Ziehe (i Löfgren & Molander, 1986) tar upp begreppet reflexivitet, nämligen att dagens mått av stort vetande har gjort att vi istället för att bli klokare, känner oss små och distanserade från oss själva. Kanske kan detta begrepp förklara varför ungdomarna inte vill begränsa sig till en musikgenre. De vill inte ha en identitet som de inte kan ändra eller byta ut, istället har de många stilar – kanske för att media talar om för dem att hela tiden förändras, kanske för de har en själviakttagelseförmåga som gör det svårare att motivera en identitet när de själva ser sig ha flera olika. Dock tyder deras svar på att en viss förvirring råder kring vad som är okej, vad som är äkta och hur man egentligen bör göra och vara.
Jag tänker mig att det faktum att ungdomarna inte vill begränsa sig till en musikgenre både kan vara ett tecken på att ungdomar mognar tidigare och därför inte känner ett behov av att sätta sig själva i ett musikaliskt fack. De ”vet”, som Ziehe (i Löfgren & Molander, 1986)
beskriver det, vilken bild samhället har om ungdomar och hur ungdomar brukar vara. Därför blir deras revolt, vilken Bjørkvold (2005) skriver om, att inte stämma in i den bilden. Men istället för att uttrycka sitt uppror genom musik (Bjørkvold, 2005) så väljer dagens ungdomar att inte leva upp till den bild som finns kring dem och deras behov av att leva genom en genre.
Erikson (1981) beskriver detta uppror som en paus i en människas identitet, att någon identitet inte finns under denna sökande period. Så kanske man har kunnat se på ungdomen tidigare, men i dagens samhälle och den medvetenhet som finns hos ungdomar så anser inte jag att den förklaringen går att applicera på ungdomar. De har i allra högsta grad identitet, inte bara en, utan många olika. Ungdomen i sig kan ses som en identitet – fylld av komplexitet och förändring.
Jag tar även upp begreppen ego-identitet (Källström, 1991) och egologo (Scheid i Ericsson & Lindgren, 2011). Att forma sin identitet utifrån hur man vill bli uppfattad av sin omvärld anser jag syns bland annat i ungdomarnas ovilja att välja genre. Egologo syns i
att mycket kommuniceras på Facebook men att det finns klara regler och normer om hur det går till. Ego-identiteten tycker jag mig se i Hannas resonemang kring varför hon ändrat musikstil sen hon börjat högstadiet. Hon har anpassat sig efter situationen och börjat lyssna på det som hon anser krävs av henne för att ha något gemensamt med sina kompisar.
En annan aspekt som ungdomarna belyser är just att musiken man lyssnar på kan vara avgörande för vad man gör på fritiden. Benjamin anser till exempel inte att det är vanligt att hårdrockare håller på med balett. Deras svar tyder på att det både kan vara så att musiken avgör vad du gör på fritiden, men även att fritidsaktiviteterna styr vad du lyssnar på. Ungdomarna säger även att det man lyssnar på ändras utifrån situationen man är i, olika tillfällen kräver olika musik. På fest vill man ha något ”peppande” och när man är ledsen vill man lyssna på något som talar till en och beskriver känslor. Detta är precis vad Söderman (2007) skriver om i sin avhandling, nämligen att musikidentiteten är ett rolltagande precis som man väljer att ta rollen som
fotbollsspelare. Vi förändras och påverkas ständigt och att vara ärlig mot sig själv är att inse hur många olika identiteter vi egentligen består av (Söderman, 2007).
Jag tycker mig se att Youtube och Spotify har effekt på ungdomars musikbruk och i förlängningen deras identitet. Jag presenterar i resultatdelen att samtliga ungdomar svarar att de får sin musik från Spotify eller Youtube. Idag behöver man inte längre begränsa sig till en genre för att det är dyrt eller svårt att få tag i skivor. Musiken finns där lättillgänglig och man kan utan problem lyssna på vad som helst (Georgii-Hemming & Kvarnhall i Ericsson & Lindgren, 2011). Ungdomarna verkar inte längre gräva ner sig i en genre där de lär sig allt om en artist eller köper
alla skivor, istället lyssnar de på det mesta – och jag menar att detta är på grund av Youtube och
Spotify. Medan jag skrev detta arbete så kom Spotify med en ny tjänst som gör det möjligt för alla att på Facebook se vilka låtar du lyssnar på. Detta skapade stora känslor och irritation bland många, man vill inte att andra ska kunna se vad man lyssnar på
(http://www.dn.se/ekonomi/spotify-introducerar-skamsfilter 2011-10-15). Snabbt efter att tjänsten blev tillgänglig la många upp en länk till en sida som beskrev hur man kunde stänga av denna tjänst. På sidan skriver de;
Facebook recently integrated itself with Spotify, and now posts every song you play on Spotify to Facebook for all your friends to see (you may have opted in to this feature without even realizing it). If you'd like to keep your Justin Bieber obsession private, though, here's how to turn off Spotify's new Facebook features
(http://lifehacker.com/5843847/how-to-keep-spotify-from-broadcasting-your-music-taste-to-
all-of-facebook 2011-10-15)
Musiken verkar inte längre vara något man använder för att visa sin personlighet – musiken är för personlig för att visa för andra, den vill man helst ha för sig själv. Istället verkar det som att kläderna, bortkopplat från musiken, är ett verktyg för att visa sin personlighet. Många
av ungdomarna svarar att de använder kläderna för att visa hur de känner sig och att det anpassas utifrån situation. De kände till många olika stilar, men ingen ville påstå sig ha någon av dessa stilar. Precis som med musikstilen så verkar klädstilen vara svår att benämna och begränsa – även här vill man vara öppen för förändring. På så vis kanske man kan säga att musik och kläder har blivit en del av livsstilen. Livsstilen i sin tur är att vara föränderlig, en del av något stort och medveten om detta stora. Musiken är en del av identiteten, men det är inte en identitetsmarkör som visar för andra vem man är – det har man istället kläderna till.
Två av sex ungdomar svarade att deras pappa hade större inverkan på deras musiksmak än vad deras mamma hade. Det tycker jag är intressant med tanke på att mamman har stor koppling till foster och spädbarn. Ett nyfött barn reagerar på de ljud som de hört när de var inne i magen (DeCasper, 1980). Bjørkvold (2005) skriver även att musik och sång under fosterstadiet har påverkan för vår blivande identitet. Kanske är det så att fäderna också vill vara med och påverka vad barnen lyssnar på, vilket kanske är lättare att göra först när barnet har blivit lite större. Kopplat till vad Bjørkvold (2005) skriver så vill kanske fäderna genom att påverka musiken, i förlängningen även de vara med och forma sitt barns identitet. Det kan också vara som Behrang svarade – att mammor kan ha svårt att släppa på mammarollen medan pappor i fler fall kan göra det och på så vis blir mer av en jämlike som barnen kan prata om allt med, och då även musik. Självklart kan det ju också vara så att det i just dessa fall var så att fäderna hade ett större musikintresse och därför hade större inflytande över sina barns tillägnande av musik. Oavsett vilken av sina föräldrar man blir influerad av så anser jag att den påverkan en del av ens ”roll-identitet” (Källstöm, 1991). Det är något man har med sig från början, vilket Hanna
beskriver i sitt svar kring dansband (s. 27). Hon inser att den musiken har påverkat henne och att det är en del av hennes jag, men på grund av kulturen i skolan så har hon blivit tvungen att visa motstånd till denna del av hennes identitet. Hon tvingas alltså bryta mot normen som hennes roll- identitet har skapat för att bli sig själv i sin ego-identitet.
Jag presenterar hur ungdomarna anser sig bli påverkade i sina val av musikstil eller hur det kommer sig att man gillar att lyssna på det man gör. På dessa frågor fick jag ganska olika och individuella svar. Simon lyssnade på den musik som han vuxit upp med, Albin på det kompisar lyssnade på, Benjamin lyssnar på olika musik för att kunna utveckla sin egen musik, Hanna lyssnar på musik som hon själv kan spela med till medan Sonja och Tina väljer musik efter hur bra de kan leva sig in i låt texterna. Jag tycker mig se fyra olika perspektiv på hur ungdomarna påverkas. Simon och Albin anser sig ha blivit influerade och påverkade i sin musiksmak utifrån, ett utifrån>in-perspektiv. Hanna och Benjamin anser att de väljer musik som passar för sin egen musikproduktion, ett inifrån>ut-perspektiv. Medan Sonja och Tina väljer musik där de kan känna
igen sig, ett inifrån>in-perspektiv. Man skulle med denna uppdelning också kunna hävda att Benjamin har ett utifrån>ut-perspektiv då han inspireras och influeras av musik han hör för att skapa sin egen musik.
Jag tar i resultatdelen även upp hur ungdomarna ser på att lyssna på musik under andra lektioner än musiklektionerna, alltså att ha musik i öronen. Benjamin upplever att han blir mentalt och fysiskt stärkt i att lyssna på musik under lektioner och det verkar flera av de andra
ungdomarna också anse. Musik har i övrigt en stor roll i ungdomarnas liv, tar upp så mycket tid och säger så mycket om dem själva så är det inte svårt att tänka sig att det stärker dem att få lyssna på musik även när de är i skolan. Precis som moderns röst är en trygghet för fostret och det
nyfödda barnet (DeCasper, 1980) så är kanske musiken en alltid närvarande trygghet för
ungdomarna, en påminnelse om vilka de är och ett rogivande inslag i deras annars kanske kaotiska värld.
Werners (2009) resonemang kring att musik fungerar som ett medel för att kommunicera och förklara känslor syns genom hela den del i resultatet som jag kallar ”Musik som kanal för känslor”. Hanna sätter ord på hur musiken kan fungera; ”musiken är lite som en människa […] den säger ingenting, fast att den säger så mycket.” Kanske är det så att musiken är det språk som ungdomar använder för att förklara och ta sig igenom den period i deras liv då de söker och prövar sig fram för att hitta sina jag. Musiken blir på så sätt inte en del av identiteten, utan ett verktyg för att hitta den.
Stil
Tinas resonerar kring stil och vad som styr vilken stil man har. Hon beskriver att dagens ungdomar är mer sig själva i och med att de inte behöver klä sig utifrån vad man lyssnar på. Istället klär man sig för att passa in bland vänner, för att visa vem och hurdan man är som person. Hur det skulle ha att göra med att man idag vågar vara mer sig själv kan diskuteras, men vad hon verkar mena är att man idag inte väljer sina kläder utifrån en färdig mall. Du visar genom din stil vem du är, du skapar en personlighet kring din klädstil istället för att skapa den utifrån din musikstil. Precis som Sernhede (2006) och Ziehe (i Löfgren & Molander, 1986) diskuterar så är det den ständiga förändringen och styrkan i att veta vem du är eller vill vara som premieras. Görbarheten (Ziehe i Löfgren & Molander, 1986), kan vara en av anledningarna till
att man väljer att vara allt och ingenting på samma gång i sin klädstil, precis som med musikstilen. Det verkar nästan som om klädstilen har tagit musikstilens roll som
identitetsmarkör, som verktyg för att berätta för andra vem just du är – inte för evigt utan kanske bara för stunden. Benjamins svar; ”Jag skulle säga att jag klär mig olika till den konsert jag går till. Det var ju så man gjorde förr, för att smälta in. Man kom inte i vitt, utan man kom i svart”. Han klär sig alltså olika utifrån situation och jag anser att hans tempusväxling från nutid till dåtid tyder på att han vill få det att framstå som att det var något han gjorde förr, men nu är mogen nog för att avstå från. Det tycks inte vara okej att växla i sin stil, precis som det inte är okej att byta musikstil alltför ofta. Det är pinsamt att erkänna att man klär sig olika till olika tillställningar, egentligen ska man ha en ”äkta” stil som man aldrig frångår. Vad denna osäkerhet bottnar i är svårt att säga men mycket ligger nog i Sernhedes (2006) argument om att vi människor blir mer osäkra av att inte ha så tydliga normer och regler att förhålla oss till.
Ungdomarnas resonemang och förvirring kring vad som anses vara rätt eller fel i olika kontexter gällande kläder och stil, är för mig även tydliga förhandlingar kring sin egen habitus, sina smakpositioner (Werner, 2009). Simon svarar att det är viktigt att genom sin klädsel visa en ”hel bild”, detta trots att han inte vill kännas vid eller gå in djupare i mina frågor kring stil. Han är medveten om smakpositionerna som finns men är på ett teoretiskt plan emot dem, i
verkligheten är han dock fullt praktiserande i en bestämd stil. Precis som Werner (2009)
beskriver att hennes informanter ständigt prövade nya positioner så verkar även de ungdomar jag intervjuat göra det samma. Vare sig det är medvetet, önskat eller oönskat så är de allihop
medvetna om samhällets kulturella kapital (Werner, 2009).
Det förvånade mig dock att musiken inte verkade vara mer av en gruppmarkör än vad den är. Ingen av dem jag intervjuade, varken ungdomarna eller Behrang, ansåg att musiken avgjorde vilka man umgicks med (s. 32ff). Ungdomarna verkade mer anse att klädstil och vem man var som person avgjorde vilka man umgicks med. Det syns kanske allra mest i Hannas svar om att ”bortskämda tjejer med fina kläder” inte ofta syns ihop med ”de som har piercingar och rosa hår”. Behrang i sin tur ansåg att klass och vilket område man bor i hade större inverkan på detta. Jag gissar att det är klass som avgör den uppdelningen som Hanna beskriver också. Ungdomarnas svar kring denna fråga anser jag visar på att mitt resonemang kring att klädstilen är mer av en identitetsmarkör än vad musiken är stämmer. Men det ligger nog mycket i vad Behrang säger också, i ett vidare perspektiv lär klass ha stor inverkan på vilka man väljer att umgås med eller inte.