Inledningsvis argumenterade jag för att individualiseringen av miljöfrågor har slagit igenom som ett etablerat sätt att förstå vem som kan och bör agera för att bromsa klimatförändringarna (Berglez m.fl., 2009; Hobson, 2002; Soneryd & Uggla, 2011). Med den utgångspunkten kommer jag i den här studien att ställa frågor om hur det individualiserade miljöansvaret har in fluerat olika individer. Hur förstår de sin roll? Hur ställer de sig till ett indi viduellt ansvarstagande för miljön och hur förhandlar de innebör- den och relevansen av ett sådant ansvar?
I det här kapitlet går jag igenom de teoretiska utgångspunkter som jag sedan använder för att analysera individers ställningstaganden och förhandlingar av individuellt miljöansvar. Jag presenterar de analytiska begrepp som används i avhandlingens empiriska kapitel. Det innebär att jag inledningsvis går igenom min förståelse av diskursbegreppet och hur olika diskurser förhåller sig till varandra. Därefter tydliggör jag min syn på förhandlingsbegreppet och individers handlingsutrymme i relation till diskurserna. Sedan följer en beskrivning av hur jag ser på individers ut- talanden i samtal och hur de kan hänga samman med både den individua- liserade miljödiskursen och individers känsla av ett ”jag”. För att analysera detta tar jag hjälp av begreppen subjektsposition och positionering. Jag skiljer också på olika typer av subjektspositioner. Dels pekar jag på det särskilda med de subjektspositioner som formas av genusdiskurser eller avser olika
sociala kategorier. Dels använder jag begreppen problematiska respektive oproblematiska subjektspositioner, för att visa hur vissa egenskaper och förhållningssätt kan göras förståeliga medan andra görs svårbegripliga när individer förhandlar diskurser i samtal.
DiSKUrSFörSTåelSe
Jag använder diskursbegreppet för att undersöka individers ställningstagan- den och förhandlingar i relation till det individualiserade miljöansvaret. Det hjälper mig att synliggöra att olika sätt att förstå och benämna vem som har ansvar för att motverka miljöproblem ingår i specifika verklig- hetsbeskrivningar. Särskilt en verklighetsbeskrivning är central för av- handlingen. Det är den som förstår och beskriver individer som centrala aktörer för att motverka miljöproblem. Jag kallar den för diskursen om individuellt miljöansvar. Ibland benämner jag den också som den indivi- dualiserade miljödiskursen. Det viktiga i sammanhanget är att diskursen förlägger en väsentlig del av ansvaret för miljöproblem på allmänheten, vilket jag beskrev i föregående kapitel.
Med hjälp av ett diskursanalytiskt perspektiv undersöker jag vad det betyder för människor att, inom ramen för en sådan diskurs, tilldelas an- svar för sin miljöpåverkan. Den syn på diskurser som jag ansluter mig till bygger vidare på filosofen Michel Foucaults arbete. Kulturteoretikern Stuart Hall tolkar Foucaults diskursbegrepp så här:
By ”discourse”, Foucault meant ”a group of statements which provide a language for talking about – a way of representing the knowledge about – a particular topic at a particular historical moment […].” (Hall, 2001:72)
Det här synsättet riktar fokus mot de tankar, ord och praktiker som får en verklighetsbeskrivning att framstå som meningsfull (Hall, 2001). Diskur- ser förmedlar alltså mening. Utöver det faktum att diskurserna beskriver världen på ett sätt som bidrar med mening är diskurserna delaktiga i att forma den värld som de beskriver. Den här synen på diskurser delas av många diskursteoretiker. Lingvisten Norman Fairclough beskriver den så här:
[…] a constitutive view of discourse, which involves seeing discourse as actively constituting or constructing society on various dimensions: discourse constitutes the objects of knowledge, social subjects and forms of ”self ”, social relationships, and conceptual frameworks (Fairclough, 1992).7
Jag utgår också ifrån att det inte går att skilja på ”beskrivningarna av verk- ligheten” och själva ”verkligheten”. Beskrivningarna av världen och upple- velserna av den är alltför intimt sammanvävda. Diskurserna är inblandade både när vi förstår fenomen och när vi förhåller oss till erfarenheterna av dessa fenomen (Laclau & Mouffe, 1987). Det här leder till slutsatsen att diskurserna omskapar världen när de används. Diskurser kan dock inte konstituera världen utan att människor är inblandade. Någon måste använda diskurserna. När individer talar använder de sig av diskurser och är på samma gång delaktiga i att forma världen eller någon del av den (Weedon, 1987). I den bemärkelsen är tal, eller rättare sagt den diskurs- användning som tal utgör, en performativ handling. Diskursanvändningen bidrar till att skapa den värld som den gör meningsfull (Butler, 1993:2).
Samma synsätt tillämpas på individer och vad som får dem att förstå sig själva på vissa sätt. Performativitetsbegreppet har till exempel använts för att beskriva hur individer förkroppsligar genusdiskurser genom att förstå sig själva med hjälp av dessa diskurser och införliva dem med sina kroppar. Antropologen Don Kulick har dock framhållit att begreppet lika mycket handlar om de subjekt som inte ”blir till” och de möjligheter som blir förbisedda (Kulick, 2003:140). Kulick pekar således på vikten av att fråga sig vad som utesluts, omöjliggörs eller görs obegripligt av olika diskurser. När jag studerar diskursanvändning som ett sätt för individer att delta i formandet av världen intresserar jag mig därför både för hur
7. Norman Faircloughs syn på diskurser skiljer sig ifrån min på den punkten att han särskiljer det diskursiva från det ”icke-diskursiva” (Winther Jørgensen & Phillips, 2000:25ff). Jag menar att det icke-diskursiva inte går att förstå och därför inte heller går att analysera (Laclau & Mouffe, 1987). Däremot delar vi uppfattningen att diskurser skapar världen, vilken återges i citatet och härstammar från Foucaults arbete.
individer görs och inte görs i sin användning av diskurser, det vill säga, både vad diskurserna möjliggör och vad de försvårar.
Språket är centralt inom diskursteorin. Språket anses inte ha någon för alltid fastslagen eller stabil mening. Istället är det en arena där förändring sker och där diskurser kan ifrågasättas och förskjutas (Weedon, 1987). Språket är en arena för ”politisk strid”:
Once language is understood in terms of competing discourses, com- peting ways of giving meaning to the world, which imply differences in the organization of social power, the language becomes an important site of political struggle (Weedon, 1987:24).
Jag ansluter mig till ett diskursteoretiskt perspektiv som förenar diskurs- teori med feministisk och poststrukturalistisk teori. Jag har särskilt influ- erats av de feministiska poststrukturalisterna Chris Weedon (1987) och Judith Baxter (2002; 2003). De tar fasta på utgångspunkten att diskurser formas av maktrelationer i samhället. Det gör att de förstår individers diskursanvändning som en arena där maktrelationer både uppträder och förhandlas (Weedon, 1987:108; Baxter, 2003:46ff).
Som jag nämnde ovan är en grundläggande utgångspunkt inom den diskursteori som jag använder att världen enbart når oss genom diskur- ser. Nu ska jag gå närmare in på hur den utgångspunkten motiveras och vad den innebär. För det första innebär den att världen utanför diskur- serna inte går att förstå. För att kunna förstå behöver vi nämligen något att förstå med. Vi behöver verktyg som hjälper oss att tolka, sortera och bedöma något. Det är detta verktyg som kallas för diskurs. Det innebär att vi inte kan uppleva någonting utan att använda oss av diskurser för att förstå vad vi upplever. Upplevelser formas alltid av eller i relation till redan existerande beskrivningar av hur världen är (Laclau & Mouffe, 1987; Baxter, 2003:9f).
För det andra innebär den här utgångspunkten en viss syn på den materiella världen. Den medför inte att materialitet inte har betydelse. Däremot tar den för givet att människor inte kan uppleva eller förstå vare sig idéer, händelser eller materiella fenomen i världen i ett tillstånd som är fritt från existerande, betydelsebärande tolkningar av dessa. Med andra
ord: diskurserna finns alltid där före upplevelsen och gör anspråk på att få tala om för oss vad det är vi ser (Laclau & Mouffe, 1987; Baxter, 2003:9f). Den poststrukturalistiska och feministiska teoretikern Judith Butler har visat hur den här utgångspunkten i högsta grad gäller begreppen kön och genus inom den feministiska teorin. Hon har framhållit att vår förståelse av vad det kroppsliga kön är aldrig kan gå utanför det som åsyftas med begreppet genus, det vill säga det sociala, kulturella och historiskt specifika. Därmed poängterar hon att det som människor har förstått som något icke-socialt och oföränderligt tvärtom är kontextuellt och föränderligt. ”Kön” kan helt enkelt aldrig bli begripligt utan att förstås med hjälp av diskurser om vad kön är (Butler, 2007:55f).
För det tredje innebär den här utgångspunkten att det pågår en ständig strid om vilka diskurser som ska få företräde. Eftersom det finns en mängd olika diskurser som beskriver samma delar av världen, eller olika delar av den, så är människors tolkningsmöjligheter inte förutbestämda. Tvärtom råder det en form av konkurrens om att få beskriva verkligheten. Vissa dis- kurser blir dominerande i en viss tid och i ett visst sammanhang. Där efter kan de förlora sin dominerande position (Weedon, 1987; Baxter, 2003). När individer förhandlar diskursers relevans kan en viss diskurs komma att ifrågasättas. Det innebär att både diskursernas innebörder och rela- tionerna mellan dem är föränderliga. De är ”tillfälliga tillslutningar” som där och då ”fixerar betydelsen på ett bestämt sätt” (Winther Jørgensen & Phillips, 2000:36). Denna tillslutning kan sedan komma att omförhandlas eller förkastas när individer använder diskursen eller ifrågasätter den med hjälp av andra diskurser (Torfing, 1999:84f).
Eftersom diskurser skapar mening påverkar de i högsta grad männi- skors syn på världen och på sig själva. De förmedlar värderande beskriv- ningar, presenterar vissa förhållningssätt som förståeliga och gör andra svårbegripliga eller osynliga. En diskurs kan få människor att betrakta sina livsomständigheter eller känslor på ett visst sätt eftersom den upplevelsen eller erfarenheten har gjorts synlig och tillgänglig inom ramen för diskur- sens verklighetsbeskrivning. Diskurser kan på så vis både möjliggöra och rättfärdiga ett visst sätt att vara och bete sig i världen. Eftersom den här studien handlar om huruvida diskursen om individuellt miljöansvar får vissa ställningstaganden och ansvarsfördelningar att framstå som givna,
är den feministiska poststrukturalistiska och diskursteoretiska utgångs- punkten således användbar.
makt
Det här för med sig en viss syn på makt. Foucault har poängterat att makt inte är en egendom som någon kan inneha. Makten är istället både det som skapar möjligheter och det som begränsar möjligheterna. Möjlig- heten att över huvud taget förstå sig själv som en individ avgränsad från andra individer och som bärare av vissa egenskaper, behov och känslor är ett resultat av maktens verkan (Foucault, 1980). Den diskursiva makten handlar därför om makten att kunna förstå.
It is never localised here or there, never in anybody’s hands, never appropriated as a commodity or piece of wealth. Power is employed and exercised through a net-like organization. And not only do indi- viduals circulate between its threads; they are always in the position of simultaneously undergoing and exercising this power. […] In fact, it is already one of the prime effects of power that certain bodies, certain gestures, certain discourses, certain desires, come to be identified and constituted as individuals (Foucault, 1980:98).
Foucaults syn på makt är på sätt och vis inbyggd i det diskursbegrepp som används i den här studien. Eftersom möjligheten att förstå och uttala något utgår från diskurser så är innebörden av de tillgängliga diskurserna ett uttryck för makt. Deras styrning av seendet kan möjliggöra och pre- miera vissa sätt att förstå sig själv som individ. Att kunna förstå sig själv som ansvarig eller ansvarsfri i relation till sin miljöpåverkan är således ett uttryck för makt. I avhandlingen undersöker jag hur en sådan förståelse blir möjlig. Men jag kommer också att undersöka hur den kan utmanas.
Det är inte enbart diskursernas innebörd som är ett uttryck för makt utan också relationerna mellan diskurser. Jag utvecklar min syn på dessa relationer nedan.
FörhAnDlingen AV DiSKUrSer
Människors meningsskapande kännetecknas sällan av bara en enda dis- kurs. Istället finns det i stort sett alltid flera konkurrerande diskurser som influerar förståelsen av ett fenomen. När individer talar om miljöfrågor, re- sande och ansvar så använder de sig av diskurser som har blivit tillgängliga för dem genom olika sammanhang som de har tagit del av. Diskurserna rör sig mellan dessa sammanhang. De är gemensamma förklaringsmodeller som många människor delar med varandra (Weedon, 1987; Baxter, 2003). Men olika diskurser kan som sagt vara olika dominerande. Weedon fram- håller att de mest dominerande diskurserna i samhället är institutionellt förankrade. De har format till exempel lagstiftningen, välfärdssystemen och organiseringen av familjen. Det är dock inte bara institutionalise- ring som kan göra vissa diskurser dominerande. Människors användning av diskurserna bidrar också till detta. När individer använder diskurser förmedlar de samtidigt en bedömning av diskursernas giltighet i olika specifika sammanhang. Eftersom individer kontinuerligt har möjlighet att använda andra diskurser än de dominerande, finns det även möjlighet för individer att göra motstånd mot diskurser (Weedon, 1987:109f).
De dominerande diskurserna inverkar på hur människor vill förstå sig själva och framstå inför andra. De förmedlar såväl tabun som eftersträ- vansvärda sätt att uppträda, och kan i förlängningen få vissa beteenden att normaliseras eftersom dessa förstås som begripliga och berömvärda (Weedon, 1987:109). I de empiriska kapitlen kallar jag sådana eftersträ- vansvärda sätt att uppträda för ideal. Då syftar jag på att det berömvärda i vissa sätt att bete sig kan liknas vid ett idealiserat beteende. När jag talar om förekomsten av ideal inom ramen för olika diskurser vill jag således poängtera att diskursen kan föreskriva vissa beteenden, när den beskriver verkligheten på ett visst sätt. I den här studien blir idealet om en miljö- vänlig livsstil särskilt aktuellt.
Olika typer av diskurser
I avhandlingen har jag valt att skilja mellan olika typer av diskurser för att kunna undersöka den konkurrens om tolkningsföreträde som pågår
mellan dem. Med hjälp av begreppen dominerande diskurser, stödjande dis- kurser, konkurrerande diskurser och motdiskurser kan jag belysa olikheterna mellan de diskurser som förekommer i samtal och tydliggöra relationerna diskurserna emellan.
Begreppen motdiskurser och konkurrerande diskurser har använts ti- digare av bland annat Foucault (2002), Weedon (1987) och Baxter (2003). Ingen av dessa tre diskursteoretiker går dock närmare in på skillnaderna mellan diskurstyperna eller hur de förhåller sig till varandra. Det har jag för avsikt att göra. Men först ska jag ge en kort bild av hur de teoretiker som jag har inspirerats av har använt begreppen.
Foucault använder begreppet motdiskurs bland annat när han skriver om homosexualitet. Homosexualitet fungerar som en motdiskurs till den normaliserade heterosexualiteten. Motdiskursen dök upp först när bland annat psykiatrin började tala om vad den såg som en sexuell avvikelse eller perversion. Motdiskursen var alltså inbegripen i en hierarki mellan ”normal” och ”icke-normal” sexualitet. Trots det menar Foucault att den också innebar nya möjligheter. Den ledde till att det uppstod ett utrymme där ”homosexualiteten började tala om sig själv, kräva sitt berättigande och kräva att bli betraktad som ’naturlig’” (Foucault, 2002:111). Motdiskursen möjliggjorde alltså nya sätt att tänka kring och förstå sexualitet genom att utgöra en motpol till den dominerande diskursen som normaliserade heterosexualitet.
Weedon använder begreppet motdiskurs (reverse discourse) på ett snar- likt sätt när hon skriver att motdiskursen möjliggör för ”underordnade individer att tala i sin egen rätt” (Weedon, 1987:109, min översättning). Hon framhåller att feministiska diskurser i många sammanhang fungerar som motdiskurser:
Yet even where feminist discourses lack the social power to realize their version of knowledge in institutional practices, they can offer the discursive space from which individuals can resist dominant subject positions (Weedon, 1987:110f).
Både Foucault och Weedon menar alltså att närvaron av en motdiskurs möjliggör för individer att göra motstånd mot dominerande diskursers
verklighetsbeskrivningar, även om motdiskursens inflytande är marginellt. Motdiskursen erbjuder ett helt annat, nästintill motsatt, sätt att förstå sig själv i världen och har på så vis en radikal funktion.
Både Weedon och Baxter använder sig av begreppet konkurrerande diskurser (competing discourses). Baxter framhåller att individer kan göra motstånd mot en diskurs genom att använda sig av en annan diskurs. Själva närvaron av flera diskurser möjliggör den formen av motstånd. Motstånd sker således med hjälp av en konkurrerande diskurs (Baxter, 2003).
Sammantaget används alltså båda begreppen, motdiskurs och konkur- rerande diskurs, för att beskriva hur individer kan göra motstånd mot do- minerande diskurser. Skillnaden mellan dessa två motståndsmöjligheter är däremot mer vag, och jag vill därför tydliggöra den. När jag preciserar begreppens innebörd leder det till att jag också använder dem på ett något annorlunda sätt än Foucault (2002), Weedon (1987) och Baxter (2003) gör. Jag har även valt att lägga till begreppet stödjande diskurser.
Poängen med den här begreppsutvecklingen är att jag vill nå en nyan- serad förståelse av de förhandlingar av diskurser som individerna i studien ägnade sig åt i gruppsamtalen. Behovet av att belysa användningen av fler diskurstyper och precisera skillnaderna kommer av att individerna i stu- dien visade sig förhålla sig till den individualiserade miljödiskursen på ett mångfacetterat sätt. Att kalla alla former av ifrågasättanden av diskursen som försiggick för motstånd föreföll som en alltför generell beskrivning av de olika motståndshandlingar som samtalsdeltagarna ägnade sig åt. I samband med vissa ifrågasättanden utmanades inte diskursens anta- ganden i lika hög utsträckning som annars. Att synliggöra de stödjande diskurserna var därtill viktigt för att belysa en aspekt av hur det är möjligt för en dominerande diskurs att bibehålla sin dominans. Mina val av dessa begrepp och mitt sätt att använda dem är därför ett resultat av empiriska fynd i materialet och behovet av att beskriva dessa fynd begreppsligt.
Min begreppsanvändning har dock även influerats av Stuart Halls tänkande. Hall presenterar en besläktad tankemodell i kapitlet ”Enco- ding/Decoding” när han skriver om olika sätt att positionera sig i relation till en dominerande diskurs (Hall, 1980; se även Wikström, 2007:74ff). Hall skiljer alltså inte mellan olika typer av diskurser utan mellan olika
sätt att positionera sig. Mitt val att studera hur individer positionerar sig inom eller i relation till olika diskurser är en kombination av Halls kategorisering och Weedons (1987) respektive Baxters (2003) teoretiska utgångspunkter. De kategoriseringar som jag gör av olika diskurstyper och relationer mellan diskurser kan dock även ses som en vidareutveckling av Halls kategoriseringar av olika sätt att positionera sig.8 Skillnaden mellan
att synliggöra olika typer av diskurser jämfört med att synliggöra olika typer av positionering är att de olika diskursernas verklighetsbeskrivningar blir mer centrala. När jag kontrasterar dessa emot varandra belyser jag samtidigt de dilemman eller konflikter som den individualiserade mil- jödiskursen innebär för individer. Det anser jag vara en viktig aspekt av studiens analys.
Nu ska jag redogöra för hur jag definierar dessa olika diskurstyper och avgör deras förekomst i samtalen. De dominerande diskurserna beskrev jag ovan genom att nämna att de ofta har institutionaliserats eller på andra sätt satt spår i samhällskontexten (Weedon, 1987). Men även de domine- rande diskurserna är som framgått förhandlingsbara och möjliga att ifrå- gasätta. Det innebär också att dominansen kontinuerligt måste återskapas för att den ska bestå. För att en dominerande diskurs ska återskapas som dominerande i ett visst sammanhang måste individer förhålla sig till den.
Jag utgår alltså ifrån att en diskurs’ dominans kan bibehållas även när individer inte positionerar sig inom ramen för den diskursen. Dominansen fortgår således även när den utsätts för motstånd. Motstånd kan dock så småningom leda till omförhandlingar och förskjutningar av diskur- sens innebörd. En dominerande diskurs är därmed i någon mån obli- gatorisk, samtidigt som den är förhandlingsbar. Individer som använder andra diskurser än den dominerande diskursen för att förstå samma del av verkligheten kan alltså undgå att utmana diskursens dominans, genom
8. Hall skiljer på tre olika sätt att positionera sig i relation till en dominerande