Interkulturellt förhållningssätt

I resultatet från våra intervjuer framkommer det att pedagogernas förhållningssätt till barnen utifrånläroplansmålet, att förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin kulturella identitet (Lpfö98, 2016), ser olika ut. En del av informanterna har lång erfarenhet av mångkultur på förskolan där de är verksamma och några har nästan ingen erfarenhet alls vilket gör att deras förhållningssätt till barnen skiljer sig åt. De informanter som anser sig vara verksamma i en mångkulturell verksamhet pratar om barnen och deras kultur på ett inkluderande sätt genom den erfarenhet de har medan informanter som är verksamma på en förskola där mångkulturen inte är så bred visar på en mindre kunskap till ett interkulturellt förhållningssätt. En informant uttrycker sig att:

34

I resultatet ser vi genom informanternas berättelser att de har ett positivt förhållningssätt när det gäller mångfalden på förskolorna och att de har en inställning till att alla barn är lika mycket värda oavsett vad man pratar för språk eller varifrån man kommer. En informant talar om att vara tillmötesgående genom att visa intresse för barnets språkbakgrund medan en annan informant menar på att genom att lära sig några ord på barnets språk skapar man en trygghet hos barnet, vilket också är ett interkulturellt förhållningssätt. Vi tolkar vårt resultat som att flera av informanterna i studien menar att deras positiva förhållningssätt till flerspråkighet bygger på att pedagogerna visar att man är nyfiken på barnens olika språk. Vår tolkning är också att pedagogerna uppmärksammar detta vilket gör barnen stolta över just ”sitt” språk.

Vi har visat intresse för barnens språk, det är ju barnens språk och identitet som hänger ihop, vi visar att åh vad det är kul att höra vad det heter på ryska och på något sätt stärker det ju deras identitet, tänker jag. (Pedagog E)

Det framkommer också av informanterna att deras förhållningssätt mot barnens kulturer speglar sig i att en del av dem visar att de är intresserade, nyfikna och vill veta mer om barnens kulturella bakgrund. En informant pratar om att stötta barnen och möta alla barns kultur i den utsträckning de kan.

Jag tänker att vi har ju det förhållningssättet att deras, att alla kulturer är viktiga, nu har vi ju inte jättemånga helsvenska barn men vi försöker prata om det på många olika sätt och vända och vrida för att alla ska känna sig viktiga och involverade och synliggjorda. (Pedagog F)

Vi ser också i vårt material att pedagogerna pratar om att det kan uppstå dilemma i deras interkulturella förhållningssätt som till exempel vid barnens måltider på förskolan. En informant menar att det kan vara svårt att hantera saker som religion.

Jag kan tycka att det är svårt det här med religion, det är svårt att hantera när man hör barn som kan säga saker som att: äter du griskött får du cancer. (Pedagog D) Informanten menar också att här måste man gå in och påpeka att det stämmer ju inte samtidigt som hen inte vill ha ett förhållningssätt som tyder på att den västerländska kulturen är den rätta och att det är den man ska rätta sig efter. En annan informant uttrycker sig att om man börjar prata religion så är man ute på hal is.

35

Med utgångspunkt från våra teoretiska centrala begrepp tolkar vi att pedagogerna använder sig på ett eller annat sätt av ett interkulturellt förhållningssätt. Vi kan också urskilja i våra intervjuer att en del av förskolorna lägger ner mer arbete på detta interkulturella förhållningssätt än andra för att utmana barnen att utveckla sin kulturella identitet. Med ett interkulturellt förhållningssätt menar Wångersjö (2017) att pedagogernas inställning på förskolan är att de nyanlända barnen och deras familjer och den kultur de har med sig har en likvärdig plats som den svenska kulturen och att även den blir synlig på barnens förskola. Utifrån vårt empiriska material tolkar vi det som att informanterna delar denna mening och att de jobbar aktivt med detta. Detta interkulturella förhållningssätt blir återkommande synligt i vårt resultat av de intervjuer vi har gjort.

Med fokus på den postkoloniala teorin, även om Sverige inte var någon kolonisatörsstat, menas det inom postkolonialt perspektiv att kolonialismen har präglat hur vi i dagens samhälle tolkar betydelsen av kultur, identitet och makt. Därmed också hur vi definierar svenskhet och i relation till det beskådar andra kulturer kan vi se denna likhet i informanternas berättelser. De pratar om den västerländska kulturen vilket inom det postkoloniala perspektivet handlar om ett skapande av ett vi, det västerländska och ett dem alltså ”de Andra”. Vi tolkar utifrån empirin att det är ett känsligt förhållningssätt att prata om religion och det västerländska men att informanterna ändå måste till en viss del ha ett förhållningssätt till detta mot barnen på förskolan. Det framkommer i vårt material att informanternas förhållningssätt och föreställningar här skapar normer när man pratar om hur det är här i det västerländska samhället, och att dessa normer förväntas vara det normala. Resultatet i vår studie skiljer sig därmed från Bahnes (2018) resultat om att förskolepersonal ville att just religion och värderingar skulle diskuteras öppet på förskolan.

Vår analys av resultatet visar också att pedagogernas interkulturella förhållningssätt medför att de ser på barnens flerspråkighet som något positivt och att de tycker att barnen med annan etnisk bakgrund ska vara stolta över ”sitt” språk. Vi ser i vårt empiriska material ur ett postkolonialt perspektiv att pedagogerna pratar om till exempel ”ditt språk”, ”din flagga” eller ”din kultur” och att detta skall uppmärksammas. Detta kan liknas med vad Lahdenperä (2018) menar med ett slags andrafiering då det vanliga ställs mot det ovanliga att vi inte följer normen, vi riktar identiteten mot något som

36

andra inte har på så vis sker konstruktionen av ”de Andra”. Ett liknande resultat har även Ljungberg (2005) kommit fram till i sin studie, med syfte att belysa det mångkulturella i den svenska skolan, att på de skolor som anses som svenska skolor så kategoriserar man och talar om ”de Andra” om elever med en annan kulturell bakgrund.

5.4 Sammanfattning

Vårt syfte med studien har varit att ta reda på hur förskolepersonal uppfattar läroplanens mål om att förskolan ska sträva efter att varje barn ska utveckla sin kulturella identitet, samt vilka föreställningar de har kring hur detta kan uppnås. Vi har tagit tre frågeställningar till vår hjälp för att uppnå vårt syfte vilket innefattar förskolepedagogers tolkning av läroplansmålet, hur läroplansmålet tillämpas och vilket förhållningssätt pedagogerna representerar.

Utifrån vår första frågeställning som handlar om förskolepedagogers tolkning av läroplansmålet, ser vi i vårt resultat att det tolkas av våra informanter på olika sätt. För någon var det ett mål som jobbades mot i verksamheten och för någon annan informant var begreppet kulturell identitet helt okänt. Det okända kopplas ihop med graden av mångkultur på förskolan och att kunskap inom området inte var tillräckligt stort. För att synliggöra pedagogernas tolkning av läroplansmålet tydligare delade vi det i tre aspekter nämligen språk, kultur och kulturell identitet. Språket är den aspekt, som vi tolkar utifrån vårt resultat, den mest förekommande och som lyfts fram i intervjuerna. I analysen ser vi också att flertalet av pedagogerna tolkar kulturbegreppet som väldigt brett och därmed en utmaning för dem, att uppmärksamma varje barns kultur. Denna osäkerhet tolkar vi som en anledning till varför pedagogerna inte i någon större utsträckning arbetar aktivt med detta och tar därav inte så stor plats i verksamheten. Kulturell identitet var den aspekt som vi tolkade att pedagogerna hade mest svårt att greppa. Trots att begreppet finns med i läroplanen var det för någon pedagog okänt vilket gör pedagogernas tolkning av läroplansmålet så olika.

Vår andra frågeställning om hur läroplansmålet tillämpas, ser vi i vår analys av resultatet att pedagogernas interkulturella arbetssätt präglas också här i förhållande till hur bred mångkulturen är på förskolan. Att synliggöra barnens kulturer tolkar vi är en

37

av den större delen i verksamheten som pedagogerna jobbar med för att utveckla barns kulturella identitet. Att synliggöra i hallen på förskolan med ord på olika språk är vanligt enligt pedagogerna men att synliggöra med flaggor som representerar barnens kulturella bakgrund håller inte alla med om. Detta kan vara känsligt för en del som ser flaggorna och väcka hemska minnen, menar en av pedagogerna. Ett interkulturellt arbetssätt är också som vi var inne på tidigare att jobba med språket och enligt pedagogerna så är det något som görs dagligen på förskolorna. Språkutvecklande aktiviteter tolkar vi som att det arbetas aktivt med och anpassas utifrån barngruppens konstellation.

Den tredje frågeställningen, vilket förhållningssätt pedagogerna representerar, tolkar vi utifrån vårt resultat att samtliga pedagoger har ett interkulturellt förhållningssätt genom att visa intresse för barnen och deras kulturella bakgrund när de kommer till förskolan. Pedagogerna visar i intervjuerna att de är nyfikna på barnens bakgrund men ibland kan det vara svårt när man inte förstår varandra och det kan vara en känslig bit att prata om. Som någon pedagog uttalade sig att det är man ju på automatik när det är ett barn med svensk bakgrund som kommer till oss. Att förhålla sig till religion är enligt pedagogerna svårt med tanke på att man inte har någon större erfarenhet av området. Det framkommer i vår analys att pedagogerna tycker det kan vara svårt att hantera och att man inte kan motsäga sig ”deras kultur” men att det inte heller är den västerländska kulturen som är den rätta och som man ska anpassa sig efter.

38

6. Diskussion

Detta kapitel har vi valt att dela upp i tre olika rubriker. Under rubriken resultatdiskussion diskuterar vi studiens resultat och jämför med tidigare forskning. Vi återkopplar till våra forskningsfrågor och vårt syfte med studien och utgår från de centrala begrepp som vi har lyft under studiens gång. Under rubriken metoddiskussion reflekterar vi över våra val av metoder. Avslutningsvis ger vi förslag på vad fortsatt forskning på området skulle kunna bidra till.

6.1 Resultatdiskussion

Resultatet i vår studie visar att målet, som i förskolans läroplan är formulerat som en strävan efter att alla barn ”som har ett annat modersmål än svenska utvecklar sin kulturella identitet och sin förmåga att kommunicera såväl på svenska som på sitt modersmål” (Lpfö98, 2016) i allra högsta grad är tolkningsbart. Pedagogerna i vår studie beskriver målet som ett stort men likväl centralt mål och osäkerheten kring målet blir tydligt. Detta blir på liknande sätt som Lunneblad (2006) fann i sitt resultat att pedagogerna upplevde osäkerhet kring målformuleringarna. Vi kan se att i pedagogernas försök att konkretisera målet bryts det ner i tre mindre delar, detta tolkar vi som pedagogerna själva ger uttryck för att det är ett stort och övergripande mål. Deras vilja i att bryta ner målet är troligen för att lättare kunna förstå hur strävansmålet ska kunna implementeras i förskolans verksamhet. Det visar sig att förståelsen för begreppen i målet är liksom hela läroplansmålet i sig, en tolkningsfråga. Hur målet tolkas förefaller bero på pedagogernas erfarenheter av och inställning till mångkultur.

Det som i läroplanen uttrycks som strävan att ”alla barn” ses som en stor utmaning för pedagogerna. I förhållande till det kan vi se att förskolepersonalens situation är komplex i relation till läroplanen, att både arbeta inkluderande och samtidigt ha fokus på alla barn individuellt. Eftersom läroplanen inte ger några konkreta tips på hur man ska arbeta med målen blir den personliga tolkningen avgörande. På så vis blir det alltså de

39

olika pedagogernas många tolkningar som styr verksamheten i förskolan. Då ställs ju frågan om en likvärdig förskola på sin spets. I globaliseringens spår är det tydligt såsom Lahdenperä (2018) beskriver att migration och mångkulturell samhällsutveckling är de mest angelägna och aktuella frågorna för skola och förskola idag. I den kommande läroplanen (Lpfö18, 2018) står det beskrivet att förskolan ska ge varje barn förutsättningar att utveckla sin kulturella identitet samt kunskap om och intresse för olika kulturer och förståelse för värdet av att leva i ett samhälle präglat av mångfald. Det står även att förskolan ska se till att olika kulturer synliggörs i utbildningen. Detta kan tolkas som att alla som arbetar i förskolan skall kunna utbilda barnen om olika kulturer. Det blir synligt i vår empiri där flertalet av pedagogerna menar att deras kunskap om olika kulturer är så pass liten och att det är orsaken till varför man inte arbetar så mycket med det. Då pedagogerna själva drar slutsatser om bristen på kunskap om andra kulturer blir den svenska normalitetsuppfattningen synlig. I arbetet med den kulturella mångfalden ser vi tydligt att detta främst uppmärksammas i ett språkfrämjande arbete. Vårt resultat vittnar även om att en del pedagoger förhåller sig till viss del etnocentriska till det kultur- och traditionsfrämjande arbetet i förskolan.

I den kommande läroplanen som träder i kraft 1 juni 2019 är utbildning ett centralt begrepp. Då ställer vi oss frågan, varifrån skall denna kunskap komma? Hur ska förskolepedagoger utbilda barnen i något som de själva anser sig ha otillräckliga kunskaper i? Ska denna kunskap baseras på förskolepedagogernas egna erfarenheter eller kanske rentav ingå i yrkesutbildningen?

Studiens resultat visar att uppmärksamma barnens språk är en del av målet som pedagogerna till stor utsträckning arbetar med och använder sig av för att utveckla barns kulturella identitet. Pedagogerna på undersökningsförskolorna visade att det var ganska självklart att språket var en del av verksamheten och att det dagligen förekommer i form av olika språkaktiviteter. Detta kan sammanliknas med det resultat Bahne (2018) fann i sin studie, att språket är en central del i kulturen på förskolorna vilket vi också ser i vår studie. Språket är lätt att ta till menar hon då den språkliga utvecklingen finns både i de planerade aktiviteterna men även i de vardagliga rutinerna på förskolan. I motsats till Bahnes (2018) studie visar det sig i Kulttis (2012) resultat att de deltagande förskolorna inte i någon större utsträckning gav barnen möjlighet till att utveckla sina förstaspråk. I vårt resultat ser vi även att informanterna arbetar med att synliggöra barnens

40

språkbakgrund i verksamheten. Vi har uppmärksammat att ett vanligt sätt att göra detta på är till exempel att hänga upp flaggor i syfte att representera barnens olika kulturella bakgrunder, vilket gjordes på fem av pedagogernas förskolor. Detta kan man som pedagog förhålla sig till på olika sätt. En förskola tyckte att detta med flaggor inte är en god idé då det kan väcka känsliga minnen. Detta kan tolkas på liknande sätt som Lahdenperä (2018) kom fram till i sin studie att det kan skapas olika sociala konstellationer i förskolan vilket kan medföra att det skapas ett ”vi” och ”dem”. I vår framtida yrkesroll som förskollärare kan vi ha i tankarna att istället göra som någon förskola gjorde, ta hjälp av föräldrarna och ta reda på vad hej heter på deras språk och synliggöra detta istället för att hänga upp flaggor.

I resultatet synliggörs att pedagogerna anser att begreppet kultur är väldigt stort och svårt att få grepp om och på så vis svårarbetat. Kultur betyder så olika för pedagogerna men de tycks ändå ha en uppfattning om att kultur inte tar sådan stor del av verksamheten som det kanske borde. Detta gör att det interkulturella arbetssättet i verksamheten påverkas av pedagogens egna uppfattningar om vad kultur innebär. Hur kan då arbetet se ut på en förskola där pedagogerna har olika kulturella bakgrunder i förhållande till en förskola där flertalet pedagoger har en och samma kulturella bakgrund? Kan dessa förutsättningar göra skillnad i undervisningen eller har barnen ändå samma villkor att utmanas i sin kulturella identitet? Det vi ser i vårt resultat är samstämmigt med Bahnes (2018), att pedagogerna vill vara förebilder och genom att inta ett interkulturellt förhållningssätt vara positiv till andras kulturer, vilket samtidigt innebar att pedagogerna blev medvetna om sina egna fördomar och värderingar.

Våra resultat har bidragit till att ge oss en bredare kunskap inom forskningsområdet. Detta har i sin tur gett oss en inblick i hur tolkningen av läroplanens mål kan leda till att pedagoger arbetar på så olika sätt vilket vi tar med oss i våra framtida yrkesroller som förskollärare. Vikten av läroplanens mål bör diskuteras oftare ute på förskolorna för att pedagogerna ska få en uppfattning om vad de innebär så att vi kan förhålla oss till dessa och samtidigt utmana och bemöta barnen på bästa möjlig sätt.

Med det faktum att Sverige har i samband med globaliseringen blivit ett alltmer mångkulturellt samhälle råder det inga tvivel om och som Lahdenperä (2018) menar är migration och mångkulturell samhällsutveckling högaktuella frågor i dagens skola och förskola. Den svenska förskolan möter idag barn med olika många olika kulturer,

41

religioner, språk och etniciteter, detta i sin tur ställer krav på förskolepersonal som ska kunna tillmötesgå varje barns enskilda behov. ”Frågor om och överväganden kring kultur, språk och språkinlärning, flerspråkighet, normer och religiöst motiverade anpassningar av förskolans verksamhet blir alltmer delar av vardagen” menar Stier och Sandström (2017, s2). Det gäller då för förskolepersonalen att hitta en likvärdig balans mellan likabehandling och individanpassning. I Lpfö18 (2018) står det att förskolan ska ge varje barn förutsättningar att utveckla sin kulturella identitet samt kunskap om och intresse för olika kulturer och förståelse för värdet av att leva i ett samhälle präglat av mångfald. Detta i sin tur innebär att förskolans roll är en viktig del i barns skolgång och att utbildningsväsendet bidrar till förändring av samhället. Förskolläraren ska bidra till att skapa morgondagens medborgare, då ställer vi oss frågan; vilken inverkan har globaliseringen på förskolan och dess roll för samhällets framtida utveckling? Sett ur ett större perspektiv får dagens förskola ännu ett uppdrag, att se barnet som en världsmedborgare.

Tillsammans med övriga inom yrkeskåren har förskolläraren ett betydelsefullt uppdrag i skapandet av framtiden. Uppdraget som vi pedagoger har i förskolan är både unikt och betydelsefullt i en pågående och viktig process i barnens livslånga lärande.

Tillsammans skapar vi framtiden.

6.2 Metoddiskussion

Vi valde att göra kvalitativa forskningsintervjuer, då vi ville få intervjuerna till att mer likna ett samtal för att kunna få ett öppet klimat mellan oss och informanterna. I efterhand kan vi se att om vi som forskare hade deltagit ännu mer aktivt skulle vi kanske fått djupare och mer reflekterande svar. För att utveckla denna studie ytterligare hade det varit till fördel för studien att använda sig av observationer som ännu en metod. Att observera pedagoger på förskolan för att få en uppfattning om hur de jobbar med läroplansmålet i verksamheten och på så sätt tillföra studien ännu mer intressant och användbar forskning.

42

Vi kan också se att kanske var det lite för få informanter för att få den bredd på materialet som vi önskat, men det hade samtidigt tagit längre tid, och gott om tid hade vi ont av som vi såg det. Att ha informanter med en annan kulturell bakgrund, vilket vi inte hade i vår studie, hade också kunnat bidra med ett annat resultat än det vi uppnådde i studien. Att höra deras tolkning av läroplansmålet och hur de jobbar med det hade gett oss ett större material att jobba med.

Vi kan såhär i efterhand se att vår brist på erfarenhet kring just att intervjua i viss mån