Intervju med Bo Olls

Intervjun genomfördes 19 april hemma hos mig. Bo Olls är konstnär och skulptör med lång erfarenhet av projektledning, utredning, ut- ställningar, utsmyckningar och gestaltningsuppdrag inom statlig, re- gional, kommunal och privat verksamhet. Han är nu verksam bland annat som projektledare för Visioner vid Vatten, som arbetar med konstnärliga gestaltningar längs och i trakterna kring Göta Kanal – Östergötlands största sammanhängande konstprojekt. Vid intervjun närvarade även Bibbi Nawroth, konstnär och gift med författaren till denna uppsats. Nedan följer utdrag ur intervjun.

Olika arbetssätt

BO: Det finns ju ensamvargar som går från ax till limpa på väldigt kort tid. Och som också tror att det är en bra modell att göra det. Det kan bero på bristande erfaren- het. Det kan bero på bristande intresse för uppdraget. Det kan bero på att det i regel finns en ekonomi i de här uppdragen som inte finns i andra sammanhang inom konstområdet, därför att här arbetar man ju ändå på en typ utav marknad som har med verkligheten att göra och inte med den ideella världen. Utan det finns i regel ett förhållande till en beställare eller till en grupp av något slag som är med i de här processerna. …

Beställarkompetens och långsiktighet

BO: Jag har jobbat som informatör på just det här om- rådet för att bereda väg för den här sortens arbeten, och inte alltid då åt mig själv utan för att slussa in rätt sorts konstnär i en sådan process. Därför att det är en del utav problematiken med det här. Det beror ju på att det måste finnas kunniga beställare och såna är det inte så gott om,

utan de har väldigt luddiga idéer om hur man hanterar såna här modeller. Och då finns det väldigt olika behov utav att tydliggöra för dem själva också vad det är de ska göra eller vill göra för nånting.

BO: Konstområdet har den svagheten och fördelen att folk har väldigt stor respekt ibland och väldigt liten res- pekt ofta för området. När man kommer just till de här situationerna då hamnar folk lätt i bryderi. Och när de of- fentliga strukturerna är starka, till exempel när kommun, landsting och stat har haft organisationer för det här, och det är ju det från 60-talet ungefär; när man byggde upp kulturnämnder, då byggde man in strategier för hur sam- hället skulle utvecklas, då har det också funnit möjlighet att samla på sig erfarenhet i de här avseendena. Men när samhället sadlar ner den delen, och det börjar man göra på 80-talet, då försvinner också kunskapsnivåerna, även i den privata sektorn. … då hamnar man i ett läge där tycke- och smakfrågor av privat karaktär är det som styr. Och det är en väldigt trång modell eftersom de offentliga modellerna ofta bär iväg över väldigt lång tid. Mycket saker finns kvar i de här sammanhangen i upp till tio, femton, tjugo, fyrtio eller hundra år. Och därför gäller det att, både när man planerar för det här och genomför det, tänka på vad det är dels som man sätter dit, men också att tänka i materialiteter, att tänka i hållbarheter. Att tänka i system som ska tåla förändringar över tid. Jag antar att det har beröringspunkter även med ditt arbete eftersom det finns besvärliga sätt att göra det, som ingen annan sen kan gå in i. Och det finns sätt att göra det som gör det enkelt att lösa problematiker som ligger en bit framåt i tid.

Offentliga miljöer

BO: Det är ofta mer komplicerat än det ser ut. Man tycker ju att jaha, nu ska det stå ett konstverk där, och så ska man hitta en konstnär som ska ställa det där, och kon- stigare än så behöver det ju inte vara. Men det är mera komplicerat än så.

BO: Du ska försöka argumentera för konstverket, och du måste på olika sätt sälja in det i förhållande till brukare. Det är en väsentlig skillnad att jobba med konst i ett äld- reboende än om du jobbar till exempel som projektledare med konst ute på stan. Därför att det blir två olika, helt olika, väsensskilda sätt att förhålla sig. På ett äldreboen- de till exempel där människor inte kan undvika konsten, utan måste vara i den, har du skäl att ta större hänsyn i den offentligheten, än vad du har om du jobbar ute på stan. Därför att där kan folk välja att gå ett kvarter ned- anför om de tycker att det ser alldeles förfärligt ut. Där finns också en toleranstrappa som är större därför att den refererar och relaterar till väldigt många andra saker i staden som neutraliserar delar utav den här situationen som kan dyka upp. Och ändå blir väldigt många kontro- versiella just därför att man bryter ett mönster som har funnits, man ställer dit nånting annat som kanske inte direkt förväntas finnas där, och man möter den relation som människor har till en plats där man i sin värld har placerat alla saker redan. Så bryts det mönstret och då kommer det in ett moment som väcker ibland intresse, ibland aggressivitet, ibland oro, ibland andra sådana af- fekter.

Projektprocessen

BO: … i regel gör man ju så … att man skriver ett program innan man sätter igång, och det försöker man då skriva så pass luddigt så det finns möjligheter att i praktiken göra förändringar, utan att bryta mönstret för mycket från programmet. Programmet är i regel allmänt hållet, men handlar om hur man förankrar det här i förhållande till brukare och beställare. …

BO: Det sker ju olika anpassningar efter olika förutsätt- ningar. I somras så reste vi en nio meter hög skulptur ute i Roxen. Ungefär en sex–sjuhundra meter ut från Bergs slussar. … Och en bit ut i Roxen då så är det en stenpir som är kanske 100 meter lång och sen är bara lite bre- dare än köksbordet här, och består av stenbumlingar. … Det är alltså nio meter hög krysställd skulptur av perfo-

rerat stål. Den väger fem ton och är nio meter hög. När man står på stranden så ser den ut som den är så här liten därför att den har evigheten bakom sig så att säga. Det finns inget annat än vattnet att relatera till storleks- mässigt. Men när man kommer nära så är den oerhört stor! Och det där är alltid en svårighet, plus att står du på marknivå så ser den ut på ett sätt. Står du upp på sluss- trappan har du höjd och ser den från ett annat perspek- tiv. Så här handlar det om att prova vilka skalor som en sådan sak ska ha till exempel, att prova vindstyrkan för hållbarhetens skull. Man ska prova hur tung den får vara i förhållande till om de här stenarna åker ner i gyttjan utav tyngden på skulpturen. Det här är en lång process utav successiva ändringar och förändringar som sker un-

der förprocessen. Och då tar en sån här process från de första skisserna till verklighet ungefär ett år. Och det är en rätt så bra cykel att arbeta i. Det har också lite att göra med hur väderlek och årstider ser ut om man jobbar ute på platser där det inte finns någon förkunskap om sa- ker. Det är skillnad om du är i stadsrum. Då finns ju el framdraget någonstans i närheten. Det finns en vetskap om hur man tar sig dit, inte minst. I det här fallet fick vi ju då hyra in till exempel ingenjörstrupperna från Eksjö som kom med en stridsvagnsponton. … Man tror varje gång att man lär sig nånting utav gången innan. Men det är alltid nya komplikationer i en sån här process, plus att man blandar in ett par hundra människor på olika sätt, allt från entreprenörer till tillfälliga hantverkare som ska komma dit och svetsa i tre timmar. Så finns det inget att

svetsa. Så får de vänta. … Men man kan inte styra alla processer när man gör sådant här en enda gång.

Kommunikation

BO: Ute på den här vågbrytaren till exempel så skickade vi ut en grävmaskinist och ett antal personer som skulle gjuta fundament, lyfta undan stenar, gräva sig ner till vat- tennivån och gjuta fundament som den här korsställde gubben skulle stå på. Och det fanns ju då specificerade ritningar för hur de här skulle se ut, som ingår i förarbe- tet. … De hade ju sina ritningar och det sista jag frågade var «är ni säkra på var läget är?» «Jajamensan, inga pro- blem, du kan åka hem.» Halvtvå på dagen då så … kände jag mig inte riktigt trygg. Så jag ringde till en fiskare och frågade om han kunde skjutsa ut mig till vågbrytaren. … När jag kommer ut dit så står fundamenten fel. … Så de fick ju hämta grävmaskinen igen och köra ut den igen, och gräva upp alltihopa. … Det händer alltid nå- gonting i den här processen. Därför att överföringarna utav information kan man aldrig lita på att det har skett på det sätt som jag har tänkt, utan de har tänkt på 100 olika sätt. … Det här sker ofta i de processer som finns runt om i stan. Det stöter jag på väldigt ofta till exempel att nån har beställt ett jobb och sen låter man utförarna göra den sista monteringen eller det sista arbetet. Men de vet ju inte ett dugg! De har ju inga förhandskunskaper av det här. … Och då får man mängder utav sådana här felupplägg, som beror på att man inte har varit tillräckligt tydlig, och framförallt att man inte har varit med i pro- cessen. Danska arkitekter till exempel kräver att finnas med under hela processerna, från de stora sakerna och ner till småspiken. Just därför att de vet att varje avsteg från en sådan modell innebär att någon annan bestäm- mer någonting som får effekter på slutprodukten.

BO: Man anlitar ju ofta hantverkare. Och då är det ju också såna där överföringsproblematiker där man kan- ske inte ens själv får utföra det som ska göras. … Det du inte får göra själv, det blir väldigt svårt att styra om det vill sig illa. Och väldigt ofta så har du ju oerhört många

led som ska fungera. Och det där stöter de flesta konstnä- rer på och blir chockade av, till exempel när de ska göra en väggmålning någonstans. Och sedan efter att de gjort den och kommer dit efter 14 dagar så har någon typ satt upp ett brandskåp mitt i! Därför att den som sätter upp brandskåpet lägger ju ingen som helst estetisk aspekt på var det ska sitta, utan de sätter ju det där det är enklast. «Oj, där sätter vi den, pang.» Och då blir ju konstnärer sårade och tror att det är en demonstration mot själva konstverket. Men i regel är det ju inte det, utan det är mycket enklare. Alltså, det var enklast att sätta den där, och då gör de det. Allting kan hända i de här processerna där man blandar in människor som inte är informerade eller uppdaterade på vad som händer, eller vad som ska hända.

Förankring

BO: … Och när man ska göra ett konstverk där det bor 60 bofasta så ställer det helt andra krav, än om du gör någonting i Linköping eller Norrköping. Och då är det ett förankringsarbete som du måste starta från början, där kan du inte komma på halva resan och säga att nu ska ni få en skulptur här, som ni ska vara tacksamma för! Utan där måste man försöka att beskriva hela processen, och även om man gör det så är det ju inte säkert att du får någon positiv effekt utav det, för att du vet inte vad du möter.