Det är måndag morgon och en efter en kommer eleverna trötta in efter helgens aktiviteter. Inga står vid ingången till klassrummet och hälsar på eleverna en och en eftersom de kommer in. Hon tar dem i hand och säger god morgon och hur är det. Detta för att det är ett trevligt inslag och det ger en trygghet hos barnen att hon bryr sig om dem och hur de mår. De barn som eventuellt kommer försent går hon fram och hälsar på när de satt sig. Detta gör att även de känner sig bekräftade när de kommer. Sedan börjar eleverna läsa sin bänkbok en liten stund för att komma ner i varv. Måndagsmorgnar är alltid lite oroligare och eleverna vill gärna prata med varandra. Detta märks när Inga vid ett tillfälle lämnar salen. Det blir genast småprat lite här och där. Men de flesta tycker om sin bänkbok och att läsa. Bänkböckerna används mest vissa gånger på morgonen och när det eventuellt finns lite tid över. Eleverna sitter tysta för sig själva och läser sin bok. Denna variant av bänkboks läsande är bara en av de olika metoder man enligt Liberg kan använda sig av i den skönlitterära världen. Man kan dra slutsatser, ställa frågor, inte ge sig, jämföra ord och fråga sina kamrater om hjälp utifrån sitt läsande. Detta kan man sedan utöka med hjälp av loggbok eller att inför sina kamrater berätta om den boken man just då läst och vad den handlar om etc. (Liberg 2006:152).
Nästa diskussionsämne är det avslutade valet. Först lyssnar Inga och pratar med eleverna om de var med föräldrarna och röstade, hur gick det till, vad tycker barnen om valet? Inga förklarar på tavlan har det ser ut i en riksdag m.m. och barnen lyssnar och diskuterar ivrigt. Det svåra är när Inga skall förklara för barnen om Sverigedemokraternas ideologi. Hon
förklarar tydligt fast på elevernas nivå, inget konstigt med det. Men en liten flicka blir upprörd för hennes pappa är från ett annat land. Hon undrar om de kommer att slänga ut pappan från Sverige? Inga förklara här på ett bra sätt så att flickan och de andra barnen förstår och jag kan riktigt se hur flickan drar en lättnadens suck. De flesta av de andra eleverna blir även de arga när de diskuterar Sverigedemokraterna och vill gärna säga sin mening. Inga låter här eleverna få prata om vad och hur de känner. Jag kan här se hur betydelsefullt det är att man som lärare tar sig tid att besvara elevernas frågor och ibland oro. I Lpo94 och skollagen står det om just detta med att låta eleverna själva få diskutera och formulera sina tankar. Ett av skolans mål är att eleverna själva ”vidareutvecklar sin förmåga att göra medvetna etiska ställningstaganden grundade på kunskaper och personliga erfarenheter” (Lärarförbundet 2006:45). Efter
Sida 27
i en speciell bok sådant som de måste komma ihåg. Detta för att de skall lära sig att ta ansvar för sin egen skoldag och vad som händer. Dessa böcker tar de sedan hem till föräldrarna. Eleverna går iväg på en av sina slöjdlektioner. Halva klassen har syslöjd och andra halvan har träslöjd, nästa termin byter de med varandra.
Det är lunchdags för eleverna. Jag får gå med och äta tillsammans med dem i den stora matsalen. Här är eleverna tillsagda att inte prata varken för mycket eller för högt. Detta är något som man inte kan märka att de följer. Ljudvolymen som man blir utsatt för är mycket påfrestande och jag undrar hur eleverna och pedagogerna kan stå ut med detta varje dag. Borde det inte finnas någon lösning så att eleverna kan få äta i lugn och ro? Eleverna jag sitter med berättar att de finner ljudvolymen mycket påfrestande. Särskilt då de efter alla lektioner, genomgångar och raster med febril aktivitet skulle det vara skönt att kunna äta i lugn och ro. Detta är en fråga som borde vara mycket viktig, särkilt då men kan ta till stöd av läroplanen. Där det står att personalen på skolan skall i samarbete med elever, ta ansvar för skolmiljön (Lärarförbundet 2006:47) Efter rasten är det engelska. Eleverna får lyssna på ett band, där berättar olika personer om sina husdjur. Efter att varje person berättat om sitt husdjur tar Inga en paus och klassen diskuterar vad som sagts. Inga ställer frågorna på engelska men även på svenska, detta för att hon vill att de som är ”svaga” på engelska skall förstå och hänga med. Eleverna får svara på engelska och även efteråt på svenska.
Vid svenska lektionerna använder sig eleverna av en speciell lärobok där de får följa en pojkes resa genom Sverige. Efter varje kapitel skall de berätta vad det handlade om och svara på vissa frågor. Det gäller att de läst och förstått texten för att kunna göra detta arbete. Direkt märker man vilka som läst och förstått handlingen eller inte. De får därför ägna mycket tid åt att leta upp vad det handlade om och att hitta svaren på frågorna. Denna metod att eleverna får skriva eller sammanfatta en text, är något Dysthe inte tror på. Enligt henne är detta en form av monologisk aktivitet som endast fyller det syftet att eleven återberättar vad som stod i texten. Detta uppmanar inte till reflektion eller eget tänkande, utan endast till repetition och för att minnas bättre. Vad man istället kan göra är att eleverna skriver minimalt innan om texten, för att sedan använda sig av denna i en dialog med hela klassen. En dialog där texten står i
centrum istället för läraren som endast styr upp det med hjälp av eleverna (Dysthe 1996: 224). När det kommer till miljön så är denna en typisk klassrumsmiljö. Läraren och den stora tavlan i centrum och eleverna samlade framför. Eleverna sitter i en u-formad konstellation med en rad i mitten. Var fjärde vecka byter de sittplats med varandra. Detta görs för att ge variation,
Sida 28
inte få någon som ofta stör hela tiden bredvid sig och får att bryta de eventuella grupperingar som sker. Det kan annars bli några som alltid sitter tillsammans och som är vänner och någon som ofta blir utanför. Genom detta hoppas Inga att eleverna får lära sig att bli kompis med och umgås med alla sina klasskamrater.
Sida 29