I vårt första undervisningsförsök utgick vi från Skolverkets (2011a) kursplaner och hade som huvudsakligt syfte att ge eleverna en positiv upplevelse av att vistas ute, och temat vi valt att arbeta med var under denna lektion var huvudsakligen planering och organisering av friluftsliv samt information om allemansrätten. För att eleverna skulle få den rätta känslan av utevistelse och friluftsliv byggde vi i förväg upp ett läger i den skogsdunge som ligger bara 400 meter ifrån skolan. Att bygga lägret tog oss ungefär en och en halv timme och borde inte vara något problem för vilken idrottslärare som helst att göra. Dels kan lägret användas flera gånger när det väl är byggt, endast mindre justeringar krävs då, vilket minskar tiden för byggandet nästa gång det ska användas, och dels skulle det kunna byggas tillsammans med en klass.
Lägret bestod av ett vindskydd som vi byggt av nedfallna grenar och de presenningar och rep vi hade med oss. Från vindskyddets båda sidor byggde vi sedan en cirkel av stockar som eleverna kunde sitta på, och i mitten gjorde vi upp en lägereld. Tegelstenar som vi hittade på plats lades ut som bas för stormköken att stå på, totalt sex stycken som placerades runt om
insidan av lägercirkeln. I vindskyddet fanns liggunderlag och sovsäckar som tillsammans med lägereldens effekt gav känslan av att det var ett läger som skulle kunna användas på riktigt.
28
Eleverna var ombedda att samlas utanför skogsdungen, och när lektionstiden började gick en av oss ut för att möta klassen. Sex elever var frånvarande men resterande tjugofyra var punktliga och gick på rad efter varandra in i skogsdungen fram till lägerplatsen. När de såg platsen hörde vi elever säga ”men gud va mysigt”, ”kolla, va mysigt, lägereld och allt” och ”kolla, vi kan grilla korv”. Denna första reaktion eleverna uppvisade tyder på att det miljöombyte vi strävade efter gav effekt.
Vi befann oss nu i cirkeln, framför vindskyddet utan att säga annat än välkomna till eleverna. En efter en kom de in i cirkeln, några pojkar började leka med elden men i övrigt satte sig alla ner på stockarna utan att vi sagt vad de skulle göra. Det sätt som lägret var uppbyggt på visar hur det sociokulturella perspektivet fick genomslag i undervisningssituationen då omgivningen i sig själv förmedlade en slags kunskap. Utan att vi som ledare gav några instruktioner om vad eleverna skulle göra så förmedlade lägret kunskap enbart genom dess utformning. Lägret lärde ut något genom dess utformning såsom att lektionen skulle handla om friluftsliv och att det var en samlingspunkt där eleverna förväntades att sitta på stockarna. Samma tankar kring det sociokulturella perspektivet används också i vindskyddsstationens uppbyggnad där eleverna med väldigt lite instruktioner tillåts anpassa aktiviteten till rådande omständigheter.
När alla andra satt sig bad vi även pojkarna som lekte med elden att sätta sig ner vilket de gjorde utan att protestera. Den spontana uppdelningen av pojkar och flickors placering i ringen var tydlig med flest flickor på ena sidan och flest pojkar på den andra. Två flickor satt längst ut på ”pojksidan” och en pojke satt mitt bland flickorna på ”flicksidan”. När alla satt ner inledde vi lektionen med att presentera oss. Klassens ordinarie lärare hade tidigare nämnt vilka vi var och att vi gjorde en undersökning om friluftsliv, men vi repeterade även detta. Eleverna var fokuserade och uppmärksamma och ingen ägnade sig åt någonting annat än att fokusera på lektionen. Efter att vi presenterat oss och vår undersökning gick vi igenom lägret. Vi berättade vad vi byggt, hur vi byggt det och vad vi tänker på när vi planerar och genomför ett lägerliv som detta.
Eleverna bjöds in att diskutera och ställa frågor. Fortfarande var alla uppmärksamma, ingen ägnade sig åt någonting annat, men det var endast några få elever som ställde frågor och som svarade på våra. Eleverna tycktes vara genuint intresserade även om alla inte aktivt deltog i diskussionen och ställde frågor. Enligt det konstruktivistiska lärandeperspektivet kan
29
en förklaring vara att situationen var realistisk och därmed mer intressant än om samma information getts i enbart teoretisk form utan att se och känna den faktiska lägerplatsen.
Det var främst tre pojkar och två flickor som deltog i diskussionen. Pojkarnas frågor handlade mest om att få göra saker själva såsom ”får jag hugga ved sen” eller ”får jag lägga på mer ved på elden” medan flickornas frågor var mer undrande såsom ”sover man verkligen i ett sånt här” eller ”hur mycket kläder är lagom att ha på sig”. Oavsett om frågorna var praktiskt eller teoretiskt inriktade föddes en nyfikenhet hos eleverna. Lägerliv i denna form var någonting nytt som väckte frågor. Enligt variationsteorin innebär denna nya situation som skiljer sig från tidigare erfarenheter av friluftsliv att eleverna belyser friluftslivet från ytterligare ett håll vilket bidrar till en nyanserad och fördjupad kunskap. Denna genomgång och diskussion varade i tio minuter, därefter visade vi hur ett stormkök fungerar.
När vi började hörde vi kommentarer som ”detta har vi ju gjort” och eleverna tappade fokus. Vi sa då att de själva snart skulle få göra varm choklad och återfick då deras uppmärksamhet. Efter vi visat hur stormköken fungerar uppmanade vi dem att gå ihop i jämnt fördelade grupper vid vars ett stormkök, alltså fem grupper. Eleverna skötte detta själva och grupperna bildades efter hur de satt, väldigt snabbt och enkelt utan diskussion. Det märktes att de använt stormkök tidigare för alla grupper hade snabbt satt ihop sina kök och bad om att få t-sprit, och detta bidrog till att eleverna var på väldigt bra humör, de verkade stolta. Att eleverna först förlorade intresset troligtvis berodde på att de inte såg någon mening med den kunskap vi efterfrågade, men så fort vi gav kunskapen en mening i form av att de själva skulle göra varm choklad fick eleverna tillbaka motivationen och intresset vilket tyder på det konstruktivistiska perspektivets användbarhet vid lärande.
Under tiden vattnet kokade upp tog vi som ledare ett steg tillbaka och lät eleverna umgås och samtala i grupperna. Vi gick runt och pratade med eleverna och lyssnade på vad de pratade om och hur de pratade. Stämningen var god och eleverna pratade huvudsakligen om saker relaterat till vad vi gjorde där och då, men också om skolarbeten och om andra allmänna saker. Eleverna samtalade främst inom grupperna vid respektive kök, vilket nästan uteslutande var uppdelat i pojk- och flickgrupper. Endast en grupp, med tre flickor och en pojke var tystlåtna. Två av dem tittade på en mobil och två tittade bara ner i marken. Efter att de blandat sin choklad fick de dricka den medan vi föreläste om allemansrätten, nu med tio minuter kvar av lektionen. Det tog en liten stund att få allas uppmärksamhet. Stämningen
30
var god men okoncentrerad. Till en början uppfattade vi som ledare situationen som något okontrollerad, men efteråt reflekterade vi kring detta och tror att det var en nödvändig del vid utformning av friluftsliv i skolan eftersom eleverna gavs tid att bara vara i naturen och umgås. Eftersom vårt huvudsakliga syfte var att erbjuda eleverna möjligheter att erhålla positiva upplevelser av utevistelse anser vi att detta moment var en viktig och givande del då de fick tid att samtala med varandra och dricka varm choklad i lugn och ro.
Alla utom tre elever var efter någon minut engagerade i föreläsningen, samma tre som var frånvarande även under tillagningen av chokladen. De elever som tog stor plats i föregående diskussion tog även stor plats i denna. De tre elever som inte var engagerade satt och tittade ner i marken, utan att störa men uppenbart frånvarande. När vi ställde frågor om allemansrätten svarade pojkarna ofta skämtsamt först, varpå alla skrattade, och när vi sedan uppmanade dem att svara igen kunde de ofta svaret vilket visade på att de faktiskt lyssnade. Flickornas svar var mindre skämtsamma. När vi frågade elever som inte aktivt tog del av diskussionen var svaren alltid seriösa vilket visar på att de lyssnade. Även i denna situation kände vi som ledare att situationen var mer okoncentrerad än vi tänkt, men efteråt såg vi det istället som att stämningen var god och skämtsam och att elevernas humör var väldigt bra med några få undantag. Vi tolkar situationen som att eleverna tyckte om den stämning som lägerplatsen erbjudit och att vistelsen i naturen uppfattats som positiv av de allra flesta. Varför somliga elever var oengagerade vore intressant att veta, tyvärr hade vi inte möjlighet att undersöka detta närmre.
När lektionstiden var slut tackade vi för denna gång varpå många svarade ”tack” och ”vi ses på nästa lektion”.
5.1.2 Lektion 2
Den andra lektionen började med att vi byggde upp samma läger som vi hade i lektion 1. Det huvudsakliga syftet med denna lektion är detsamma som i förra, att i enlighet med Skolverkets (2011a) kursplan erhålla positiva upplevelser av friluftsliv, men temat vi använde oss av var mer praktiskt inriktat denna lektion. Även denna gång mötte vi eleverna utanför skogsdungen och gick gemensamt in till lägerplatsen. Denna gång var endast två elever frånvarande. Eleverna satte sig på stockarna kring lägerelden direkt när de kom utan
31
vår uppmaning åter igen. Några pojkar började leka med elden, fem stycken denna gång men satte sig när vi bad dem. Eleverna satt på i stort sett samma platser som under föregående lektion, uppdelningen pojkar och flickor var densamma. Stämningen var mer livad denna gång och eleverna pratade mer med varandra än sist. Dock var uppmärksamheten bra och när vi började att presentera dagens lektion blev eleverna tysta och lyssnade.
Vi nämnde kort att dagens lektion skulle innehålla tre stycken stationer med en efterföljande genomgång av tipsrundan, och sedan delade vi in eleverna i tre grupper genom att tilldela dem nummer ett till tre så som de satt. Grupp ett stannade i lägret för att arbeta med att göra upp eld medan grupp två och tre gick till sina stationer med vindskyddsbygge och tipsrunda. Varje grupp uppmanades att dela upp sig i två grupper för att få fler att vara delaktiga i arbetet. Två av grupperna delade upp sig efter hur de stod, den tredje delade upp pojkar och flickor i vars en grupp. Vi som ledare gav nästan obefintligt med instruktioner inledningsvis, utan påpekade bara vilket material som fanns till förfogande och hur lång tid de hade på sig att genomföra uppgiften. Vi två stod på vars en station, en vid eldningen och en vid byggandet av vindskydd. Tipsrundan genomfördes i området kring lägret så viss observation av tipsrundan kunde även göras. Upplägget av övningarna grundade sig till stor del på det sociokulturella perspektivet som erbjuder ett situerat lärande där eleverna tillsammans skapar den kunskap som söks. Arbetet skedde i grupper där eleverna såväl lärde av varandra som skapade ny kunskap tillsammans då de löste uppgifterna de tilldelats. Såväl när eleverna gjorde upp eld som när de byggde vindskydd diskuterades lösningar fram inom grupperna där de både praktiskt och i diskussionerna testade olika lösningar, vilket är ett givande sätt att skapa nyanserad och bestående kunskap.
Alla elever var aktiva i sina grupper. Inga generella skillnader mellan pojkars och flickors deltagande noterades, men i varje grupp fanns en eller två elever som var särskilt pådrivande. I stationerna vi deltog i uppmuntrade och berömde vi arbetet, men gav inga instruktioner om eleverna inte själva frågade.
Vid eldstationen var eleverna ivriga att komma igång och samtliga deltagare var delaktiga i uppgiften, även om de inte fysiskt kunde hjälpa till så fanns de där med tips och diskussioner om hur de skulle kunna uppnå bästa och snabbaste eld. Det fanns en viss skillnad mellan de grupper där det fanns pojkar och där det var flickor. Pojkarna hade en tendens att försöka visa sig tuffa och försökte bevisa för gruppen att de kunde göra upp eld, medan flickorna
32
flickornas grupp samarbetade mycket mer. Pojkarnas eldar hade en tendens att bli större och livligare än flickornas. När grupperna hade tänt elden satt de tillsammans runt sina eldar och pratade i grupperna om alldagliga ting tills tiden var ute och det var dags att byta station.
I vindskyddsstationen var aktiviteten hög och humöret bra. Eleverna satte igång direkt, till en början något stressat men efter en stund mer strukturerat. Samtalen som fördes under byggandet handlade uteslutande om uppgiften de arbetade med, eller om friluftsliv i allmänhet. Ingen talade om någonting orelaterat eller ägnade sig åt någonting som inte hade med lektionen att göra. Alla grupper hann få ihop sina vindskydd så pass väl att de skulle fungera att sova i och de ville gärna visa sina klasskamrater vad de byggt. Kommentarer som ”här kan vi ju bo i helgen” och ”detta fungerar faktiskt att sova i” var vanliga, och det var motvilligt som eleverna rev vindskydden för att låta nästa grupp påbörja sitt bygge. Såväl kommentarerna om vindskydden som motviljan att riva dem visar hur kunskapen erhållits i en realistisk kontext vilket enligt det konstruktivistiska perspektivet bidrar till att kunskapen blir mer bestående än om den tillgodogjorts enbart i teoretisk form.
Tipsrundan bestod av tjugo frågor varav tretton stycken handlade om allemansrätten och sju frågor om lägerliv och lägerbyggande. Dessa frågor var slumpmässigt utplacerade i ett mindre skogsområde och elevernas uppgift var att i respektive grupp hitta och svara rätt på så många frågor som möjligt på tio minuter. Eleverna var uppenbart tävlingsinriktade och började genast prata taktik och försöka skrämma de andra grupperna. ”Det här vinner vi lätt” och ”vi delar upp oss så har vi bättre chans” var några av kommentarerna kring detta. Aktiviteten var hög och alla elever ägnade sig åt att lösa uppgiften. Några frågor var placerade i svår terräng men ingen kommenterade detta. Vi valde att ha med denna station i lektionen därför att vi anser att allemansrätten är en viktig del av friluftsliv, vilket Skolverkets (2011a) kursplan också visar. Dock blev tipsrundans fokus på poäng större än vi räknat med vilket inte ligger i linje med det friluftsliv vi strävar efter där tävling inte har någon plats. Momentet i sig tycktes inte ha uppfattats som negativt av eleverna utan tvärt om som motiverande och spännande, men trots detta tvivlade vi i detta skede på ifall tipsrundan borde ha varit med eller ej.
Efter att alla elever gjort samtliga stationer samlades vi i cirkeln igen. Nu var ljudvolymen hög och eleverna diskuterade ljudligt med varandra. Samtalen handlade om dagens lektion och hur det hade gått för de andra grupperna. Vi delade ut varm choklad till alla och
33
stämningen var god. De sista tio minuterna av lektionen ägnade vi åt att gå igenom frågorna från tipspromenaden medan grupperna rättade varandras svar. Diskussionen var ofokuserad och alla elever fortsatte att prata tvärs över grupperna. Det var svårt att få igång en diskussion om frågorna. När lektionstiden var slut hade vi just hunnit gå igenom alla frågor, men alla grupper hade inte följt med i rättningen. Vi fick en ungefärlig uppfattning om antal rätt vilket accepterades av alla och en kort applåd följde. Ingen vikt verkade läggas vid resultatet utan alla fortsatte att samtala med varandra medan vi tackade för oss och dessa två lektioner.
Vi var glada att stämningen var så god som den var när vi samlade gruppen för att diskutera svaren och rätta tipsrundan, men vi var också besvikna över att eleverna tycktes vara ofokuserade. I efterhand ser vi på denna situation på samma sätt som vi ser på föregående lektions liknande situation och ser istället elevernas bristande fokus som ett tecken på att de uppskattade att vara ute och att de upplevt utevistelsen positivt eftersom stämningen var god och samtalsämnena som vi kunde höra uteslutande handlade om erfarenheter ifrån dagens lektion. Våra tidigare tankar om tipsrundans allt för stora fokus på tävling tonades nu ner eftersom resultatet inte gavs någon relevans alls inom klassen, och även om diskussionen inte blev som vi tänkt såg vi att eleverna tagit till sig av kunskapen om allemansrätten när vi tittade på svarsblanketterna efteråt och såg att eleverna faktiskt svarat bra på frågorna.
5.1.3 Fokusgruppintervjun
Vår fokusgrupp bestod av 3 pojkar, Johan, Robin och Andreas och tre flickor, Lina, Fatima och Natalie. Alla sex elever har en gemensam syn på och uppfattning om vad friluftsliv är och vad det handlar om. På frågan vad friluftsliv är för dem svarar alla att det är någonting som bedrivs ute i skogen, gärna långt ut och långt bort från civilisation. Det handlar om att vandra och försöka överleva själv. Den syn de presenterar är inte helt olik den nationalistiska syn svenskar har på naturen. De pratar om exklusivt friluftsliv avskilt från den urbana miljön. Deras syn på naturen tycks vara att ju längre bort från staden den är desto mer riktig blir naturen enligt dem. Dessutom handlar friluftsliv om att klara sig själv i naturen vilket ger naturen en fostrande roll. Friluftsliv ska vara svårt. De har haft friluftsliv i skolan innan men den har varit väldigt knapphändig. De har varit utanför stadsgränsen i en större skog och haft
34
orientering, samt en övernattning i tält och stugor. Eftersom de har haft friluftsliv innan tyckte de att vissa av de saker som vi gick igenom på vår lektion var repetition. De tar upp stormköken som ett exempel. De har använt sig av stormkök innan. Men inte på samma sätt som de nu fick använda dem på. Lina berättar hur det var förra gången de använde ett stormkök i skolan:
”Det var mycket mer utvecklat denna gången med stormköken, när vi hade det i skolan så hade vi det på en gräsmatta inne på skolgården. Det fanns bara ett stormkök på hela klassen så det blev lite bråk för att alla ville testa. Det var mer teoretiskt än det ni visade oss. Nu hade vi ett mål och fick testa det på riktigt själva.”
Linas reflektion kring användandet av stormköken visar att känslan av sammanhang, att vara i skogen och värma choklad till skillnad mot att vara på skolgården och värma vatten givit kunskapen mening och därmed en vilja att lära sig, i enlighet med det konstruktivistiska perspektivet. Eftersom eleverna hade tidigare erfarenheter av att använda stormkök samt reflekterar kring likheter och skillnader i sina svar i intervjun får även variationsteorin genomslag då kunskapen belyses från ytterligare ett håll. Vad gäller elevernas reflektioner kring vad friluftsliv är för dem ligger deras tankar till stor del i linje med den uppfattning om friluftsliv som vi ifrågasätter, såsom kravet på svårtillgänglig miljö i detta fall benämnt som ute i skogen och långt bort från civilisation.
Johan fyller på i samma tankar gällande användandet av stormköken: ”Bara att vi fick göra något på stormköket så blev det mycket roligare”. Alla elever i fokusgruppen hade samma åsikt om våra lektioner i friluftsliv. Att de fick testa på och göra saker själva istället för att bara titta på när någon visade. Delaktigheten och vårt pedagogiska upplägg var något som också lyftes fram av Robin: ”Vi fick mycket mer ansvar att testa på sakerna själva. Vi