De två övergripande yrkesroller som är mest efterfrågade på arbets- marknaden – konsulenter och tränare/instruktörer, har i viss mån sina motsvarigheter på utbildningssidan – i form av sport manage- ment- och sport coaching-utbildningar.
Traditionella folkrörelseroller vs. marknadsinriktade yrkesroller
Såväl konsulent- som tränarrollen omfattar distinkta subkategorier av yrkesroller på idrottens arbetsmarknad. Tränarrollen omfattar dels traditionella idrottstränare och dels instruktörer/tränare för fitness- och hälsoindustrin. Konsulentrollen omfattar på motsva- rande sätt dels traditionella idrottsrörelsekonsulenter och dels mer marknadsinriktade sport managers.
I båda fall verkar det som att det skett en förgrening inom yrkes- rollerna som en konsekvens av marknadslogikens verkningar. De
äldre traditionella konsulent- och tränarrollerna, med förankring i folkrörelseidrotten, har kompletterats med nya mer marknadsorien- terade yrkesroller, i form av sport managers och instruktörer/tränare för fitness- och hälsoindustrin.
Förgreningen kan därmed förstås som en konsekvens av att mark- nadslogikens intåg har introducerat en ny uppsättning spelregler vid sidan av de äldre, redan existerande spelreglerna (jfr Steinmo 2008).
Ett problem är dock att förändringar, som ovan beskrivna förgre- ningar, inte äger rum utan vidare. Yrkesroller, särskilt sådana med så pass lång historia och traditioner som tränare och konsulenter, kan ses som institutioner, och institutioner är som bekant tröga – de låter sig inte förändras med enkelhet (se Ahrne & Papakostas 2005, Fligstein 1991). I grunden bygger de traditionella tränar- och konsu- lentrollerna på andra logiker än de som gäller för fitness-instruktörer och sport managers. De traditionella idrottstränar- och konsulentrol- lerna är djupt rotade i en folkrörelsetradition, som i sin tur utgör en del av det svenska välfärdssamhället (jfr Wijkström & Lundström 2002:18–19). Sport managers och instruktörer/tränare för fitness- och hälsoindustrin är däremot svar på en marknadslogik och ett postmodernt konsumtionssamhälle (jfr Bauman 2008).
Dessa förgreningar är tydliga på arbetsmarknaden men inte lika framträdande på utbildningssidan. I sport coaching-utbildningarna finns en begynnande förgrening motsvarande utvecklingen på ar- betsmarknaden, men ambivalensen är tydlig. Några utbildningar verkar fortsätta som om ingenting har hänt. Andra har gjort kur- sändring och fokuserar i större utsträckning på hälsopromotion och dylikt. En tredje grupp försöker att finna en medelväg genom att hantera båda roller inom ramarna för en och samma utbildning.
I sport management-utbildningarna är båda sidor inte lika tydligt representerade. Här har utbildningarna ett mer entydigt fokus mot marknaden, på bekostnad av en äldre folkrörelsetradition. Detta kan leda till problem. Det finns nämligen en risk att studenter skaffar sig kunskap om och tränas i att hantera idrottsorganisationer utifrån en tydlig marknadslogik, samtidigt som ett stort antal organisationer på arbetsmarknaden – idrottsrörelsens många föreningar och förbund – utgår från en radikalt annorlunda folkrörelselogik. För studenter från utbildningar som dessa kan det bli en utmaning att lyckas översätta den kunskap de förvärvat in i ett nytt och så diametralt
annorlunda sammanhang – även om ett liknande arbete avkrävs alla som går från ”teoretisk utbildning” till ”praktisk arbetsmarknad”.
En forskare som diskuterat relationen mellan sport management- utbildningar och den mångfacetterade arbetsmarknad studenter från dessa möter efter utbildningen är Laurence Chalip. Chalip (2006) argumenterar för att sport management-utbildningar bör utvecklas och anpassas i förhållande till olikartade sportverksamheters syften – såsom skiftningar i inriktningar mellan föreningar, förbund, förvalt- ningar och företag. Syftena kan vara av så vitt skilda slag som att förbättra individers hälsa, socialisera individer till sunda värdering- ar, skapa ekonomisk utveckling och vinst, utveckla samhället etc. Jean Camy (2006) är inne på samma spår och menar att olika typer av organisationer intresserar sig för idrotten av skilda anledningar. Offentliga förvaltningar, menar han, ser den som instrument för att producera hälsa, integration och kulturell identitet, företag som ett medel för att generera ekonomisk vinst och ideella organisationer använder den för att skapa social integration. Även Dieter Horch och Norbert Schüttes (2003) berör problematiken när de menar att idrottens yrkesroller skiljer sig åt beroende på inom vilka typer av organisationer de verkar.
För att kunna hantera detta breda spektra av syften och inrikt- ningar för olika typer av idrottsverksamheter krävs en bred hand- lingsrepertoar – och idag läggs stort fokus inom många av sport management-utbildningarna i Sverige på dess marknadsorienterade sida.
Akademiska utbildningar vs. förbundens och företagens egna utbildningar
I utlysningar av tjänster för tränare och instruktörer är det relativt ovanligt att akademiska meriter efterfrågas hos de sökande. I tradit- ionella idrottstränartjänster efterfrågas främst förbundens egna tränar- och instruktörsutbildningar. Detsamma gäller utlysningar rörande tränare/instruktörer för fitness- och hälsoindustrin där det vanligtvis är en merit att man genomgått företagens egna intensivut- bildningar. Ibland är detta också en del av företagens affärsidé, eftersom de tar betalt av sina blivande anställda för utbildningar i det egna företagets regi.
Trots att det således bedrivs omfattande forskning av relevans för yrkesroller som dessa på idrottsfältet – och trots ett rikt utbud av
högskoleutbildningar på området, verkar arbetsmarknadens aktörer främst efterfråga andra utbildningsformer.
En fråga som framträder här är den om hur vi ska förstå det rå- dande konkurrensförhållande mellan de tränar-/instruktörs-utbildni- ngar som erbjuds av högskolor och universitet och fitness- och hälsoföretagens egna motsvarigheter. Vilka av dessa är bäst lämpade att tillgodose arbetsmarknadens behov? Är hälsoföretagens intensiv- kurser tillräckliga eller finns det ett värde i att välja högskolornas betydligt mer omfattande utbildningar?
Denna problematik, där det verkar finnas både högre utbildning och arbetsmarknad på ett och samma specifika område, men där de har svårt att finna varandra, har också uppmärksammats på ett internationellt plan. Jean Camy (2006) menar att andelen unga människor som är utbildade i idrottsvetenskap vid högskolor och universitet och som arbetar inom sportsektorn är alltför låg, särskilt som antalet anställda inom sportsektorn som saknar lämplig utbild- ning är mycket hög i de flesta Europeiska länder.
Generalister vs. specialister
En aspekt på relationen mellan utbildning och arbetsmarknad hand- lar om i vilken utsträckning det utbildas generalister respektive specialister vid högskole- och universitetsutbildningarna, och i vilken utsträckning det efterfrågas generell respektive specialistkunskap (och kompetens) på arbetsmarknaden.
Relationen mellan generell kunskap och specialistkunskap är ett flitigt diskuterat motsatspar som har bäring på ett brett spektra av samhällsaktiviteter (se Abrahamsson 2002:429–453). Motsättningen rör den relativa vikten och betydelsen av att veta mycket om lite (specialist) eller lite om mycket (generalist).
När det kommer till idrotten som akademiskt område utbildas det i första hand generalister vid högskolor och universitet. Inom sport management-utbildningarna får studenterna möjlighet att skaffa sig en bred kunskaps- och kompetensbas inom ett brett spektrum av ämnen. Detsamma gäller för sport coaching-utbildningarna, även om det här finns en tydligare yrkesroll i målbilden.
När arbetsmarknaden betraktas går det att skilja på fyra katego- rier av yrkesroller, beroende på om yrkesrollerna har idrott som ett centralt kunskapsområde eller ej samt om yrkesrollerna befinner sig på strategisk eller operativ nivå.
Sport management-utbildningar riktar sig tydligt mot yrkesroller på strategisk nivå där idrott/sport är ett centralt kunskapsområde, såsom yrkesrollerna konsulent och sportchef. Sport coaching- utbildningar är i första hand riktade mot yrkesroller på operativ nivå där idrott/sport är ett centralt kunskapsområde, såsom yrkesrollerna tränare och gruppträningsinstruktör (även om det är relativt ovanligt att akademisk utbildningsbakgrund efterfrågas för dessa yrkesroller). Sport management-utbildningar kan även vara riktade mot yrkes- roller (inom idrottsorganisationer) för vilka idrott/sport inte är ett centralt kunskapsområde och på såväl strategisk som operativ nivå, såsom ekonomiansvarig (strategisk nivå) och marknadsoperativ (operativ nivå). För dessa kategorier av yrkesroller efterfrågas dock i första hand kunskap kopplad till respektive specialområde (exem- pelvis ekonomi och marknad). Som det ser ut idag är kopplingarna mellan sport management-utbildningar och dessa kategorier av yrkesroller relativt svaga. Kopplingen är dock starkare för yrkesrol- ler på strategisk nivå än på operativ nivå, då det ofta efterfrågas idrottsspecifik kunskap för yrkesroller på förstnämnd nivå. Det är exempelvis viktigare att någon som är ekonomiansvarig har kunskap om och förståelse för idrotten och dess villkor än vad det är för någon som arbetar operativt med ekonomiska frågor. I det senare fallet är specialistkunskapen inom ekonomiområdet det absolut viktigaste.
En viktig fråga för blivande sport managers, och i förlängningen för utbildare av dessa, blir som en konsekvens av ovanstående hur dessa framöver (så som generalister) ska kunna göra anspråk på de arbetsuppgifter (inom idrottsorganisationer) som idag hanteras av specialister inom andra, icke idrottsspecifika områden (på såväl strategisk som operativ nivå). Denna problematik har också berörts av Smith och Westerbeek (2003), som självkritiskt konstaterar att det egna utbildningsfältet har lyckats mindre väl med att särskilja sport management-studenternas kunskap och kompetens från andra marknads- och företagsekonomiskt inriktade studenters, såsom ekonomer, marknadsförare och jurister.
Utbildningar utan tydliga yrkesroller
Det finns också några få utbildningar som har en tydlig teoretisk orientering och för vilka arbetsmarknaden är särskilt otydlig ef- tersom de inte är riktade mot några specifika yrkesroller. Innehållet i
dessa utbildningar är inte nödvändigtvis irrelevant i förhållande till praktikfältet, men eftersom det inte finns en definierad yrkesroll är det svårt att identifiera en specifik efterfrågan på arbetsmarknaden. Detta till trots finns det en hel del tjänsteutlysningar på arbetsmark- naden som kan tolkas som relevanta för dessa utbildningar.
Även om det saknas tydliga yrkesroller inom dessa utbildningar ligger de nära sport management-utbildningar i fråga om innehåll och kan ses som varianter på dessa. Den stora skillnaden består i att det är ett mindre företagsekonomiskt fokus och ett större kultur- och samhällsvetenskapligt sådant i dessa teoretiskt orienterade utbild- ningar, jämfört med de mer praktiskt orienterade sport manage- ment-utbildningarna.
De teoretiskt orienterade utbildningarna med kultur- och sam- hällsvetenskaplig inriktning kan ses som mer av allmänbildning, medan de praktiskt orienterade utbildningarna med företagsekono- misk inriktning kan ses som mer av yrkesutbildningar – sett i relat- ion till varandra, ingen av dem är renodlat det ena eller det andra, de befinner sig båda någonstans mellan ytterligheterna (jfr Abrahams- son 2002:429).
Skillnaden mellan allmänbildning och yrkesutbildning kan förstås i relation till den mer allmänna diskussionen om den högre utbild- ningens funktion. Diskussionen illustreras av Ola Lindberg i antolo- gibidraget Nyttig, utvald eller bildad? Tre sätt att se på den högre utbildningens funktion (Lindberg 2009:41–49). Här beskriver Lind- berg tre perspektiv på den högre utbildningens funktion, bland annat genom att argumentera för att utbildningens önskvärda resultat kan vara att antingen skapa den nyttiga individen – som kan utföra önskvärda arbetsuppgifter (nyttoperspektiv), den utvalda individen – som har visat sig vara av ”det rätta virket” (konkurrensperspektiv) eller den bildade individen – som utvecklat sitt intellekt till en högre nivå (bildningsperspektiv). Yrkesutbildning syftar således till att skapa den nyttiga individen och allmänbildning syftar till att skapa den bildade individen (båda kan också användas för att skapa den utvalda individen).
För de akademiska idrottsutbildningarna blir det härav viktigt framöver att fundera över hur man vill hantera balansgången mellan generell kunskap och specialistkunskap, och hur man genom detta vill förhålla sig till arbetsmarknaden (och dess yrkesroller).
Av ovanstående följer också att studenter vid utbildningar som är särskilt allmänt hållna bör specialisera sig på något vis, i riktning mot en eller några specifika yrkesroller, under eller efter utbildning- en, för att på så vis bli mer konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden.