Institutionella diskurser på kulturskolefältet

I likhet med Berge och kollegors (2019, s. 11) beskrivning av det norska kul-turskolefältet som ett ”fält i spagat” kan det svenska kulkul-turskolefältet, utifrån min studies resultat, beskrivas som präglat av en påtaglig kamp om vari dess legitimitet ska byggas. Lärare och chefer i studien strider om ifall fältet ska hävda sin traditionella kärna, söka förnyelse i arbetssätt och ämnen i syfte att bredda deltagandet eller möjligtvis försöka göra allt på en gång. I en chefs uttalande i delstudie 4 illustreras utmaningen som ligger i att förverkliga kulturskolans skilda och eventuellt motstridiga uppdrag inom en begränsad ekonomisk ram. Hen uttryckte det så här: “kulturskolans uppdrag idag… är väldigt stort och väldigt svårt att leva upp till, utifrån det man har. Du ska minska kön, du ska nå fler, du ska nå nya grupper, du ska ta bort kön”.

Figur 4 nedan illustrerar ortodoxa respektive heterodoxa strategier och positioneringar i relation till breddat deltagande och hur dessa förhåller sig till doxa och opinion, utvecklat med utgångspunkt från Bourdieus modell (1972/1977, s. 168). Doxa står för det som tas för givet i ett fält medan opinion står för det som förhandlas i diskursiva strider (Bourdieu, 1972/1977, 1979/2000).

Figur 4. Positioner, strategier och diskurser i striden om legitimitet på kulturskolefältet. I jämförelse med Bourdieus modell har doxa och opinion bytt plats i min modell, visuellt sett. Doxa har fått platsen i mitten för att illustrera fältets traditionella kärna – det förgivettagna. Opinion har placerats som ett område runt doxa med en tilltagande transparens utåt kanterna vilket står för diskurser som debatteras och förhandlas och på så sätt är i rörelse – antingen på väg att bli en del av doxa eller på väg ut ur fältet. Ellipsen som står för det ortodoxa är placerad med betoning inom doxa-sfären för att illustrera hur ortodoxa aktörer drar nytta av och förlitar sig på det bestående doxa. De heterodoxa aktörerna, å andra sidan, har betoning i opinion och drar nytta av och förlitar sig på legitimitet som bygger på interaktion med det omgivande samhället.

Lärarnas och chefernas sätt att legitimera sin verksamhet i relation till breddat deltagande illustreras av ortodoxa respektive heterodoxa positione­

ringar. Att positionera sig som ortodox och betona ortodoxa strategier kan ses

som föranlett av att lärare tenderar att betona just den sorts kulturellt kapital som hen själv investerat i och erövrat (B. Olsson, 1993). Då dominerande och seniora agenter på fältet tenderar att inta mera konservativa positioner på ett fält (Kłos-Czerwińska, 2015; Maton, 2005) kan en ortodox positionering signalera en allians med fältets äldre etablerade auktoriteter. Det som står på spel i lärarnas betonande av det ortodoxa/traditionella förstås som relaterat till möjligheten att hävda sin egen legitimitet som lärare utifrån sin specifika erfarenhet och utbildningsbakgrund. Lärarnas definitionsmakt, som ses som

Doxa Opinion Ortodox Heterodox ox ”Omvärldsspanaren”

”Den progressiva pådrivaren”

”Vän av långsiktigt lärande” ”Ifrågasättaren”

Exempel på heterodoxa strategier:

• Brett utbud • Förnyelse av metoder • Kortsiktiga och flexibla

undervisningsmodeller

Exempel på ortodoxa strategier:

• Ett mindre men stabilt utbud av

ämnen.

• Traditionellt långsiktigt och

fördjupat lärande

• El Sistema-satsningar

”Implementeraren” ”Kameleonten”

ett uttryck för det ortodoxa, exemplifierades i delstudie 2 genom att lärarna talade om att lära sig ”spela ordentligt” och hur elever motiveras genom att avancera i en existerande hierarki. Baserat i lärarnas definitionsmakt argu-menterade en lärare för det rimliga i att erbjuda det som inte efterfrågas. Mo-tivering för social träning i anslutning till ett konsertframträdande grundades i lärarnas kunskap om och kontakter med en professionell symfoniorkester. I chefernas positioneringar som Vän av långsiktigt lärande och Ifrågasättare kan chefers allians med konservativa värden och eventuellt konservatorietra-ditionen märkas genom att kulturskolan lyftes som ett ställe som ska erbjuda möjligheten att på ett fördjupat sätt lära sig ett instrument långsiktigt. En chef i delstudie 4 argumenterade exempelvis för vikten av att förvänta sig övning från El Sistema-elever och en annan lyfte vikten av att satsa på spets med tanke på behov av musiker till professionella orkestrar.

Heterodoxa positioneringar och strategier, å andra sidan, kan härledas till

att aktörer lutar sig mot erfarenheter och kunskap om samhället och barn och unga utanför kulturskolan. Som Omvärldsspanare betonade cheferna viken av omvärldsanalys och förnyelse. Som Den progressiva pådrivaren positionerade sig cheferna ännu tydligare för förnyelse i kontrast till hur lärare framställdes som motsträviga mot förändringar. Lärare i delstudie 2 och 3 lyfte det som en strategi för breddat deltagande, att erbjuda ett brett utbud och därigenom tillmötesgå barns och ungas intressen. Ett motiv för lärare att positionera sig som heterodox är att framstå som nutidsorienterad och insatt i ungdoms-kultur, eventuellt som en allians med chefernas betoning av omvärldsanalys. Ett urval av strategier för breddat deltagande som identifierats i resultatet tolkas som ortodoxa respektive heterodoxa strategier. Brett utbud, förnyelse av metoder och kortsiktiga och flexibla undervisningsmodeller ses som exempel på heterodoxa strategier. Ett mindre men stabilt utbud av ämnen, traditionellt, långsiktigt och fördjupat lärarande och El Sistema-satsningar ses som exempel på ortodoxa strategier. En lärare i delstudie 2 illustrerar kampen mellan det ortodoxa (”Vi spelar cello!”) och det heterodoxa (”…och vi kan göra allt.”) i citatet:

Det här är kulturskolan. Vi spelar cello. Eller så säger man: Det här är kulturskolan och vi kan göra allt. Och då kan alla vara med.

När det gäller cheferna framstår det heterodoxa som mera framträdande än det ortodoxa medan det hos lärarna snarare är tvärtom. Två av chefernas positioneringar tolkas som ortodoxa: Vän av långsiktigt lärande

och Ifrågasättaren medan två associeras med heterodoxa principer:

Omvärldsspanaren och Den progressiva pådrivaren. Medan lärarnas bakgrund

präglades av utbildning och erfarenheter som musiker och instrumentallärare hade cheferna en mera varierad bakgrund där även andra konstformer än musik förekom. Anställningen som chef i kommunal förvaltning innebär också politiska kontaktytor och ekonomiskt ansvar vilket kan tänkas påverka chefernas sätt att legitimera verksamheten. Positioneringarna Implementeraren och Kameleonten ses som flexibla positioneringar som inte i princip tar ställning i strider mellan ortodoxa och heterodoxa diskurser. I resultatet görs detta synligt i Implementerarens fokus på kommunala målformuleringar som chefen strävar efter att förvekliga oavsett om det innebär ortodoxa eller heterodoxa strategier. Även Kameleonten strävar efter att förverkliga vitt skilda målsättningar genom att förespråka en stor variation av strategier samtidigt.