Internationella ekonomiska institutioner

Kristalina Georgieva, verkställande direktör för IMF, slår fast att Covid-19-pandemin har inneburit en kris som världen aldrig tidigare har skådat. Denna kris har tvingat IMF samt deras medlemsländer att vidta åtgärder; Statliga aktörer har tillsammans nästintill spenderat 12 biljoner dollar genom

finanspolitiska åtgärder och runt 7,5 biljoner dollar i monetära åtgärder med syfte att rädda liv och stödja ekonomin. Därtill har IMF etablerat ett

åtgärdspaket mot Covid-19-krisen som bland annat innebär att de lån IMF erlägger fördubblas samt att nya bilaterala lån implementeras och förväntas träda i kraft januari 2021 (Georgieva 2020).

3:e mars 2020 argumenterade FN:s generalsekreterare, António Guterres, för att internationellt samarbete krävs för att kunna stödja utvecklingsländerna under Covid-19. Guterres (2020) betonade vid samma tidpunkt att sådant samarbete lämpligen koordineras av IMF och andra internationella ekonomiska institutioner då det, enligt Guterres (2020), leder till bättre möjligheter att distribuera finansiella tillgångar till de mest utsatta områdena i världen (Guterres 2020).

15:e september 2020 slog Georgieva fast att IMF har koordinerat

internationellt samarbete mellan dess medlemsländer för att ekonomiskt kunna stödja andra medlemsländer. Detta internationella samarbete har möjliggjort för IMF att distribuera över 100 miljarder dollar till behövande medlemsländer under Covid-19-pandemin. Därtill har IMF etablerat en skuldlättnad för låginkomstländer för erlagda lån, vilket gäller fram till april 2021, samt distribuerat omkring tio gånger så många ‘soft loans’, lån med lång avbetalningstid, jämfört med ett år fritt från pandemi (Georgieva 2020).

Tillsammans med Världsbanken och Group of 20 (G20) har IMF deklarerat att de allra resurssvagaste nationerna inte behöver återbetala sina lån under Covid-19-pandemin, vilket har inneburit att dessa resurssvaga nationer istället har kunnat investera i hälsosystem för att kunna hantera Covid-19. Vidare har samarbete även skett mellan IMF och WTO, där de båda organisationerna har betonat vikten av fortsatt internationell handel under Covid-19 och därav uppmanat till politiska initiativ som underlättar för detta. Speciell vikt har lagts vid den internationella handeln av mat och medicin. Detta med syfte att bibehålla arbeten samt återuppliva den globala

ekonomiska tillväxten (International Monetary Fund (IMF) 2020). I syfte att sprida information i form av exempelvis analyser och data om Covid-19 har IMF utfört en sammanställning över de ekonomiska responser som dess medlemsländer och territorier har tagit under Covid-19 (Georgieva 2020). IMF har även samordnat regionala åtgärdspaket. Exempelvis arabiska valutafonden. Dessa arrangemang syftar till att stödja aktörer som ingår i dessa regioner genom belåning samt arbete för lagstiftning som är bättre anpassat till kriser likt Covid-19-pandemin (International Monetary Fund (IMF) 2020).

Under Covid-19-pandemins början samarbetade Världsbanken, likt IMF, med andra organisationer i syfte att på lämpligt vis stödja nationer i arbetet mot bromsad spridning av Covid-19. Exempelvis deklarerade Världsbanken att de samarbetat med organisationer lämpade för arbete i småskaliga kontexter där det råder känsliga omständigheter såsom konflikter mellan olika samhällsgrupper. Därtill verkade Världsbanken för att säkerställa att världens nationer hade tillräckligt med finansiella resurser för att kunna hantera Covid-19-pandemin (World Bank Group (WBG) 2020).

Nästa steg i responsen mot Covid-19 premierade Världsbanken att stödja de mest resurssvaga och utsatta områdena i världen. Exempelvis genom att stödja dessa nationer att utveckla välfärd. Genom att visa upp att välfärden har utvecklats och når ut till fler människor kan dessa nationer erhålla

ytterligare finansiella bidrag av såväl Världsbanken som andra bidragsgivare (World Bank Group (WBG) 2020).

Utöver att lindra effekterna av pandemin syftar de finansiella bidragen från Världsbanken under Covid-19 till att omstrukturera företag och andra sektorer för att främja hållbar tillväxt, samt bibehållande och skapande av arbetstillfällen under den återhämtningsprocess som följer efter pandemin. Världsbanken argumenterar för att det krävs omfattande ekonomiska bistånd som implementeras direkt, snarare än gradvis, för att kunna hantera Covid-19-pandemin. Därför deklarerar Världsbanken att de vill stödja nationer genom att integrera i såväl den privata som i den offentliga sektorn och bidra med ekonomiska hjälpmedel, ekonomisk rådgivning samt internationellt finansiellt samarbete. Dock betonar Världsbanken att det är nationalstaternas uppgift att enskilt vidareutveckla de åtgärder som Världsbanken verkar för att implementera under Covid-19 (World Bank Group (WBG) 2020). Under Covid-19 kan Världsbanken, genom belåning, stödja nationer i socioekonomiska frågor samt i att utveckla sjukvårdssystem. Dock hävdar Världsbanken att belåning inte nödvändigtvis är lämpligt i fall med nationer som är sårbara för ytterligare statsskulder eller minskad kreditvärdighet. I dessa fall är lämpligare metoder, enligt Världsbanken, att intensifiera bredare internationellt samarbete som verkar för skuldlättnader för låginkomstländer och kreditförbättringar för medelinkomstländer (World Bank Group (WBG) 2020).

19:e maj 2020 deklarerade Världsbanken att deras nödåtgärder under Covid-19 hade nått 100 utvecklingsländer, vilket motsvarar 70% av världens befolkning. 23:e oktober 2020 klarlade Världsbanken att de fram till januari 2022 tillgängliggör 160 miljarder dollar i syfte att fortsatt stödja nationer i att hantera sociala, ekonomiska och hälsorelaterade samhällskonsekvenser som Covid-19-pandemin för med sig (World Bank 2020b).

Även om IMF och Världsbanken bevisligen har agerat i syfte att stödja länder, i synnerhet utvecklingsländer, bör det betonas att det finns olika uppfattningar kring hur utvecklingsländer bör stödjas. Som tidigare nämnt belyser exempelvis Steger (2017:58-59) att tidigare lån från dessa två institutioner inte har resulterat i önskad effekt. I det uttalande som Guterres (2020) gjorde den 3:e mars 2020 beskrivs koordinerade aktioner mellan centralbanker som ett alternativt tillvägagångssätt för att stödja

4.2 Politiska dimensionen av globalisering i relation till Covid-19 4.2.1 Lokal nivå

Som nämnt, kan ‘globala städer’ vara mer sammanbundna till varandra än det land de är situerade i (Steger 2017:73). Därtill argumenterar Goldin och Mariathasan (2014:148) för att smittspridning av virus i en av dessa städer näst intill oundvikligen resulterar i global smittspridning på grund av städernas omfattande interkonnektivitet med andra områden.

Omkring 90% av alla rapporterade Covid-19-fall uppskattas härstamma från urbana områden (United Nations Human Settlement Programme (UN-Habitat) 2020a). Storleken på population samt populationens omfattande interkonnektivitet såväl lokalt som globalt gör dessa områden, som nämnt, mer sårbara för virusspridning. Dock behöver inte hög densitet av människor nödvändigtvis innebära högre virusspridning (United Nations (UN) 2020c). Socioekonomiska faktorer spelar en central roll vad gäller smittorisk. Detta exemplifieras med New York; Trots att Stadsdelarna Manhattan och Queens endast ligger cirka 25 minuter ifrån varandra med tunnelbana är skillnaden i årlig medianinkomst bland boende i de två stadsdelarna 78 000 dollar (Lall och Wahba 2020). Under den mest omfattande smittspridnings-perioden av Covid-19 i New York var infektionstakten i Manhattan kring 925 av 100 000 personer jämfört med 4 125 av 100 000 personer i Queens. På grund av att en större andel boende i Manhattan hade tillgång till hälso- och sjukvårdsservice samt möjligheten att arbeta hemifrån blev smittspridningen mindre

omfattande än i Queens. Liknande ojämlikheter är ett faktum i näst intill alla metropoler runt om i världen. Covid-19 kommer med sannolikhet fortsatt att synliggöra samt utöka dessa ojämlikheter (Goldin & Muggah 2020).

Goldin och Muggah (2020) argumenterar för att Covid-19 innebär och kommer att fortsatt innebära omfattande utmaningar för storstadsområdena oavsett om ett vaccin distribueras 2021. Om städerna inte längre får hyra ut kontorslokaler till kunskapsarbetare, som under Covid-19 arbetar hemifrån, uppskattas att omkring en tredjedel av städernas inkomster kommer att gå förlorade. Enligt beräkningar från Världsbanken och FN kommer lokala aktörer i genomsnitt förlora 15-25% av sina totala intäkter 2021 (Wahba, Sharif, Mizutori & Sorkin 2020). Den ekonomiska förlusten från uteblivna hyror och fastighetsskatter tillsammans med andra förlorade intäktsströmmar kommer få betydande konsekvenser för hur mycket kommuner kan

tillhandahålla basala samhällstjänster såsom exempelvis sjukvård (Goldin & Muggah 2020).

Goldin och Muggah (2020) menar att som följd av de utmaningar Covid-19 för med sig tvingas aktörer på lokal politisk nivå utveckla strategier för att minska risken för ytterligare pandemier, etablera stabila värdekedjor, främja hållbart klimat samt hitta nya sätt att producera energi. Därav menar Goldin och Muggah (2020) att Covid-19 kan betraktas som startskott för

utvecklingen av mer hållbar urbanisering snarare än ett existentiellt hot mot städer.

I FN:s rapport om den påverkan Covid-19 haft på urbana områden understöds ovan resonemang från Goldin och Muggah (2020) med att tidigare pandemier och epidemier har lett till modernisering. Exempelvis har utbrott av kolera drivit utveckling av nya avloppssystem. I samma rapport klargörs även att såväl lokala som regionala aktörer under Covid-19 har etablerat strategier för att övergå till mer hållbara urbana områden (United Nations (UN) 2020c).

Internationellt samarbete på den lokala politiska nivån kan vara nödvändigt för att utveckla ovan nämnda strategier. Sådant samarbete exemplifieras bland annat genom organisationer som Metropolis (Steger 2017: 73). Den 6:e maj 2020 betonade Michal Müller, President för Metropolis, vikten av att bibehålla internationellt samarbete vid den lokala politiska nivån under Covid-19. Müller (2020) förklarade vid samma tidpunkt att möten fortsatt hölls mellan Metropolises medlemmar med syfte att utbyta idéer och

erfarenheter, även om dessa övergick till digital form (World Association of Major Metropolises (Metropolis) 2020).

En annan organisation som exemplifierar internationellt samarbete vid den lokala politiska nivån är United Nations-Human Settlement Programme (UN-Habitat). Vid ‘världsmetropol-dagen’ den 7:e oktober 2020 anordnade Metropolis tillsammans med UN-Habitat ett digitalt möte där de båda organisationerna diskuterade hur globala städer och urbana områden kan hantera Covid-19 och dess konsekvenser. Detta möte belyste främst de utmaningar lokala politiska aktörerna står inför. Dock instämde de två organisationerna i resonemanget kring hur Covid-19 kan fungera som ett startskott för utvecklingen av en mer hållbar urbanisering (United Nations Human Settlement Programme (UN-Habitat) 2020b).

Under kampanjen för världsmetropol-dagen 2020 delades information och initiativ mellan olika lokala politiska aktörer samt en rad institutioner, såväl offentliga som privata, världen över. Detta globala flöde av information och initiativ syftade till att påskynda hållbar omställning av världens

metropolitiska områden för att kunna hantera Covid-19 samt uppnå FN:s globala mål (United Nations Human Settlement Programme (UN-Habitat) 2020b).