Mina frågor är i fetstil och svaren i normal stil.
Intervjufrågor om Family living – the true story till Lotta Sjöberg
Fråga två är lite omständligt beskriven, det är helt enkelt för att ge den ett sammanhang. Du får gärna förhålla dig fritt till frågorna och behöver inte svara på varenda delfråga. Och kommer du på något annat du vill ta upp, eller om du vill ställa motfrågor, så går det naturligtvis bra.
1. Vilka normer är det som facebookgruppen Family living – the true story utmanar? Vilken/vilka strategier är det som används för att utmana normerna? Lyckas det, och i så fall hur/varför?
Så här:
Bilden av hemmet i offentligheten har kommit att representeras av det välstädade, vita, organiserade och anonymiserade hemmet på Hemnet, det perfekta heminredningsreportaget i inredningstidningar och inspirationsprogram på TV, samt av reklambilder av idealhem (d v s hela den stora inspirationsindustrin). Eftersom vi mycket sällan får se några andra sorters hem, (exempelvis stökiga hem) i offentligheten än alla dessa idealbilder så har de automatiskt bildat en norm för hur vi tror att vi ska leva och också hur vi tror att andra lever. Det är alltså till stor del kommersiella plattformar som skapat normerna för hur vi tror att vi behöver ha det. Dessa bilder har varit så dominerande att vi i våra egna bloggar, och på sociala medier som facebook och Instagram också ofta själva väljer att visa fram vad vi exempelvis har konsumerat. Vi väljer också att visa upp de lyckade och möjligen lyckliga ögonblicken av våra liv, som vi sedan låter glänsa i sociala media, i jakt efter gillande tummar. Det är egentligen inget fel med att vi har idealbilder, det har vi alltid haft, problemet uppstår när vi förhåller oss till dem, om vi gör dem till en (ouppnålig) norm.
Innan internet hade vi i princip endast möjligheten att kika in i kända människors liv i t ex veckotidningar, medans vi idag har möjlighet att titta in i mängder av både okända och kända människors hem via bloggar, Hemnet och sociala medier. Vi kan också alla själva regissera och kontrollera den bild vi lämnar ut om våra liv. Berättelsen om om själva. En berättelse som
ständigt kan byggas på och förbättra. Vi kan ta 100 fotografier med vår mobil, och välja ut den bästa. Vi visar gärna upp bilden av att vi är kontrollerade, oklanderliga, fungerande, arbetande, flitiga, dugliga, ordentliga, hela, rena, vita, fräscha och lyckade människor som kan hålla ordning på både våra kroppar och våra hem (= normen). Och inte bara det: vi är goda konsumenter med god ekonom som ständigt konsumerar och förbättrar och putsar våra hem och kroppar.
Det är normen baserad på idealbilder om det lyckade livet som Family livring bryter mot. Vi visar ickeperfektionen, som bildar en skarp kontrast till perfektionen.
METOD: Genom att visa upp icke-kontroll, blotta det som finns bakom fasaderna, visa upp de mest osäljbara bilderna av våra hem - i kaos, stök, smuts och trasighet - så utmanar vi normen om den perfekta människan, eller den perfekta bostadsinnehavaren. Men också bilden av den perfekta föräldern. Vi utmanar känslan av skam inför det otillräckliga. Vi tänker inte skämmas! Så här är livet! Dessutom avslöjar vi den oreda som skapats av att vi konsumerat alla de där sakerna som inspirationsindustrin velat att vi ska skaffa oss. Vi visar följderna av att vi verkligen varit så duktiga konsumenter som vi förväntats vara. Och vi visar vardagens spår. Slumpen. Vi är barnet i kejsarens nya kläder, vi säger: så här är det på riktigt!
Tillsammans skapar våra bilder en stark motbild till bilden av det idealiserade hemmet i offentligheten.
Rent praktiskt anammar vi samma metod som den inspirationsindustri som lyfter upp de perfekta vinklarna - vi zoomar också in - fast på de stökigaste vinklarna. Vi intar ett annat perspektiv.
Varför metoden lyckas så bra?
I det icke-perfekta finns en ömhet och en närhet som saknas i det tillrättalagda. Där finns en tröst i att se att andra människor inte heller hinner med att skapa den ordning som normen föreskriver. Det kan också finnas en tröst i att se att andra har det ännu stökigare än en själv. I det skruttiga finns också en humor, som är avväpnande och som vi kan förenas
kring. Bilderna utgör också en sorts gratis kbt-terapi, som öppnar upp en arena där det är okej att visa upp sig i sin otillräcklighet - i sällskap med sina medmänniskor - och med stöd och pepp från sina medmänniskor. Psykologer, terapeuter, socionomer, BVC-personal, kuratorer och sjuksköterskor har genom åren hört av sig och berättat att de också i sin profession tipsat om facebookgruppen till patienter och klienter som lidit av högt ställda krav på sig. För att visa att de inte är ensamma om att inte hinna med allt på hemmaplan. Och för att minska kraven på sig själva.
Icke-perfektion bjuder alltså in till igenkänning, samhörighet och identifikation, vi KÄNNER för varandra i varandras otillräcklighet, medans perfektionen öppnar upp för jämförelser och fjärmar oss från varandra i jakten på det lyckade livet.. Det finns en äkthet i att visa upp det okontrollerade, där i stället blicken för vardagens slump ges utrymme.
Vi är historiskt vana vid att se oss själva och våra hem med en ängslig utifrånblick. Vad ska våra grannar tänka om oss? Vad ska våra gäster tycka om våra hem? I Family living har vi utmanat den utifrånblicken genom att istället för att kritiskt blicka ner på det som vi tror inte ska duga i andras ögon - se humorn i det. Med humorns och självdistansens hjälp har vi försökt erövra våra hem med en ny blick, en inifrånblick, som vi själva har makten över. Att nyfiket se sitt hem ur andra perspektiv än de förväntat perfekta har givit oss nya perspektiv, glädje, humor. I vissa fall fungerar bild och text ihop som en sorts samhällssatir. Om vi själva fotograferar och kommenterar våra hem, på våra egna villkor, med självdistans och humor - så väljer vi vad vi kan tänka oss att låta andra skratta åt. Detta är centralt: att erövra blicken över sin egen vardag och sitt eget hem.
Vi brukar i Family living säga att vi försöker normalisera det normala, genom att lyfta fram den verkliga vardagen. Det säger något sorgligt om vår tid, att våra krav är så högt ställda att de förskjutit perspektiven på vad som är ett dugligt liv. Vårt arbete syftar till att reglera ner normen till en mer rimlig nivå. Avslöja de kommersiella plattformarna.
Något av det allra finaste, som jag kommit att bli mycket stolt över, är att vi bryter mot det traditionella kvinnoidealet. Vi erbjuder andra berättelser om kvinnorollen än den förväntade. Vi visar upp slarv, tidsbrist och prioriteringar bortom hushållsarbetet. Vi är inte längre några hemmafruar, vi arbetar ofta heltid och har inte tid att utföra samma mängd hushållsarbete som tidigare fallit på vår lott.
Detta är viktigt: Vi lyfter fram det osynliga hushållsarbetet genom att göra det synligt - då vi inte utför det. Härifrån kan en diskussion om jämställdhet ta sin utgångspunkt. Hur ska vi lösa oredan inom familjerna? Hur blir det när vi inte städar undan efter någon annan?
Tillsammans har en stor mängd kvinnor från stad och landsbygd och från olika sociala klasser genomfört en gemensam feministisk handling. Utan att vi någonsin berört ämnet feminism i gruppen. Där finns kvinnor som inte skulle välja att kalla sig feminister, som kanske inte tänkt aktivt på vad feministiskt arbete består i. Men som ändå tillsammans med andra kvinnor utfört en mäktig feministisk handling. På det viset är detta projekt extra
arbete i gruppen, utan låtit kvinnornas konkreta handlingar utgöra det självklara arbetet. Jag är intresserad av att hitta folkliga plattformar för feministiskt arbete.
2. I en intervju i Aftonbladet/Wendela
(http://www.aftonbladet.se/wendela/article11978322.ab) får du frågan: ”Du jobbar som illustratör. Är det inte så att folk väntar sig ett bohemiskt konstnärshem?”
Det får mig att tänka på ett uppslag i boken ”Orka torka” som ironiskt handlar om ”våra svenska designklassiker”. Kan det vara så, att en person som har stringhyllor eller Bruno Mathson-fåtölj hemma kan ”kosta på sig” att ha det stökigt hemma, eller att det till och med förväntas av hen? Det vill säga, tror du att det har någon betydelse vems hem det är, eller hur hemmet ser ut i övrigt, för hur eventuell stökighet och skitighet uppfattas? Det känns som att du snuddar vid detta i en intervju i sydsvenskan (http://www.sydsvenskan.se/inpa-livet/en-lattnad-att-se-andras-skruttiga-sidor/):
”Det handlade mycket om moral. Det finns en sorts gradering av vilket stök som är okej. Den som har det välskurat får ha lite kläder i en hög, men den som både har det skitit och har klädhögar är lat och snuskig.”
Alltså: Har bedömningen av stökighet/skitighet något att göra med maktstrukturer kring klass, kön, etnicitet och så vidare? Hur har du i så fall märkt av detta?
Säkert finns en skillnad i vem som vågar visa upp sitt kaos, och vem som inte gör det. Designklassikerna har varit relativt få i gruppen. Om det betyder att det är färre
medlemmar ur övre medelklassen och fler ur ”lägre samhällsklasser” kan jag inte svara på. Jag upplever att alla samhällsklasser, utom överklassen, har synts i fotografierna. Inte heller de utslagna har synts (även om jag fått privata meddelanden från exempelvis utförsäkrade människor som berättat om sina liv, med utgångspunkt i att inte känna sig tillräckliga i de krav som vårt samhälle ställer på oss, och som funnit tröst i att titta på bilder i forumet, men inte valt att lägga ut bilder själva). Där har ej heller visats hem där människor levt i verklig misär ( p g a missbruk o s v), då dessa hem förmodligen inte kan identifiera sig med den humor och självdistans som övriga medlemmar själsligt haft råd att visa upp. Andra som inte finns så särskilt närvarande i gruppen är givetvis de som inte har något hem.
De omkringflyttande, prekariatet, de som inte kan få ett bostadskontrakt p g a att de inte är anställda och inte har en fast inkomst, har ibland visat upp sina andrahandsboenden, men jag får inte känslan av att de varit många. Väldigt få har bokstavligen berättat att de bor i tredje hand o s v. Detta lyfter också upp och synliggör privilegiet att överhuvudtaget HA en bostad i
Sverige i dag. Bostadsbristen har inte varit så stor som nu sedan början av 1900-talet. Den största skiljelinjen går mellan de som har ett eget hem, och dem som inte har det.
Det jag också upplever har varit brist på är invandrargrupper, exempelvis medlemmar från muslimska hem. Men jag har inte någon statistik att visa upp, dessa fakta byggs från min sida enbart på en uppskattning och tolkning av miljöerna och namnen på medlemmarna i gruppen och kan vara missvisande.
Jag kan egentligen endast hänvisa till en egen historia vad gäller frågan om ens bakgrund spelar in i valet att visa stök eller ej: jag är själv från arbetarklass eftersom mina föräldrar kom hit till Sverige som finsk arbetskraftsinvandring på 60-talet. I mitt barndomshem var det viktigt att hålla det rent och fint, även om vi i övrigt hade väldigt få tabun i form av smak och stil. Genom att vara rena och ordentliga så visade vi kanske även upp upp att vi var värdiga att finnas och bo här i Sverige. Ordentligt folk. Det går naturligtvis att spekulera i om nya
invandrargrupper kan känna av samma problematik. Att duga och vara hela och rena och ordentliga i detta nya land, för att accepteras. Men detta är ingenting jag har några egentliga belägg för. Gissningsvis kommer det också invandrargrupper från länder där kvinnor fortfarande har en starkare bundenhet till hemmets ordning och där säkert Family livings arbete upplevs som främmande. Kanske har familjer med ovanligt många barn inte heller visat upp sig så mycket i gruppen. Här går det naturligtvis att spekulera i att det kanske kan vara mer upp till bevis att visa att en klarar av den situation som en försatt sig i genom att skaffa sig en stor familj.
Family living är i mångt och mycket ett projekt som fötts som ett svar på den svenska (nordiska) hypen ljust och fräscht, som kan spåras tillbaka till den politiska folkhemstankens moral, där rent och funktionellt var viktiga ledord i kampen för en bättre levnadsstandard. Gruppen är också sprungen ur en tid då bostadspriserna rusat i höjden till följd av en stor bostadsbrist, en tid då bostadens kostnad i form av exempelvis bolån kommit att bli den största kuggen (och risktagandet) i många människors privatekonomi, en tid då bostaden inte bara är en plats att bo på, utan även en investering på en marknad. Frågan om vad en bostad är till för, betydelsen av det privata ägandet, bolånen, den nationella ekonomin, har gjort
boendefrågan till något stort här i Sverige. Family living tar avstamp i en fråga, som involverar allt från normer och ekonomtill politik (RUT, ROT, räntesubventioner mm). Gruppen är sprungen ur Hemnet-knarkandets tid. Det kunde vara spännande att göra en jämförelse med ett land längre ner i Europa, med andra förhållanden, för att se om det i andra
länder är lika angeläget att styla sina hem i form av att bostaden utgör ett investeringsprojekt eller ej.
Jag upplever att Family living är en folklig rörelse med medlemmar från hela landet, från stora orter till små orter, till storstad.
Jag har själv funderat på om detta med att våga visa upp mitt kaos är lättare för att jag själv i övrigt är en lyckad person, i bemärkelsen att jag äger ett boende och skaffat mig en
akademisk utbildning. Det KAN vara så. Att jag som gjort en klassresa och gått på högskola, kan betraktas som en bohem och således inte föeväntas ha en ordning på allting. Men jag är osäker på om det är en allmän sanning. Jag möter alltså dagligen människor i gruppen som kommer från andra situationer. Kvinnor som öppet berättar historier om
utmattningsdepressioner, utförsäkringar och arbetslöshet, och som visar upp sina hem.
Människor som uppenbarligen inte skyltar med att de lyckats inom andra områden. Det visar framför allt att gruppen signalerar att den är en plats för icke-skam. En plats där det är ok att visa även andra sorters tillkortakommanden i själva livet. Det är en grupp för livsberättelser. Hela projektet är främst ett antiskamprojekt.
Andra tankar:
Möjligen är kaoset ett större tabu inom överklassen, då jag inte sett några sådana miljöer - eller vet jag kanske inte hur dessa hem ser ut, och har svårt att identifiera dem?
Många ur arbetarklassen har det i dag så pass gott ställt ekonopmiskt att de kan renovera och konsumera på ett annat sätt än tidigare arbetarklassgenerationer. Därför kanske det syns mindre skillnad mellan våra hem i dag?
I gruppen dyker ensamstående småbarnsmammor upp i trånga lägenheter. Där finns också stora hus, där innehavarna anlitat RUT-städare. Jag tolkar det som att bredden av medlemmar är stor.
Jag skulle nog säga att snittpersonen i gruppen är en kvinna mellan 25 - 50 år, med barn. Men har ingen statistik.
3. Vilken betydelse tycker du de ironiska bildtexterna har för bilderna i Family living – the true story och Orka torka? Självdistansen. Humorn. centrala. Satir, seriestripp.
Har besvarat detta delvis i fråga 1. STOR betydelse. Se beskrivningen om att erövra blicken över sitt hem, på ett nytt vis.
I mångt och mycket fungerar de kompletterande bildtexterna ihop med bilderna som seriestrippar, skämtbilder. Ofta är texterna skickligt utklurade till bilderna: text och bild ihop
bildar en stark enhet med ironisk funktion, som jag tror är konceptet för platsen som en lyckad humor- och satir-samling. Det finns något klurigt och smart i konceptet. Utan bildtexter utlämnar vi våra rum till kritiska ögon, d v s vi lämnar dem öppna för en utomstående blick, van att bedöma oss med normens glasögon. I samma sekund som vi textsätter bilderna (med självdistans och humor) guidar vi in tittaren på vår egen linje, vår egen humoristiska blick över vårt liv, vi ger ledtrådar till vår egen berättelse om våra liv.
Humorn är som bäst i det svarta p g a att det är där den behövs. I känslor av icke-dugande är humor läkande.
Det satiriska inslaget blir starkt i det att gruppens bilder bildar en protest mot en
kommersiell marknad, där vi valt att fokusera på det osäljbara hemmet. I ett samhällssystem som sätter fokus på flit (arbetslinje), arbetsduglighet, noggrannhet, lydnad mm har vår grupp visat vi att fullt funktionella människor väljer att visa upp att de varit olydiga och stökiga. Att vi trotsat arbetslinjen. Avslöjat konsumtionen genom att sluta täcka upp för den (genom att städa och hålla våra prylar i ordning) och istället visat upp hur vår lydiga konsumtion ställt till det med kaos i våra liv.
En viktig del av projektet är att det är 100% ideellt. Hela projektet kan ses som en satir över vår tid.
4. Family living – the true story uppskattas av många, men det har också stormat en hel del kring gruppen. Vad tror du det är med gruppen och bilderna som väcker så starka känslor, både positiva och negativa? tabun.
Det positiva har jag avhandlat i de svar jag lämnat.
Smuts väcker större äckel och är ett större tabu än röra. Det finns en moralisk gradering där många verkar överens om att smuts är mer omoraliskt än stök. Smuts är intimare och färre vill identifiera sig med smutsen under soffan än med en hög ren tvätt ovanpå den. Det finns en överdriven rädsla för smuts i vår tid. Fantasierna om vad vi gör med vår smuts blir större. Har vi en matlåda med möglig mat i kylskåpet fantiserar ibland utomstående medlemmar om att vi matar våra barn med den matlådan (vilket vi givetvis inte gör). Det finns en mindre
självdistans till smutsen än till stöket. Och vi har blivit kallade äckliga, misäriga och att vi inte borde få ha barn i dessa hem med mögliga matlådor och för många tandborstar i badrummet!
Jag tolkar det som att många tolkar in hur ett helt hem ser ut, bara genom att få se en liten detalj i detta hem. Jag menar: på samma vis som vi kanske föreställer oss att ett helt hem är i perfekt ordning, då vi ser en snyggt stylad hörna, noga utvalt i ett hem till ett reportage i en
inredningstidning, så föreställer vi oss att ett smuligt och kladdigt köksgolv under en barnstol, representerar ordningen i ett helt hem. Det säger något om hur vi tolkar sammanhang utifrån ett utsnitt. Hur vi fantiserar fram en hel värld utifrån en detalj. Det är intressant för oss som jobbar med bilder. Hur vi lärt oss att läsa berättelser, och hur vi låter oss luras. Vi behöver undersöka detta - hur vi luras av bilder. Hitta verktyg för att avslöja detta.
5. Läser du tidningen Bang? I så fall, vad tycker du om designen av tidningen? Ser du några gemensamma drag hos Family living – the true story och designen av Bang? Har prenumererat, men gör det inte nu. Kan inte svara så bra på detta. Säkert är Family living ett folkligare projekt som når bredare grupper än Bang. Men bägge forumen jobbar med andra former av uttryck än de patriarkala, invanda. Lyfter fram andra berättelser än de som ständigt ligger framme i offentligheten. Fast på lite olika vis.