Flera av lärarna påpekade hur viktigt det är att delge barnen syftet med undervisningen, för att de ska förstå att de inte ska lära sig för läraren skull utan för deras egen. Vygotskij, (1995) ansåg att barn inte alltid förstår varför de måste skriva och han tycker därför att det är viktigt att skolan får eleverna att förstå vikten av att skriva. Han menar att barn som kommer till skolan för första gången bär med sig skiftande kunskaper och
erfarenheter av skriftspråket. Katti sa att ”En del barn har redan en uppfattning om vad det skrivna språket kan användas till medan andra inte ens vet vad en bokstav är”. Därför är det viktigt som lärare att göra undervisningen anpassade till varje elev genom att ställa olika krav. Camilla menade att man inte kan sätta ett och samma mål för alla barnen eftersom barn är olika långt i sin utveckling. Hon säger att ”Däremot kan jag tycka att det ibland är lite motsägelsefullt för i läroplanen står det att man alltid ska utgå från varje enskild individ osv men i slutändan ska alla uppnå samma mål i åk fem.”
Karin och Lena sa att det går att individualisera undervisningen vid läs- och skrivinlärning. De berättade att utifrån de gemensamma texterna gav de barnen
individuella läxor. De barn som var duktiga läsare fick hela texten i läxa och de som var svaga läsare kunde få arbeta med endast några enkla ord t.ex. jag, sa etc.
Alla lärarna belyste att samtalet var en viktig pelare vid språkutveckling speciellt för andraspråks elever. Därför sa dem att de föredrog att arbeta i halvklass vid läs- och skrivutveckling, på det sättet får alla barn utrymme för att prata och få stöd. ” Här ser vi en stark koppling till det som Larson, Nauclér, Rudberg, (1992) skriver om att Leimar anser att samtalet är grunden för all språkutveckling och det har blivet LTG:s
huvudprincip.
”Vid läsinlärning är det viktigt att försöka hinna lyssna på alla barn och det får man bäst möjlighet till i halvklass” sa Karin. Josefin och Susanne har en klass tillsammans och arbetar ofta i halvklass. ”Det ger oss större möjlighet till att individualisera eftersom det ger eleverna mer tid med oss.” De ger barnen individuella arbetsscheman som täcker en eller två dagar, de innehåller olika saker barnen behöver arbeta extra med. Utifrån dessa
arbetsscheman får barnen sedan välja vad de tycker är kul att arbeta med och själv känner att de vill öva lite extra på. De menade då att lektionerna blir väldigt individuella genom att barnen arbetar med det som de tycker är kul och det de behöver träna mer på.
Liberg, (1998) skriver att ett problem med den traditionella läsinlärningsundervisningen är att alla barn förväntas lär sig läsa samtidigt och på samma sätt. Vilket betonas av alla våra intervjuade lärare. Inga av lärarna som vi intervjuade använder sig av läseböcker, utan bara skönlitterära böcker. ”Redan första skolveckan börjar vi att dela ut skönlitterära böcker till alla även, till dem som inte kan läsa” berättade Karin. Hon förklarade att ”Det gör vi dels för att de flesta barn tycker det är kul att ha en egen bok och dels för att de ska introduceras till böcker”. Samtliga av våra intervjuade lärare hade infört läsläxa varje vecka. Anna berättade att barnen får låna en bok på fredagen som de har i läxa till torsdagen veckan därpå. ”Vi håller det alltid på samma dag för att vi tycker att det är viktigt att barnen får in en rutin så de känner sig hemma i skolan” förklarade hon.
”Den första tiden när barnen ska låna böcker är vi med och bestämmer vilka böcker de bör låna, men efter ett tag låter vi dem försöka själv. Råkar de välja en bok som är lite för avancerad brukar vi oftast låta dem prova för att de själva ska komma på att den kanske var för svår. Väljer de en för lätt bok brukar vi försöka uppmuntra dem till att ta en svårare genom att förklara att vi tror på dem och de är duktiga nog att ta en bok med lite mer text.” sa Katti.
”Vi uppmanar föräldrarna att låta barnen läsa för dem en liten stund varje dag för att de dels ska få läsa högt så de kan öva på uttalet och dels för att de ska känna att någon lyssnar på dem” sa Gunnel. Hon berättade vidare att det är viktigt att någon vuxen hinner lyssna på alla barn i början, vilket man kan när det är lite kortare böcker. När barnen sen börjat med lite tjockare kapitelböcker låter vi dem istället förklara vad boken handlar om. ”Ibland låter vi dem skriva några korta meningar om vad boken handlar om eller vad de tyckte om boken också” sa Susanne. ”Det är ofta jag känner att tiden inte räcker till, man vill ju hinna med att låta alla barn få läsa för en men tyvärr fungerar inte det alltid” förklarade Gunnel.
Samtliga lärare lyfter fram att det även är viktigt att läraren läser högt för barnen. ”Vi använder oss mycket av högläsning för barn med svenska som andra språk behöver höra
korrekta uttal av orden.” sa Camilla. Witting. (1995) betonar särskilt att det är viktigt att pedagoger läser mycket sagor för barn och i övrigt använder ett klart och tydligt uttal.
Karin berättade att när barnen skriver egna texter är det alltid utifrån deras egna ord och begrepp, därför blir skrivinlärningen väldigt individuell. Camilla förklarade att de inte hade fasta lektioner där de bara övade skrivning, utan hon sa till barnen att de fick välja vad de ville arbeta med eftersom skrivning förekommer i alla ämne. Det ger barnen möjlighet att öva skriftspråket utifrån vad de själva är intresserade av och känner att de vill arbeta mer med. Barnen i Saras klass fick använda en skrivbok som följde med dem från ettan till trean. Där kunde barnen själv se hur deras skriftspråk utvecklats under åren. I Kattis klass gjorde alla barn ”Boken om mig själv”, De hade tolv olika rubriker t.ex: Så här ser jag ut, Min husdjur, Min drömresa, Min högsta önskan. Varje barn fick välja vars sju rubriker som de ville skriva om i sin bok. Det som Katti tycker är bra med att göra en sådan bok är att det blir individuell skrivning eftersom de ska beskriva sig själv. Katti sa att ”Eleverna få öva på sin egen självkänsla och att våga stå för vad de tycker”. Vi kan här relatera till det som Larson, Nauclér, Rudberg, (1992) skriver om att både föräldrar och lärare har erfarenhet av hur elevers självbild påverkas positivt eller negativt beroende på om eleven upplever sig duktig eller tycker sig ha svårigheter att läsa och skriva.
Samtliga lärare använder sig av brevskrivning i sin undervisning. De berättade att deras barn har brevvänner från andra skolor som de skriver regelbundet till. Sara och Anna har även valt att låta eleverna skriva brev till varandra inom klassen samt skriva brev till lärarna. Vygotskij, (1995) påpekar att barnen måste ha en mottagare för att
skrivprocessen skall bli betydelsefull. Detta belyser även Leimar som en viktig punkt i skrivandet när hon säger att ”Barn bör uppmuntras till att skriva brev så att de tidigt förstår att de kan kommunicera med andra via skriften”. (Leimar, 1978.)
När det gäller rättning av elevernas texter var alla lärarna överrens om att de rättade väldigt individuellt. De barn som var duktiga skrivare fick högre krav och rättades lite mer än andra för att de skulle fortsätta utvecklas. I början av skolåret rättades nästan inget alls. Karin påpekade att det viktigaste är att barnen får en skrivlust så för att inte
trycka ner barnen bör man inte rätta för mycket i början. Gunnel menade att efter ett tag började eleverna så smått fråga själv hur orden stavades. Josefin och Susanne berättade att när eleverna undrade över något ord brukade de skriva det på tavlan. Petra förklarade att om texterna skulle sättas upp på väggen och elever råkade skriva meningar som inte hade sammanhang eller fick en helt annan innebörd, kunde de ändras tillsammans med eleven.