1.1 D-vitamin
D-vitaminer är en grupp fettlösliga sekosteroider. Människans upptag av D-vitamin sker via solexponering, från kosten och via kosttillskott. I huden omvandlas 7-dehydrokolesterol (7-DHC) till kolekalciferol (vitamin D3) under inverkan av UVB-ljus från solen. Vitamin D3 och D2 (ergokalciferol) finns även i viss föda. Vitamin D omvandlas sedan i levern till kalcidiol, även kallat 25-hydroxyvitamin D (25-OHD). Det är denna form som analyseras för att mäta en patients D-vitaminstatus. I bland annat njurarna omvandlas därefter OHD med hjälp av 25-hydroxyvitamin D-1α-hydroxylas (CYP27B1) till den aktiva formen kalcitriol, 1,25-dihydroxyvitamin D (1,25(OH)2D), som kan binda till vitamin D-receptorn (VDR), och därigenom utöva sin biologiska effekt [1].
Det är tidigare känt att D-vitamin är nödvändigt för normal kalciumabsorption och skelettfunktion, men senare års forskning har visat att vitamin D samspelar med andra system i kroppen som också uttrycker receptorer för vitamin D. Bland annat interagerar D-vitamin med centrala nervsystemet, samt är av betydelse för immunförsvaret [1].
Det är något omdiskuterat vad en optimal D-vitaminstatus är, men enligt många experter är värden över 75 nmol per liter optimala serumnivåer för 25-OHD. Värden mellan 50 och 75 nmol per liter ses då som insufficienta och värden mellan 25 och 50 nmol per liter definieras som måttlig vitaminbrist. Serumnivåer under 25 nmol per liter betraktas som svår D-vitaminbrist. D-vitaminintoxikation kan ses om värden överstiger 374 nmol per liter [1].
Mycket tyder på att ganska låga nivåer kan vara tillräckliga för vissa hälsoaspekter, medan andra kroppsfunktioner kräver högre nivåer för att fungera optimalt.
1.2 Psykiatrisk sjukdom och inflammation
Psykiatriska sjukdomar är vanliga; en av fyra människor i världen påverkas vid någon tidpunkt i livet. De börjar ofta tidigt i livet, orsakar stort lidande och betydande försämring av vardagen samt sociala och ekonomiska bördor. Den globala bördan av psykisk ohälsa uppskattas till 32 % av levnadsår med funktionshinder (years lived with disability, YLD), vilket är den högsta sjukdomsbördan för alla uppmätta sjukdomsgrupper [2]. Komorbiditet (samsjuklighet) hos psykiatrisk sjuka patienter är mycket vanligt. Det innebär dels att
patienterna ofta uppfyller kraven för mer än en psykiatrisk diagnos, dels att de oftare än förväntat även drabbas av somatiska sjukdomar [3].
Schizofrenispektrumsjukdom (SSD) är en allvarlig sjukdom som drabbar cirka 1 % av världens befolkning. Påverkan på livskvalitet är betydande, och många med SSD har en avsevärt förkortad livslängd. Upp till 30 % av patienterna svarar inte på aktuell evidensbaserad behandling. SSDs etiologi är fortfarande till stor del okänd, men immunologiska processer anses spela en roll, framför allt i sjukdomens initialfas [4].
Tvångssyndrom (OCD) är en relativt vanlig sjukdom, med en prevalens på ca 2 % hos vuxna, som involverar tvångstankar, tvångshandlingar eller båda. Det är en heterogen sjukdom, som i dess mer allvarliga former kan vara mycket funktionsnedsättande. Många döljer sin sjukdom och lider i det tysta utan att söka hjälp, då sjukdomen är associerad med skam [5]. En subtyp av OCD, Pediatric Acute Onset Neuropsychiatric Syndrome (PANS), anses ha en immunologisk/inflammatorisk etiologi [6].
Autismspektrumsyndrom (ASD) är en komplex heterogen störning som kännetecknas av försämrad social interaktion och ett begränsat, repetitivt beteende. ASD inkluderar olika fall;
alltifrån lågfungerande, klassisk autism med allvarliga kognitiva underskott och språkproblem, till högfungerande personer med IQ över genomsnittet och utan språkstörning. Prevalensen har ökat påtagligt under de senaste åren och ASD är idag en av de vanligaste neuro-utvecklingsstörningarna. Vad som orsakat denna ökning är inte klart, men en reell ökning av verkliga fall, ökad medvetenhet, bredare diagnostiska kriterier och en förändrad utvärderingsprocess är antagligen bidragande faktorer. Den globala prevalensen är nu cirka 1,5
% [7]. Sedan länge finns hypoteser om immunologisk patofysiologi vid ASD [8,9].
Icke-suicidalt självskadebeteende (NSSID) innebär att man skadar sin egen kropp utan självmordsavsikt. Sedan 1990-talet har förekomsten av NSSID ökat markant, särskilt bland ungdomar; prevalenssiffror mellan 3 och 6 % har rapporterats. Icke-suicidal självskadestörning (NSSID) lanserades som en ny diagnos i DSM-5 [10]. Då diagnosen är förhållandevis ny kan det delvis förklara att immunologi och inflammation vid NSSID ännu inte har studerats i nämnvärd grad.
Inflammation är en nödvändig kroppslig reaktion på fysisk, kemisk eller biologisk skada.
Vid akut inflammation migrerar immunceller till skadan och den inflammatoriska responsen medieras av cytokiner, kemokiner och akutfasproteiner. Även komplementfaktorer och hematologiska förändringar kan indikera inflammation. De olika immunologiska komponenterna kan mätas, vilket kan indikera graden av inflammation [11]. I hjärnan kan inflammation orsakas av psykisk stress och aktiverade mikroglia, vilket i sin tur leder till en
neuroendokrin aktivering av immunsvar med perifer och central inflammation. Inflammationen tros även i sig kunna påverka den psykiska hälsan [12,13]. Depression, schizofreni- och autismspektrumdiagnoser har alla kopplats till inflammation, med ökade nivåer av cytokiner och kemokiner i perifert blod [14–16].
1.3 D-vitamin och psykiatrisk sjukdom
D-vitamin-receptorn samt 1α-hydroxylas, enzymet som krävs för produktionen av den aktiva formen av vitamin D, har påvisats i flera olika delar av hjärnan [17]. Vitamin D har betydelse för regleringen av hjärnans olika funktioner och utveckling, och utövar bland annat sin effekt via VDR [18]. I djurstudier har man sett att hjärnans utveckling hos till exempel råttfoster påverkas av låga maternella 25-OHD-nivåer, med förändrad form och volym av hjärnan samt minskad differentiering och minskat uttryck av neurotrofiska faktorer [19].
Flera studier har visat att 25-OHD-nivåer generellt sett är lägre hos patientgrupper med olika psykiatriska diagnoser [20]. Självmordsbenägna patienter har påvisats ha lägre nivåer än friska kontroller [21]. Patienter med svår depression har också visats löpa högre risk för D-vitaminbrist än friska kontroller [22]. Man har även sett ett samband mellan låga nivåer av 25-OHD och negativa och depressiva symptom hos psykotiska patienter [23] Hos patienter med autism har lägre nivåer av 25-OHD också påvisats [24,25]. Antipsykotisk medicinering har ingen nämnvärd effekt på D-vitamin, förutom aripiprazol som har visat sig kunna höja 25-OHD-nivåerna [26].
1.4 D-vitamin och inflammation
Den aktiva formen av vitamin D, 1,25(OH)2D3, har visats ha en immunomodulatorisk effekt [27,28] och kan bland annat inhibera IL-12 och minska cytokinproduktion [29,30].
1,25(OH)2D3 utövar en effekt på flera immunceller [28], och verkar inducera det medfödda försvaret medan det nedreglerar det förvärvade försvaret [31]. Låga nivåer av 25-OHD har associerats med höga CRP-nivåer [21]. D-vitaminbrist har även associerats med ett högre antal eosinofiler [32], men man har i ett par studier inte sett en skillnad vad gäller antal vita blodkroppar och D-vitaminstatus [32,33]. En signifikant korrelation mellan låga 25-OHD-nivåer och höga inflammationsmarkörer hos patienter med depression, men inte hos friska kontroller, finns beskriven, men ett kausalt samband har inte påvisats [22].
Viss psykotrop medicinering, såsom antidepressiva och antipsykotika, kan påverka nivåer av olika inflammationsmarkörer genom att verka immunomodulatoriskt och minska eller normalisera cytokinnivåer [34].