Stabila mönster och öppningar till förändring

Forskning om social snedfördelning i relation till musikutbildning eller annan estetisk utbildning kan på kvantitativ eller kvalitativ väg belysa mönster av social reproduktion på området och eventuellt ge nycklar till en förståelse av mekanismer som bidrar till mönstrets upprätthållande. Svenska Myndigheten för kulturanalys (2019) visar på sega strukturer när det gäller samband mellan kulturkonsumtion och socioekonomiska faktorer. Rapporten visar att personer med eftergymnasial utbildning tar del av kultur och utövar kultur i större utsträckning än genomsnittet. Internationell forskning påvisar att barns deltagande och lärande inom musik har samband med föräldrarna. Faktorer som

funnits ha inverkan på barns musikaliska lärande är föräldrarnas musikaliska bakgrund (Bloom & Sosniak, 1981), föräldrarnas socioekonomiska bakgrund (Klinedinst, 1991), föräldrars stöd gällande övning och lektioner (Davidson, Sloboda, & Howe, 1995; Howe & Sloboda, 1991), föräldrars stödjande och positiva attityd, engagemang och strukturerande av hemmiljön (Howe & Sloboda, 1991; Zdzinski, 2013) och föräldrarnas självförtroende (Creech & Hallam, 2003).

I Sverige visade Brändström och Wiklund (1995) redan år 1995 att två tredjedelar av eleverna på Piteå musikskola var flickor och att det var dubbelt så vanligt bland barn till högre tjänstemän och universitetsutbildade att vara kulturskoleelev än bland barn med arbetarbakgrund. Brändströms och Wiklunds (1995) resultat kan sägas bekräftas i Elofssons betydligt senare (2009) utredning vilken baseras på Stockholms stad och visar en överrepresentation av flickor och barn ur ett högre socioekonomiskt skikt i kulturskolan. I en kvantitativ studie på magisternivå fann Hofvander Trulsson (2004) att 16 procent av 11-åringarna i Malmöregionen som hade invandrarbakgrund var kulturskoleelever medan 40 procent av 11-åringarna totalt sett i Malmöregionen hade invandrarbakgrund.

I Norge har Nilsen och Lind (2013) visat att norska barns kulturkonsum-tion har ett positivt samband med mödrarnas utbildningsnivå. Författarna skriver att demokratisering i termer av jämlika möjligheter (opportunities) kan sägas redan vara uppnått medan systematiska skillnader ändå uppvisas i faktisk kulturkonsumtion. Gustavsen och Hjelmbrekke (2009) har visat att barnen som deltar i kulturskolan till största del har föräldrar som har en inkomst som överstiger 60 procent-medianen och att avgifter kan ses som ett viktigt hinder för deltagande. Hylland och Haugsevje (2016) har visat på skillnader i kulturdeltagande mellan flickor och pojkar, och mellan barn med olika etnisk bakgrund. Ett komplext mönster av faktorer befanns påverka kulturdeltagande av vilka en del kunde härledas till kulturskolornas organisa-tion och andra till samhälleliga mönster. Bjørnsen (2012) och Kleppe (2013) har undersökt inkludering respektive invandrade barns (och föräldrars) syn på den norska kulturskolan och hinder för deltagande. Kleppe (2013) belyste hinder som exempelvis har att göra med språkbarriärer, ekonomiska faktorer och undervisningens geografiska tillgänglighet. Han har också lyft kulturskolan som en väldigt typiskt norsk företeelse och att olika invandrargrupper i en del fall ser på barnens fritid på sätt som inte harmonierar med och inbegriper kulturskoledeltagande.

I en forskningsgren som kommit att betona kvantitativ forskning har frågan om att undersöka teorin om kulturell reproduktion i jämförelse med

teorin om kulturell mobilitet fokuserats (t.ex. De Graaf, De Graaf, & Kra-aykamp, 2000; DiMaggio, 1982; Jæger, 2009; Roksa & Potter, 2011; Roscigno & Ainsworth-Darnell, 1999). Föräldrars respektive skolans inverkan när det gäller barns långsiktiga kulturintresse och kulturutövande jämförs i denna forskningsgren med det övergripande intresset att klargöra huruvida barns hemmiljö eller skolpåverkan påverkar deras långsiktiga kulturintresse i störst omfattning. Nagel och Ganzeboom (2015) som utfört en forskningsöversikt kring frågeställningen fann att stödet för teorin om kulturell reproduktion var robustare än stödet för teorin om kulturell mobilitet. De diskuterar också de påtagliga metodologiska utmaningar som är förknippade med ambitionen att, i forskningsdesignen, åtskilja påverkan från föräldrar och påverkan från skolning när det gäller kultur.

Lareau (2011) har beskrivit familjeförhållanden och interaktionsmönster i amerikanska familjer av olika klass i relation till såväl skolrelaterat som fritidsrelaterat lärande. Hon fann att interaktionsmönster i familjernas sätt att kommunicera samvarierade med klasstillhörighet. Hon har föreslagit begreppet concerted cultivation (ibid., s. 1) för att summera det förhållningssätt som hon ser som utbrett bland medelklassföräldrar när det gäller deras sätt att hantera sina barns uppfostran och utveckling. Lareaus forskning är inte baserad på svensk kontext men kan ändå ses som tillämplig när det gäller föräldrars influenser över barns kulturskoledeltagande i Sverige.

Hofvander Trulsson (2014) har tillämpat Lareaus (2011) begrepp

concerted cultivation översatt till medelklasskultivering och relaterat det till

svensk kulturskoleverksamhet och det hon kallat klassåterresa, vilket syftar på invandrarfamiljer som genom barnens musikutbildning eftersträvat att återupprätta sin klassposition som förlorats vid flytten till Sverige (Hofvander Trulsson, 2010). I dessa, till Sverige invandrade familjer, betraktades barnens musicerande som en viktig nyckel för att nå insteg i det svenska kulturlivet och i en förlängning även i det svenska samhällslivet allmänt sett. På så sätt kan medelklasskultivering inte bara fungera reproducerande utan i vissa fall som ett sätt att främja social mobilitet.

Internationell forskning har belyst hur musikpedagoger kan spela en roll för att bryta reproduktion i musikundervisning. Gaztambide-Fernández och Stewart Rose (2015) har kontrasterat musikalisk reproduktion med musikalisk produktion och uppmärksammat hur ett sådant perspektivskifte kan öppna upp möjligheter till förändring. Författarna framhöll därigenom lärarnas möjligheter att utifrån sin position utmana orättvisor och ojämlikhet. Wright (2015) har uppmärksammat hur musikpedagoger på mikronivån skulle kunna

medverka till att förändra den diskurs som präglar de cirklar som reproducerar sociokulturell ojämlikhet. Det handlar om att påverka vid tillfällen då diskurser om musikalisk kunskap ”flödar fritt” och ”står på spel” (“is in free flow” and “up for grabs”, s. 18 och 13, Wright, 2014). Wright och Froehlich (2012, s. 212, min översättning) har betonat hur ”framtida musiklärare borde bli uppmuntrade att verka i mellanrummet mellan den tänkbara och den otänkbara kunskapen” och därigenom verka för förändringar.

Hess (2015b) har belyst musiklärares praktiker som syftar till att bryta sociala orättvisor genom pedagogik som uppmärksammar och kompenserar barn med mindre priviligierade sociala och ekonomiska förutsättningar. På liknande sätt har Schmidt (2015, 2017) lyft hur lärare kan utvidga sitt inflytande när det gäller policyprocesser. Även Philpott och Kubilius (2015, s. 441) har uppmärksammat hur lärare kan påverka i ”mellanrummet mellan praktik och policy”.

I avhandlingens undersökning av kulturskoledeltagande kan såväl stabila mönster som öppningar till förändring visa sig. Kartläggning över hur deltagandet ser ut relativt kön, klass och etnicitet är relevant liksom en analys av hur öppningar till förändringar skulle kunna identifieras utifrån hur kulturskolans olika aktörer och intressenter talar om utmaningar och möjligheter till breddat deltagande.