Inrutning av tid och rum

I våra observationer ser vi en tydlig styrning när det gäller tid och rum. Det är eftermiddag i förskoleklassen och två barn sitter och bygger med kaplastavar då en pedagog kommer in i rummet.

Kan vi spara detta? frågar ett av barnen.

Nej, tyvärr, vi ska ha samling här i morgon, svarar pedagogen.

Pedagogen kan här hänvisa till samlingen och på så sätt undvika konflikten. Hon kan här göra det enkelt för sig och följa de givna reglerna. Denna styrning, menar Nordin-Hultman, finns ofta i vardagens små detaljer och regleringar. Pedagogen kan här ta nytta av reglerna för att slippa bli en syndabock i barnens ögon (Nordin-Hultman 2009:89–109). Inne i ett av rummen i skolbyggnaden där Dalens förskoleklass befinner sig, finns ett dockrum. Dörren är låst och om någon vill leka därinne måste man fråga en pedagog om nyckeln. Rummet används inte varje dag och på frågan om varför det är låst svarar pedagogerna att annars blir det sådant kaos därinne. Nordin-Hultman menar att barnen på detta sätt får mycket lite inflytande både över sina aktiviteter och över sin tid. Hon säger också att lokaler och material i de svenska förskolorna är så starkt inrutade att de ofta blir otillgängliga för barnen (Nordin-Hultman 2009:89–109).

.

I Dalens förskoleklass anser pedagogerna att eftersom det finns så många barn, så får de inte flytta saker mellan de olika rummen därför att det då blir kaos. Det finns olika lådor att ta fram som barnen sedan ansvarar för att det är ordning i, efter leken. Lådorna ska sedan tillbaka till sin plats i förrådet när barnen ska sluta leka. Det finns olika saker i lådorna, bland annat frisörsaker, Barbie och doktorssaker. Barnen måste också fråga någon vuxen när de ska ta en låda. Både på Skogens förskola och på avdelning Ekollonet upplever pedagogerna att det finns vissa regler som säger att sakerna ska vara i sitt rum men om barnen har en tanke med förflyttningen så är den okej. Det kan vara så att barnen i sin lek ska gå på utflykt och då tar med sig mat i form av kaplastavar eller filtar, som de behöver men det kan också vara så att barnens tanke med förflyttningen inte är synlig. Då krävs det att pedagogerna observerar vad som händer innan de ingriper och i vissa fall måste de kanske också fråga barnen. Nordin- Hultman anser att materialet blir begränsat för barnen genom att det är bundet till ett rum (Nordin-Hultman 2009:89–109). Här är det också en fråga om respekten för barnet och dess åsikter. Enligt barnkonventionen räcker det inte med vuxna som tror sig veta barnets bästa,

utan det innebär att ett medvetet barnperspektiv ska tillämpas i alla verksamheter (Barnombudsmannen 1998:11–12).

På Lingonet ser vi också en styrning både med rutiner och med rum. Efter frukost har barnen på Lingonet tillgång till Musik-ateljén och Boll-ateljén. Barnen gör som de brukar göra och som rutinerna säger att de ska göra men vi ser också att barnen ändå tar tillvara allt de har tillgång till. De väljer gärna bollar eller Duplo. Detta material finns tillgängligt hela tiden, så även böcker, mjukisdjur, scarfar, korgar, maracas och en CD-spelare. I Musik-ateljén kommer barnen ofta och pekar eller säger att de vill ha ner något instrument och många barn samlas om något barn begär ner de stora trummorna. Då vill alla prova att trumma. Detta gäller också djuren. Börjar ett barn att leka med ett djur så kommer det genast fler och vill att pedagogerna ska ta ner djuren, som hänger i taket, till dem. Här ser vi också att kompisarna styr. Både Vygotskij och Säljö menar att barnen i samspel och kommunikation tar till sig kunskap som de sedan använder på sitt eget sätt (Säljö 2000:11–28; Strandberg 2006:10). Barnen vill också gärna att man ska sjunga en sång om djuret, för det brukar pedagogerna ibland göra när samlingen före gruppindelningen sker. Vid vår tolkning av observationerna ser vi att barnen styrs mycket av om de ser att något annat barn har roligt. Då dras många barn dit. En pojke leker tittut med en pedagog. Han tar en nätkorg som är full med bollar och häller ut dem. Efter det sätter han korgen på huvudet och går fram till pedagogen som säger ”Var är Nisse?” Han drar upp korgen och tittar på henne och skrattar högt. Flera andra barn hör detta och kommer dit och vill prova men Nisse vill inte släppa sin korg. Pedagogen tar en annan korg och låter de andra barnen prova. De leker så en lång stund och till sist lånar också Nisse ut sin korg till ett annat barn. På morgonen nästa dag går ett av de andra barnen direkt och tar en korg och börjar leka. Hon leker med en kompis och det är många andra barn som också vill prova. Här kan vi upptäcka vad Vygotskij menar när han talar om att det barnet gör har föregåtts av aktiviteter tillsammans med andra (Strandberg 2006:10–14). Det är också viktigt att inte glömma barnets perspektiv av leken, att det är roligt, menar Lillemyr, och går vidare med att barnen verkar tycka det är roligast under fri lek där de själva bestämmer ramarna, innehållet och processerna (Lillemyr 2002:50). I observationen kan vi också se att pedagogen tonar in vad Nisse vill och hjälper honom att utveckla leken (Ekelund 2009:23).

Efter middagen har barnen på Blåbäret, och de barn på Lingonet som inte sover, möjlighet att välja mellan de ateljéer som är öppna. Det är cirka sex till åtta ateljéer öppna på

eftermiddagen, beroende på hur mycket personal det finns att tillgå och eftersom en pedagog alltid är närvarande i rummet. Det är även fritt för barnen att röra sig mellan de olika ateljéerna. Eftersom de större barnen har bra kontroll på hur detta system fungerar så märks det att vissa barn väntar på att en speciell ateljé ska öppna. Det händer också att de frågar pedagogen i en annan ateljé när den aktuella ateljén ska öppna. Vi ser här att både tid, rum och material är begränsade för barnen genom, som Nordin-Hultman uttrycker det, inrutning och att inrutningen i sin tur är styrd av vilken tid vi lever i och vad som behövs just då. Foucault menar att ju mer man delar upp tiden desto starkare blir kontrollen (Nordin-Hultman 2009:89–109).