De som inte pratar

”En av reglerna är att delta aktivt” säger Eva och fortsätter ” Jag går ju runt och sen kan jag säga till” Eva berättar vidare hur hon gör för att hjälpa elever som till exempel suttit tysta i gruppen att tala.

Dom får komma fram [vid redovisningar] också får de ta med sig en kompis. Dom står för huvudförklaringen men de får en stöttning

Eva berättar att det är en daglig utmaning att få alla delaktiga i samtal och att hon varje dag när hon går in i klassrummet tänker att nu måste hon få den och den att prata.

Lotta beskriver ett annat sätt att ge alla elever möjlighet att tala i gruppen:

Jag tycker att det är jättesvårt…man kan bestämma innan att alla får en liten stund var att lyssna på varandra. …Blir de lyssnade på så blir det lite lättare

Jag frågade hur man mer kan göra för att uppmuntra tysta elever att tala. Eva:

Det är lite grand hur man ska locka eleverna att prata mer annars blir det inte så jättekul Om man ska prata om någonting om man är tvingad till det, då är det väldigt spänt. Men om man får välja någonting…

Lotta:

Dom får göra små tecken när de är beredda och känner sig säkra Ge tid är viktigt

Vi talade om vilka olika anledningar som kan finnas till att eleverna inte deltar i kommunikationen så mycket.

Eva:

41(53)

Vad man har för skolbakgrund, klasskamrater… om det är mycket tävlingsinriktat i klassen.. Jag har upplevt just här i klassen att det har varit mycket tävling. Det har inte varit så bra för alla härinne. För vissa har det varit jätteupplyftande och för vissa har det varit totalt nedslag

Lotta:

Jag tror inte alla är vana att prata. Jag tror kommunikationen blir mindre och mindre i familjerna…Det finns ingen naturlig samlingsplats längre, man äter på olika tider och man sitter ofta framför tv:n och äter. Det är bara lite kontrollfrågor, inga öppna frågor så att de blir vana att förklara och reflektera

Lotta berättar om ett tillfälle då hon arbetade i en årskurs 6 och de skulle ha redovisningar i klassen. Några elever sjukanmälde sig för att de inte vågade komma till skolan den dagen. Ett par elever satt längst bak i klassrummet och frågade flera gånger Lotta om de måste göra detta för alla. Hon konstaterade också att de inte kunde lyssna på pågående redovisningar eftersom de var så oroliga.

Det var tre elever som var extremt rädda… jag tänker att man inte gör det inför en helklass utan man gör det i en liten grupp och sedan gör alla tre det tillsammans

Eva:

Skapa en klassrumsmiljö där det är ok att göra fel och att vara lite tramsig och det är ok att prata

Om jag är avslappnad och till exempel kan sjunga lite mitt i så ser barnen kan hon göra det så kan ju vi

Hon menar att om eleverna känner sig trygga i klassen med sina klasskamrater och de finns en stor tolerans mot varandra så vågar fler elever öppna upp sig eller göra fel utan att känna att de blir nedvärderade för det.

Delanalys

Klassläraren har en absolut ambition att alla ska delta muntligt. Hon försöker på olika sätt att lyfta fram de elever som inte talar så mycket. Båda lärarna tycker att det är en utmaning att få alla elever muntligt delaktiga. De framför att dålig självbild, rädslor och ovana hos eleverna kan ligga bakom att de inte yttrar sig. Om eleven bär med sig en bild av att man inte duger och inte kan så finns det en risk att eleven inte vågar yttra sig. Det kan finnas flera olika skäl till elevernas rädslor. Bippus and Daly (1999) framför flera olika förklaringar till att personer kan känna obehag och rädsla för att stå framför publik och tala. Den främsta förklaringen är rädslan för att göra något fel under redovisningen, några andra förklaringar är negativ självbild eller obehaget av att bli betraktad från topp till tå av publiken. Eleverna i intervjuerna pekade bland annat på klassrumsklimatet och att känslan av att exponera sig inför många kunde vara jobbig. Ingen av lärarna för emellertid fram att språklig sårbarhet i sig skulle kunna vara en

42(53)

orsak till att elever inte talar. Specialpedagogen berättar om hur några äldre elever under redovisningen är märkbart oroliga och även tappar fokus på de som redovisar samt att några elever till och med har sjukanmält sig på grund av att det var redovisningar denna dag. Hon har tankar om hur man skulle kunna hjälpa dessa elever till exempel genom att göra redovisningen i en liten grupp. Palmér (2010) påpekar att det inte är helt självklart att ett grupparbete ger eleverna plats att tala och utveckla sina tankar. Hon lyfter fram tre faktorer som kan påverka; gruppens sammansättning, uppgiftens utformning samt status- och maktförhållanden mellan eleverna.

Att bli lyssnad på kan vara en betydelsefull faktor för att eleven ska tala. Specialpedagogen poängterar att man ska ge eleven tid för att hinna tänka och inte vara alltför snabb med att få fram ett svar av eleven. Men det går att hitta individuella lösningar, menar hon, till exempel kan eleven ge ett tecken till läraren när hen är beredd att tala och då är läraren uppmärksam och ger eleven talutrymme. Bruce (2014) påpekar att för en elev i språklig sårbarhet så tar det väldigt mycket tid och kraft för att formulera sig och för att förstå. Detta medför att i en klassrumsmiljö med högt tempo och stor tidspress vid till exempel svarssituationer är en sådan elev särskilt utsatt. Bruce (2010) framhåller vikten av att i varje enskilt fall identifiera grundproblemet och den underliggande orsaken.

Klassläraren berättar att det handlar om att locka eleven att tala och att det kan underlätta om eleven själv får välja ett ämne att tala om. Hon nämner också att det kan vara lättare för eleven att gå fram inför klassen och redovisa om eleven har ett stöd av en kompis i redovisningen. Olsson Jers (2010) diskuterar kring scaffolding (Wood, Bruner och Ross 1976) och framför att samtal i form av dialog med andra människor är en viktig del i detta. För att elever ska fånga upp och ta hand om scaffolding på ett bra sätt måste de också tycka att det som undervisningen handlar om har någon poäng.