Individens välbefinnande - trygghet och meningsfull tillvaro

En av svårigheterna för biståndshandläggaren är att ta reda på hur och varför klienten känner oro när den kommunikativa förmågan brister. Insatser för att öka trygghet kan sägas vara både tekniska och mänskliga insatser. När det gäller tekniska lösningar är det första informanterna nämner trygghetslarmet, en larmknapp som fästs runt handleden eller hängs runt halsen. Larmet går till trygghetscentralen som antingen ringer upp eller gör tillsynsbesök med hjälp av hemtjänst eller trygghetspatrull. Klienten kan larma vid oro eller vid olyckshändelse. En demenssjuk som känner oro och larmar får då någon att prata med, vilket kan avhjälpa oron för en stund. Det här förutsätter att klienten har hunnit få insikt i hur larmet fungerar.

Fast har man en demens så spelar ju inte det någon roll för de förstår inte att man ska trycka på det. Det brukar kunna fungera i början när de börjar få en lätt demens då kan man säga att det går bra men jag menar en person som är ute och sådär den har ju ingen aning om det alls. (I4)

Vid en längre gången demens menar flera informanter att larmet mister funktionen. Om förståelsen fattas och larmet som okänd tingest framkallar otrygghet och förvirring, kan det istället bli otaliga påringningar till de anhöriga med oron. Andra tekniska lösningar är dörrlarm och nattkamera (även kallad tillsynskamera), något som vissa kommuner använder och andra inte;

... vad som skulle skapa trygghet i vissa lägen är ju någon form av dörrlarm och det har ju vissa kommuner, men det finns också problem med det. Min kommun vill inte införa dörrlarm för man hinner inte med att rycka ut i tid på dem. Och det är inte bra

31

för en kommun med att aldrig hinna rycka ut i tid på ett larm samt att man frågar sig om det är någon idé, för personen kan vara långt bort redan när man kommer dit. (I3)

Argumenten för och emot nattkamera har till stor del med den personliga integriteten att göra. Flera biståndshandläggare menar att det är kränkande för klienten att bli “övervakad” av en kamera i hemmet, att det är bättre med tillsynsbesök där medvetenheten om besökaren finns. Argument för nattkamera just i relation till en person med demenssjukdom, är att

tillsynsbesöket kan väcka klienten, som därefter går upp och börja virra runt och bli orolig. Nattkameran går på endast vid bestämda tidpunkter då trygghetscentralen tittar till att allt är som det ska och att personen ligger i sin säng. Flera handläggare menar att hur förslaget om nattkamera mottas av klienten, beror på framläggandet. Man måste vara noga med att tala om hur den fungerar och att inga okända kan se “övervakningsbilderna”.

När det kommer till de mänskliga insatserna för att skapa trygghet gäller det i största utsträckning att sätta in tillsynsbesök, men inte bara “för-att” utan med syfte att servera mat eller mellanmål, ta in posten, gå promenad eller städa. En annan aspekt för att öka

trygghetskänslan hos individen är se till att det i så stor utsträckning som möjligt är samma personer som utför insatserna;

... det blir oroligt när det är mycket olika personal som kommer och det blir liksom ingen kontinuitet, det är klagomålet då. Det är så oerhört viktigt även om en person är dement så kan den börja känna igen en viss personal och känna sig trygg med henne eller honom. (I2)

För att få en demenssjuk individ att uppleva en meningsfull tillvaro utifrån förmåga, menar informanterna att det främst är insatser som dagverksamhet och social samvaro eller

promenad med hemtjänst som kan erbjudas. En informant vrider och vänder på upplevelsen och nyttan med dagverksamhet för en del klienter;

Det kan ju vara olika hur man ser på det, en del kanske upplever det lite väl mycket som fritidsverksamhet för vuxna. Något man känner sig inlåst i eller dittvingad, känna att man får något ut av det själv. För andra kan det vara viktigt att man får träffa andra än sin partner eller hemtjänstpersonalen, lite rutiner i tillvaron. (I7)

Att leva med en partner med demenssjukdom kan vara väldigt tungt och påfrestande, både fysiskt och psykiskt. Ett sätt att avlasta en anhörigvårdare är att just erbjuda dagverksamhet.

32 Däremot är det en insats som inte passar för alla, beroende på vilka behov av hjälp den

enskilde har, men också på personliga egenskaper;

...sen som sagt dagverksamhet det funkar inte för alla - Mamma har alltid varit en ensamvarg! och då får man kanske göra någonting annat. Man kan sätta in

promenader med hemtjänsten, social samvaro om man inte orkar gå ut… Vad de har för intressen och vad har de gjort tidigare i livet… (I2)

Social samvaro är ett alternativ som främst erbjuds till ensamboende eftersom om det finns en partner så anses behovet av sällskap kunna tillgodoses av partnern. Insatser för att ge

aktivering och meningsfullhet även kan motverka ensamhet och otrygghet. En informant ger luft åt att vissa vill och andra inte vill ha insatsen social samvaro;

Men det jag känner det är att social samvaro är det rätt många som slår ifrån sig faktiskt. Det är inte så många som vill ha det, de tycker att det känns krystat att det ska komma en främling och sitta och dricka kaffe med dem. Men sen finns det ju de som tycker om det väldigt mycket, och det händer att hemtjänsten hör av sig och säger att vi behöver utöka social tid för hon känner sig ensam väldigt mycket (I3)

5.4. Individens delaktighet i beslutsfattande

Ett viktigt gemensamt handlingssätt för våra informanter är att förklara för klienterna vilka möjligheter till hjälp och insatser som finns till buds. Man kartlägger hur klientens vardag och allt praktiskt fungerar, för att därefter erbjuda insatser som tillgodoser klientens behov och önskemål. När det gäller demenssjuka personer kan det krävas flera möten med klienten för att nå fram och lyckas motivera denne till att ansöka om stöd. Handläggare som träffar sina klienter flera gånger har bättre förutsättningar till klientkännedom och kontinuitet, vilket främjar det optimala bemötandet av den enskilda klienten. Detta i motsats till den handläggare som enbart hade hand om utskrivningsklara patienter från sjukhuset och beskriver arbetssättet som; ”- Där var det bara snabba beslut, man kunde inte hålla på och jobba med dem flera

gånger och bearbeta dem utan då var det att sätta in hjälp, de ska ju hem och det går ju inte annars” (I5).

Vid våra intervjuer framkom det att biståndshandläggare, allteftersom de växer in i arbetet, utarbetar egna strategier för att göra klienten delaktig i mötet. Ett exempel på detta är att ställa sina frågor på “rätt sätt”. Det kan vara så att anhöriga har berättat att det inte fungerar med

33 duschen och istället för att lägga fram detta som ett faktum, frågar man hur det går att duscha. Om svaret blir att det inte är något problem så kan man fortsätta med att säga ”- jaha, vad bra

att du fortfarande klarar det men det kanske brukar vara lite halt och sådär. Skulle du kunna tänka dig att det kunde vara bra att hemtjänsten är där när du duschar, ifall du halkar?”

(I4). Det här öppnar för ta emot hjälpen ur en säkerhetsaspekt, inte i avsaknad av förmåga att klara sig själv. Biståndshandläggaren utgår inte från anhörigas beskrivning, utan från

personens egen berättelse, vilket minskar risken att klienten känner sig kränkt. En informant framlägger sin strategi när man har fått höra anhörigas version, samt fått tillåtelse att lyfta den i klientmötet. Biståndshandläggaren kan då lägga fram det genom att fråga “Din dotter har

berättat det här för mig, hur ser du på det? Håller du med henne eller ser du det på något annat sätt?” (I3).

En person med långt framskriden demenssjukdom, saknar ofta insikt i hur tung tillvaron blir för dess partner. Det kan vara så att klienten inte vill göra en ansökan eftersom allt fungerar bra, därmed avböjs hjälpinsatser. I det läget kan det bli frågan om växelboende för den demenssjuke, för att avlasta partnern. En informant berättar om ett fall där många möten hållits med klienten. Efter mycket lirkande och bearbetande befann sig klienten på korttidsboendet, varvid frågan kunde formuleras;

...Hur trivs du på det här stället? - Ja, men här trivs jag bra. - Skulle du kunna tänka

dig att vara på ett sånt här stället lite längre? Du får träffa din man när du vill men inte att ni bor tillsammans (I5)

Damen trivdes bra och frågan kunde läggas fram på annat sätt, vilket möjliggjorde ett bifall till insatsen. Informanten berättade att det slutade med att damen skrev under sin ansökan själv, alltså ett sätt att göra klienten delaktig genom tålamod och att prata om en situation som var konkret för klienten.

En annan viktig del i att få klienten delaktig är genom att samverka med såväl anhöriga som hemtjänst och befintliga vårdkontakter. Flertalet av våra informanter menar att just

anhörigmedverkan kan möjliggöra den demenssjukes delaktighet, samtidigt som anhörigas inblandning kan verka som en “bromskloss”. Tidigare gavs exempel där man lyssnade på anhörigas beskrivning av situationen, men handläggaren frågade utifrån individens perspektiv. Det här kan ju sägas vara anhörigmedverkan som bidrar till klientens

delaktighet. En annan aspekt är när anhöriga vill att det ska sättas in många insatser på en gång, men klienten inte vill ha så mycket. En strategi kan då vara att jämka lite och låta

34 klienten acceptera någon insats och även sätta in en insats för att “dina anhöriga ska känna

sig trygga” (I5). Vi fick också exempel på när anhörigmedverkan inte faller så bra ut.

Biståndshandläggaren menar att man kan behöva förbereda den anhöriga på att man vill prata med klienten i första hand och att man kan samråda med dem sen, annars kan det bli väldigt fel som i följande exempel.

Vid något tillfälle så var det en person som ville visa mig att hans pappa inte förstod och då började han fråga “- Vem är jag? Hur gammal är jag? Kommer du ihåg vad din andra son heter?” Den här personen, man såg hur han blev jättekränkt och

jätteledsen och det blev inte alls bra. Även om han inte kommer ihåg efter 5 min vad vi har pratat om så sitter ju känslan kvar i kroppen, att han känner sig kränkt, att han känner sig nedstämd och så får det absolut inte bli (I4)

I handläggarens ögon blev det inte bra, mötesklimatet som uppstod främjade inte klientens delaktighet. Ett annat exempel gavs där klienten blev upprörd och arg, då var det ingen idé att fortsätta mötet, utan det avbröts och fick göras om vid ett annat tillfälle.

Några informanter berättade om samarbeten med demensteam, demenssamordnare,

distriktssköterskor och vårdcentraler. En av kommunerna har en demenssamordnare till stöd för biståndshandläggare i “besvärliga fall” och ett speciellt hemtjänstteam som sätts in när klienten inte vill eller kan vara delaktig i utredningen. Där går teamet in som hemtjänst hos klienten och kartlägger vilken hjälp som behövs och vad klienten accepterar i hemmet. Den utarbetade planen överlämnas till biståndshandläggaren och används som underlag för biståndsbeslutet.