Interprofessionellt arbete och samverkan

De olika lagstiftningarna, hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen, kan i vissa ärenden skapa diskussioner mellan de olika professionerna. Diskussionerna handlar oftast om vilka ansvarsåtaganden som respektive profession har vilket kan vara påfrestande för de

professionella. ”Kim” påtalar en viss oförståelse kring vilket ansvar som åligger de olika

28

professionerna vilket ofta leder till frågor från vårdpersonal om beviljande av hälso- och sjukvårdsinsatser. Biståndsbedömare har igen beslutsrätt i hälso- och sjukvårdsinsatser, trots det framkom det att sådana frågor från vårdpersonal tillhör vanligheterna.

”…jag får ju även att vårdcentraler ringer till mig och ställer frågor om sitt arbete. Ehh dem ringer och frågar, jamen” är det här nått ni gör?” eller ”vem ska ordna med hemsjukvård?

Den här personen behöver hjälp med det här och det här och det här”. Eh och det är så snårigt för dem har ju inte koll på det själva. Och inte jag heller eftersom jag har ju ingen beslutsrätt överhuvudtaget när det gäller HSL insatser.” (”Kim”)

För att ett interprofessionellt arbete ska fungera medförs ett krav på nytänkande kunskap om hur samverkansarbetet mellan de olika verksamheterna fungerar (se Johansson m.fl., 2015).

Utifrån ”Kim”s beskrivelse av en viss problematik i det interprofessionella arbetet tydliggörs bristande kunskaper i hur samverkansarbetet fungerar.

Vid behovsbedömningar under vårdtid underlättas samarbetet mellan de olika professionerna då alla parter samverkar. Då klienten närvarar ges samtycke från den enskilde där på plats, vilket ger de professionella möjlighet att tala öppet om allt som hör till ärendet. Sedan kan sekretessen enligt ”Kim” innebära viss problematik i situationer där klienten berättar något som inte kan föras vidare till vårdpersonal.

”…ja vad vi förut kallade vårdplanering men nu kallar vi det behovsbedömning under vårdtid enligt den här nya lagen om samverkan. Och då är ju liksom klient och så närvarande så det brukar inte liksom vara några problem. Utan det brukar vara att samtycke ges där liksom, att vi pratar öppet och klienten är med.” (”Kim”)

Distriktssköterskan påtalar även ett problem som innebär skillnader i hur sekretessen används inom de olika professionerna. Brister i samarbetet mellan verksamheter som syftar till att främja psykisk hälsa hos äldre människor kan bidra till svårigheter gällande både identifiering av psykisk ohälsa och låg tillgänglighet av insatser som främjar psykisk hälsa (se källa:

Dawson, 2015).

”Jag tycker att det påverkas negativt när biståndsbedömare ringer till mig och vill ha

nånting, då brukar dem säga först att dem hade pratat med patienter och har fått samtycke att prata om den, men när jag ringer, trots att jag säger att jag har pratat med patienten och jag ringer på grund av att personen inte är nöjd, måste dem själv ha fått samtycke. Så jag tycker det är lite svårare med biståndsbedömarna.” (”Alex”)

29

Biståndsbedömaren ”Charlie” ansåg inte att sekretessen är ett dilemma, så länge ett samtycke ges. Svag och stark sekretess är dock viktigt att tänka på i samverkansarbetet, vilket påverkar vilken information som ges vidare till andra professioner.

”…det har ju med sekretess att göra, det går ju inte att komma ifrån liksom. Men får man ett samtycke från den enskilde så är det ju inget liksom problem, om jag behöver ha, jag måste veta vad du har för diagnoser då måste jag ju ta reda på det, men man får hela tiden tänka på stark och svag sekretess och samtycke från den enskilde så man får ju jobba med försiktighet i varje ärende, sen är det kanske många upprörda sjuksköterskor eller sådär som ringer och säger nu måste ni göra någonting men jag menar får vi inget samtycke då blir det det

medicinska ansvaret så då måste vi bolla tillbaka frågan, ja men då är det en läkare i sådana fall som måste sätta ett LPT, det kan inte jag göra och personen säger nej till mina insatser från hemtjänst, då blir det lite moment 22 ibland och dem blir upprörda på mig då för att jag inte gör det dem tycker att jag ska göra, om du förstår mig rätt, men då är det ju

lagstiftningen och samtyckeslagen som träder in liksom att vill man inte ha någon insats då är det ju ingen påtvingande lag, på något sätt.” (”Charlie”)

”Robin” upplevde sekretessen problematisk men även viktig utifrån att dess syfte till att skydda den enskilde. Ett möte där den enskilde oftast deltar skapar goda förutsättningar för samarbete, eftersom det då finns en öppenhet i samtalet kring den enskilde som närvarar tillsammans med berörda professioner. Sekretessen ansågs dock inte vara det svåra, i de fall där den enskilde ansöker om hjälp. När det inkommer en anmälan, det är då svårigheter uppkommer med samtycke och sekretess.

”…det är ju ett problem man behöver få ett samtycke till att kontakt med för att få höra och så vidare. Och det är oftast lättare när dem vill någonting, alltså om dem ansöker så brukar det inte vara det svåra, det svåra är en anmälan, då är det svårt. Då sätter ju den här, alltså sekretessen finns ju där som ett skydd och den ska vi nog värna om men ibland blir det, gör det att vårt jobb blir mer svårjobbat.” (”Robin”)

En av biståndsbedömarna påtalade en viss skillnad i hur patienters samtycke inom vården och hur klienters samtycke inom biståndsbedömning värderas olika. Enligt ”Kim” värderas patienters samtycke inom vården inte lika högt som klientens samtycke inom

socialtjänstlagen. Biståndsbedömare arbetar endast utifrån samtycke i beviljandet av insatser och har inga tvingande insatser, vilket vården har. Uppger klienten att insatsen inte är

önskvärd behöver biståndsbedömaren acceptera situationen, trots tron om att insatsen skulle

30

hjälpa den enskilde. ”Kim” menar att legitimerad vårdpersonal i vissa fall kan ha svårt att förstå att alla insatser som biståndsbedömarna kan bevilja kräver samtycke.

”…oftast kan det ju vara liksom att inom vården så är ju inte patienters samtycke lika högt värderat som det är, som klienters samtycke är för mig enligt socialtjänstlagen. Ehh.. där kan man liksom stöta på en kulturkrock – att ehh… legitimerad sjukvårdspersonal eller

rehabpersonal, dem är ofta inne på att – ja men dem har gjort en bedömning utifrån sin profession och då är det så verkligheten ser ut.”(”Kim”)

En av informanterna ansåg att samtal kring de olika professionernas arbetsuppgifter är en viktig del i arbetet med äldre personer. Om de professionella delar med sig av de kunskaper som finns om patienten kan de olika professionerna tillsammans bidra till förbättrad

livskvalitet hos den äldre människan.

”Jag tycker att det är bra att man pratar om varandras arbetsuppgifter, och hur man kan hjälpa patienten att må bättre, kunna leva sitt liv, i sitt hem… längre. Med bättre

livskvalitet… informera varandra, berätta om patienten.” (”Alex”)

Ett gott samarbete leder till positiva resultat i det sociala arbetet vilket innebär att det är mycket viktigt att de olika professionerna kan samarbete med varandra (se Dunér &

Wolmesjö, 2015). Här uppmärksammas även viljan att samarbeta hos professionella, vilket även ligger till grund för att ett interprofessionellt arbete ska fungera.

Distriktssköterskan påpekar en problematik där äldre personer beviljas insatser där det fallerar i praktiken på grund av tidsbrist. Exemplet som ”Alex” beskriver innebär att 10 minuter ska gå till dusch, vilket i verkligheten kan vara problematiskt eftersom individen kan behöva mer tid.

”När dem beviljar 10 minuter för duschningen av en dement…det går inte. Ibland det tar 20 till 30 minuter för att man ska övertala en dement att klä av sig för att gå och duscha. Det går inte, det går inte att man ska ta tid, hur många minuter tar det att värma maten, att patienten ska äta upp det.” (”Alex”)

Enligt distriktssköterskan beräknas det ut hur lång tid det tar med måltiderna, och då förväntas det ta så lång tid varje gång. Insatserna och tidsåtgången av de insatserna bör styras av den äldre människans behov (se Drugge m.fl., 2018).

31 5.6. Ålderism

Samtliga informanter uttrycker på ett eller annat sätt att ålderism existerar i arbetet med äldre personer med psykisk ohälsa. ”Kim” lyfter hur Socialtjänstlagen förespråkar en aktiv och stimulerande fritid, vilket i sig ibland kan medföra ett antagande om att alla äldre personer vill ha en väldigt aktiv fritid. En aktiv fritid kan innebära olika för olika personer, eftersom alla är olika. Äldre personer har inte samma intressen, vilket innebär att alla över 65 år inte tycker om att spela bingo.

”Och det står ju till och med i socialtjänstlagen att man ska ha en aktiv och stimulerande fritid. Men nånstans när man jobbar med en äldre målgrupp som kanske är i det skedet att livet kanske inte kommer pågå så länge till alls, så då måste man ju också vara öppen för att acceptera att, ja men alla människor vill inte ha det så himla aktivt. De kanske är nöjda utan massa barn springande runt sig som är någon sådan här need-bild, eller stereotypisk bild av äldre. Alla gillar inte att spela bingo som verkar vara nån sån här som alla tror, i alla fall när vi ser på aktiviteterna på våra servicehus. Ja men det är lite lurigt, nånstans får man försöka lyssna in vad dem säger” (”Kim”)

Utifrån ”Kims” uttalande uppmärksammas hur stereotypiska antaganden bidrar till ålderism (se Calasanti, 2015). Mycket handlar om att lyssna på den äldre individens önskan, menar

”Kim”. Ålderism sker i omedvetna beteenden och attityder vilket innebär svårigheter i motarbetandet av diskrimineringsformen (se Calasanti, 2015). Kunskapsutveckling bidrar till förändrade beteenden och attityder vilket tydliggör hur viktigt det är att forskning och den kunskap som utvecklas uppmärksammas i samhället. Samhällsstrukturerna kan därmed komma att förändras vilket i sin tur kan skapa bättre förutsättningar för äldre människor, både med och utan psykisk ohälsa.

Medicinering är för målgruppen än vanligt förekommande lösning för äldre personer med psykisk ohälsa. Äldre personer behandlas oftast utifrån den medicinska- psykiatriska modellen där medicinering ligger i fokus vid behandling av psykisk ohälsa (se Briering, 2019). Det som informanten beskriver i citatet nedan uppmärksammar ett beteende hos professionella, som kan vara oavsiktligt, som innebär ålderism (se Calasanti, 2015).

”…väldigt många går på antidepressivt och jag känner att det är såhär, det känns som att läkarna bara skriver ut det och så, ”då slipper vi ta dem här gamla så många gånger”.

Redan där kände jag att det här är ett problem i vårt samhälle och det är en

åldersdiskriminering som jag ser det, alltså lite att man inte ser – man ser inte individen, man

32

ser en gammal människa och det strider någonstans emot det jag vill jobba med och för…

(”Robin”)