingen, bara ett abstrakt begrepp. Det är ingen kunskap som det egentligen kan tillägna sig. Vad vi fyller denna torsdag med, är desto mer intressant för barnet.
I Iran ser vi också, om vi tillåter oss att generalisera, hur bilden av det andra barnet är den dominerande bilden. Barnet är vaket, men fortfarande fattigt. Det får stimulans, det utvecklar sitt lärande, men barnen ges inte alltid möjlighet att utveckla
hela sin kapacitet, inte uppmuntran att tänka själva.
Om vi exempelvis tittar på datalektionen i Iran, ser vi att det var den vuxne som styrde allt som barnen skulle utföra med datorn. Barnet fick inte av egen kraft upptäcka vad det kunde göra. På samma sätt som den svenska förskolan på förhand bestämt att ”torsdag” var ett viktigt begrepp att förmedla barnen, har den iranska förskolan bestämt vilka olika färdigheter som barnen måste lära sig. Om pedagogerna istället vågade lita till att barnen faktiskt har en inneboende, egen kraft att vilja lära och upptäcka kanske de skulle bli mindre angelägna att ”servera” kunskapen på det sätt som görs både i Iran och i Sverige. Om vi kan lära oss det, kommer vi istället kunna måla den tredje bilden av Malaguzzis barn, en bild av ett barn med ”hundra språk”. Det är ett rikt barn med både kraft och resurser hos sig själv. Vi letade efter det tredje barnet både på de iranska och på de svenska förskolorna. Men i ärlighetens namn blommade inte det tredje barnet fullt ut vare sig i Iran eller i Sverige.
Vi tror att om vi kombinerar den iranska och den svenska förskolan, samt även lånar barnens möjlighetsglasögon, kan vi måla bilden av det tredje barnet. Lärande, lek och social kompetens, är inte isolerade företeelser. De hänger alla ihop och de är alla lika viktiga för barnets utveckling.
53
Vi måste kunna visa för oss själva att det tredje barnet verkligen finns, att det inte bara är någon teoretisk modell, men vi måste även kunna visa det för andra.70
Vi är säkra på att det går att skapa det tredje barnet i verkligheten! I våra resultat ser vi att lärande, social kompetens och lek, alla är lika viktiga beståndsdelar för att barnen ska utvecklas optimalt, lika viktiga för att förse barnen med de ”hundra språk” som Malaguzzi talar om. Genom att vi studerade vår egen kultur genom varandras kulturer, upptäckte vi en möjlighet hur det tredje barnet skulle kunna födas. Vi önskar att den svenska förskolan kunde anamma flertalet av den iranska förskolans arbetsmetoder. Vi nämnde tidigare både det aktiva arbetet de iranska pedagogerna lägger ner på att genom olika lekmetoder undervisa barnen i engelska. Vi nämnde hur de arbetar med simningen som en del av verksamheten. Den iranska förskolan borde anamma den svenska förskolans fria lek och deras arbete med att barnen ska lösa egna konflikter. Både den iranska och den svenska förskolan borde lita mer till barnets egen skaparkraft och lust att upptäcka. På detta sätt kommer det tredje barnet att kunna blomstra både i Iran och i Sverige.