Jag träffade två förskollärare på en kommunal förskola i Skåne. Jag tillbringade tre dagar med samtal med pedagoger och observation av deras och barnens dagliga aktiviteter och rutiner. De förskollärare jag samtalat med är ”Sara” 37 år som har jobbat som förskollärare i tre år, samt ”Anna” 45 år som har jobbat i 27 år. Det första jag gjorde var att berätta om vad mitt arbete handlar om och vad jag ville ta reda på. Vi förde ett samtal om barns lärande och det blev till en diskussion om vad Anna och Sara ansåg vara viktigt.
Barns lärande
Vi började med att jag frågade dem vad de tyckte var viktigt när det gäller barns lärande. De började med vikten av lustfyllt lärande för barnen. Som pedagoger vill de väcka barnens nyfikenhet och vikten läggs på att vara lyhörda för vad barnen vill lära sig och vad de är nyfikna på. När barnen visar intresse för något kan detta ofta sluta i att det blir en aktivitet av deras nyfikenhet. Vid temaarbete planerar pedagogerna ämnet tillsammans med barnen. Vad vill de lära sig, vad är intressant? Detta tema kan sedan få många sidospår då barnen får många idéer under arbetets gång. Viktigt är att lära sig i stunden och att möta barnen i vad de just då vill lära sig. Ett tema kan därför ofta gå över den tidslinje som är tänkt just för barnens intresse att lära sig mera. I Lyssnandets pedagogik tas vikten av att låta barnens intresse forma arbetet på förskolan upp. Genom deras intressen kan man som pedagog skapa meningsfulla sammanhang som bidrar till reflektion och diskussion. Detta väcker i sin tur en nyfikenhet hos barnen att lära sig mera om ämnet (Åberg & Lenz Taguchi 2005:113).
Lyhördhet och motivation
Personalen lägger stor vikt vid att vara lyhörda för barnen och möjlighet till att ändra sin planering. Vid vissa mindre arbeten delar de in barnen i mindre grupper, oftast efter barnens ålder eller intressen. Detta föra att skapa en så lugn och givande aktivitet som möjligt för barnen. I arbetet med barnen anser de även att vikten av att lära sig tillsammans, pedagoger och barn är betydelsefull för alla. Det är inte bara barnen som lär sig under arbetets gång, utan även pedagogerna. En annan viktig punkt i lärandet är att inte repetera för mycket. Detta kan
Sida 30
då bli tjatigt och barnen blir inte motiverade att fortsätta med just det arbetet eller aktiviteten. Olika ”ämnen” vävs in i alla olika former av aktiviteter och rutiner på förskolan. Matematik, svenska och så vidare kan finnas i hela förskolans dagliga arbete och på ett lustfyllt sätt.
Dokumentation
Under allt arbete på förskolan dokumenteras barnens dag. Det dokumenteras skriftligen i pedagogers dokument, brev till föräldrar, arbeten sätts upp på väggar och det finns även en digital fotoram där alla kan se vad som händer på förskolan. Barnen är ofta med och
reflekterar över dagen och speciella händelser och vad de vill dokumentera. Detta bidrar även till det lustfyllda då barnen får se och visa föräldrar vad de gjort på förskolan. Barnen har även en egen portfolio, där dokumenteras barnens utveckling, framsteg, alster av olika slag, foto och roliga händelser under deras förskoletid. Denna finns alltid tillgänglig för barnen och föräldrar att titta i när de önskar. Eftersom dokumentation kan se ut på olika sätt är det enligt Åberg & Lenz Taguchi viktigt att tänka ut vad som passar just för det berörda projektet eller händelsen. Vilka verktyg kan vi använda oss av och kan barnen vara med och dokumentera? Dessa dokumentationer skall sedan vara till hjälp vid reflektioner och diskussioner i
arbetslaget och med barnen (Åberg & Lenz Taguchi 2005:129).
Reggio Emilia inspirerat
När det gäller förskolans arbetsmetoder har de inga renodlade sådana. De är Reggio Emilia inspirerade och följer vissa idéer som lyssnande, reflektion och dokumentation. I det lekande
lärande barnet står det varför det är så viktigt med dokumentation. Enligt Reggio Emilia
pedagogiken är det för att barnen ges genom dokumentation chans att reflektera över lärandet. Genom en varierande dokumentation ges barnet även en synlig bild över sitt lärande
(Pramling Samuelsson & Asplund Carlsson 2003:36). En stor del av förskolans Reggio Emilia arbetsmetod är ofärdigt material. Detta kan man se både i inne- som utemiljön. Inne är det inte så mycket färdiga leksaker och sparsamt i antalet. Detta för att barnen fantasiskapande skall gynnas av det ibland enkla som finns. Material som pyssel, lego, klossar, målarsaker etc. är populära på förskolan, men färdiga spel, målarböcker med mera är det sparsamt med. Alla dessa olika lekmaterial har sin plats. De vill att barnen skall hitta saker att göra lite överallt
Sida 31
och tillsammans med de andra barnen. Det finns inga stängda rum utan istället flera olika ”stationer” av lek. Detta skall bidra till barnens vilja att forska vidare i leken tillsammans med varandra. Dessa stationer av material ändras så lite det går på grund av att barnen skall kunna känna igen sig och veta vad och var allt finns.
Jag frågade om det var någon speciell teoretiker eller speciella teorier som de använde sig av eller var intresserade av. Detta var inget de så ofta tänkte på, men båda tyckte mycket om Vygotskij och hans teorier, men det var inte så att de använde sig av dem i det dagliga arbetet. Utan ibland går de tillbaka och reflekterar över vissa teorier i koppling till deras arbete. Vi pratade även om själva inredningen och miljön på förskolan. Jag frågade vad de tyckte var viktigt, när det gällde att inreda en avdelning. När det gäller möblerna på avdelningen är de alla små i storleken, anpassade för barnen. Alla sitter vid låga bord, på små stolar. Detta för att alla barnen oavsett ålder skall kunna sätta sig och använda borden obehindrat. Det underlättar även för personalen och sparar deras ryggar, då de slipper tunga lyft. Det jobbiga är dock att det blir en svår sittställning för de vuxna när bord och stolar är så små. På avdelningens tre rum är allt inrett för att barnen skall kunna nå. Leksaker, pyssel, böcker, är inom räckhåll. Till och med saxar som annars kanske skulle anses vara farligt för de minsta. I det stora rummet där det mesta finns, är det meningen att alla skall vara tillsammans och ha möjlighet att hitta det som just de vill leka med. Detta för att gemenskapen skall stå i centrum. Rummet är indelat i mindre små varierande avdelningar för olika lekar och mötesplatser.
Skapa en trygg miljö
När det gäller det material som finns på avdelningen, är det av den ”naturliga och ofärdiga” sorten. Det skall enligt dem inte finnas för mycket som barnen kan tänkas ha hemma. Detta bidrar till att det blir en annorlunda och förhoppningsvis mera lustfyllt i lekens stund. Barnen skall själva bli inspirerade och med fantasins hjälp komma vidare i leken, med hjälp av materialet. Allt kan enligt Sara och Anna bli lekmaterial. Det är inte bara den miljön man ”ser” som är av vikt. Det viktigaste är att varje barn känner sig trygga när de stiger in i förskolans lokaler och träffar sina pedagoger och kompisar. Anna och Sara tror att barnen vågar mera i lärandet då de känner sig trygga. De arbetar mycket med att bygga upp barnens självkänsla och självförtroende. Barnen får lära sig att vara snälla och respektera varandra. Detta får de genom SET- övningar när de kommer upp i fyraårsåldern. Lika viktigt är det att
Sida 32
lära barnen att det ibland är ok att göra eller säga fel saker. Just detta med känslor och den psykiska biten pratade vi om. Det är viktigt att barnen även känner att förskolan är en ”frizon” där sådant som hänt hemma kan släppas. Detta kan vara svårt att upptäcka om inte föräldrar eller barnen säger något. Man får här som pedagog se på kroppsspråk och vissa beteenden och försöka hjälpa barnen. Evenshaug & Hallen tar upp vikten av barnens omsorg på förskolan. Om barnen skall utvecklas i rätt riktning är det viktigt med omsorg och fostran även på
förskolan. Även på förskolan måste man ta på sig föräldrarollen, uppfostra barnen och ge dem omsorg. Man blir en såkallad pedagogisk familj (Evenshaug & Hallen 2001:213).
Sida 33