Från idrottspedagogiska till idrottsvetenskapliga utbildningar
Idrottsutbildningar på högre nivå har en lång historia i Sverige. Gymnastiska centralinstitutet (GCI) bildades i Stockholm redan 1813, blev Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) 1966 och firade som världens förmodligen äldsta existerande idrottshögskola, 200- årsjubileum år 2013 (GIH 2013). Historiskt sett har det främst utbildats gymnastik- och idrottslärare (tidigare gymnastikdirektörer) vid GCI/GIH; utbildningar som ligger utanför avgränsningarna för denna avhandling. Även om idrottslärarutbildningar ligger utanför denna avhandling, är de dock centrala för förståelsen av de nya typer av idrottsutbildningar som uppstått i Sverige sedan 1980-talet.
De första idrottsutbildningarna som inte var lärarutbildningar, startade vid svenska universitet och högskolor under 1970- och 1980-talet. Utbildningarna riktade sig mot instruktörsroller inom idrotten, främst inom den ideella idrottsrörelsen. De hade emellertid likheter med idrottslärarutbildningarna – förenklat kan det uttryckas som att man utbildade idrottslärare anpassade för idrottsrörelsens verksamhet. Därmed är det också rimligt att anta att dessa utbild- ningar i stor utsträckning hämtade sina idéer, kunskap och föreställ- ningar från de närliggande idrottslärarutbildningarna.
Vid Stockholms universitets (SU) pedagogiska institution gavs kurser i idrottspedagogik redan 1964 (SOU 1987:70, s. 32). Gym- nastik- och idrottshögskolan i Stockholm (GIH) startade 1967 en specialidrottslärarutbildning (Bolling 1991) som förutom att ge lärarkompetens syftade till att utbilda instruktörer, administratörer, tränare och konsulenter för idrottsrörelsen, kommuner, landsting och företag (SOU 1987:70, s. 30). Under 1990-talet fanns även ett program med benämningen Idrott, 80 poäng vid GIH (HSV 1998). Antagningen av studenter till detta program upphörde år 2000 och Specialidrottslärarutbildningen slutade anta studenter 2001. Utbild- ningarna återkom dock modifierade och integrerade i form av Trä- narutbildningen 2003, vilken senare fick benämningen Tränarpro- grammet.
Umeå universitet startade tre enstaka 20-poängskurser54 i idrotts- pedagogik 1977, vilka blev en ”lokal linje” omfattande 100 poäng
54
1985 och senare ett idrottspedagogprogram med kandidatexamen (Johansson 1997:5).
Högskolan i Halmstad gav sin första kurs i idrottspedagogik 1978, vilken utvecklades till Idrottspedagoglinjen 1984 och omfat- tade 80 poäng. Två år senare utvidgades denna till 100 poäng (SOU 1987:70, s. 31). Under 1990-talet bedrevs även Ledar- och tränare- programmet, omfattande 80 poäng, i Halmstad. Idrottspedagogiska programmet blev Idrottsvetenskapligt program år 2000 (Johnson m.fl. 2001:4–5).
Även vid Göteborgs universitet fanns idrottspedagogiska kurser sedan 1970-talet, vilka utvecklades till en hel utbildningslinje under 1990-talet och sedermera blev ett utbildningsprogram (Annerstedt 2007). Det i sin tur blev Idrottsvetenskapligt program i början av 2000-talet.
En ny fas i utvecklingen kan sägas ha inletts vid den tidpunkten, då inte mindre än sex nya idrottsutbildningar startade under en tvåårsperiod. Flera av utbildningarna hade benämningen idrottsve- tenskapliga program. Andra kallades för sport management- program, idrottstränarutbildning eller ledarskaps- och coaching- program. Även om namnen skilde sig åt, hade nästan alla utbild- ningar någon form av management-inriktning.55
Om 1980-talet utgjorde starten för idrottspedagogiska utbildning- ar, blev 2000-talets första årtionde motsvarande start för idrottsve- tenskapliga utbildningar. Fortfarande startades dock de nya utbild- ningarna främst i nära anslutning till redan befintliga idrottslärarut- bildningar. Uppkomsten av sport management-utbildningar under början av 2000-talet kan ses som en konsekvens av att samhället, här i formen av akademiska institutioner, sett behovet av högutbil- dad management-personal på idrottens område.
55
Tre av de nya utbildningarna hade benämningen Idrottsvetenskapligt program (vid MAH, GU och HH). Idrottspedagogutbildningen vid UMU blev också ett idrottsvetenskapligt program några år senare. Fyra av de nya utbildningarna var olika former av sport management-utbildningar (vid LNU, ÖU, GIH och HD) och den återstående var en idrottstränarutbildning (vid HD). Därutöver startade MU ett idrottsvetenskapligt program 2005, och UMU startade ett ledarskaps- och coachingprogram 2007. Samtliga idrottsvetenskapliga program, bortsett från det vid Mittuniversitetet, hade också någon form av management-inriktning.
Den generella utvecklingen var alltså:
(1) Under 1960- och 1970-talen uppstod de första idrottspeda-
gogiska kurserna vid pedagogiska institutioner i Stockholm,
Göteborg, Umeå och Halmstad.
(2) Under 1980- och 1990-talen utvecklades kurserna till id-
rottspedagogiska utbildningslinjer, inledningsvis omfattande
80 poäng – motsvarande två års heltidsstudier.
(3) Under 1980- och 1990-talen utökades också en del av ut- bildningarna med en eller två terminer och fick med tiden beteckningen idrottspedagogiska utbildningar eller program,
en del av dem med kandidatexamen.
(4) Efter millennieskiftet övergick de idrottspedagogiska utbild- ningarna till att bli idrottsvetenskapliga och sport manage- ment -program.
Akademiska idrottsutbildningar i Sverige 2008
I tabell 3.1 finns en översikt över akademiska idrottsutbildningar i Sverige hösten 2008. Enligt antagningsstatistik från Högskoleverket fanns det då elva akademiska idrottsutbildningar (se tabell 3.1). Tabell 3.1. Akademiska idrottsutbildningar 2008.
Lärosäte Utbildning Inriktning GIH Tränarprogrammet 1) Didaktik
2) Folkhälsa GU 1) Hälsopromotion 2) Sport management HD 1) Humanbiologi 2) Pedagogik HD Sport management HH 1) Pedagogik 2) Folkhälsovetenskap 3) Psykologi
MAH 1) Idrottens ledarskap
2) Idrott och samhälle 3) Sport management MIU Idrottsvetenskapligt program
UMU 1) Ledarskap och hälsa
2) Ledarskap och organisation 3) Idrottsmedicin och coaching UMU Ledarskaps- och coachingprogrammet
LNU Coaching och sport management
ÖU 1) Allmän 2) Företagsekonomi Idrottsvetenskapligt program Idrottsvetenskapligt program Idrottstränar- utbildningen 3) Medie- och kommunikationsvetenskap Idrottsvetenskapligt program Management in sport and recreation Idrottsvetenskapligt program Källa: VHS 2009
Sedan 2008 har det hänt en del. Hösten 2012 fanns det 15 utbild- ningar. De flesta från 2008 fanns kvar, några förvisso i modifierad form. Nytillskotten fanns vid lärosäten där det tidigare inte funnits idrottsvetenskapliga utbildningsprogram. Noterbart är också tren- den att avskaffa system med flera inriktningar inom utbildningarna.
Antal utbildningar och studenter – utveckling över tid
Under 2000-talet har antalet idrottsutbildningar ökat från fyra till 13 (diagram 3.3). Som en konsekvens av detta har även studentanta- let ökat kraftigt (diagram 3.4).
Diagram 3.3. Antal akademiska idrottsvetenskapliga utbildningsprogram på grundnivå 2000–2009.
Källa: VHS 2010
Diagram 3.4. Antal antagna studenter i akademiska idrottsvetenskapliga utbildningsprogram på grundnivå 2000–2009.
Källa: VHS 2010
Även om antalet antagna studenter låg på en relativt konstant nivå mellan 2002 och 2008, varierade intresset för utbildningarna från sökande studenter i betydligt större utsträckning (se diagram 3.5).
4 4 9 10 10 10 10 11 11 13 0 5 10 15 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 191 203 527 504 538 545 563 595 567 780 0 500 1000 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009
Diagram 3.5. Antal förstahandssökande till akademiska idrottsveten- skapliga utbildningsprogram på grundnivå 2001–2009.
Källa: VHS 2010
Konjunkturberoende intresse
Hur kan det förstås att antalet antagna studenter legat på en kon- stant nivå, samtidigt som antalet sökande varierat? Detta kan ses som ett resultat av flera samverkande processer. Utbildningarna var relativt nya och det fanns få utexaminerade studenter i arbetslivet med den kompetens som utbildningarna erbjöd under de första åren på 2000-talet. Arbetsmarknadsmöjligheterna kunde på så vis ses som relativt goda. Dessutom var arbetslösheten relativt hög under åren 2003–2005, med följden att utbildning vid högskolor och universitet för många ungdomar kunde utgöra ett alternativ till arbetslöshet. När arbetslösheten sjönk 2006–2008, och arbetsmark- naden fylldes på med idrottsvetenskapligt utbildade personer, sjönk följaktligen intresset för utbildningarna. Antalet sökande sköt i höjden igen hösten 2009, parallellt med en internationell lågkon- junktur. Intresset för idrottsutbildningarna samvarierar alltså med arbetsmarknadsutsikter och den samhällsekonomiska konjunkturen.
Men även om intresset för idrottsutbildningarna sjönk kraftigt mellan 2004 och 2008 fortsatte lärosätena att anta lika många studenter. Detta är fullt logiskt med tanke på utbildningssystemets uppbyggnad, där lärosätena får medel från staten baserat på antalet studenter i utbildning. Att antalet antagna förblev konstant, trots sjunkande ansökningsantal, resulterade i att i stort sett samtliga
662 1157 1162 1378 1276 994 753 729 965 0 500 1000 1500 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009
studenter som sökte kom in på utbildningarna. Därmed sjönk också de genomsnittliga antagningsbetygen.
Diagram 3.6. Arbetslöshet i åldern 15–74 år i Sverige 2001–2009, i procent.56
Källa: SCB 2010
Diagram 3.7. Genomsnittligt lägsta antagningsbetyg för akademiska idrottsvetenskapliga utbildningsprogram på grundnivå 2001–2009.
Källa: VHS 2010
56
2001 ändrades systemet för att beräkna arbetslöshet från i åldern 16–64 år, till i åldern 15–74 (anpassning till internationell standard).
5,8 6,0 6,7 7,6 7,7 7,1 6,1 6,2 8,3 0 5 10 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 15,4 14,8 14,6 15,5 15,1 13,8 12,0 11,5 12,1 10 15 20 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009
Introduktionen av idrottsvetenskapliga utbildningar har också legat rätt i tiden sett till befolkningens ålderssammansättning. Det är många faktorer som påverkar söktrycket på högre utbildning och ungdomskullarnas storlek är en sådan faktor. För att illustrera befolkningsutvecklingen har antalet 22-åringar i befolkningen under den aktuella tidsperioden analyserats.57
Antalet 22-åringar i befolkningen ökade kraftigt mellan 2005 (födda 1983) och 2012 (födda 1990). Befolkningsutvecklingen har alltså varit positiv för idrottsvetenskapens expansion. Nästa årtionde kommer dock att bli en utmaning för ämnet, då antalet ungdomar i ordinarie ålder för högskolestudier kommer att minska drastiskt under de närmaste åren.
Diagram 3.8. Antal födda individer i Sverige 1973–2000.
Källa: SCB 2013