Individuella utvecklingsplaner eller ”Individorienterade normalplaner”

Här diskuteras min första fråga: Hur använder förskollärare individuella utvecklingsplaner? Detta kopplas till min undersökning och till litteraturen.

I min studie berättar förskollärarna att de använder individuella utvecklingsplaner för att följa och stötta barnen i deras utveckling. De säger att IUP är ett bra verktyg och att dem ska användas för att ta tillvara på barnens starka sidor och intressen. De säger att en positiv effekt med IUP är ökat samarbete med föräldrar. Att de får en bättre dialog som sedan ger ett bra stöd för deras verksamhetsplanering. De säger också att IUP är positivt eftersom det gör att de

-27-

får syn på varje barn. Min studies resultat är intressant att jämföra med tidigare studier eftersom resultaten liknar varandra.

Skolverkets (2007c) rapport visar att lärare och förskollärare anser att förberedelserna inför utvecklingssamtal är bättre och att föräldrarna görs mer delaktiga. Wennbo (2005) skriver att de individuella utvecklingsplanerna fungerar som samtalsunderlag i möten med barnens föräldrar och att detta underlättar för pedagogens fortsatta planering för varje barn. Pedagogerna i Elfströms (2005) studie säger också att IUP är positivt eftersom föräldrars delaktighet ökar och att deras pedagogiska arbete blir mer tydligt och synligt. Elfström (2005) skriver att pedagogerna tycker att det är bra att de arbetat fram ett gemensamt dokument som leder till att alla tar upp samma saker och att alla blir bedömda efter samma mall. De säger även att diskussionerna i arbetslaget går åt samma håll när de använder individuella

utvecklingsplaner och då vet de vad som är viktigt att arbeta med i barngruppen. De positiva effekterna som beskrivs är till större nytta för pedagoger i deras arbete än för barnen. Men efter att ha gjort undersökningen och läst litteratur inom området är jag fortfarande tveksam till hur de individuella utvecklingsplanerna i förskolan används. Mycket på grund av att flera forskare skriver att det är individen som oftast hamnar i fokus och som ska åtgärdas. Vallberg Roth och Månsson (2008) skriver att de individuella utvecklingsplanerna snarare rör sig om ”individorienterade normalplaner” (s. 85) där mallarna är förutbestämda och fylls i för varje barn.

6.2.1 Vilken ”blick” riktas mot barnen

Elfström (2005) skriver att det är individen som hamnar i fokus och som ska åtgärdas trots att syftet med IUP i förskolan handlar om att se till helheten och miljön. Vallberg Roth och Månsson (2008) skriver också att de individuella utvecklingsplanerna gör att individen hamnar i fokus vilket kanske inte är ett problem i sig men de skriver samtidigt att de

individuella utvecklingsplanerna ”kan betraktas som den hårdaste regleringen på individnivå i förskolans och skolans historia” (s. 86). Granath (2008) är inne på samma sak, hon skriver att utvecklingssamtalen oftast slutar med att föräldrar, lärare och elev tillsammans skriver under på ”det nya korrigerande jaget” (s. 82) genom den individuella utvecklingsplanen.

Det är viktigt att ta hänsyn till att barnen är föränderliga och att de påverkas olika i olika situationer och samspel. Granath (2008) skriver att:

-28-

”Elevers ”skoljag” skapas i deras specifika skola, i kontakt med specifika lärare och kamrater i specifika situationer. Hon skriver att det inte finns något stelnat ”skoljag” som skulle se likadant ut från förskola och gymnasiet ut”(s. 29).

Gars (2002) är inne på samma sak i den avhandling hon skrivit där föräldrar och förskollärare intervjuas. Hon har som avsikt med studien att förstå föräldrars och förskollärares samarbete om barnen. Gars (2002) skriver att ”Föräldrasamtalen kan färgas av hopp eller problem. Detta alltså inte på grund av barnens sätt att vara utan på grund av den blick som riktas mot dem” (s.196).

I min undersökning berättar förskollärarna att de tycker att det är viktigt att det inte står något negativt i de individuella utvecklingsplanerna utan bara positivt. Det är bra eftersom det visar att de har en positiv ”blick” riktad mot barnen som gör att föräldrasamtalen kan ”färgas av hopp”. (Gars 2002 s.196) Men jag tror inte att förskollärarna i min studie har reflekterat över de risker som tidigare forskning visar vad gäller individuella utvecklingsplaner. Detta kanske beror på att mina intervjufrågor inte tog upp risker med individuella utvecklingsplaner utan bara hinder i arbetet med IUP eller för att de bara har hört positiva saker om IUP och därför är positivt inställda. Ett hinder som förskollärarna berättar om handlar om föräldrarnas ovilja att skriva IUP för sina barn eftersom föräldrarna måste ge sitt godkännande för att de ska få skriva IUP. Förskollärarna i min studie nämner ytterligare två hinder i arbetet med IUP. De säger att det är svårt att se vad barnen ska stärkas i när de är så små och att IUP i sig kan vara känsligt eftersom det sker en viss bedömning.

6.2.2 Arbetslagets betydelse för hur IUP används

Här diskuteras min andra fråga: Finns det skillnader i hur förskollärare inom samma arbetslag använder individuella utvecklingsplaner? Detta kopplas till min undersökning och till

litteraturen.

I min undersökning har jag fått syn på likheter och skillnader i hur förskollärarna inom samma arbetslag använder IUP. Förskollärarna i min studie är alla överens om hur de ska arbeta med IUP och samtliga ser positivt på IUP. Förskollärarna har ändå olika åsikter vad gäller IUP eftersom de har olika erfarenheter och utbildningar. Detta behöver inte vara något negativt i arbetet med IUP. Det som är av störst intresse i min undersökning vad gäller arbetslagets betydelse för hur IUP används är att förskollärarna berättar att de har för kort gemensam

-29-

planeringstid. Planeringstiden de har tillsammans i arbetslaget är en timme per vecka och två av förskollärarna berättar att de tycker att det är för lite. Bristen på planeringstid kan göra att förskollärarna inte hinner diskutera i arbetslaget hur de ska följa upp det som arbetats fram i de individuella utvecklingsplanerna i samtal med föräldrar. Och att de inte hinner reflektera över vilka risker de individuella utvecklingsplanerna kan orsaka. IUP kanske har framställts positivt av någon drivande person som gör att fler börjar använda individuella

utvecklingsplaner utan att reflektera över riskerna.

Skolverket (2005a) förutsätter att de individuella utvecklingsplanerna är ett underlag för arbetslagets uppföljning och planering av den dagliga undervisningen. Skolverket (2005a) skriver också att man i arbetslaget ska utveckla gemensamma värderingar och en samsyn på barns utveckling och lärande. Om IUP fungerar som ett underlag för arbetslagets planering av verksamheten så kan de individuella utvecklingsplanerna vara ett bra verktyg. Däremot hinner inte förskollärare diskutera alla utvecklingsplanerna på den korta planeringstid de har. Frågan är om detta kan vara orsaken till den individfokusering som visat sig i tidigare forskning. Kan bristen på gemensamma diskussioner i arbetslaget göra att fokus hamnar på att åtgärda individer och inte på helhet och miljö?