Idrottslärares perspektiv

Enligt undersökningen verkar lärare vara kritiska till överlämningen mellan grundskola och gymnasieskola. Lärarna upplever inte att de blir informerade kring elevers eventuella svårigheter vilket enligt deras beskrivning gör att det blir svårt att anpassa undervisningen. Utifrån intervjun är dock vår uppfattning att lärarna själva väldigt snabbt kunnat se vilka behov som funnits. Lärarna har heller inte haft någon direkt kontakt med skolans specialpedagoger. En av lärarna som haft lite mer kontakt med elevhälsan ser ytterligare etablering som något positivt: ”Vi har en ganska god kontakt men den hade kunnat bli bättre”.

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Gym 1 Gym 2

33

Den kontakt som finns handlar mest om den språkliga biten men inte den idrottsliga” (personlig kommunikation, 4 maj 2017).

På frågan; Hur ser en vanlig idrottslektion ut? ger undersökningen olika beskrivningar. Vad som beskrivs är exempelvis att det först och främst är viktigt att följa skolverkets kurs- och ämnesplaner. När det väl kommer till själva undervisningen beskrivs också hur elevers intresse delvis styr över vad lektionerna innehåller. Utifrån en lista från det centrala innehållet får eleverna själva välja i vilken ordning aktivtererna ska avverkas. På så sätt menar läraren att relationen mellan hen och eleverna blir bättre samtidigt som eleverna får känna sig delaktiga och motiverade. Detta beskrivs som en ”demokratur”.

Enligt undersökningen verkar det inte finnas ”vanliga” idrottslektioner. Därför ser undervisningen olika ut från klass till klass. Däremot beskrivs de idrottslektioner som en av lärarna har att börja med en samling där huvudmomentets syfte presenteras. Därefter sätts aktiviteterna igång och eleverna får arbeta med uppgifterna som läraren planerad. Lektionen avslutas sedan med att allt material plockas undan och att eleverna lämnar hallen. Eftersom eleverna ofta har bråttom till nästa lektion, beskriver lärare att det sällan finns tid att samla klassen när lektionen är slut. Samling efter lektionen är dock något som för vissa lärare verkar vara viktigt. Detta eftersom en samling efter lektionen ger tillfälle att återkoppla det innehåll som just behandlats. Dessutom beskrivs vikten av att eleverna får med sig en rad viktiga begrepp som till exempel kan dyka upp vid nästa lektionstillfälle. På frågan om hur en idrottslektion ser ett av svaren ut så här:

Mina idrottslektioner startar alltid med någon form av teoretisk genomgång om vad vi ska göra,vanligtvis. Ibland har jag praktiska moment direkt men nio av tio gånger så brukar jag nog introducera den teoretiska bakgrunden kring vad vi gör först. Efter det så har vi då praktik och teori varvat och eleverna får jobba mycket själv och lära sig mycket av varandra mycket och testa saker, pröva sina vingar inom mycket delar, eh, och sen på slutet så försöker jag alltid knyta ihopa säcken om vilka teoretiska begrepp som är viktiga att ta med sig samt trycka på de begreppen som är väsentliga för just det området som vi behandlar. Så brukar väl en idrottslektion se ut generellt.

Enligt undersökningen verkar det inte vara speciellt vanligt att lektionernas innehåll presenteras på olika sätt. Medan vissa lärare å ena sidan bara använder sig av muntliga instruktioner, menar andra å andra sidan att man bör variera och anpassa sina instruktioner

34

beroende på uppgiftens syfte. Förutom muntliga instruktioner beskrivs till exempel kortare filmklipp, power point och white-board som pedagogiska anpassningar.

Dålig närvaro verkar enligt intervjuerna inte vara något större problem. Vad som beskrivs är dock att det ibland händer att elever från särskolan inte kommer till lektionen troligtvis eftersom de inte tycker om att byta om. När elever är sjuka eller har skador brukar en lärare på något sätt ändå försöka få dessa elever att kunna delta. Han menar att elever som lyckats ta sig till skolan också kan delta i idrottsundervisningen utifrån elevens förutsättningar. Elever som är skadade eller av andra anledningar inte kan vara fysiskt aktiva, ska vara med på den teoretiska genomgången för att sedan tilldelas andra uppgifter: ”De får till exempel vara coacher inom bollidrotterna och fokusera på det här med att försvara och anfalla” (personlig kommunikation, 4 maj 2017). En annan lärare förespråkar också deltagande även om man är sjuk eller skadad. Ett vanligt exempel som beskrivs är att eleverna får träna i ett gym som är anslutet till idrottshallen alternativt gå en promenad.

Merparten av lärarna verkar planera sin undervisning med nivåanpassningar. En lärare börjar med basala rörelser och teknikmoment innan ett eventuellt samspel inleds. Argumenten för detta är att eleverna tycker att lektionerna upplevs som roliga om momenten känns lätta att utföra men att svårighetsgraden ska öka efter hand. En annan lärare har också funderat kring nivåanpassning och menar att det är viktigt att komma ihåg att idrott i skolan inte handlar om elitidrott. Skolans idrottsundervisning måste alltså inte eftersträva elitidrottens ideal utan istället möta elevens behov och förutsättningar. I träningslära handlar det till exempel inte om att lyfta så tungt som möjligt, utan snarare om att förstå hur man skapar förutsättningarna för att lyfta tungt exempelvis genom träning. Han ger ett ytterligare exempel när han pratar om bollspel: ”I man i exmpelvis inom bollidrotter inte bara fokuserar på att passa. Alltså TGFU- metoden att man… istället fokuserar på hur spelet fungerar och kunskapen bakom” (personlig kommunikation, 4 maj 2017).

35