Den här studien berör flera olika forskningsfält. Dessa fält har på olika sätt bidragit till min förförståelse för individers för handlingar av den indivi- dualiserade miljö diskursen. I det här kapitlet ska jag ge en bild av vilka dessa fält är och hur de har hjälpt mig att utforma och avgränsa min under sökning. Jag kommer att utförligt presentera studier som har influ- erat mig i hög grad och beskriva andra mer översiktligt.
De forskningsfält som kapitlet berör är forskning om individers syn på miljöansvar, miljöpolitisk forskning om styrning av individers beteende, genus- och intersektionalitetsforskning om miljön samt forskning om individers ställningstaganden i relation till resors miljöbelastning. inDiViDerS SYn på miljöAnSVAr
Ett flertal studier har på olika sätt undersökt individers meningsskapande i relation till klimatförändringarna. I dessa studier blir den individuali- serade miljödiskursen ofta relevant även när den inte diskuteras explicit (se t.ex. Lorenzoni m.fl., 2007; Wibeck, 2014; Berglez & Olausson, 2014).
Några studier har dock problematiserat individers syn på sitt miljö- ansvar mer i detalj och kritiskt belyst ansvarsfördelningens olika konse- kvenser. Det har bland annat gjorts med inriktning mot hur individer använder sig av olika miljörelaterade diskurser när de tar ställning till och
resonerar kring miljöproblem (Phillips, 2000; Bradley, 2009). I ett annat fall under söks hur individer gör ställningstaganden i relation till ansvars- fördelningen mellan stat och individ när det gäller miljöproblem (Bicker- staff m.fl., 2008). Dessa och några andra studier ska jag nu presentera mer in gående för att ge inblick i de poänger som de har förmedlat.
Kersty Hobsons (2002) artikel ”Competing Discourses of Sustain able Consumption: Does the ’Rationalisation of Lifestyles’ make Sense?” be- lyser hur ett projekt som syftade till att hjälpa individer att konsumera mer hållbart mottogs och kritiserades av dem som deltog i projektet. Med utgångspunkt i deltagarnas kritik problematiserar Hobson de miljödis- kurser som genomsyrade projektet. Inom ramen för en diskurs om hållbar konsumtion positionerades deltagarna framförallt som konsumenter.
Lifestyles formed through a multitude of personal and historical pro- cesses were being forced into a narrow, one-dimensional frame of reference that had little to do with the day-to-day experiences of inter- viewees (Hobson, 2002:111).
Hobson menar att informanterna i studien inte alls identifierade sig som rationella och fria konsumentsubjekt. De hade en annan syn på sin med- verkan. Istället för att eftersträva ”hållbar rationalisering” framställde de politisk ansvarsfördelning och social rättvisa som det centrala. Studiens resultat belyser därför hur olika diskurser kan begripliggöra en miljövänlig livsstil på väsensskilda sätt samt hur gensvaret hos individer inte nödvän- digtvis följer samma verklighetsbeskrivning (Hobson, 2002).
Ytterligare en studie som visar på motsättningar mellan olika diskurser som individer har att hantera är kommunikationsforskaren Louise Phil- lips (2000) artikel ”Mediated Communication and the Privatization of Public Problems: Discourse on Ecological Risks and Political Action”. Phillips analyserar hur sex danska par använde diskurser kring miljöris- ker när de talade om sitt eventuella ansvar för gemensamma problem, såsom miljöproblem. Paren i studien framställde sig som både ansvariga för miljöproblem och som ursäktade när de inte agerade i enlighet med det ansvaret. Motsägelsen gjordes begriplig med hjälp av tre olika dis- kurser som paren använde sig av. För det första använde de en ekologisk
diskurs där individens miljöansvar aktualiserades. För det andra använde de en diskurs om vardagens begränsningar som erbjöd förklaringar till varför man inte alltid agerade i enlighet med den ekologiska diskursen. För det tredje använde de en konsumentdiskurs som pekade ut individen som (delvis) ansvarig att konsumera på ett politiskt och/eller miljömed- vetet sätt. Phillips framhåller att kombinationen av dessa tre diskurser möjliggjorde för intervjupersonerna att tala om de globala riskerna och vardagslivet som två skilda världar. Särskiljandet mellan dessa världar samt hänvisningarna till vardagslivets begränsningar förklarar hur intervjuper- sonerna kunde avstå från att tillskriva sig politiskt engagemang (Phillips, 2000:197ff; 182ff). Studien belyser alltså hur en specifik diskurs, nämligen diskursen om vardagens begränsningar, kan konkurrera med den indivi- dualiserade miljödiskursen.
Både Hobsons och Phillips analys visar hur individers möjligheter att använda sig av olika diskurser innebär att deras resonemang om och förhållningssätt till individualiserat miljöansvar är långt ifrån förutsägbart. Därtill pekar de på hur vissa miljödiskursers verklighetsbeskrivning inte stämmer överens med individers beskrivningar av sin vardag eller, för den delen, med vilka politiska problem som individer beskriver som viktigast att hantera (Phillips, 2000; Hobson, 2002).
En annan studie som undersöker individers sätt att resonera om per- sonligt ansvar för miljöproblem presenteras i geograferna Karen Bicker- staffs och Gordon Walkers (2002) artikel ”Risk, Responsibility, and Blame: An Analysis of Vocabularies of Motive in Air-pollution(ing) Discourses”. Utifrån ett femtiotal intervjuer om luftkvalitetsproblem i städer identi- fierar Bickerstaff och Walker de sätt på vilka individerna i studien gjorde ansvarsförflyttningar (responsibility transfers) till olika ”andra”. De visar hur intervjupersonerna motiverade att deras egen livsstil varken kunde eller borde förändras. De som däremot fick bära ansvar för luftkvaliteten var exempelvis andra förorenare, som förknippades med vissa fordon, vissa färdsätt eller med industrier. Även andra bilförare tillskrevs ansvar, till exempel om de ansågs genomföra ”onödiga” resor. Personresor till arbetet med bil undantogs dock från sådan skuldbeläggning. Dessutom gjordes specifika nationalstater ansvariga. Östeuropa, Ryssland och utvecklings- länder pekades ut som lämpliga ansvarstagare medan västerländskt an-
svar bestreds. Vid sidan av andra förorenare förflyttades även ansvar till lagstiftare, regeringen, utbildningsinstitutioner och teknisk utveckling i en allmän mening. Studien visar på så sätt hur olika aktörers ansvar för- handlades i intervjupersonernas ställningstaganden. Den belyser också hur diskurser knutna till etnicitet, nationalitet och ålder kan användas på ett sätt som skuldbelägger vissa och ansvarsbefriar andra aktörers bete- enden (Bickerstaff & Walker, 2002; se även Macnaghten & Jacobs, 1997 samt Smith & Joffe, 2013).
Bickerstaff och Walkers studie visar också hur individer kan göra mot stånd mot den ansvarsfördelning som ett individualiserat miljö- ansvar innebär. Vissa intervjupersoner menade exempelvis att regeringen med orätt hade överfört ansvar till allmänheten (Bickerstaff & Walker, 2002:2183). Artikeln avslutas med en kritisk diskussion som utgår från individers situation. De mångfacetterade ansvarsförflyttningar som inter- vju personerna ägnade sig åt tolkas då som ett tecken på att försök att fastställa skuld överlag är problematiska när det gäller den här typen av miljöproblem. Författarna ställer sig kritiska till politiska försök att indi- vidualisera miljöansvar och eftersträva självstyrande individer. De fram- håller att sådana strategier riskerar att förstärka moralisk ambivalens och icke-ansvar (Bickerstaff & Walker, 2002).
Bickerstaff och Walkers artikel visar på ett belysande sätt hur det an- svar som tillskrivs individer kan leda till hierarkiserande polariseringar. Artikeln kan dock kritiseras för att genom sin begreppsanvändning delvis återskapa diskursen om individuellt miljöansvar. I och med begreppet ansvarsförflyttningar framstår det individuella miljöansvaret som en given utgångspunkt. Det analytiska intresset riktas sedan mot hur detta ansvar förflyttas.21
I en nyare artikel vidareutvecklas diskussionen om miljöansvar av Ka- ren Bickerstaff, Peter Simmons och Nick Pidgeon (2008). De undersöker hur individer förhandlar ansvarsfördelningen mellan individer och insti- tutioner när det gäller ansvaret för olika ekologiska och tekniska risker. Genom att analysera fokusgruppsamtal visar de hur vissa risker knyts till
21. Till exempel tolkas intervjupersoners kritik mot regeringens passivitet framförallt som ett sätt att styra bort ansvar från individen (Bickerstaff & Walker, 2002:2183).
personligt ansvarstagande mer än andra. Risker med mobiltelefoni och genmodifierad mat var exempel på när det individuella ansvaret fram- ställdes som aktuellt och förstods i termer av konsumentansvar. I relation till klimatförändringarna däremot konstruerades ansvar på ett mer tve- tydigt sätt. Å ena sidan positionerades individer som konsumenter med ett individuellt handlingsutrymme, å andra sidan som del av ett med- borgarkollektiv med politiskt handlingsutrymme. Saken komplicerades ytterligare av att möjligheterna till meningsfullt individuellt handlande framstod som små. Enstaka handlingar beskrevs således som obetydliga eftersom de passiva individerna samtidigt framställdes som många. En diskurs om människors själviskhet i det individualiserade samhället gjorde passiviteten begriplig (Bickerstaff m.fl., 2008; se även Bickerstaff & Wal- ker, 2002:1317ff samt Olausson, 2011:290f). I relation till många av riskerna konstruerades institutioner och beslutsfattare som antingen maktlösa, oförsiktiga eller oförmögna att ta det ansvar som krävdes. Varken institu- tioner eller experter omtalades med förtroende. Det resulterade i sin tur i ambivalens hos samtalsdeltagarna (Bickerstaff m.fl., 2008).
Bickerstaff med fleras (2008) studie ger sammantaget en dyster bild av konsekvenserna av ett individualiserat miljöansvar. Mot bakgrund av det avslutas artikeln med ett förslag till en ansvarsfördelning för eko- logiska och tekniska risker. Författarna framhåller att om syftet är att engagera individer och skapa effektiv och demokratisk riskhantering, så vore ett gemensamt ansvarstagande mellan stat och individ förmodligen mer framgångsrikt. Det förslaget grundar sig på att studien har betonat allmänhetens behov av att få se samhällsinstitutioner visa sig kapabla att axla det ansvar som riskerna kräver (Bickerstaff m.fl., 2008). Artikelns slutsatser har varit viktiga influenser för utformningen av den här studien. Den har ytterligare motiverat mig att kritiskt diskutera den individuali- serade miljödiskursen med utgångspunkt i vad den innebär för individer. En annan fokusgruppstudie av Marianne Ryghaug, Knut Holtan Sørensen och Robert Næss (2011) inriktades mot hur individer i samtal resonerar och skapar mening i relation till klimatförändringarna. Förfat- tarna delade in samtalsdeltagarna i fyra grupper utifrån deras inställning till klimatförändringarna. Mellan dessa grupper varierade acceptansen av, respektive osäkerheten inför, klimatförändringarna. Graden av allvar som
frågan tillskrevs varierade också, samt förekomsten av skepticism (Ryg- haug m.fl., 2011).
Ur mitt perspektiv drar författarna avslutningsvis två betydelsefulla slutsatser. Den första är att samtalsdeltagarna hade en mycket vag bild av ett samhälle med radikalt lägre koldioxidanvändning än dagens. Menings- skapandet kring hur individer ska agera blev därför svårare. Den andra slutsatsen med relevans för min studie är att författarna påpekar att en olycklig paradox kan ha uppstått i relationen mellan politiker och väljare. Medan politiker väntar på att väljarna ska ta ställning och bilda en tydlig opinion, väntar väljarna på att politikerna ska ta frågan på allvar och visa vägen (Ryghaug m.fl., 2011:14ff). Även den här studien belyser vikten av att ytterligare undersöka konsekvenserna av det individualiserade miljö- ansvaret.
Två andra relevanta och närliggande studier har genomförts i en svensk kontext. Den första är Karin Bradleys (2009) avhandling Just Environ- ments: Politicising Sustainable Urban Development. Avhandlingen handlar om människors föreställningar om att leva miljövänligt och hållbart på två skilda platser, nämligen i en Stockholmsförort och i ett område i Sheffield i England. I Stockholmsförorten identifierade Bradley en dominerande miljödiskurs om renlighet, källsortering och om att ha en nära relation till ”naturen”. Diskursen präglade människors föreställningar om vad det innebar att leva hållbart. Den knöts också samman med ”svenskhet” på ett sätt som innebar att svenskar framstod som överlägsna på att leva miljövänligt. Den dominerande miljödiskursen gjorde alltså etnicitet till något centralt och sammanlänkat med miljömedvetenhet (Bradley, 2009).
Diskursen var också knuten till ekonomiskt kapital eftersom den osyn- liggjorde både välbetalda svenskars relativt stora ekologiska fotavtryck och fattigare människors resurseffektivitet och begränsade ekologiska fotav- tryck. De beteenden som framställdes som miljömedvetna, såsom närhet till naturen eller källsortering, krävde inte något särskilt ekonomiskt ka- pital. Samtidigt osynliggjordes hur bristen på sådant kapital kan leda till en miljövänlig livsstil. Resurseffektivitet som en följd av ekonomiska be- gränsningar beskrevs alltså inte som miljövänligt beteende. Därtill osyn- liggjordes miljökonsekvenserna av en svensk medelklasslivsstil som inklu- derade utlandsresande eller energikrävande boendeformer (Bradley, 2009).
Intressant att notera är att knappt någon kritik av konsumtionsmöns- ter förekom hos Bradleys informanter. Bradley tolkar resultatet som ett tecken på att välutbildade svenskar ”ägde” diskursen om vad som var mil- jövänligt. Det var dock inte i första hand svenskfödda informanter som etnifierade diskursen. Studien visar också hur diskursen om den svenska miljömedvetenheten var hegemonisk i den bemärkelsen att den inte kringgärdades av motdiskurser. I Sheffield däremot förekom flera kon- kurrerande diskurser om miljömedvetenhet (Bradley, 2009:227–231).
Flera poänger i avhandlingen har varit viktiga för min studie. Dessa poänger tydliggör på vilka olika sätt som diskurser kring etnicitet och klass kan inverka på individers användningar och förhandlingar av mil- jödiskurser.
En annan närliggande studie i en svensk kontext är Karin Skills (2008) avhandling (Re)Creating Ecological Action Space: Householders’ Activities for Sustainable Development in Sweden. Skill undersöker hur hushåll uppfattar sitt ekologiska handlingsutrymme och sedan agerar utifrån den uppfattning- en (se även Skill & Gyberg, 2010). Skill (2008) menar att handlingsutrym- met kännetecknades av en frihet från att agera miljövänligt. I intervjuerna kunde det räcka med att informanterna pekade på enstaka miljövänliga handlingar som en grund för att framställa sig som miljömedvetna. De utgick däremot inte från att alla vardagliga handlingar behövde miljö- anpassas. Informanterna använde sig också av utbytbarhet i relation till miljöhandlingar, vilket innebar att en miljövänlig vana kunde ursäkta en annan ”omiljövänlig” vana. Studien ger inblick i hur detta handlingsut- rymme förhandlades. Informanterna förhöll sig till att de ”borde” agera miljö vänligt, exempelvis genom att tala om att de hade dåligt samvete. Det fanns dock en tydlig gräns för var rimligheten i att leva miljövänligt ansågs upphöra: informanterna var inte beredda att äventyra det som de förknippade med det goda livet (Skill, 2008). I likhet med Bickerstaff och Walker (2002) fann Skill att informanterna förhöll sig till olika föreställda ”andra” när de förhandlade innebörden av sina ställningstaganden. Dessa andra gjordes å ena sidan fanatiska, det vill säga alltför miljöinriktade, och å andra sidan oansvariga i relation till miljön. Genom att positionera sig mellan dessa ytterligheter framställde informanterna sina egna vardagliga miljöhandlingar som rimliga och lagom ansvarstagande (Skill, 2008).
Sammantaget ger dessa studier en bild av hur individers förhand- lingar av miljöansvar kan gå till. De belyser vikten av att undersöka vad den individualiserade miljödiskursen kan innebära för olika individer. Samtidigt finns i vissa fall en risk att återskapa antagandet om individer som ansvariga för sin miljöpåverkan och se forskningsresultaten som ett uttryck för hur individer förhandlar bort detta ansvar. Den här studiens bidrag till forskningsfältet består bland annat i att tydligt problematisera antagandet om ett individuellt miljöansvar. Eftersom analysen inriktas mot förhandlingarna av diskursen i sig, synliggörs denna som en av flera möjliga ansvarsfördelningar.
Nu ska jag höja blicken något och introducera ett angränsande forsk- ningsfält som undersöker individualiseringen av miljöansvar som ett ut- fall av politisk styrning. Innan jag presenterar det forskningsfältet ska jag kommentera dess plats inom ramen för forskning om miljöpolitiska diskurser.
miljöpOliTiK OCh STYrning mOT miljöAnSVArigA inDiViDer
Miljödiskurser utgör ett viktigt tema i den här studien. Dessa diskur- ser är en del av miljöpolitiken. Forskning om miljöpolitiska diskurser är därför i viss mån relevant (se t.ex. Hajer, 1997; Anshelm, 2012; Dryzek, 2013; Medina, 2013). Även om dessa studier ofta utgår från andra typer av forskningsmaterial än samtal kan samma miljödiskurser förekomma i olika sammanhang. Det kan alltså hända att de miljödiskurser som do- minerar inom olika politiska arenor även förhandlas av individer. Det miljöpolitiska forskningsfältet kan också ge perspektiv på vilka diskurser som inte görs aktuella i fokusgruppsamtalen. Mitt bidrag till det här forsk- ningsfältet ligger bland annat i att jag belyser hur en specifik miljöpolitisk diskurs förhandlas i ett annat sammanhang än det offentliga, det vill säga i individers gemensamma meningsskapande. Den här studiens inriktning mot konkurrerande diskurser, stödjande diskurser och motdiskurser kan därför ge insikt om hur en offentlig miljöpolitisk diskurs utmanas och förhandlas när den hamnar i sådana sammanhang.
sig specifikt för relationen mellan staten och individen. Forskningsinrikt- ningen är relevant för att den problematiserar diskursen om individuellt miljöansvar genom att analysera den typ av miljöpolitik som inriktas mot individuella beteendeförändringar. Sådan miljöpolitik analyseras till ex- empel med utgångspunkt i vilka föreställda individer som eftersträvas ge- nom specifika aktiviteter. Den individualiserade miljödiskursen synliggörs då som en form av styrning mot miljövänliga och miljöansvariga individer (se t.ex. Paterson & Stripple, 2010).
Inom det här forskningsfältet används ofta begreppet governmentality som en teoretisk ram. Begreppet governmentality tar sikte på relationen mellan staten och dess medborgare. Närmare bestämt inriktas analyserna mot hur olika politiska målsättningar och åtgärder mobiliserar skapan- det av vissa eftersträvansvärda subjektspositioner. Det görs när politiken försöker uppmuntra och styra individers tänkande och beteende i vissa riktningar (Paterson & Stripple, 2010:346). Begreppet understryker vikten av att granska styrningsprocesser (se t.ex. Rose, 1996:41ff). Det här forsk- ningsfältet kallas därför ibland grön governmentality (Hobson, 2013). Ett exempel på politiska försök att styra individers tänkande visas i Rutlands och Ayletts (2008) analys av hur en klimatpolicy i Portland i USA kon- struerade självstyrande invånare. De skriver:
The key move in processes of governmentalization occurs when these metrics are disseminated and accepted by the population at large, carrying their values with them, and forming a loose network of self- regulating citizens who see the world through the eyes of the state and act accordingly (Rutland & Aylett, 2008:639).
Governmentalitybegreppet kan alltså användas för att analysera hur mil- jövänliga subjektspositioner tillskrivs innehåll, genom att vissa egenska- per görs berömvärda och andra görs mindre önskvärda. Det innebär att forskningsfältet undersöker de förväntningar som riktas mot individer när miljöansvaret individualiseras i olika styrningsprocesser. Samtidigt finns en målsättning om att diskutera den politiska styrningen som sådan, till exempel i relation till dess förmåga (eller oförmåga) att införliva demo- kratiska värden (Rutland & Aylett, 2008:644).
Ett exempel på en svensk studie inom det här forskningsfältet är Mar- tin Letells, Göran Sundqvists och Mark Elams (2011) diskussion av hur Göteborgs kommun genom olika kampanjer och projekt försökte föränd- ra vanebilisters beteende. Ett annat exempel är Lövbrands och Stripples (2011) artikel om hur beräkning av koldioxidutsläpp har medfört konse- kvenser för styrningen av både stater och individer. De skriver:
By making individual contributions to anthropogenic climate change visible, and hereby rendering individual greenhouse gas emissions pro- blematic, personal carbon budgets constitute responsible subjects who come to think and act in new ways in relation to the climate (Lövbrand & Stripple, 2011:196).
Dessa studier synliggör således vilka förväntningar på individer som skapas av miljöpolitiken. De problematiserar därmed också den individualiserade miljödiskursen och de uppmaningar som diskursen riktar emot individu- ella aktörer. På så sätt har fältet fungerat som en utgångspunkt för både min forskningsdesign och mitt intresse för berömvärda och klandervärda subjektspositioner i förhandlingar av diskursens relevans och innebörd.
Samtidigt är ambitionerna med den här studien annorlunda än de ambitioner som har format ovanstående forskning. Skillnaden ligger i att jag inte främst fokuserar på de förväntningar på individer som formuleras av diskursen, utan istället hur dessa förväntningar görs begripliga av indi- viderna själva. På så sätt synliggörs också individers kritiska förhandlingar av diskursen (jfr Dowling, 2010:492). Det innebär att den här studiens bidrag till forskningsfältet ovan ligger i att belysa andra aspekter av styr- ningen, som har mer att göra med styrningens konsekvenser än med dess ambitioner. Mötet mellan de planer som görs på policynivå och individer